Arbetsplenum - Kommunala frågor - 2023-04-13

Fru talman! Avgående regeringar talar ofta om det dukade bordet som den nya regeringen har fått ta över. Frågan är då vad bordet var dukat med när den nya moderatledda regeringen tog över regeringsmakten i höstas.

Den rikliga buffé som dukats upp bestod bland annat av EU:s lägsta ekonomiska tillväxt 2022, den fjärde högsta arbetslösheten i hela EU, världens högsta dieselpriser redan före Putins invasion av Ukraina, allvarliga brister i elförsörjningen med hotande elbrist samt snabbt stigande inflation och räntor. Man hade också dukat fram en skenande gängkriminalitet med rekordhögt antal ihjälskjutna människor och dödliga uppgörelser mellan kriminella grupperingar, något som saknar motstycke i svensk historia.

Mitt på bordet hade man dessutom ställt fram ett gigantiskt och växande utanförskap i våra förorter.

Den nya regeringens uppgift är att så snabbt som möjligt duka av denna illasmakande buffé och ersätta den med något bättre.

Fru talman! Utöver alla de problem den nya regeringen ärvde har det tillkommit nya. Den globala ekonomin har mattats av, och i Europa råder redan lågkonjunktur kombinerat med hög inflation och stigande räntor. I skuggan av Rysslands barbariska anfall på Ukraina behöver Sverige samtidigt rusta upp sitt försvar och anpassa sig till ett kommande medlemskap i Nato.

Jag tror att de flesta sunt tänkande människor inser att det är en lång och mödosam väg som Sverige och svenska folket har framför sig. Samtidigt vet vi att vänstersidan och deras kompisar bland journalister och massmedier kommer att göra allt för att lägga skulden för alla samhällsproblem på den regering som faktiskt äntligen försöker lösa dem.

Men vi är beredda och kommer aldrig att vika ned oss. Steg för steg kommer vi att presentera förslag om en ny politik samtidigt som vi försöker lösa akuta problem i vårt land.

Fru talman! Kommuner och regioner är alltid den viktigaste leverantören av välfärdstjänster. Det gäller skola, äldreomsorg, sjukvård och offentlig samhällsservice. Inte minst är det kommunerna som är den sista garanten för att människor som hamnar i en plötslig och allvarlig ekonomisk situation ska få tillfälligt extra stöd av samhället.

Under pandemin fick kommunsektorn mycket stora extra tillskott, ofta efter direkta initiativ från oss moderater och andra oppositionspartier. Detta var värdefullt och medförde att kommunsektorn och inte minst regionerna fick lite ekonomiskt andrum och kunde fokusera på sina kärnuppgifter i ett mycket ansträngt läge. Tack vare dessa stora tillskott har kommunsektorns samlade resultat legat på historiskt höga nivåer de senaste två åren. Många kommuner har skapat reserver i sina resultatutjämningssystem. Det är pengar som kan användas nu när tiderna blir sämre.

En av de första frågor jag drev som nybliven riksdagsledamot 2006 var just att vi borde införa någon form av resultatutjämningssystem för kommuner och regioner. Detta blev också verklighet under Alliansens regeringsår. En stor majoritet av kommunerna och regionerna har använt denna möjlighet att spara överskott från goda år och använda pengarna när tiderna blir sämre. Resultatutjämningsfonderna skapar en bättre balans mellan goda och dåliga år.

År 2021 var det 203 av landets 290 kommuner som hade satt av sammanlagt 30 miljarder i denna typ av reserver, och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, tror att ytterligare ett antal kommuner kommer att sätta av pengar för 2022. Det är också 13 av 21 regioner som har sparat totalt 10 miljarder i resultatutjämningsreserv. Man kan alltså konstatera att dessa reserver blev precis den framgång som jag och andra hoppades när de infördes, och dessa dryga 40 miljarder i avsättningar - eller kanske ännu mer - kommer nu väl till pass när tiderna försämras.

Samtidigt var överskotten 2021-2022 av tillfällig natur till följd av stora pandemistöd. De kommande åren kommer att bli svårare rent ekonomiskt. Skatteintäkterna påverkas av både arbetslöshet och demografi, och kostnaderna påverkas av inflation, löneutveckling, räntehöjningar och energipriser.

I budgetpropositionen tillför regeringen därför ökade statsbidrag till kommuner och regioner med totalt nära 13 miljarder kronor, varav hälften är generella statsbidrag. Utöver dessa ökade statsbidrag får kommuner och regioner också del av elprisstödet. SKR uppskattar att detta stöd tillför kommunsektorn 5 miljarder.

Det finns också andra poster och förslag i budgeten som direkt stärker kommunsektorns ekonomi. Exempelvis avskaffas avfallsförbränningsskatten och straffskatten på kraftvärme. I min egen hemkommun, Mark, stängde man elproduktionen i kraftvärmeverket när straffskatten infördes. Nu finns en möjlighet att återstarta och utöka den lokala elproduktionen. I stället för att behöva betala straffskatt kan kommunen nu få intäkter från såld el.

Samtidigt hänger all politik ihop. De storsatsningar vi gör på polisen och rättsväsendet är till nytta för alla invånare och givetvis även för kommunerna. Hög brottslighet, omfattande skadegörelse, bilbränder, social utslagning och brottslighet som styrs av kriminella gäng medför enorma kostnader för vissa kommuner. Kan vi vända detta har det även stor ekonomisk betydelse för kommunerna. Det är samma sak när vi nu stramar upp migrationen och minskar invandringen. Det kommer att ha stor betydelse långsiktigt för kommunsektorns ekonomi.

