Arbetsplenum - Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap - 2023-04-27

Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU14 Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Detta betänkande är ganska spretigt och omfattar flera väldigt stora och vitt skilda områden. Jag kommer att koncentrera mig på kompetensförsörjning och beredskap.

Fru talman! Efter 35 år inom svensk hälso- och sjukvård anser jag mig ha ganska god kunskap om den svenska sjukvården.

Vi har under det senaste decenniet kunnat se att det har blivit svårare och svårare att kompetensförsörja verksamheterna. Detta blir extra tydligt under semestertider. I Tidöavtalet har vi kommit överens om att viss nationell styrning inom detta område behövs. Det handlar främst om en nationell kartläggning av tillgång och behov där man också tar ansvar för att skapa förutsättningar för kompetensförsörjning i hela landet. Detta fråntar dock inte regionerna deras ansvar för att säkerställa den långsiktiga kompetensförsörjningen inom det egna området.

Det tvistas om orsaken till att personal väljer att lämna yrket. Det jag hör i mina möten med personal är att det främsta skälet är en form av hopplöshet inför uppdraget. Som personal upplever man att man inte blir sedd och hörd. Det är långt mellan chefsleden, och det finns fler chefer än ledare.

Ett enkelt sätt att skapa delaktighet är att låta personalen vara delaktiga i schemaläggning, arbetssätt och utvecklingsprojekt. Jag var på ett studiebesök på ett större sjukhus där man inte hade några vårdutvecklare. Deras filosofi var i stället att all personal var vårdutvecklare och att det var en del i deras tjänst. Här såg man ganska tydligt att personaltrivseln var hög och att behovet av hyrpersonal var långt mindre än på många andra sjukhus.

Fru talman! Jag tror att alla här inne är överens om att vi måste lösa den långsiktiga kompetensförsörjningen i svensk hälso- och sjukvård för att komma till rätta med den tillgänglighetsproblematik och kösituation som råder i dag. Det är inte värdigt en välfärdsstat som Sverige att vi inte kan leverera den sjukvård som våra medborgare behöver.

Därför behöver vi optimera den sjukvård vi har i dag och låta dessa sjukhus jobba utifrån de förutsättningar som råder på respektive enhet. Våra sjukhus har olika förutsättningar, både när det gäller tillgänglig personal och när det gäller de lokaler man verkar i, och därför kan vi inte utgå från att alla ska jobba likadant.

En sista orsak till bristen på kompetens är att svensk hälso- och sjukvård håller på att administrera sönder sig själv. Personal beskriver en överdokumentation samtidigt som systemen inte kan användas optimalt.

Om vi tittar på de kvalitetsregister som förs i dag ser vi att legitimerad personal lägger åtskilliga timmar på att plocka ut data ur journaler manuellt. Det borde kunna ske helt automatiserat. Den dyraste resursen på ett sjukhus - läkaren - sitter och skriver intyg för sjukresor och dylikt. Jag brukar prata om RAK, rätt använd kompetens, och i mina ögon ska en kirurg i största möjliga mån träffa patienter och operera - inte sköta kvalitetsregister eller annan onödig administration som någon annan skulle kunna utföra.

Fru talman! Vi står inför en ny verklighet i världen: Efter årtionden av avspänning har vi nu ett krig i Europa. Det blir nu väldigt tydligt att vi saknar försörjningsberedskap inom svensk hälso- och sjukvård. Detta arbete är påbörjat, men jag tror att alla inser att det kommer att bli en tuff uppgift att lösa. Inrättandet av en civil beredskapsminister har varit mycket viktigt i detta läge, och jag vet att man nu jobbar intensivt mellan departement och myndigheter för att bland annat kartlägga vilka behov som finns.

Arbetet med att bygga upp lager har också så sakteliga påbörjats. Det är givetvis lätt att vara efterklok och tänka att vi inte borde ha lagt ned de lager som vi hade. Och så är det ju, men det är som det är - och nu har vi ändå chansen att skapa en modern lagerhållning med material som kan användas vid större händelser, oavsett om det handlar om krig, pandemier eller andra katastrofer. Till detta arbete finns det pengar avsatta i budgeten.

De akutsjukhus som i dag finns i Sverige behövs, och vi behöver säkerställa att de kan upprätthålla sin kompetens för att de ska kunna verka fullt ut både i den dagliga verksamheten och vid krig, pandemi eller annan större händelse. Förutom medicinskt material behöver vi också säkerställa att man klarar att hantera alla typer av transporter till och från sjukhusen. Det innebär att man behöver titta över helikopterlandningsplatser, och man behöver även se över saneringsmottagningar för kontaminerade patienter.

Fru talman! Förutom lager behöver vi kunna hantera vardagliga problem, såsom tvätt av filtar och personalkläder. Det måste ske lokalt. Vi behöver öka mängden flergångsmaterial i vården, så att rengöring och sterilisering kan utföras kontinuerligt och lokalt. Användandet av engångsmaterial fungerar alldeles utmärkt i den vardagliga vården, men vid en större händelse kommer transportkapaciteten inte att klara av detta. Då är risken överhängande att vi på grund av materialbrist inte klarar av att hantera inflödet av patienter.

Fru talman! Jag vill ta upp en viktig grundförutsättning för möjligheten att öka andelen invånare i befolkningen med en fast läkarkontakt i primärvården med rätt kompetens och förutsättningar för uppdraget.

Den föregående regeringen gav ju Socialstyrelsen i uppdrag att, tillsammans med Nationella vårdkompetensrådet och i dialog med övriga berörda parter, ta fram förslag som syftar till att stärka medarbetarna och säkra den framtida kompetensförsörjningen i primärvården. Nationella vårdkompetensrådet har redan lämnat sin rapport om detta. Jämfört med behovet saknas det i dagsläget många läkare i allmänmedicin.

I slutrapporten framgår att bristen på allmänläkare ger sämre tillgänglighet för patienterna och påverkar arbetsmiljön för medarbetarna i primärvården negativt. Man föreslår i rapporten en rad åtgärder, bland annat att modeller för handledning av studenter under verksamhetsförlagd utbildning ska utvecklas och att klinisk praktik inom kommunal hälso- och sjukvård ska läggas till. Man föreslår också ett nationellt ledarskapsprogram.

Man skriver också att riktvärdet på 1 100 invånare per specialistläkare i primärvården är en viktig åtgärd för en förbättrad kompetensförsörjning. Man ger även fler förslag.

Därför är min fråga till ledamoten: Kommer regeringen att vidta åtgärder utifrån Nationella vårdkompetensrådets förslag så att tillgången till läkare med rätt kompetens och förutsättningarna i primärvården kan säkras?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Vi är ju mitt i ett paradigmskifte i svensk hälso- och sjukvård, i alla fall i tanken. Det pratas om god och nära vård, och det pratas om att flytta över mer resurser till primärvården. Då är det ganska skäligt att man också ser över kompetensförsörjningsfrågan. Jag vet att det finns regioner som har jobbat aktivt med den här frågan och skapat möjligheter, både ekonomiskt och rent arbetsmässigt, för att göra det mer intressant att bli allmänläkare. Men det är ett tufft läge.

Självklart är det regionerna som ansvarar för anställningarna, men för att vi ska nå i mål med de intentioner som finns måste vi jobba med kompetensförsörjningsfrågan även på nationell nivå. Detta gör att det är självklart att regeringen behöver titta på vad man kan göra i detta arbete.

En del är den nationella styrningen. Vi har i dag inte en bra bild av hur det ser ut nationellt. Lokalt finns det bra statistik, och man har rätt bra koll på det. Det finns dock inte något samlat grepp när det gäller den nationella kontexten.

Med tanke på att vi är på väg mot god och nära vård måste vi lösa problemet med kompetensförsörjning. Det är helt avgörande för att svensk hälso- och sjukvård ska kunna verka i framtiden.

Fru talman! Tack, Thomas Ragnarsson, för svaret!

På det senaste utskottsmötet fick vi en rapport om primärvården och bland annat dess kompetensförsörjning. Rapporten visade att det går åt helt fel håll när det gäller personalförsörjningen inom flera olika yrkeskategorier. Det rimmar inte alls med de mål som är uppställda. Detta hindrar också den omställning i vården som ledamoten talade om, som gör att patienter - inte minst de mest sjuka äldre - med en fast läkare får kontinuitet i vården och som kan förebygga onödiga akutbesök och onödiga inskrivningar på sjukhus.

När det gäller kompetensförsörjningen får vi ofta höra hänvisningar från regeringen till Nationella vårdkompetensrådet, som har fått ett uppdrag som ska slutredovisas om ungefär ett år. På primärvårdens område har de dock redan lämnat en rapport - för över ett halvår sedan - som det går att använda. Detta är lite av min poäng; kartläggningen är redan gjord när det gäller primärvården.

Det är ju väldigt handfasta rekommendationer som visar att en del måste göras av regioner, lokalt och annat, men en del rekommendationer är också riktade till staten och den nationella nivån. Därför undrar jag om ledamoten kan svara lite mer konkret på när det kommer åtgärder för att förbättra kompetensförsörjningen i primärvården. Vilka åtgärder är på gång för att lösa den här problematiken?

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Jag kan inte säga något datum för när detta kommer att ske. Jag tror att vi måste takta här. Vi kan inte titta på en sak och tro att vi har löst alla problem.

Hälso- och sjukvården är en stor organisation. Vi har primärvården och den hospitala vården. Detta måste takta.

Vi vet att antalet läkare i Sverige i dag totalt sett är större än någonsin. En del har lämnat yrket, men de facto har vi väldigt mycket utbildad personal. Vi har faktiskt mer utbildad personal i dag än vad vi någonsin har haft.

Då gäller det att hantera denna personal på rätt sätt. Som jag var inne på i mitt anförande tycker jag inte att det är rimligt att doktorer som är ytterst kompetenta inom sina ansvarsområden sitter och skriver färdtjänstintyg för att patienter ska kunna komma till vården. Vi kan göra extremt mycket genom att se till att varje personalkategori gör rätt sak. Där har vi ett första steg.

Arbetsgivarna - i det här fallet ofta regioner, men det finns ju även privata vårdgivare - måste fundera på hur de kan attrahera personal som har valt att lämna yrket att återkomma till arbetsgivarnas verksamhet. Jag tycker inte att riksdagen ska tala om hur detta ska ske, utan det måste respektive region och vårdgivare komma fram till.

Fru talman! Jag tänkte fråga ledamoten Ragnarsson om regeringen och SD - för det är ju de som styr detta nu - verkligen kommer att leverera bättre arbetsmiljö. Det är ju väldigt många som pratar om detta inom hälso och sjukvården.

Jag är klart oroad, fru talman, över de signaler som jag får från de olika regionerna. Det ser förstås lite olika ut, men 17 av 21 regioner har en typ av underskott som gör att de kommer att få göra nedskärningar. Då undrar man ju hur dessa nedskärningar kommer att slå mot exempelvis patienter.

För mig är det obegripligt att regeringen och SD inte har gått in med ett större tillskott när det gäller de generella statsbidragen. Jag tror att det kommer att bli väldigt besvärligt. Det säger man redan nu, och då har det inte gått så många månader sedan den nya regeringen tillträdde.

Fru talman! Jag vill höra lite om utsikterna. Det handlar också om att man vill ha långsiktighet inom hälso- och sjukvården. Man vill kunna se vad man kommer att göra 2024. Vilka ska man ta bort? Kan man anställa?

Jag tycker att vi ekonomiskt befinner oss i en ganska tricky situation just nu.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Vi har ju hört några gånger att regionerna och kommunerna får mindre pengar i statsbidrag med den budget som är framlagd. Denna budget har ju lagts fram utifrån det läge som vi befinner oss i. I den bästa av världar hade vår ekonomi varit ungefär som grisen Särimner i den gamla vikingasagan, så att det som vi brände i dag står i stian i morgon. Men sådan är ju inte verkligheten.

Sedan är det faktiskt så att ekonomi är någonting som är dynamiskt. Nästan varenda region och kommun har gjort enorma överskott de senaste åren. Det är jättebra, men tanken är ju att dessa pengar ska kunna användas i sämre tider.

Du nämnde också arbetsmiljön, Karin Rågsjö. Jag håller med dig, och jag lyssnar inte bara. Det händer faktiskt att jag också jobbar, så jag ser detta. En sak som jag både ser och hör om är vikten av det nära ledarskapet. Detta behöver inte kosta några pengar, för dessa ledare och chefer finns ju redan i dag. Det kan mycket väl vara så att det är fel person på platsen, men dessa personer är ju redan budgeterade för. Där tror jag att vi har mycket att göra med enkla medel.

Det handlar, som jag nämnde, om att skapa delaktighet och om att man känner att det finns ett värde i det man gör. Om en sjuksköterska har en god idé vågar personen testa idén, för personen är en vårdutvecklare. Det vore fantastiskt, och det är görligt. Det kostar inte heller några pengar.

Fru talman! Det är absolut utmärkt att göra så. Då ska det dock finnas tid, och för tid behövs det resurser.

Jag tycker att det är lite märkligt: Vi befinner oss i en ekonomisk kris, men nu har vi också hamnat i en välfärdskris, vill jag påstå. Det handlar om regeringen och om statligt ansvar.

Är en satsning på välfärd, alltså skola och hälso- och sjukvård, inflationsdrivande? Nej, säger Konjunkturinstitutet. Offentliga investeringar ger väldigt liten effekt på inflationen. Det handlar i stället om stigande matpriser och så vidare, och det är klart att kommuner och regioner drabbas av det på olika sätt.

För Vänsterpartiet är det oerhört viktigt att regionerna ges långsiktiga förutsättningar. Men vi ser inget av det i regeringens budget, utan det fortsätter rulla.

Precis som ledamoten sa blev det som det blev med lagren under pandemin. Det berodde på omständigheterna, och det kan vi inte ändra på nu. Men vi kan se till att regionerna blir ansvariga för att ha ett lager för tre månader. Behöver man inte lagstifta om det? Det var till exempel tre regioner som hade lager för tre dagar.

Tror ledamoten Ragnarsson att regionerna kommer att lyssna på staten och göra som staten säger, det vill säga hålla lager?

Fru talman! Jag börjar med den sista frågan. Ja, jag tror faktiskt att regionerna kommer att lyssna, för de hamnade i en oerhört pressad situation under pandemin. Alla insåg att det var ett stort misslyckande att man inte klarade av att upprätthålla patientsäkerheten på grund av att man inte tänkt lite längre. Jag tror att det flesta utan påtryckning jobbar intensivt med denna fråga.

Det är komplext. Vi har levt efter just-in-time där två lastbilar i veckan lastat av det material som sjukhuset ska använda under veckan för de operationer och den vård som ska genomföras. Så kan vi inte ha det, och det tror jag att de flesta inser.

Men det är en extremt tuff uppgift att skapa lager för tre månader i varje region, och jag tror att man därför behöver titta över lite vilket material man behöver. Man kan inte bara prioritera engångsmaterial utan måste satsa på flergångsmaterial. Man behöver också skapa saker på lokal nivå, till exempel ett tvätteri, för att kunna upprätthålla hygienen.

Man får ofta en känsla av att en cancersjuk patient inte kommer att få vård eftersom det inte finns några pengar. Men min uppfattning är att det finns ganska mycket pengar i regionerna till vård men att man är ganska duktig på att säga att det inte går att spara och att det inte går att göra förbättringar och effektiviseringar. Men nu är vi i ett ekonomiskt läge där vi faktiskt behöver göra det.

Jag är helt övertygad om att vi kommer att kunna leverera bra vård till alla patienter i Sverige med den budget som finns.

Fru talman! Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 1.

Grunden för vårt lands säkra och högkvalitativa hälso- och sjukvård är dess personal. Hälso- och sjukvårdens svårigheter att behålla och rekrytera personal leder till färre vårdplatser, längre väntetider och en rad andra konsekvenser i vården. På det sättet är kompetensförsörjningsfrågorna hälso och sjukvårdens viktigaste och högst prioriterade frågor de kommande åren.

Men jag ska börja i en annan ände och berätta hur fascinerad jag som ung blev av vården när jag började utbilda mig och jobba inom området. Att få möta så många olika patienter, att uppleva att ingen dag är den andra lik, att få utvecklas och lära nytt i en dynamisk och föränderlig miljö, att utmanas, att få arbeta nära kollegor med olika kompetenser och att få jobba i en samhällsviktig verksamhet är viktigt, svårt, roligt och krävande.

Det fanns brister då som nu. Att som ungt, nyblivet skyddsombud påtala problemen med överbeläggningar på medicinkliniken för verksamhetscheferna som ogillande tornade upp sig framför mig var inte helt lätt.

Det är inte lätt i dag heller. Det finns brister i kapaciteten. Men frågan är om vi inte nu har nått en helt ny nivå av kompetensbrist på bred front. Vi vet att dagens svenska hälso- och sjukvård är underdimensionerad och att det inte är hållbart. Det råder brist på personal med rätt kompetens inom stora delar av hälso- och sjukvården, vilket i sin tur påverkar kvaliteten i vården.

Dessa brister har också beskrivits inom den vetenskapliga forskningen liksom i en rad myndighetsrapporter. Det behövs en kombination av åtgärder på såväl statlig som regional och kommunal nivå som omfattar frågor av systemkaraktär liksom rena arbetsgivarfrågor om villkor och arbetsmiljö.

Den förra S-ledda regeringen beslöt inom ramen för januariavtalet att inrätta ett nationellt vårdkompetensråd som långsiktigt skulle samordna, kartlägga och verka för att effektivisera kompetensförsörjning av personal inom hälso- och sjukvården. Det är positivt att den nuvarande regeringen fortsätter att ge uppdrag till Nationella vårdkompetensrådet.

Men mot bakgrund av frågans storlek och betydelse anser vi socialdemokrater att regeringen bör gå vidare och ta initiativ till en nationell beredning för välfärdens kompetensförsörjning. Förebilder för liknande samverkansstrukturer finns till exempel på försvarsområdet och trygghetsområdet.

Genom en beredning skapas forum för konsultationer mellan regeringen och representanter för de politiska partierna i riksdagen. Då öppnas också möjligheter för en samlad dialog med intressenter och aktörer på området.

Om vi ska vi vända utvecklingen vad gäller attraktionskraften i välfärdsyrkena krävs en bred samsyn och ett gemensamt nationellt initiativ. Som beskrivits ovan är det just långsiktiga satsningar på personal- och kompetensförsörjning som är nödvändiga för att adressera alla stora problem inom hälso- och sjukvården.

Den förra regeringen satsade på vården inom flera olika områden, till exempel förlossningsvård och god och nära vård, och genom många generella statsbidrag.

Ett exempel på en satsning som borde vara långsiktig är det så kallade Äldreomsorgslyftet, som finansierar kompetensutveckling inom äldreomsorgen. Det är ett område som har stora utmaningar framöver. Äldreomsorgslyftet kan användas till olika yrkeskategorier och är i stora drag väldigt användbart. Vi hoppas att regeringen fortsätter satsningen för att möjliggöra att bemanning och kompetens inom äldreomsorgen kan lyftas.

Det krävs ett långsiktigt arbete för att komma till rätta med de frågor som handlar om bemanning, arbetsvillkor och arbetsmiljö.

Fru talman! Frågorna om hälso- och sjukvårdens digitalisering respektive effektiv tillgång till hälsodata är av central betydelse för framtidens hälso- och sjukvård.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen prioriterade därför under tidigare mandatperioder dessa frågor genom ett stort antal utredningar och myndighetsuppdrag. Man tillsatte till exempel två större utredningar och gav ett antal myndighetsuppdrag om användningen av hälsodata, till exempel om sekundäranvändning av hälsodata för patientändamål och om nationell digital infrastruktur. Vision e-hälsa 2025 pågår, där statliga aktörer och hälso- och sjukvårdens huvudmän samverkar i digitaliseringsfrågor av nationellt intresse. Det har också funnits ett regeringsuppdrag för en grunddatadomän för hälsa, vård och omsorg - för att nämna några av uppdragen.