En annan viktig post i statsbudgeten är åtgärderna för att minska kostnaderna för transporter med bil. Vi tar nu de första stegen, och mer kommer att följa. Efter vår skattesänkning kostar drivmedlen en krona mindre per liter än vad de annars skulle ha gjort. För en landsbygdskommun med omfattande körning med kommunala fordon betyder en krona lägre drivmedelskostnad mycket. Ett ordentligt förbättrat reseavdrag underlättar också för kommunens anställda. För en landsbygdskommun kommer minskade resekostnader dessutom att ha stor betydelse för möjligheten att rekrytera personal.

Sammantaget betyder regeringens politik faktiskt att kommunsektorn i år stärks med ganska nära de 20 miljarder som kommunsektorn själv anser att man behöver.

Fru talman! Kommunerna kan samtidigt på många sätt själva påverka sin egen framtid.

Ett gott företagsklimat, rimliga tillsynsavgifter och hög service gentemot företagen lägger grunden för en kommuns tillväxt och befolkningsutveckling. Att ha en mångfald av utövare som erbjuder olika välfärdstjänster är också värdefullt för att utveckla verksamheten. Dessa viktiga frågor tas upp i flera motioner som behandlas i detta betänkande.

Samtidigt måste vissa av våra kommuner prioritera mycket bättre. Exemplen på kommunalt slöseri är numera många och uppseendeväckande. Att hushålla med de skattepengar man har är en självklarhet för en ansvarsfull kommun.

Behövs exempelvis 170 anställda kommunikatörer i Malmö stad eller 200 i Stockholm? Det är bara ett exempel i raden på hur byråkrati och administration sväller medan antalet anställda inom äldreomsorg och skola tyvärr får stå tillbaka. Så länge kommuner lägger pengar på sådant som är mindre viktigt än kärnverksamheterna finns det utrymme att stärka välfärden utan vare sig ökade statsbidrag eller höjd kommunalskatt.

Fru talman! Inflationen är det största hotet mot människor som har svag ekonomi och som är utan ekonomisk buffert. I det ekonomiska läge vi har i dag med hög inflation och stigande räntor kan därför inte staten ge svenska folket breda och omfattande ekonomiska kompensationer för alla stigande priser och räntor. Om vi gjorde det skulle det direkt driva upp inflationen. Det skulle inte bara äta upp nyttan av de statliga stöden utan också mötas av Riksbanken med ännu högre räntor för att motverka inflationen. Nettot för utsatta hushåll skulle tyvärr bli negativt. I detta läge väljer regeringen därför att mer riktat stötta hushåll som är särskilt utsatta, och det har stor betydelse för kommunerna.

Redan vid det senaste årsskiftet höjdes bostadsbidrag, garantipensioner, studiemedel och ett stort antal andra ersättningssystem för att kompensera för inflationen. Utöver detta valde regeringen att permanenta den tillfälliga högre nivån i a-kassan, som infördes under pandemin.

Första delen av det omfattande elstödet har nu nått i stort sett alla hushåll i elområde 3 och 4, och i närtid kommer ett andra elstöd att betalas ut till alla svenska hushåll och företag. Vid årsskiftet sänktes som sagt också drivmedelsskatterna, och utan denna sänkning hade bensin och diesel i dag alltså kostat en krona mer per liter vid pump. Dessutom infördes vid årsskiftet en kraftig förbättring av reseavdraget, och hushåll med stora resekostnader kan faktiskt ta del av detta höjda reseavdrag direkt varje månad om de begär skattejämkning hos Skatteverket.

Regeringen aviserar nu också ytterligare förstärkning av bostadsbidraget för barnfamiljer, eftersom vi vet att dessa ofta har det extra tufft.

Alla dessa stöd minskar belastningen på kommunerna när det gäller försörjningsstöd. Det är väldigt viktigt att ha med sig det i bilden.

Fru talman! I betänkandet behandlas motioner om det kommunala utjämningssystemet. Frågan utreds just nu. Eftersom jag sitter med i den utredningen tänker jag inte föregripa utredningens arbete, men det är en mycket seriös utredning som går på djupet med kommunsektorns kostnader och hur man på bästa sätt ska skapa en rimlig likvärdighet mellan kommuner utan att skada tillväxten i framgångsrika kommuner och utan att minska incitamenten för egna insatser i kommuner som inte är lika framgångsrika eller som har en svår demografisk situation. Jag ser fram emot utredningens fortsatta arbete. Nästa sammanträde har vi faktiskt redan nästa vecka.

Fru talman! I betänkandet behandlas som sagt ett antal motioner som pekar på olika problem och utmaningar inom kommunsektorn. I ett antal frågor lär regeringen återkomma. Och flera frågor utreds just nu, exempelvis utjämningssystemet. Vi lär få många nya debatter om detta i framtiden, men i dag yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Den budget som regeringen och Sverigedemokraterna lade fram i höstas innebär en kostnadskris för välfärden. Trots stigande inflation och höjda räntor, som innebär svåra utmaningar för Sverige kommuner och regioner, väljer regeringen och Sverigedemokraterna inte att tillföra tillräckliga resurser till välfärden. Det innebär att välfärden riskerar att försämras, och redan nu planerar kommuner för att behöva säga upp personal som behövs i välfärden.