En ny lag om sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation trädde i kraft i år, vilket möjliggör ett effektivt och säkert informationsutbyte mellan vård- och omsorgsgivare.

Regeringen aviserade i budgetpropositionen att en nationell och enhetlig digital infrastruktur som sätter patienten i fokus kommer att möjliggöra att hälsodata blir tillgängliga i hela vårdkedjan oavsett vårdform eller huvudman. Det är en utfästelse som vi socialdemokrater noga kommer att bevaka under mandatperioden.

När det gäller 1177 anser vi att det av kvalitets- och informationssäkerhetsskäl bör drivas i offentlig regi. Jag kommer ifrån Region Stockholm där Integritetsskyddsmyndigheten utfärdade sanktionsavgifter mot privata underleverantörer och regionen på grund av bristande personuppgiftshantering efter att uppgifter legat oskyddade hos underleverantörer i Thailand.

Nya digitala vårdgivare har på ett helt nytt sätt använt sig av marknadsföring i sitt arbete. Marknadsföringen syftar till att driva konsumtion av företagens tjänster. I juni 2022 gav den dåvarande S-regeringen en utredare i uppdrag att se över hur digitala vårdgivare ska kunna bli en del av en mer sammanhållen primärvård där alla aktörer arbetar tillsammans för att tillgodose patienternas behov av vård.

Fru talman! Jag är lika fångad nu som då av hälso- och sjukvården efter ett långt yrkesliv i olika roller. Men jag är också frustrerad över att satsningarna på välfärden nu ser ut att göra halt. Det är uppenbart i den situation som råder att det behövs tillskott till regioner och kommuner, till och med för att upprätthålla vård och omsorg på nuvarande nivå. Annars kommer de i kläm som alltid kommer i kläm: patienterna, de äldre inom äldreomsorgen och vårdens och omsorgens kvinnor som oftast drar det kortaste strået när resurserna är för små, trängda mellan sin vilja att ge bästa möjliga vård och omsorg och de resurser som står till buds.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet. Det var några saker därvid som jag kände att jag behövde kommentera.

Ledamoten nämner statens roll i att utveckla den svenska hälso- och sjukvården. Mig veterligen har Socialdemokraterna suttit i styre i åtta år, och när man tittar på hur sjukvården har förändrats har jag inte sett så mycket av att de satsningarna har lett någonstans.

Ledamoten nämner förlossningsvården. Det är självklart att vi ska satsa på förlossningsvården, men även där har det på många ställen bara blivit sämre trots att vi har gjort stora satsningar. Jag tror inte riktigt på korrelationen att mer medel hela tiden är en lösning på de problem som finns i verksamheten. Jag skulle vilja höra hur ledamoten ser på de åtta år som har gått - vad hon tar med sig av lyckade satsningar som har lett till att vi faktiskt har fått ett bättre läge.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Jag kan börja med att beskriva hur jag kände mig 2015 när dåvarande regeringen satsade på förlossningsvården - första gången som en regering någonsin har satsat på förlossningsvården med statsbidrag. Jag tyckte att det var fantastiskt!

Jag har följt användningen av dessa statsbidrag. Även nuvarande regering har fortsatt med dem, så ni måste ju tycka att de har haft något slags effekt eller att det finns anledning att ge dem. Jag har följt detta väldigt noga. Jag kan inte gå in på det i detalj, men jag kan säga att den vård som man har kunnat ge har blivit betydligt bättre. När det gäller förlossningsskador till exempel har man påvisat att medlen har haft effekt. Och det finns ett antal uppföljningar - tre stycken på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys - som i detalj visar vilka förbättringar som har skett.

På något område har man inte lyckats när det gäller förlossningsvården: eftervården, till exempel. Den behöver man göra betydligt mer av. Där kan jag hålla med ledamoten. En satsning för att förbättra eftervården - som är ett eftersatt område som jag också hoppas att nuvarande regering kommer att titta på - kommer heller inte att kosta något särskilt. Det kommer tvärtom att innebära att man kan flytta pengar från akut verksamhet till lite mer tidiga insatser utan att det har någon negativ effekt på ekonomin.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Jag tror egentligen inte att ledamoten och jag har någon delad mening i frågan. Jag kan bara konstatera att vi har satsat en hel del på förlossningsvården.

Jag kan beskriva helt kort något som jag var med om i somras. Jag fick förmånen att förlösa ett barn på ett sjukhus som inte hade någon förlossningsavdelning. Det gick bra; all personal hjälptes åt - ambulanspersonal, sjuksköterskor, en läkare och undersköterskor. Alla gjorde så gott de kunde, och det gick bra. Barnet skulle givetvis vidare sedan. Vi ringde till fem sjukhus i fyra län och fick nej från samtliga, för de hade ingen plats. Det är jag inte stolt över. Då känner jag att vi har misslyckats här. Det är nog ett återkommande problem - kompetensförsörjningen på våra förlossningsavdelningar är ett jättestort problem.

Jag var uppe i Lycksele och tittade på sjukhuset där. Det är ett fantastiskt litet sjukhus, men man har enorma problem att kompetenssätta förlossningsenheten. Självklart är det en oerhört frustrerande känsla för de kvinnor som bor i det området - och där kan vi faktiskt prata om avstånd - att fråga sig vad som händer om vattnet går snabbt och det blir en akut förlossning.

Jag tycker alltså inte att vi har en delad mening i frågan. Jag tycker att vi som parti och jag som person värnar om dessa frågor precis som du gör och brinner för. Det borde vara en god grogrund för att vi faktiskt ska kunna ha en god förlossningsvård i framtiden.

Fru talman! Det som inte fungerade med de pengar som kom i riktade statsbidrag bland annat till förlossningsvården var att man inte satsade på bemanningen trots att det fanns med i överenskommelsen mellan Sveriges Kommuner och Regioner och staten.

Jag uppfattade det som att den förra majoriteten och även oppositionen i utskottet hade ganska mycket synpunkter på detta, hur statsbidraget användes. Då kan jag inte annat än konstatera att i 17 av 21 regioner var vårt parti inte med och styrde. Vi kan väl kanske säga att vi inte tycker att de majoriteter som fanns i regionerna under förra mandatperioden riktigt använde pengarna till bemanning och kompetensförsörjning som man skulle ha kunnat göra.

Jag konstaterar också att nuvarande regering förlänger en del andra statsbidrag. Vi behöver inte bara prata om förlossningsvård, utan även det till psykisk ohälsa är något som ni förlänger som vi startade. Ni fortsätter också med statsbidrag för god och nära vård, även om det är halverade medel jämfört med vad vi lämnade. Men i det stora hela, och med den kris vi är inne i med alla kostnadsökningar, är vård och omsorg nu underfinansierade. Jag behöver inte räkna ut detta själv, utan Sveriges Kommuner och Regioner säger nu att de behöver ganska många miljarder bara för att hålla verksamheten på nuvarande nivå.

Jag vill också hålla med om en sak som Thomas Ragnarsson säger: att man också måste jobba med arbetsmiljö på lokal nivå och att det finns mycket att göra när det gäller lokalt ledarskap, administration och så vidare. Men det behövs också mer pengar.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Var man bor i landet ska inte avgöra vilken vård man får. Många väntar för länge på specialiserad vård eller operation, samtidigt som det finns lediga tider i andra delar av landet. Vårdköer är inte någon naturlag, menar vi kristdemokrater.

Vi menar att ett statligt huvudmannaskap för vården skulle vara bra och att vi då skulle få en gemensam organisation i stället för 21 olika, så att en högkvalitativ, effektiv och mer jämlik vård kan ges på lika villkor till hela befolkningen.

I ett första steg vill vi införa en nationell vårdförmedling som matchar vårdbehovet med den vårdkapacitet som finns i landet och inte bara i den region där personen bor. Det kan till exempel finnas utrymme i Lund men inte i Stockholm, och en nationell vårdförmedling kan då förmedla ledig vårdkapacitet så att patienten kan få vård utan att vänta onödigt länge. Det blir bättre för alla, menar vi kristdemokrater.

Fru talman! Socialutskottets betänkande om kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap tar upp en mängd olika frågor, cirka 110 olika yrkanden, i motioner från den allmänna motionstiden. Alla kommer vi inte att hinna debattera här i dag, men jag ska göra några nedslag i mitt tal.

I budgetpropositionen för 2023 konstaterar regeringen bland annat att personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs. Samtidigt har kompetensförsörjningen länge varit en av vårdens stora utmaningar. Det är fortsatt svårt att rekrytera personal, inte minst till glesbygden. För att långsiktigt klara vårdens behov i hela landet behöver det nationella åtagandet för kompetensförsörjningen stärkas.

Bristen på personal med rätt kompetens kan få allvarliga konsekvenser för patienter. Det kan resultera i felbehandlingar, brist på vårdplatser, felplaceringar och långa väntetider. Regeringen avser därför att ta fram en nationell plan för att förbättra kompetensförsörjningen. Av kartläggningen ska framgå vilka insatser för befintlig och ny vårdpersonal som kan behövas för att förbättra personalförsörjningen inom hälso- och sjukvården.

I januari 2023 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett förslag till nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Förslaget till plan ska utarbetas av Nationella vårdkompetensrådet.

Planen ska bland annat innehålla insatser som kan behövas för att förbättra kompetensförsörjningen, till exempel insatser för att utveckla, motivera och behålla de medarbetare som redan i dag arbetar inom hälso- och sjukvården, för att locka tillbaka vårdpersonal som lämnat yrket samt för att attrahera nya medarbetare.

Planen ska även innehålla en nationell kartläggning av behovet av hälso- och sjukvårdspersonal nu och framöver. Kartläggningen ska innehålla en redogörelse för ansvarsfördelningen i kompetensförsörjningsfrågor mellan vårdhuvudmännen och staten.

Fru talman! En positiv nyhet är att titeln undersköterska blir en skyddad yrkestitel i sommar. Om drygt två månader, den 1 juli, går det att ansöka hos Socialstyrelsen om det bevis som därefter kommer att krävas för att få kalla sig undersköterska.

Under 2020 fanns det knappt 180 000 personer som arbetade som undersköterskor i Sverige. Dessutom finns ytterligare ett par hundratusen personer i närliggande yrken, till exempel behandlingsassistenter och vårdbiträden, som kan komma att söka den skyddade yrkestiteln.