Vi socialdemokrater vill fördubbla satsningarna på välfärden. Vad Sverige behöver är satsningar som skapar ett mer sammanhållet, jämlikt och jämställt samhälle. Vi behöver en bättre välfärd med mer personal som har bättre arbetsvillkor. Vi vet nämligen att en stark välfärd minskar klyftorna och stärker jämställdheten.

Hela Sverige ska leva och växa, och det kräver resurser. Pengar spelar roll. Politik gör skillnad. När vården, skolan och omsorgen inte får de resurser som krävs innebär det nedskärningar. Därför vill jag fråga Jan Ericson från Moderaterna: Vilken välfärd vill regeringen inte ha?

Fru talman! Detta är lite lustigt med tanke på att jag ägnade ungefär halva mitt anförande åt att just förklara att kommunerna faktiskt har fått nästan exakt de pengar som de själva har efterfrågat. Man kan lägga ihop statsbidragen, elstöden och de andra reformer och saker som vi gör i budgeten, som direkt påverkar regeringens ekonomi. Det handlar till exempel om att hålla nere kostnaderna för försörjningsstöden, som ofta ökar i dåliga tider. Nu tillför vi statliga medel i olika typer av stöd, och då slipper kommunerna dessa kostnader.

Om man lägger ihop alla de åtgärder regeringen gör kan man se att det ligger ganska nära det som kommunerna själva begär. Samtidigt har finansministern varit väldigt tydlig med att vi följer utvecklingen, att vi har reserver och att vi kan tillföra mer pengar om det behövs. Men vi kan inte slösa bort pengar om vi inte vet hur läget ser ut.

Det som Eva Lindh säger om att många kommuner planerar uppsägningar är faktiskt lite grann en nyhet för mig. Den bild jag har är att det största problemet i dag handlar om att klara personalförsörjningen och att rekrytera personal till viktiga poster. Jag har inte någon bild av att det planeras omfattande uppsägningar inom kommunsektorn. Vi kan titta på arbetslösheten totalt. Det kom siffror i dag som visar att arbetslösheten just nu sjunker. Det finns alltså ingen dramatik som handlar om att det planeras stora uppsägningar.

Jag skulle gärna vilja veta från Eva Lindh: Vilka kommuner är det som planerar gigantiska uppsägningar av personal?

Fru talman! Jan Ericson räknar äpplen och päron. Det som Sveriges Kommuner och Regioner säger är att 48 kommuner beräknas gå med underskott under detta år. 17 av 21 regioner budgeterar för underskott. Det är klart att det innebär svåra förutsättningar för både kommuner och regioner att klara välfärden redan detta år. Och det beräknas bli ännu tuffare nästa år, 2024.

Jan Ericson har rätt i att det samtidigt finns en kompetensbrist. Det gör inte det hela lättare.

När man får mindre pengar måste man se till att hantera de resurser som man har, och välfärden består av personal. Även om man har svårt att hitta kompetens i vissa delar behöver man räkna på hur man ska skära ned. Pengarna räcker nämligen inte, eftersom staten inte har skjutit till de resurser som behövs för att man ska klara välfärden.

Det är inte vi socialdemokrater som står här och hittar på. Det behövs resurser inom kommuner och regioner för att man ska klara välfärden. Det handlar om välfärden, som är viktig för oss alla. Det handlar om att klara omsorgen om äldre, en bra utbildning för våra barn och trygghet som gör att vi vet att vården finns när vi behöver den. Så är det inte i dag. Därför frågar jag igen: Vilken välfärd vill regeringen inte ha?

Fru talman! Jag fick alltså inget svar på vilka kommuner som planerar uppsägningar. Det fanns kanske inga sådana när Eva Lindh började gräva i sina papper.

Vi är fullt medvetna om att ett antal kommuner kommer att ha underskott det här året, och jag påpekade just det att det har varit ett par år med väldigt goda överskott och att många kommuner och regioner alltså har lagt pengar i resultatutjämningsreserver som man nu kan använda när det är dåliga tider.

Det är så det här systemet ska fungera. När det är goda tider kan man lägga undan pengar, och när det är dåliga tider kan man använda de pengar man har lagt undan, precis som länge varit möjligt för näringslivet. Nu har vi äntligen fått på plats att även vår offentliga verksamhet kan agera på samma sätt.

För Socialdemokraterna är det alltid så att om det är ont om pengar ska man skära i välfärden. Jag gav ett exempel, och det finns ganska många andra. Malmö stad kan ju börja med att sparka sina 170 kommunikatörer, så kan man låta bli att sparka 170 anställda i äldreomsorgen eller skolan. Någonstans måste även kommuner prioritera när det är dåliga tider. Vad är viktigast för medborgarna? Är det kommunikatörerna, eller är det personalen i äldreomsorgen? Det valet har varje kommun, och det valet måste varje kommun göra.

Det kan inte vara så att staten alltid ska garantera den volym på verksamheten som en kommun eller en region har, oavsett vad den innefattar. Nu är det skarpt läge. Nu gäller det att man prioriterar och använder pengarna klokt och att de kommuner som har kunnat lägga undan pengar kan använda dem nu när det är bistra tider.

Jag tycker att det är en lite konstig bild från Socialdemokraterna att det alltid är staten som ska skjuta till mer pengar när det fattas någonstans.

Jag sa tidigare att staten följer detta. Finansministern följer detta, och skulle läget bli mycket värre är det klart att staten återkommer. Men i dagsläget ser vi det inte.