Socialstyrelsen har nu tagit fram föreskrifter för när man ska få kalla sig undersköterska. En skyddad yrkestitel kommer att fungera som en garant för kompetensen och bidra till en ökad trygghet för patienter, brukare och anhöriga. Detta tycker vi kristdemokrater är bra.

I januari 2023 slöt regeringen och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, en överenskommelse om en god och nära vård - en omställning av hälso- och sjukvården med primärvården som nav. Överenskommelsen består av fyra olika utvecklingsområden som alla syftar till att stödja utvecklingen av hälso- och sjukvården med särskild inriktning på den nära vården.

Ett av dessa områden är goda förutsättningar för vårdens medarbetare. Denna del av överenskommelsen omfattar hälso- och sjukvård som bedrivs i både kommuner och regioner, och för detta utvecklingsområde avsätts drygt 3 miljarder kronor under 2023 som ska gå till övergripande insatser som ska bidra till att stärka huvudmännens planering av sitt kompetensbehov i syfte att utveckla vårdens verksamheter för en god och nära vård.

Medlen för utvecklingsområdet får användas till en ändamålsenlig kompetensförsörjning inom området en nära vård, utvecklade förutsättningar på arbetsplatsen och utbildning av vårdens framtida medarbetare. Därutöver avsätts 400 miljoner kronor till regionerna och 100 miljoner kronor till kommunerna för vidareutbildning av specialistsjuksköterskor.

Fru talman! I regeringen budget för 2023 lyfter man också fram att arbetet med civilt försvar ska öka. Bidragen för folkhälsa och sjukvård ska ökas med 100 miljoner kronor 2023 för detta ändamål. Regeringen anför även att totalförsvaret ska stärkas och att återuppbyggnaden av det civila försvaret ska öka.

I början av året slöts en överenskommelse mellan staten och SKR om hälso- och sjukvårdens arbete med civilt försvar 2023. Syftet med överenskommelsen är att ge regionerna långsiktiga förutsättningar för hälso och sjukvårdens arbete med civilt försvar. Överenskommelsen ska skapa förutsättningar för regionerna att bedriva ett långsiktigt, uthålligt och effektivt arbete bland annat i fråga om anställning av personal som är adekvat för arbetet.

Regionerna har tilldelats 400 miljoner kronor 2023 för att arbeta med bland annat krigsorganisation och dess bemanning, samverkan och ledning, utbildning och övning, omhändertagande av många skadade samt försörjningsberedskap. Det är viktigt att vi i Sverige förbereder oss och skjuter till dessa delar, med tanke på det försämrade säkerhetsläget runt omkring oss.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag håller med Dan Hovskär om att det är bra att det har blivit en skyddad yrkestitel för undersköterska, något som vår regering drev fram.

Nu är nästa steg på gång. Parterna, alltså fack och arbetsgivare, har kommit fram till en utbildningsstege. För att den ska kunna förverkligas behöver Äldreomsorgslyftet vara kvar, så jag hoppas innerligt att regeringen kommer att fortsätta med det.

Min fråga handlar om detta: I Tidöavtalet framgår att det ska genomföras en enhetlig och gemensam digital infrastruktur för den svenska sjukvården. I intervjuer har ansvarig minister talat om vägar, trafikregler och vägskyltar som gör att data hamnar rätt och att vi inte har lyckats med detta fullt ut.

I denna fråga har regeringen och Socialdemokraterna lite likartade intressen. Som jag nämnde tidigare pågår flera olika utredningar som vi har tillsatt, däribland en utredning om sekundäranvändning av hälsodata. Den ska lämna sitt slutbetänkande i september men har redan nu skickat in en promemoria till regeringen där de listar förslag på tre områden som behöver adresseras omgående. Det saknas nationell samordning, nationell styrning och byggstenar för infrastruktur för hälsodata. Det pågår många andra utredningar, men med anledning av det som nu pågår inom sekundär och digital infrastruktur är min fråga: För vilka aktörer ska den digitala infrastrukturen på detta område vara enhetlig och gemensam när det gäller regioner, kommuner och privata utförare?

Fru talman! Det finns många viktiga frågor, men just när det gäller den digitala infrastrukturen i vården finns det väldigt mycket att göra. Det man kan konstatera är att vi så att säga behöver ha mer av samma ingångar.

Flera av oss har jobbat inom vården och vet att man kan få sitta med väldigt många olika system. För att slutföra i stort sett en och samma fråga kan man få använda upp till tre fyra, kanske till och med fem sex olika system. Det måste vi försöka att hitta en digital infrastruktur för.

Det är ett samordningsarbete som nu pågår. Det är en viktig del i vården, och vi pratar om kompetens och också resurser. Kan vi då möjliggöra att vi har ett system och enklare vägar in i vårdens arbete kommer vi också att frigöra tid till det patientnära arbetet.

Flera utredningar är alltså igång. Jag har inte något direkt svar på ledamotens fråga som jag uppfattade den, alltså vilka olika titlar som ska använda det här. Det handlar ju om helheten i vården; det är det jag uppfattar att man håller på och jobbar med.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Vi kan förstå av de uttalanden som gjordes från Utredningen om sekundäranvändning av hälsodata, som ska lämna sitt betänkande i september, där de listar förslag på de här tre områdena som behöver adresseras omgående, att det behövs besked snarast i viktiga frågor runt den nationella samordningen, den nationella styrningen och byggstenarna för en infrastruktur för hälsodata. Detta har också koppling till någonting som heter EHDS, det europeiska hälsodataområdet, en förordning som innebär att hälsodata ska kunna delas både effektivare och säkrare till nytta för individen, vård och omsorg, akademi och näringsliv liksom för Sverige som kunskapsnation.

Arbetet med att nationellt försöka ensa den digitala infrastrukturen har pågått en längre tid, och då menar jag att man från statlig nivå har jobbat med detta länge. Det förefaller i stor utsträckning som om en av utmaningarna är att det är frivilligt för utförare, och då pratar jag mer vårdhuvudmän av olika slag, att välja att använda standarder, verktyg, produkter och tjänster inom den digitala infrastrukturen.

Därför vore det intressant att få veta om regeringen har kommit vidare i frågan om vilka aktörer - inte titlar utan huvudmän - som ska ingå i den digitala nationella infrastrukturen och hur det ska gå till att få med allihop, vilket är min fråga till ledamoten. Om man inte har tänkt sig det, vilka är det då som ska lämnas utanför den här infrastrukturen?

Fru talman! Jag kan konstatera att den digitala vården är viktig i vårdutvecklingen. Det som är på gång är en gemensam standard för en nationell plattform för tillgänglig information om kvalitet, väntetider och utbudet av vård. Det är det man jobbar med just nu, alltså flera delar av det som Anna Vikström tar upp i sin fråga.

Den digitala infrastrukturen är viktig och kommer bland annat också att finnas inom ramen för Vision e-hälsa 2025. En överenskommelse om att etablera en säkrare datakommunikation är också någonting som kopplas in i God och nära vård. De här frågorna håller på att beredas.

För att vi ska få ihop helheten behöver man hitta strukturer som gör att det är attraktivt även för de privata vårdgivarna att vara med i detta, och min förhoppning är att vi ska få se en helhet inom hela vårdsektorn.

Fru talman! När det gäller statlig vård ska det utredas helt och fullt, vilket vi är tacksamma för, så att ni inte bara slår klubban i bordet. Det är ju svårt att se hur det skulle kunna gynna allt, så att säga. Statlig styrning, däremot, behövs på en rad områden. Det ska jag inte gå in på här.

När det gäller ojämlikheten gällande vilken vård man får kan man bara gå till Stockholmsregionen och titta. Det är väldigt intressant. Där kan man se att det skiljer 18 år i medellivslängd mellan en högutbildad man i Danderyd och en lågutbildad man i Vårby - 18 år. Där kan man snacka om skillnad, och sedan kan man fundera på varför det har blivit så. Men det får bli en annan debatt.

Det är klart att det spelar roll var man bor någonstans. Det här handlar också om hur vi ska se till att vi får hälso- och sjukvård som fungerar i glesbygd. Det är någonting som man gemensamt måste se till att det funkar.

Jag är ganska orolig för hälso- och sjukvården framgent när det gäller ekonomin. Det är jag inte ensam om; det är också 17 av 21 regioner. Då kan man alltid säga att man kan springa snabbare, tänka bättre eller whatever. Men jag tror helt enkelt att det kommer att bli en kris, och jag tycker att det är väldigt tråkigt. Vi befinner oss i en ekonomisk kris när det gäller bostäder, maten och så vidare, och nu fixar regeringen tillsammans med SD också till en välfärdskris i det hela.

Därför undrar jag hur ni har tänkt er långsiktigheten i hälso- och sjukvården. Nu sitter man i regionerna och vet inte riktigt vad man ska skära ned på, vad man kan göra och hur patientosäkert det kan bli. Har ledamoten Hovskär några idéer om det?

Fru talman! Jag är relativt ny ledamot här i riksdagen och har jobbat i kommunledningen i Falköpings kommun och i Västra Götalandsregionen med hälso- och sjukvård. Man kan konstatera att vi i både Kommun- och Regionsverige har gjort stora överskott under de senaste åren, och där finns pengar som man nu kan använda.

Vi har hamnat i en tuff ekonomisk kris, och det är inte alltid bara pengarna som avgör hur man ska jobba. Många av de bästa projekten handlar om hur man utvecklar saker och ting och hur man kan jobba på nya sätt. Att skyffla in pengar är inte alltid den stora lösningen, även om man inte ska blunda för den ekonomiska kris som Sverige ändå befinner sig i.

Om vi tittar framåt ser vi att det finns många olika delar som kan göras för att jobba med utveckling. Regeringen har också tillfört kommuner och regioner en del pengar, 12 miljarder, under 2023, så de har fått en hel del. Sedan är det det ekonomiska läget i Sverige som påverkar detta.

Fru talman! Ni har ju använt er av det här med inflationen och menat ungefär att om vi satsar på välfärden så kommer inflationen att öka jättemycket. Men så är det inte. Till och med Konjunkturinstitutet har sagt att det är en liten inflationseffekt av offentliga investeringar.