Fru talman! Jag är stolt över den svenska välfärdsmodellen: en god utbildning och start på livet för våra barn, vård när vi behöver den och en god omsorg när vi blir äldre.

Vår svenska välfärdsmodell har tjänat oss väl. Den har gett oss möjlighet att ha en hög sysselsättning, ett mer jämställt samhälle och en trygghet för oss samhällsmedborgare, vilket i sin tur har lett till att vår ekonomiska utveckling har varit god.

Men vår välfärdsmodell finns inte bara där av sig själv. Den behöver näring i form av resurser för att fortsätta att vara tillgänglig, jämlik och av god kvalitet. I höstens budget beslutade regeringen och Sverigedemokraterna om otillräckliga resurser till välfärden i en tid då behoven är stora. I stället prioriterade Sverigedemokraterna och regeringen skattesänkningar för den rikaste delen av vår befolkning. De satsade 13 miljarder på skattesänkningar, medan de lade 6 miljarder till välfärden. Det säger en hel del om vad Sverigedemokraterna och regeringen tycker är viktigast.

Låt mig ge en bild av läget i välfärden just nu. Vården har stora utmaningar efter tuffa år. Efter pandemin kämpar fortfarande många regioner med den uppskjutna vården. I större delen av välfärdssektorn råder det brist på personal med rätt kompetens, och listan på bristyrken är lång. Många kämpar med höga elpriser, högre räntor och höjda hyror för lokaler. Jag talar då inte bara om hushållen utan också om regioner och kommuner. Det var länge sedan kommunerna hade ett så svagt resultat som de riskerar nu. 48 kommuner budgeterar för underskott och 20 för nollresultat. 17 av 21 regioner budgeterar för underskott, och de svåra åren väntar runt hörnet.

Svårigheterna för kommuner och regioner är ojämnt fördelade. Vissa kommuner och regioner har det tuffare än andra. Vårt utjämningssystem utjämnar men utjämnar fortfarande för lite. Sveriges Kommuner och Regioner bedömer att underskottet för kommunerna kan uppgå till 24 miljarder för 2024, alltså det kommande året. Personal sägs upp på grund av det tuffa ekonomiska läget.

Trots detta väljer regeringen och Sverigedemokraterna att prioritera bort våra kommuner och regioner, som står för all vår välfärd. De satsningar man gör duger inte i det här svåra läget. Den välfärdsmodell som vi stolt byggt upp riskerar att brytas sönder. Det är sorgligt hur tydligt det visar att politik gör skillnad. Den S-ledda regeringen prioriterade välfärden samtidigt som vi tog ansvar för ekonomin, vilket innebar 100 000 fler anställda i välfärden. I den budget som lades i höstas lade vi socialdemokrater dubbelt så mycket som regeringen och Sverigedemokraterna på välfärden.

Fru talman! Kommuner och regioner är grunden för Sveriges decentraliserade välfärdsmodell. Det lokala självstyret ger stor frihet att utforma och ansvara för sin verksamhet utifrån lokala behov. Det är en bra och välfungerande modell som ska utvecklas.

Förra mandatperioden beslutade riksdagen om en ny kostnadsutjämning, och nu tas större hänsyn till gles bebyggelse och socioekonomiska faktorer. Men skillnaderna är alltjämt för stora. Tuffast är det för de minsta kommunerna i glesbygd men också för dem som har lägre så kallad skattekraft.

Nu pågår en utredning av hela det så kallade utjämningssystemet, det vill säga hur vi ska fördela resurserna till kommuner och regioner. Det är en mycket viktig och avgörande utredning, och jag hoppas att vi får ett utjämningssystem som i större utsträckning än i dag kan främja en likvärdig välfärd i hela landet. Sverige tjänar inte på att vi glider isär. Det handlar om att skapa likvärdiga förutsättningar för alla kommuner och regioner för att hela Sverige ska leva och växa. Det är en fråga om rättvisa.

Fru talman! Tiotusentals nya medarbetare kommer att behöva anställas inom vården, äldreomsorgen och skolan. Särskilt gäller det äldreomsorgen, eftersom vi får fler äldre som kommer att behöva vård och omsorg. Då måste det finnas människor att anställa, annars har vi ingen välfärd. Man räknar med att 410 000 personer kommer att behöva anställas. Framför allt beror det här som sagt på demografin men också på att så många går i pension de närmaste åren.

Trots detta stora behov drog regeringen och Sverigedemokraterna undan resurser till utbildningsplatser och arbetsmarknadspolitiska insatser i budgeten i höstas. Det var en dramatisk minskning. Efter år 2023 finns dessutom inga pengar till Äldrelyftet eller de kompetenssatsningar som den S-ledda regeringen tog fram inom hälso- och sjukvårdens område.

För en tid sedan gjorde dock regeringen en liten vändning. De kallade det själva en satsning på utbildningsplatser för att få fler i jobb. I verkligheten motsvarade det mindre än hälften av vad de redan hade dragit ned när det gäller utbildningsplatser.

Men lite är bättre än inget. Nu hoppas vi på samma vändning när det gäller resurser till välfärden. Lite mer är som sagt bättre än lite.