Vi står i en ekonomisk kris. Det vet vi alla som betalar mer för maten, mer för lån och så vidare. Dessutom ser ni till - precis det tycker jag att ni gör - att kommuner och regioner får skära ned i sin verksamhet. Man kan ha väldigt fiffiga idéer om vad man ska göra och inte göra, att utveckla hit och dit. Men då ska det också finnas personal på plats, inte sant?

17 av 21 regioner säger att det kommer att bli kris, för de betalar också mer för hyror, varor och så vidare. De ligger ganska risigt till. Då menar jag att det är märkligt att ni mitt i den ekonomiska kris som vi redan står i också ser till att det blir en välfärdskris.

Det låter ibland som att SKR, olika regioner och kommuner, hittar på att det är en kris. Men man ser ju tydligt att det kommer att bli en kris. Om man inte har tillräckligt med resurser kommer man inte att kunna anställa utifrån de behov man har, för det finns enorma behov av anställningar. Man kommer inte heller att kunna rekrytera exempelvis administrativ personal som kan ta över arbetet från hälso- och sjukvårdspersonalen, som vi vill, när det gäller att dokumentera och så vidare.

Jag är minst sagt orolig över detta. Det blev heller inget hopp om att det kommer att bli bättre när man fick er vårbudget i sin hand. Jag tror att väldigt många ute i regionerna och de som arbetar inom hälso- och sjukvården är rejält nervösa.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Karin Rågsjö för frågan.

Vi står i en av de större ekonomiska kriser som vårt land har sett på väldigt många år. Just inflationen är en av de viktigaste delarna att trycka ned, för om inflationen skulle fortsätta att ligga på en väldigt hög nivå skulle alla våra pengar bli mindre värda. Det vi tjänar blir mindre värt, så man kan handla mindre. Samma sak blir det för våra kommuner och regioner. Därför handlar en av de viktigaste delarna om att få ned inflationen. Vi måste ta ansvar för ekonomin. När inflationen förhoppningsvis bromsar in kan vi gasa på med mer pengar.

Karin Rågsjö pratar om välfärdskris. Vi ser ju den ekonomiska krisen, men kommuner och regioner i Sverige har en stabil ekonomi.

Jag tror att många förstår att vi måste ta de här stegen för att få ned inflationen för att sedan kunna ta steget vidare. Det om något tror jag att människor ser som ett hopp om att vi har ansvarsfulla politiker som inte bara gasar på just nu. Men förhoppningsvis kan vi göra det framöver.

Fru talman! Sverige befinner sig i en krissituation inom hälso- och sjukvården. Vårdplatserna minskade under förra alliansregeringen, men det stora raset kom efter 2014 då Socialdemokraterna styrde tillsammans med Miljöpartiet. En femtedel av alla sjukvårdsplatser försvann under den här perioden. Men frågan är om det över huvud taget hade gjort någon skillnad om det hade funnits 5 000 platser fler i dag. Hade sjukvården och sjukvårdspersonalen klarat av att handha dessa platser? Svaret är nej.

Den svenska sjukvården har av naiva politiker målats in i ett hörn där det å ena sidan inte finns tillräckligt med platser, å andra sidan inte heller finns någon personal som kan bemanna. Redan i dag tvingas sjukhus att stänga avdelningar på grund av underbemanning, medan sjukhus i andra fall tvingas satellitvårda patienter på andra avdelningar på grund av för få platser. Det är en otroligt svår balansgång för alla sjukhusledningar att bemöta och en förödande och kaosartad situation som är ovärdig ett välfärdsland som Sverige.

Fru talman! Den svenska hälso- och sjukvården ska erbjuda de senaste kunskaperna, beprövade och avancerade behandlingsmetoder, den senaste tekniken och väl fungerande läkemedel. Allt detta behövs för att på bästa sätt kunna bota, lindra och förebygga sjukdom och ohälsa. Det är också viktigt att sjukvården kontinuerligt utvecklas och förnyas, att såväl fysiska som psykiska sjukdomar behandlas samt att patienter får en kvalificerad och patientsäker vård under hela livet. Patienter ska få rätt vård, i rätt tid, på rätt plats och efter sina särskilda behov. Den skattefinansierade sjukvården har bara legitimitet om den kan leva upp till hälso- och sjukvårdens ambitioner. God tillgänglighet är en fråga om patientsäkerhet, och här menar vi sverigedemokrater att vi tillsammans behöver ta krafttag. En svensk sjukvård som åstadkommer goda medicinska resultat är värd att vara stolt över.

För att nå målet om en sjukvård i världsklass krävs även att tillgängligheten och jämlikheten säkras över hela landet, i hela vårdkedjan och inom alla verksamhetsavdelningar. Nuvarande förödande situation med en stor variation i tillgänglighet, både mellan olika regioner och kommuner och mellan olika vårdområden, skapar orättvisor och bristande förtroende.

Sverigedemokraterna menar att svensk sjukvård ska vara jämlik för den som söker den. En sammanhållen och högkvalitativ vård bidrar till ett starkt förtroende för vården och ökar hälso- och sjukvårdens samlade legitimitet hos befolkningen. Följden av detta, fru talman, blir en ökad patientsäkerhet och en stark vård. Och det är någonstans det som är målet.

Sverigedemokraterna har i samarbete med regeringspartierna gemensamt förhandlat fram Tidöavtalet. Överenskommelsen rymmer ett ambitiöst avsnitt om den svenska hälso- och sjukvården, där vi också ser flera av Sverigedemokraternas sedan länge presenterade åtgärder och förslag, incitament för sjukvårdens organisation och strävan mot jämlikhet. Sverigedemokraterna gör skillnad för Sverige och svensk sjukvård, och det är jag som ledamot väldigt stolt över.

En av de större reformerna i Tidöavtalet berör hälso- och sjukvårdens organisering. Sverigedemokraterna har länge förespråkat en ökad statlig styrning med målet att nå en ökad jämlikhet, effektivisering och kvalitetshöjning över landet. Vi är också öppna för att utreda frågan, vilket i dagsläget görs, om huvudmannaskap för den svenska vården. Samtidigt ser vi stora utmaningar i dagens styrning av den svenska hälso- och sjukvården, varför en bred utredning är alldeles nödvändig för att ta ställning i en oerhört stor och avgörande fråga för den framtida hälso- och sjukvården.

Redan 2018 framförde Sverigedemokraterna följande: År 1862 delades Sverige in i landsting som en del i en genomgripande decentralisering och demokratisering. Det är också på denna regionala nivå som ansvar för hälso- och sjukvården har fördelats. Dessvärre riskeras vårdens jämlikhet, då tillgänglighet och behandlingsresultat skiftar alltför mycket mellan olika regioner. För att säkerställa en jämlik och tillgänglig sjukvård av hög kvalitet anser Sverigedemokraterna att staten bör ha ett tydligt ansvar för styrning och finansiering. Landstingens och regionernas historiska roll som beställare och finansiär avseende vård bör i hög grad ligga på statlig nivå. Samtidigt bör varje ansvarsmodell vara väl förankrad och sträva efter rätt balans mellan nödvändig nationell samordning och lokal anpassning. Inget system ska vara låst, med respekt för den komplexitet som gäller när en hel vårdkedja ska hålla samman.

I Tidöavtalet lyfts även frågan om nationell vårdförmedling, som vi sverigedemokrater tidigare kallat för vårdgarantikansli. Vi har drivit frågan under många år och då framfört att Sverige behöver en nationell funktion som får det övergripande samordningsansvaret för den lediga vårdkapaciteten i landet. Förslaget har utvecklats och finns nu som en del i avtalet. Det är påbörjat genom det gemensamma budgetförslaget hösten 2021 som kom från Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.

Ytterligare ett område som är prioriterat i Tidöavtalet är sjukvårdens kompetensförsörjning. Det är angeläget att komma till rätta med kompetensförsörjningen och inte minst personalens arbetsmiljö, som är tongivande i det arbetet. Personalens engagemang, arbetsmiljö och psykiska hälsa på jobbet är i någon mening grundbulten i hela vården och grundläggande för att Sverige ska kunna leverera såväl vård och omsorg som forskning och kvalitetsutveckling.

I avtalet nämns också bland annat att behovsläget nu och framgent av medicinskt utbildad personal kartläggs nationellt. Av kartläggningen ska framgå vilka insatser för befintlig och ny vårdpersonal som kan behövas för att förbättra personalförsörjningen. Där ska även redogöras för ansvarsfördelningen för personalfrågor mellan vårdhuvudman och staten.

Regeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning samt ingått en överenskommelse om god och nära vård 2023 mellan regering och Sveriges Kommuner och Regioner, vilket ska göra primärvården till ett så kallat nav för hälso- och sjukvården - bara för att nämna några exempel på åtgärder som vi sverigedemokrater välkomnar.

Fru talman! För att sjukvården över huvud taget ska få chans till återhämtning och vara en grund för hälsa och vård på lika villkor kommer vi inom Sverigedemokraterna att verka för en ökad nationell samordning. Vi kommer att verka för att minimera den administrativa bördan för vårdnära personal. Vi kommer också att verka för att öka takten på reformeringen av den digitala infrastrukturen inom vården.

Vi anser att digitaliseringen kan göra att en stor andel vårdmöten kan genomföras digitalt. Ökad användning av digital teknik kan underlätta självmonitorering i hemmet. Patienten kan därför ta en mer aktiv roll i sin egen vård, vilket också efterfrågas av patienterna.

Digitalisering kan också minska onödig byråkrati, vilket vi anser måste ske, och därmed ge medarbetarna mer tid att skapa ökad patientdelaktighet. Inte minst är en sammanhållen journalföring ett av de viktigaste redskapen för att lyckas med en patientsäker vård.

Svensk sjukvård ska bli bra igen, och jag ser hoppfullt på framtiden med en ny högerregering med Tidöavtalet som grund.

Fru talman! Sverigedemokraterna står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men vi väljer att i kammaren yrka bifall till reservation 6.