Fru talman! Falska betyg till elever inom vuxenutbildningen som aldrig gått de kurser de fått godkänt i, skolor som sätter glädjebetyg för att locka elever, skolor som drivs av våldsbejakande islamister, hemtjänst inom LOV som öppnat upp för välfärdsbrottslighet, stora ökningar av kostnader för insatser som inte genomförs och ungdomshem som tar ut miljonvinster för att driva boenden för barn och ungdomar som har behov av särskilt stöd - det finns tyvärr gott om exempel på att samhället håller på att förlora den demokratiska kontrollen över välfärden och att oseriösa aktörer och vinstdrivande koncerner har flyttat fram sina positioner med vinstjakt i välfärden och ökade klyftor som följd.

Privatiseringar och avregleringar har visat sig kosta stora pengar, öka ojämlikheten inom sjukvården och öka segregationen inom skolan. Marknadiseringen har också inneburit försämrade arbetsvillkor för dem som arbetar inom välfärden och att vården splittras. På samma sätt har privat driven äldreomsorg på många håll lägre bemanning och otrygga anställningsformer för personalen.

Vinstjakten hör inte hemma i svensk välfärd. Resurser avsatta för välfärden ska användas till att förbättra skolresultaten och ge våra äldre och sjuka en trygg omsorg och vård - inte till stora vinstuttag. Vi socialdemokrater vill ha en god och jämlik vård, och då måste vi ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden. Skattepengar som är avsedda för välfärden borde gå till välfärd, inte privata vinster.

Fru talman! Sverige kan verkligen bättre än så här. Socialdemokratin kommer att fortsätta att vara välfärdens förkämpar. Vi byggde upp den svenska välfärdsmodellen, och vi kommer att fortsätta att försvara och utveckla den. Vi socialdemokrater vill att skolan, äldreomsorgen och vården ska vara generell, öppen för alla, behovsstyrd och skattefinansierad och hålla god kvalitet. Våra gemensamma skattepengar ska gå till att göra skolan, vården och omsorgen bättre, inte till vinster.

Vad Sverige behöver är satsningar på välfärden som skapar ett mer sammanhållet och jämlikt samhälle.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! När jag lyssnar på Eva Lindh från Socialdemokraterna kan jag konstatera att vi är överens om att utjämningssystemet är en viktig del av den svenska välfärdsmodellen, det vill säga finansieringen av våra kommuner och regioner och att säkerställa att det finns resurser till välfärden. En justering har trots allt skett av det kommunalekonomiska utjämningssystemet under de föregående åren, för att just möjliggöra att kommuner som behöver stöd i större utsträckning får stöd. Det har alltså skett en omfördelning.

Det som gläder mig är framför allt att hjälpen till mindre kommuner i glesbygden har utökats. Det kan gälla kommuner som inte har samma geografiska förutsättningar eller invånarantal för att kunna bedriva en effektiv verksamhet i välfärden.

Det som däremot oroar mig är att större och större kommuner, framför allt storstadskommuner som Malmö och Göteborg, tar emot mer stöd. Grunden från början var att hjälpa mindre kommuner att bedriva välfärdsverksamhet, inte att utöka bidragen till stora kommuner som har bättre förutsättningar att bedriva verksamhet.

Anledningen till att det är så i dag, till exempel i Malmö och i Göteborg, är en följd av den tidigare förda migrationspolitiken. Den har skapat en ohållbar situation i kommunerna med stora sociala problem med till exempel utanförskap.

När jag läser Socialdemokraternas förslag gällande det kommunalekonomiska utjämningssystemet kan jag inte någonstans i förslagen läsa sanningen bakom problemen, nämligen den förda migrationspolitiken.

Är Socialdemokraterna nu beredda, Eva Lindh, att erkänna problemen som migrationspolitiken har skapat för våra kommuner och regioner?

Fru talman! Det är lite svårt att veta var jag ska börja.

Sverigedemokraterna hänvisar alltid till att alla problem har att göra med invandring. Det har de inte. Vi vill ha ett utjämningssystem. Det ska vara ett system som utjämnar för det som vi brukar kalla opåverkbara faktorer. Jag håller med om att vi absolut ska utjämna för gleshet. Det är viktigt eftersom det kostar mer att bedriva välfärd i en kommun med stora avstånd och många gånger en mindre befolkning. Det kostar också att ha olika förutsättningar. Det är precis vad utjämningssystemet ska hantera.

Vi vill att alla barn ska få en god utbildning, och det finns skillnader mellan och inom kommuner. Det handlar alltså om att fördela resurser lika. Vilket barn ska inte få en god utbildning? För oss är alla människor lika värda, och det handlar om att ta hand om alla människor som bor i hela Sverige. Då ska de resurser som finns fördelas mer lika eftersom förutsättningarna skiljer sig mellan stora kommuner samt mellan gruppen stora kommuner och små kommuner. Vi tycker att det ska finnas en jämlik välfärd för alla.

Fru talman! Låt oss titta på exemplet Malmö i fråga om andelen bidragsförsörjda invånare. Där ligger procenttalet på 17,7, att jämföra med Sverigesnittet som är 11,9 procent.

Migrationspolitiken får till följd att det blir problem med att integrera människor, med utanförskap och segregation. De problemen tar sig naturligtvis också in i skolsystemet och påverkar, som Eva Lindh själv var inne på, barnens möjligheter till en god utbildning.

Socialdemokraternas lösning på problemen är att omfördela, omfördela och omfördela. Det vill säga att man inte vill se roten till problemen, nämligen den förda migrationspolitiken från statligt håll och från kommunalt håll. Kommunerna har ju ett ansvar för att de står bakom den förda migrationspolitiken från statligt håll och inte har hjälpt till med att sätta stopp för den. Lösningen är inte att omfördela, omfördela och omfördela, det vill säga Socialdemokraternas modell. Lösningen är att gå till botten med roten i problemet, nämligen den förda migrationspolitiken. Den har skapat utanförskap och segregation, och den leder till att fler och fler behöver försörja sig med hjälp av bidrag - i till exempel Malmö kommun.

Är man inte beredd att erkänna problemen med migrationspolitiken, som Socialdemokraterna uppenbarligen inte är beredda att göra, kommer vi aldrig att få någon förändring. Vågar man inte säga vad problemet är kommer man aldrig att kunna göra något åt det och få en varaktig förändring.

Vi sverigedemokrater har varit tydliga med att problemet i framför allt storstadskommuner, till exempel Malmö och Göteborg, är de svårigheter den förda migrationspolitiken under bland annat Socialdemokraterna har skapat. Följden är att Malmö och Göteborg behöver mer och mer försörjning från andra, trots att de har alla förutsättningar att lyckas själva, men de kan inte ändra sin politik.

Fru talman! Vi utjämnar mer, och det är bra. Vi står bakom den kostnadsutjämning vi gjorde. Vissa kommuner behöver mer statsbidrag än andra, och det är för att det ska bli mer lika.

Vi blundar inte för saker. Vi socialdemokrater för inte den typen av politik. Vi ser verkligheten, och politiken förs utifrån våra värderingar och hur verkligheten ser ut.

Självklart har den som kommer som ny till Sverige svårare med utbildningen än vad andra har på grund av språket. Men det innebär inte att det är för alltid. Dessutom står jag bakom de politiska beslut som vi fattade på migrationsområdet. Det var färre invandrande till Sverige redan innan Sverigedemokraterna kom till makten. Nu säger man ofta att det beror på beslut som har fattats, men så är det inte. Det handlar också om att ha ett gott mottagande på rätt nivå. Kommuner och regioner ska ta emot alla, både dem som redan bor här och dem som efter att ha fått asyl har rätt att bo i Sverige.

Det här handlar om att förenkla, ett sätt att bara prata om integration och migration. Det är inte det enda. Svårigheter kan finnas på många sätt, och mer resurser behövs.

Det som Sverigedemokraterna gör tillsammans med regeringen är att dra ned på resurser till välfärden, och därmed är välfärden på väg att försämras på många områden. Jag tror inte att det är vad många röstade på. Sverigedemokraterna har ofta sagt att ni står för en bättre välfärd, speciellt i äldrepolitiken. Men det är inte vad vi ser i dag. Att bara prata om en sak, när vi pratar om en välfärdsfråga som är viktig för många, är besvärande.

Fru talman! Jag ska börja med en rättelse av det som Eva Lindh just sa i sin replik. Hon påstod att regeringen drar ned på resurser till välfärden. Som jag visade på tillför vi kommunsektorn ungefär 18 miljarder i rena pengar. Hur det kan vara att dra ned vet jag inte riktigt.

Eva Lindh upprepade i sitt anförande att personal sägs upp på grund av det ekonomiska läget. Jag ställde frågan förut vilka kommuner det är som har sagt upp personal det senaste halvåret. Om Eva Lindh kan precisera det skulle jag vara väldigt tacksam.

Samtidigt sa Eva Lindh i sitt anförande att 410 000 rekryteringar behöver göras inom kommunsektorn de närmaste åren. Det går inte ihop. Man kan inte både prata om att vi behöver rekrytera 410 000 personer och samtidigt påstå att det sker stora uppsägningar i kommunsektorn. Detta är inte sant. Det behövs rekryteringar, och om personer blir övertaliga kommer man att placera in dem på andra tjänster. Det är så det ser ut i de flesta kommuner och regioner i dag.

Det är faktiskt så här, Eva Lindh. Det finns en rapport från Omställningsfonden, som har hand om omställningen av offentliganställda, där man konstaterar att under 2020-2022 sades det upp mellan 500 och 1 000 anställda inom välfärden varje år - och då styrde Socialdemokraterna. Där finns det siffror på att man faktiskt har gjort uppsägningar. Däremot får Eva Lindh som sagt gärna tala om för mig vilka kommuner som har sagt upp personal det senaste halvåret sedan den nya regeringen tillträdde.

Fru talman! Den S-ledda regeringen tillförde väldigt mycket resurser till kommuner och regioner under alla de åtta år då vi styrde. Vi gjorde det i generella statsbidrag och även i riktade med resurser till välfärden för att behålla den höga kvalitet som finns inom välfärden.

Under pandemin tillförde vi dessutom tre gånger så mycket som man förlorade i skattekraft. Det är anledningen till att det finns goda resurser, som Jan Ericson pratar så mycket om. Många kunde sätta av pengar eftersom vi var vad man kan kalla - ibland drar jag mig lite för ordet - givmilda med bidrag till kommuner och regioner. De bidragen finns inte för evigt, men de gjorde att en del kommuner kunde sätta av pengar. Inte alla, för alla kunde inte göra det; en del gick precis så att de klarade sig. Men en del kunde avsätta resurser, och det är det man kan använda nu när det blir tuffare.

Jag sa i mitt anförande och även i min replik att man planerar att säga upp därför att man inte klarar välfärden nu.