Fru talman! Sverige har en fantastisk hälso- och sjukvård. Det beror på personalen, forskningen och att vården i hög grad är offentlig. Vi har inte en vård som i sin helhet utgår från folks plånbok.

Men vi har en vård som har blivit mer ojämlik. De med störst behov riskerar att hamna sist i vårdkön, och specifikt i våra stora städer finns gigantiska klyftor. Mellan ändhållplatserna i Stockholms tunnelbana skiljer det flera år i medellivslängd. Till exempel lever en högutbildad man i Danderyd i genomsnitt 18 år längre än en lågutbildad man i Vårby.

Förutsättningarna för en jämlik vård skiljer sig åt beroende på var i landet du bor, och därför krävs ett ökat statligt inflytande över den ekonomiska omfördelningen och ökade resurser till vården. Det regionala självstyret är en tillgång i det förebyggande arbetet och i folkhälsoarbetet, men det måste också skapas en jämlik platta att stå på över landet. Den vård du erbjuds ska inte vara beroende av din samhällsklass, ditt kön, ditt ursprung eller var du bor.

Vänsterpartiet vill skapa den arbetsmiljö vårdpersonalen förtjänar. I Vänsterpartiets budgetmotion finns förslag på kraftigt ökade generella statsbidrag för bland annat ökad personaltäthet, högre löner och förbättrad arbetsmiljö i hela välfärden. Vi har helt enkelt andra prioriteringar än Tidögänget.

Inflationen beror till stor del på energipriser och livsmedelspriser, men regeringen och Sverigedemokraterna hänvisar till den höga inflationen och reformutrymmet för att förklara bort avsaknaden av progressiv politik, det vill säga man skapar en välfärdskris. Konjunkturinstitutet har tittat på detta, och det är helt enkelt en mycket liten inflationseffekt av offentliga investeringar.

Jag har träffat flera företrädare för regionerna, och jag har varit ute i regionerna och pratat med personal. Regionerna kommer tyvärr att uppleva en typ av härdsmälta på grund av att statsbidragen är på en minimalistisk nivå, och det kommer att slå hårt mot sjukvården. Ansvariga för detta är Sverigedemokraterna och regeringen.

Det är helt uppenbart att det inom vården behövs fler utbildade kollegor, bättre scheman med möjlighet till återhämtning och förkortad arbetstid med bibehållen lön. De administrativa sekreterarna ska hjälpa vårdpersonalen så att de slipper sitta vid skrivborden. Vidare ska det finnas forskningsmöjligheter, bra lön och bra arbetstider.

Hur gör man då? Vi har tagit fram olika typer av arbetstidsmodeller som innebär kortare arbetstid med bibehållen lön.

Inhyrd personal är ingen lösning på lång sikt, utan de blir en desperat lösning på kort sikt. Det är dyrt. Den personal som är på plats får en betydligt lägre lön än de som kommer in från sidan, och dessutom ska de som kommer in från sidan från hyrbolagen få extra utbildning av den personal som finns på plats.

Detta är pengar som i stället borde ha lagts på personalens löner. Det är oerhört viktigt att vi på alla sätt försöker få bort hyrpersonal, och jag tycker att SKR kunde ha gjort mer i ärendet under åren som har gått. Det har inte hänt så mycket.

All vårdpersonal ska kunna leva ett drägligt liv på sina löner; även de med de lägsta lönerna i regionerna. Det gäller alla som sliter i tunga jobb i välfärdens kök, lokalvård, vaktmästeri och tvätteri men också undersköterskorna, som faktiskt i dag är lågt avlönade. De måste få ihop till en inkomst så att det går att leva på ett rimligt sätt. Det måste vi ändra på. Den ensamstående mamman som är undersköterska ska kunna klara sig på ett jobb och inte behöva ha två jobb.

Vi anser att regeringen borde skapa förutsättningar för att förbättra arbetsmiljön, stärka kompetensen och förbättra villkoren för de anställda inom hälso- och sjukvården. Jag yrkar bifall till reservation 7.

Det har länge varit efterfrågat att undersköterskor ska kunna vidareutbilda sig till sjuksköterskor, och det är en viss process. Många menar att kompetensen finns och att de ska få ett snabbspår in. Även om det skulle öppna möjligheten för fler att utbilda sig till sjuksköterska vill Vänsterpartiet vara tydligt med att det inte i sig är lösningen på bristen på sjuksköterskor. Där är det bättre arbetsmiljö och högre löner som gäller. Vi vill ändå ta fram en nationell plan för undersköterskors möjligheter att utbilda sig till sjuksköterskor.

Välfärdsresurserna måste styras efter en behovsprincip, där störst behov kommer först. Det låter rimligt - inte sant? Sjukast först. För nätläkarbolagen och andra privata vårdgivare är de friskaste patienterna de mest lönsamma. Olika undersökningar visar att etableringsfriheten innebär att vårdcentraler placerar sig i områden där folk inte är så jättesjuka. Jag pratar ofta om Stockholm. Där kan man jämföra antalet vårdcentraler på Östermalm med Botkyrka, och det är dubbelt så många vårdcentraler på Östermalm.

Nätläkarna är en intressant fråga. Avlastar nätläkarna vården? Vilka tar kontakt? Är det de i Kalix som ringer eller de på Karlaplan? Är det de sjukaste som ringer? Är det behoven som styr, eller är det kommersen som styr? Vad händer med den kontinuerliga vården? Eller blir det en söndersplittrad vård? Det är intressanta frågor. Exempelvis Vårdanalys har tittat på dem.

Eftersom det råder en fri marknad i dag när det gäller hälso- och sjukvård kan det också skapas olika typer av avarter. Vi har sett ett antal nätläkare öppna speciella digitala mottagningar för övervikt. De har skrivit ut diabetesmedicin, som har en fantastisk förmåga att få folk att gå ned i vikt snabbt. Och detta har skett utan uppföljning.

Vi anser att en viss rådgivning och enklare sjukvård via videosamtal ska funka i den regionala vården. Det är märkligt att det inte är en självklarhet. Och därför måste den vården få prioritet.

Som ni förstår vill vi avskaffa den fria etableringsrätten, men det är oerhört viktigt att vi också värnar patienternas valfrihet.

Det har varit en pandemi, och vi har lärt oss mycket av den. Det är regionerna som är ansvariga för att bedriva medicinsk vård. I alltför många fall har regionerna inte brytt sig om att arbeta i enlighet med vad myndigheterna har sagt. Det innebär att det inte har funnits några lager, utan i stället har det varit fråga om just in time-modellen. Långtradaren har fungerat som lager på väg till sjukhuset.

I Sveriges tre största regioner, som då var högerstyrda, saknades tillräckligt stora lager när pandemin bröt ut. Därför anser vi att det måste lagstiftas i denna fråga. Regionerna ska ha pandemilager.

Vi anser också att offentligt finansierade privata vårdenheter ska omfattas av statens krisberedskap och lyda under samma krav som offentliga verksamheter när det dyker upp en kris. Vi vill att samtliga privata vårdföretag med avtal från regionen enligt lag ska ingå i regionernas och statens krisberedskap.

En jämlik vård måste vara målet, inte en växande vårdmarknad där de med de största behoven hamnar sist.

Fru talman! Jag har en fråga till ledamoten Karin Rågsjö.

Vänsterpartiet pratar ofta om att man ska tillföra en hel del ekonomi i hälso- och sjukvården. Det är mycket prat om att tillföra en massa pengar hela tiden. Det känns som om det skulle finnas en dold pengapåse någonstans som man skulle kunna ta ur och ge till sjukvården att själv administrera detta.

Jag har en ganska kort fråga: Om man inte har den pengapåsen, hur löser man då vården i stället?

Jag menar att det i dag finns en otrolig kapacitet i våra regioner som är totalt outnyttjad. Vi har en administrativ koloss inom regionerna som har bildats de senaste tio åren.

Vi kan titta på mitt län, Kalmar län. Jag har inte exakta siffror, men jag beräknar att det finns ungefär 200 administrativa medarbetare, som är legitimerad personal men alltså arbetar med något helt annat.

Hur kan det här komma sig, och vad gör man åt det? Finns det inga lösningar på sådana saker? Kan man inte titta på vad som finns här och nu och se hur man kan utnyttja de resurser som finns? Vad säger ledamoten om det?

Fru talman! Det här handlar ju om hur man prioriterar.

Vi börjar med ekonomin. Vi vill exempelvis låna till klimatinvesteringar eftersom vi tycker att klimatet är viktigt och tycker att vi står inför en otäck utveckling. Det är inte ni så pigga på, om man säger så. Det är det första.

Sedan kan det ibland komma lite floskler från högersidan om att vänstern har någon sorts gömd kappsäck som vi ska använda pengarna från. Så är det inte. Vi prioriterar annorlunda. Vi har inte skattesänkningar för de rikaste. Vi hade tagit bort pengarna som de som har 50 000 och mer har fått i skattesänkningar och så vidare. Det är precis det det handlar om.

Jag tror att man måste göra väldigt många saker samtidigt inom hälso- och sjukvården.

Jag tror exempelvis att det är oerhört viktigt att få in administrativ personal som underlättar för läkare och sjuksköterskor så att de slipper sitta vid sina datorer.

Jag tycker att det är märkligt - makabert, skulle jag kunna påstå - att vi i dag inte har en länk, en platta att stå på, när det gäller digitalitet mellan regionerna. Det är ett misslyckande, och jag menar att det är ett misslyckande för alla partier. Det här skulle man ha kunnat sätta i sjön för ganska länge sedan, men man håller fortfarande på och funderar på hur och var och varför. Det tycker jag är skrämmande.

Jag är uppriktigt sagt väldigt orolig över hälso- och sjukvården just nu.

Det behövs fler som arbetar inom hälso- och sjukvården för att öppna vårdplatserna. En vårdplats är ju inte bara en säng, utan det innebär att det ska finnas personal. Då behöver man anställa fler, och för att kunna anställa fler måste man ha mer sekiner. Inte sant? De kommer inte att jobba gratis, även om några kanske hade velat det. Jag tror att det är oerhört viktigt att titta på helheten.