Jag vet inte vad Jan Ericson gör. Träffar inte Jan Ericson kommunpolitiker ute i Sverige som ser hur det här faktiskt påverkar? Även kommuner som annars har haft ganska hyggliga förutsättningar säger att de nu står inför svåra, tuffa utmaningar därför att de inte har fått tillräckliga resurser. Då blir det ju ännu svårare för dem som redan tidigare har haft det tufft. Då planerar man för uppsägningar. Det är det man gör.

Sedan förklarar det ju en del att man inte kan se att det kan finnas både behov av att säga upp för att man inte har resurser och samtidigt kompetensbrist. Ja, så är det i ganska många kommuner.

Fru talman! Givmild säger Eva Lindh att regeringen var. Jag kommer ihåg hur det gick till. Jag satt i finansutskottet under alla de här åren. Jag var med och skrev utskottsinitiativen som kom från Moderaterna och från Vänsterpartiet. Ibland gjorde vi det gemensamt och med de andra oppositionspartierna. Det var vi som drev regeringen framför oss och sköt till de här pengarna till kommunsektorn. Regeringen gjorde inte det i sina budgetar. Det var vi som tog fram det från oppositionens sida i finansutskottet. Annars hade inte kommunerna fått de här pengarna.

Trots detta skedde alltså de här uppsägningarna under 2020-2022, enligt Omställningsfonden - när Socialdemokraterna styrde, så kom inte och påstå att det är den socialdemokratiska politiken som värnar välfärden! Det är det faktiskt inte.

Återigen: Vi skjuter till nästan så mycket pengar som Sveriges Kommuner och Regioner har begärt till kommuner och regioner sammantaget. Då kan man inte påstå att vi drar ned på välfärden. Jag tycker inte att det är seriöst över huvud taget.

Återigen: Man kan inte ha goda tider varje år - inte i ett företag, inte i statens budget och inte i en kommun. När det är goda tider sparar man på kistbotten, och när det är dåliga tider får man använda de pengar som man har lagt undan.

Är det riktigt dåliga tider måste man också prioritera. Vad är det som är viktigast för våra kommuninvånare? Då vill jag fråga Eva Lindh om hon tycker att det är helt ointressant för en kommun att prioritera vad man använder sina pengar till när det är dåliga tider. Är det så att staten alltid ska garantera att precis all verksamhet som man någon gång har startat i en kommun alltid ska fortsätta, oavsett hur ekonomin ser ut och oavsett vad utmaningarna är på andra områden i en kommun? Eller finns det utrymme för att prioritera?

Fru talman! Jag tycker att det är lite hånfullt mot en hel del kommuner som verkligen effektiviserar. De tittar på sina kronor och räknar. Det är faktiskt inte så att man lättvindigt slänger iväg pengar. Det är lite den bilden som Jan Ericson visar i sin replik.

Vi socialdemokrater vill ha en stark välfärd. Vi tycker att det är viktigt för alla - för vårt samhälle, för att skapa ett jämställt och jämlikt samhälle men också ha den här goda välfärden. Det handlar om resurser. Självklart ska kommuner och regioner effektivisera. Det gör de också.

Jag blir lite upprörd när ni säger att ni ger de resurser som Sveriges Kommuner och Regioner ber om och att det handlar om 20 miljarder. Ni räknar ju ihop allt möjligt som ska in i det där. Det är faktiskt inte det det handlar om. Man behöver mer tillskott än det som regeringen gör.

Dessutom är inflationen hög och räntorna höga. Kostnaderna är högre för kommuner och regioner nu än de var tidigare, så det är klart att man måste tillägga. Kommuner och regioner måste ju också få elprisstöd, precis som hushållen, för att kunna klara sin verksamhet.

Kompetensbristen är också en stor utmaning för kommuner och regioner, och det är någonting man behöver jobba med. Det kommer inte av sig självt. Man kommer att behöva anställa väldigt många människor i äldreomsorgen för att ha en god omsorg för våra äldre.

Då finns det en väldigt bra insats som vi socialdemokrater beslutade om som heter Äldreomsorgslyftet. Det har varit väldigt bra. Man har kunnat få in fler som fått kompetens att jobba i äldreomsorgen. Den insatsen vill ni ta bort.

Fru talman! Vi debatterar i dag finansutskottets betänkande 26, som gäller kommunala frågor, och förslag från den allmänna motionstiden i form av kommittémotioner och enskilda motioner.

Sverigedemokraterna har i finansutskottets betänkande två stycken reservationer. Den ena rör tillsynsavgifter, och den andra rör kommunsektorns uppdrag. Sverigedemokraterna står givetvis bakom båda reservationerna, men jag väljer i detta fall att yrka bifall endast till den reservation som avser kommunsektorns uppdrag, reservation 9.

Många är de samtal och mejl med berättelser som vi får från företagare runt om i Sverige. Det är berättelser om kommunala avgifter som gräver hål i företagens ekonomi men som inte motsvaras av någon prestation från kommunens sida.

De kommunala tillsynsavgifterna beslutas om i respektive kommun. Där bestäms också hur arbetet kring tillsynen ska göras. I de allra flesta fall tas i dag avgifter ut i förskott hos kommunerna, många gånger utan att någon egentlig tillsyn utförs. Det vill säga att det saknas en motprestation i form av fysisk tillsyn för det som betalats för av dessa företagare. Det innebär att företagare som inte har någon tillsyn betalar samma avgift som de som har. Samma avgift som de som har brister i sin verksamhet betalas även av den som inte har det, något som är orimligt. Vi kan bara ställa oss frågan själva: I hur många fall skulle vi vara beredda att betala för något som vi inte vet när eller om det faktiskt kommer att genomföras? Jag tror att få, om ens någon, skulle vara beredda att göra detta. Ändå är det just denna verklighet våra företagare står inför i dag.