När det gäller prioriteringar och ekonomi säger till och med Konjunkturinstitutet att inflationen inte går upp på grund av att man har satsat på välfärden, utan det beror på helt andra saker. Välfärden går fri i det.

Fru talman! Tack för svaret, ledamoten!

Ledamoten berör lite det här med att vi inom svensk sjukvård i dag till exempel har full tillgång till läkarkapacitet. Bristen är sjuksköterskor, i stort sett. Sedan är det upp till varje region att bestämma hur man utnyttjar dessa resurser, fördelar arbetsuppgifter och så vidare. Men det är något som den här regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna tittar på för att kanske få en bättre bild av hur det ser ut egentligen.

Vad jag menar är att det bör finnas tillräckligt med vissa resurser inom regionerna i dag som går att utnyttja på rätt sätt. Vad är det som gör att inte Vänsterpartiet ser detta?

Fru talman! Nu är det så här att vi har träffat Läkarförbundet, Vårdförbundet och Kommunal och pratat med dem. De ser den här krisen komma.

Man måste göra massor med olika saker, men det de har pratat om jättelänge är arbetsmiljön. Det är den stora grejen inom hälso- och sjukvården: arbetsmiljön.

Vem vill arbeta på ett schema som är helt outhärdligt, som gör att man exempelvis inte får träffa sina barn för att det inte funkar?

Vem vill springa runt på en akutavdelning där det ligger otroligt många människor, där det ser ut som om det varit krig? Så ser det ut på grund av att det är så överbelastat. Man kan gå in på vilken akutmottagning som helst på ett större sjukhus i dag och förfäras över vad som hänt.

Då måste man fundera på allt möjligt - anställningar, hur det ska bli bättre för personalen och hur man ska få människor att stanna kvar.

Hur ska vi kunna se till att fasa ut hyrläkare, hyrsjuksköterskor och hyrundersköterskor som har kostat jättemycket pengar? Det kanske är ett politiskt projekt som vi alla skulle tycka var bra. Inte sant?

Det är massor med saker man måste göra. Men jag tror att man ska lita på välfärdsarbetarna. Jag tror att man ska lita på hälso- och sjukvården, på läkarna och sjuksköterskorna och undersjuksköterskorna som beskriver sin arbetsmiljö som väldigt jobbig. Och det har inte hänt de senaste sex månaderna, utan det har varit så länge. Då måste vi se till att vi får en hälso- och sjukvård där de som arbetar där trivs och stannar kvar och att vi kan anställa fler. Det tror jag är grunden.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Det verkar som att ledamoten har täta kontakter med Konjunkturinstitutet. Hon har vid flera tillfällen sagt att välfärden inte driver inflation.

Det må så vara, men med tanke på att ledamoten och hennes parti lade en budget som var underfinansierad med 200 miljoner är min fråga vad Konjunkturinstitutet säger om det. Hade det drivit inflation?

Jag må vara en enkel människa, men för mig handlar ekonomi väldigt mycket om att inte göra av med andras pengar hur som helst.

Ledamoten pratar om prioriteringar. Ja, där är ledamoten och jag helt överens. I svåra tider måste man göra prioriteringar. Men när prioriteringslösningen är att man går till banken och lånar pengar, då vet jag inte om det kan kallas prioritering. Risken är ju att vi hamnar i en situation som tenderar att leda det här landet in i TV3:s program Lyxfällan.

Jag ställer frågan igen. Hade Vänsterpartiets budget drivit inflation, enligt Konjunkturinstitutet? Eller är det likadant som med välfärden?

Fru talman! Det här tenderar att bli en ekonomisk diskussion. Jag kanske får skylla mig själv.

Jag hänger inte jättemycket med Konjunkturinstitutet. Jag hänger mycket med Ali Esbati. Jag hänger också mycket med våra ekonomer, som är superkompetenta, och jag läser deras papper.

Vi har lånat, absolut. Vad har vi lånat till? Vi har lånat till klimatet. Vi tyckte att det var lite urgent att göra det. Då behövs det stora satsningar för att ställa om Sverige, stora satsningar, och det finns inte i er budget. Det tycker jag är skrämmande.

Dessutom har vi lånat till tågen, ni vet, så att det finns räls att åka på och tågen finns där.

När det gäller vems pengar kanske vi nu när det verkligen är kris och vi vill göra något åt den krisen ska titta på rutbidragen, exempelvis. Vad kan vi göra åt dem? Man skulle kunna använda rutbidragen till att höja barnbidraget. Det är mycket man kan göra. Man kan vara väldigt kreativ för att se till att de personer som har det sämst i samhället kan få det lite, lite bättre under den här krisen så att de inte går under fullständigt.

Lyxfällan är inte vi i Vänsterpartiet skyldiga till, måste jag säga, utan det är de lån som har getts av bankerna. Är det några som är lyckliga just nu verkar det ju vara bankerna. Det går väldigt bra för dem.

Hälso- och sjukvård tycker jag att vi ska satsa på, och då är det massor med olika insatser vi måste göra. Det är inte bara finansiella insatser, utan vi måste också se till att det här finns som vi alla pratar om - digitaliseringen och så vidare som man har pratat om så länge och som ska finnas inom hälso- och sjukvården, även den regionala. Där har man liksom tappat, och det tycker jag är tråkigt. Där måste vi göra något radikalt.

Jag tycker att det vore bra om regeringen och SD hade mer långsiktighet i finansieringen av hälso- och sjukvården så att hälso- och sjukvården såg vad som låg framför den.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret! Det var ändå glädjande att någonstans där i mitten faktiskt få höra lite idéer om prioriteringar i stället för att pengar ska hämtas någon annanstans, till exempel genom att låna. Vi befinner oss just nu i en ekonomisk kris, inte bara i Sverige utan över hela världen. Det är en av de kanske djupaste kriser vi har varit i på väldigt länge. Jag betackar mig för att då låna upp pengar. Om vi i andra änden väljer att prioritera när det gäller hur vi använder de pengar vi har är det en helt annan sak.

Fru talman! Vi står inte bara inför en ekonomisk kris utan också inför en klimatkris. Antingen tar man den på allvar och säger att vi måste ställa om och göra vissa saker eller också kommer mina barn, och framför allt mina barnbarn, att få ett ganska trist liv.

Man kan också låna ungefär som Joe Biden gjorde i USA, med jättepaketet för att få folk i arbete. Vi har en järnväg som inte är på topp - det tror jag att väldigt många ledamöter håller med om. Man står och har missat tåget och hoppas att nästa kommer ganska snabbt.

Men när det gäller hälso- och sjukvård måste man absolut ha massor av kreativa idéer. Och de kreativa idéerna kommer kanske inte härifrån utan från personalen. Då måste man lyssna mer.

Jag tillhör dem som tycker att exempelvis sjuksköterskor och även läkare ska få större spelrum när det gäller att bygga upp verksamheten. De är ju de som vet exakt vad som är bäst för dem, på deras avdelning. Inte ens politikerna i regionen vet det. Man måste absolut ge personalen inom hälso- och sjukvården den friheten.

Fru talman! Då står jag åter i talarstolen efter att ha lyssnat på vad jag trodde skulle vara en debatt om sjukvård - och inte bara sjukvård generellt utan kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap - men hört hur det urartat till en debatt om huruvida vi ska låna mer och om Lyxfällan och inflation. Så är det tyvärr ofta när vi ska diskutera sjukvården: Det hamnar väldigt lätt i något annat, ekonomisk politik eller helt andra saker.

Jag tänkte försöka hålla mig till det som betänkandet handlar om, nämligen tre viktiga områden: kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap. På två av dessa områden, e-hälsa och beredskap, tycker jag att det har hänt väldigt mycket positivt.

När det gäller e-hälsa tog den förra regeringen ett antal initiativ, och vi ser hur även den nuvarande regeringen har tillsatt och kompletterat utredningar. Där tror jag alltså att det under den här mandatperioden kommer att ske betydligt större framsteg - kanske inte bara beroende på den regering som nu sitter utan också beroende på det som har hänt tidigare.

Även vad gäller beredskap, som vi hade en debatt om här i kammaren för någon vecka sedan, tas steg framåt. De bekymmer vi hamnade i på grund av att vi inte hade tänkt att vi kunde hamna i en kris är inte på väg att lösas, men det tas ändå väldigt snabba steg framåt.

Men något som inte är på väg att lösas, fru talman, är den fråga man alltid hamnar i när man diskuterar olika problem i den svenska hälso- och sjukvården, nämligen bristen på kompetens och bristen på personal som kan bedriva sjukvården.

Jag blir inte särskilt mycket tryggare när jag hör företrädare för den nya regeringen, som säger att det som behövs nu är en kartläggning. Vi vet exakt vilka personalkategorier som saknas. Man hade kunnat tillägga att det som behövs är mer av nationell styrning. Dimensionering av vissa utbildningar är en fråga som ägs av staten. Men dimensionering av utbildningen av specialistläkare och specialistsjuksköterskor ligger i dag på regionerna. Det är klart att det krävs mycket mer av nationell styrning här.

Men för att göra något åt detta mycket stora problem krävs också ett antal konkreta förslag. Man kan inte vifta med en trollstav och lösa inflationen eller något annat, och så löser man inte heller detta. Man löser det inte heller genom en kartläggning. I stället krävs att man systematiskt går igenom och tittar på vad man kan göra, och det är många olika beslut som krävs.

För det första måste vi se till att man kan ha ett längre arbetsliv och se till att satsa på kompetensutveckling för dem i sjukvården som är 60 plus. I dag är det snarare så att om man har fyllt 60 får man inte längre kompetensutveckling av sin arbetsgivare.

Läkarförbundet och Vårdförbundet har larmat om att pensionsreglerna behöver ses över. Vi räddades under pandemin, inte minst i samband med vaccinationerna, av att väldigt många pensionärer kom tillbaka och jobbade. Men det visade sig då att pensionsreglerna gör att det är väldigt svårt. Har du väl bestämt dig för att gå i pension har vi system som motverkar att du tar en paus i pensionen och kommer tillbaka. Gör något åt detta!

Se till att det blir som det har varit tidigare så att läkarstudenter kan komma in och arbeta som undersköterskor. Det finns ett antal saker som kan göras för att se till att utnyttja dem som faktiskt finns i systemet.

Vi måste också, fru talman, fundera på vilka i sjukvården som ska göra vad. Vi har flera gånger lagt fram förslag om att använda undersköterskornas kompetens på ett helt annat sätt genom att ge även dem möjlighet till karriärtjänster och specialistutbildningar. Då kan de ta över ett antal arbetsuppgifter som i dag utförs av sjuksköterskor, som det är betydligt större brist på.

Vi måste se till att vi får en systematik när det gäller att utbilda serviceassistenter. Det behöver inte vara kompetenta undersköterskor som gör alla uppgifter runt patienter, utan man skulle kunna använda serviceassistenter betydligt mer.

Det finns också problem med ledarskapet i vården. Det är inte alla enheter som har problem med att få personal, och här är ledarskapet oerhört viktigt. Vi har föreslagit att man i vården, precis som i skolan, ska ha obligatoriska chefsutbildningar. Den som ska vara chef i sjukvården måste också få en ordentlig chefsutbildning.

Vi måste också se till att det blir rimliga ansvarsområden. Det finns inga arbetsplatser utanför vård och omsorg där en chef kan ha ansvar för 50, 60, 70, 80 eller 90 medarbetare. Tacka sjutton för att man då varken kan arbeta med arbetsmiljö, ha utvecklingssamtal eller stimulera den enskilde arbetaren. Det var inte av en händelse Jesus valde att ha tolv lärjungar. Det skulle vara betydligt bättre om varje chef även i vården hade väsentligt färre medarbetare under sig.

Det handlar också om att se till att vi kan använda utländsk arbetskraft. Jag yrkar bifall till vår reservation 9, som handlar om just det. I dag har 25-30 procent av dem som arbetar i vården utländsk bakgrund. Man skulle åtminstone kunna se till att de som kommer från länder utanför EU och EES-området snabbare kan validera sin kompetens.

Det är, fru talman, tragiskt att se hur Tidöpartierna har enats om det rakt motsatta, nämligen att begränsa arbetskraftsinvandringen och se till att det bara är höginkomsttagare, som möjligtvis färdigutbildade läkare som pratar svenska, som är välkomna; man sätter ett lönegolv på 33 000. Man borde göra precis tvärtom: se till att vi kan vara ett attraktivt ställe för vårdpersonal, även från länder utanför EU och EES, så att de vill komma hit och arbeta.

Slutligen handlar det också om attraktiviteten i att jobba i sjukvården. Där är jag också beklämd över den sjukvårdspolitik som Tidöpartierna har lagt fram. Det finns två förslag som definitivt inte kommer att göra det mer attraktivt att arbeta i sjukvården.

Det första, fru talman, handlar om att alla som arbetar i sjukvården inte bara ska ha som arbetsuppgift att vårda sjuka, utan man ska dessutom kontrollera personnumret - och ve den som inte har de fyra sista siffrorna! Då ska man omedelbart kontakta gränspolisen. Jag tror att samtliga anställda i den svenska hälso- och sjukvården reser sig upp som en man och säger att de kommer att vägra göra detta. Det kan aldrig vara en uppgift för hälso och sjukvårdspersonal. Man är inte ärlig om att man vill öka attraktiviteten i sjukvården när man säger att undersköterskan på akuten dessutom ska ha den här arbetsuppgiften.

Det andra, fru talman, handlar förstås om att man vill begränsa möjligheten att använda tolkar i sjukvården. Det kommer definitivt inte att vara något som gör det mer attraktivt att jobba i sjukvården, utan precis tvärtom.

Fru talman! Jag står bakom samtliga våra reservationer. Jag skulle önska att vi kunde ha mer av konkret diskussion om vilka åtgärder som behövs, men jag yrkar som sagt bifall till vår reservation nummer 9.

Fru talman! Kompetensförsörjningen i hälso- och sjukvården är ett av de områden som vi i Miljöpartiet prioriterade allra högst i förra årets valrörelse och sedan också lyfte fram i vårt budgetförslag. Jag har pratat om detta många gånger tidigare i debatterna här, men jag vill ändå återkomma till några av de centrala punkterna också i dag. Vi har även lämnat ett särskilt yttrande om vår satsning från budgeten och valrörelsen i det betänkande som debatteras i dag.

Vi i Miljöpartiet ville se en ny konstruktion där staten tar ett permanent och stort ansvar för att bidra till bättre villkor för personalen i hälso- och sjukvården och i den kommunala vården och omsorgen. För detta ville vi avsätta 9,5 miljarder kronor under 2023 och sedan gradvis bygga ut det hela för att från 2026 få se en permanent statlig satsning om 40 miljarder kronor årligen.

Fler ska vilja söka sig till vården, och fler ska vilja och orka stanna kvar utan att gå ned i tid. Vi ville att denna satsning skulle gå till fler anställda och till höjda löner inom såväl regionernas hälso- och sjukvård som kommunal vård och omsorg.

I detta sammanhang vill jag också nämna återhämtningsbonusen. Det är en satsning som Miljöpartiet har drivit igenom och som innebär att det finns medel hos Socialstyrelsen att söka för arbetsgrupper inom vården och äldreomsorgen som vill pröva att utveckla nya arbetssätt för förbättrad arbetsmiljö, inklusive arbetstidsmodeller. Syftet är att ta vara på personalgruppers egna utvecklingsidéer och ge dem möjligheter att pröva dessa.

Återhämtningsbonusen infördes sommaren 2021 med 300 miljoner kronor i medel och söktes då av 190 kommuner och 16 regioner. Från 2022 har 1 miljard kronor avsatts årligen. Till detta har tillkommit 300 miljoner kronor för att minska eller ta bort så kallade delade turer.

Återhämtningsbonusen, med dess möjligheter till förändring inifrån, är väldigt viktig. Miljöpartiet anser att regeringen bör verka för att göra modellen mer känd och förstärka bonusen med ytterligare 1 miljard.

Fru talman! I det, som sagt, ganska spretiga betänkande som vi debatterar i dag behandlas flera motioner som handlar om de nationella kvalitetsregistren. De är viktiga verktyg för att stärka kvaliteten på vården. Jag vill särskilt nämna några av dem.

Det finns ett nationellt kvalitetsregister för gynekologisk kirurgi. Här ingår operationer som har utförts på grund av endometrios. Det finns dock inte något register som täcker hela den endometriosrelaterade vården, vilket vi anser skulle behövas.

Det finns även ett könsdysforiregister, som berör den könsbekräftande vården. Under lång tid har tillgången till den könsbekräftande vården urholkats, och det nationella kvalitetsregistret för den könsbekräftande vården har till följd av bristande finansiering inte getts tillräckligt goda möjligheter att följa upp vare sig effekterna av vården eller kötiderna. Finansieringen av kvalitetsregistret för könsdysfori måste säkerställas.

Det sista registret jag skulle vilja nämna är ett som inte finns ännu. Det gäller abortvården. Eftersom abortvården är under förändring, på ett positivt sätt, skulle det behöva inrättas ett kvalitetsregister också för denna vård. Kunskapsområdet runt abortvården i Sverige behöver följas och utvecklas. Dessutom behöver regelverket förändras när det gäller vilka professioner som ska kunna lämna information till kvalitetsregister liksom i fråga om vilka data det ska gälla.

Regeringen bör se över alla dessa frågor.

Fru talman! Att vissa vårdkontakter kan ske digitalt har haft både positiva och negativa effekter. Den ökade tillgängligheten kan vara positiv, och här finns fortfarande stor utvecklingspotential med fler tjänster som skulle kunna kopplas till 1177. Tyvärr har den ökade tillgängligheten också inneburit ökade kostnader. Det finns mycket stor anledning att följa hela detta område nära för att kunna säkerställa att de skattepengar som läggs på vården används på det bästa och mest effektiva sättet och att det är de med störst behov av vård som får tillgång till den.

Under flera av mina studiebesök inom vården har just frågan om ersättningen till nätläkarföretag och hur de urholkar vissa regioners budget kommit upp. En del av förklaringen till de ökade kostnader som vi ser nu är att de digitala vårdgivarna på ett helt nytt sätt använder sig av marknadsföring.

Vård är inte vilken tjänst som helst. Vi anser därför att marknadsföringen av sjukvårdstjänster bör regleras. Vi vill se en strängare lagstiftning när det gäller marknadsföring av hälso- och sjukvård och att marknadsföringen präglas av måttfullhet. Detta hoppas vi att regeringen vill utreda.

Det är också angeläget att stärka den demokratiska kontrollen över den digitala vården och att stärka kopplingen mellan digital och fysisk vård för att främja ökad kontinuitet och tillgänglighet. I juni 2022 gav den tidigare regeringen en utredare i uppdrag att se över hur digitala vårdgivare ska kunna bli en del av en mer sammanhållen primärvård där alla aktörer arbetar tillsammans för att tillgodose patienternas behov av vård. Uppdraget ska vara slutfört senast den 15 augusti i år. Det är viktigt att utredningen får fortsätta sitt arbete och att regeringen sedan följer upp frågan.

Fru talman! Hälso- och sjukvården behöver planeras så att situationer med många skadade kan hanteras samtidigt med stora sjukdomsutbrott eller pandemier. Det finns ett antal åtgärder som särskilt bör vidtas.

Arbetet med att klimatanpassa vårdinrättningar behöver skyndas på inför värmeböljor. Antalet vårdplatser behöver också kunna öka avsevärt även i fredstida kriser, med ökad kapacitet i hela vårdkedjan.

Sjuktransporter, lager av sjukvårdsmateriel och spridning av vårdinrättningar bör planeras så att sjukvård som inte kan anstå kan bedrivas i hela landet även vid störningar.

Det behövs ett nationellt ansvar för lager av medicinsk utrustning och relevanta läkemedel som en del i krisberedskapen. Vidare bör regeringen utreda behovet av lagstiftning om att regionerna ska ha ett krav på sig att ha pandemilager för åtminstone tre månaders förbrukning.

För tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 22. Det var ett svårt val, eftersom detta är ett så spretigt betänkande. Jag står dock självklart bakom samtliga Miljöpartiets reservationer.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 maj.)