Här behöver en förändring göras. Det är därför Sverigedemokraternas uppfattning att ett lagkrav om efterhandsdebitering av tillsynsavgifter ska utredas. För mig som sverigedemokrat handlar det om att skapa tydlighet i vad man kan förvänta sig när man ska betala för detta och därigenom skapa rimliga förutsättningar att planera såväl ekonomi som verksamhet utifrån de krav som ställs och kontrolleras vid en tillsyn. Det bidrar till att vi får ett regelverk som är lika i hela landet, och det motiverar även företagare att expandera sin verksamhet över kommun- och länsgränser när reglerna är desamma så långt som möjligt.

Fru talman! Det andra förslag jag vill debattera här i dag är Sverigedemokraternas reservation 9. Den handlar om vad som är våra kommuners och regioners kärnuppdrag, och vad som kan och bör förändras för att skapa bättre förutsättningar och stabilitet rent ekonomiskt.

Vi har i dag en situation där kommuner som borde kunna leverera ett positivt ekonomiskt resultat trots detta kämpar med att få ekonomin att gå ihop. Malmö är ett exempel på en storstadskommun som är en av de kommuner som tar emot mest bidrag genom det kommunala utjämningssystemet för att helt enkelt hålla Malmö flytande. Nästan en fjärdedel av Malmös intäkter kommer genom det kommunala utjämningssystemet.

Vad som ligger bakom Malmös och många andra kommuners ekonomiska resultat är till stora delar den migrationspolitik som tidigare varit i Sverige och som grävt djupa hål i samhället. Resultaten av denna politik ser vi i dag: stor arbetslöshet, utanförskap, segregation, gängbildningar, organiserad brottslighet med mera - resultatet av en ohållbar och medveten politik under decennier. Nej, det är ingen som medvetet har arbetat politiskt för att skapa gängbildningar, men resultatet av den förda politiken och oförmågan att bryta denna riktning i tid har bidragit till det faktum vi står inför i dag.

Malmö får som ett faktum av den ohållbara politiken hela 6,3 miljarder kronor i utjämningsstöd för år 2023. Det är mest i hela Sverige. Andra kommuner och staten har betalat, och fortsätter att betala, för att Malmö ska kunna ha sin ohållbara politik. Och det här är inte längre något unikt för Malmö. Fler och fler kommuner känner av konsekvenserna av den ohållbara migrationspolitiken och följderna av denna, som nämndes tidigare. När kommunerna får allt större problem att dras med trängs också kärnuppdraget undan, och de medborgare som hamnar i kläm är alla de vars skola, omsorg, hälso- och sjukvård med mera saknar resurser.

Alla i Sverige behöver ställa sig frågan om det är rimligt att kommuner som gör allt för att skapa en balans mellan intäkter och utgifter och som skapar goda förutsättningar sedan ska bära bördan av kommuner som väljer att inte göra det. Nej, självklart inte! Precis som vi sverigedemokrater beskriver i grunden för vårt yrkande är det en förutsättning för en stabil utveckling i våra kommuner och deras ekonomier att vi kan bromsa den höga nivå på migrationen som har varit.

Detta är något som nu kommer att bli verklighet genom de överenskommelser avseende migrationspolitiken som finns med i Tidöavtalet mellan Sverigedemokraterna och regeringen. Detta kommer också på sikt att minska behovet av välfärd, något som Sveriges Kommuner och Regioner beskriver under rubriken "Regeringsförklaringens inverkan på migrationsområdet" med följande ord: "På sikt blir därmed behovet av reguljär kommunal verksamhet, som bland annat skolgång och sjukvård, också mindre."

Fru talman! Trots de förändringar som sker på migrationsområdet, förändringar som är nödvändiga, måste ändå kommuner och regioner komma tillbaka till det som är kärnan i välfärdsuppdraget: skola, omsorg och hälso- och sjukvård, för att nämna några saker. Även om Malmö nämns som ett varnande exempel på illa förd politik är det trots allt så att även den statliga politiken, som förts från såväl socialdemokrater som moderater i regeringsställning, har haft och har en negativ påverkan på våra kommuner och regioner och deras möjlighet att fullgöra sina uppdrag, och den kommer att fortsätta ha det även framöver. Kommuner och regioner har lagts på nya uppdrag, mer lagstiftning och då också högre kostnader utan att få ekonomisk kompensation för detta fullt ut. Det är något som undan för undan urholkar den kommunala ekonomin.

Det är inte rimligt att staten genom pålagor låter kommunerna och regionerna ta ett allt större ansvar för den statliga politiken, till exempel för den tidigare förda migrationspolitiken, där man kompenseras något i början för att sedan ta över ansvaret helt för många personers försörjning. Icke att förglömma har många kommuner själva varit en bidragande orsak till det ekonomiska läget när man såg en möjlighet att få utjämningsbidrag när personer flyttade in till kommunen och där staten i två år stod för försörjning och bostad. När de två åren tog slut och personerna inte kommit i arbete eller studier gick ansvaret för försörjningen från staten till kommunerna, med stora ekonomiska konsekvenser för dessa kommuner.

Det är inte rimligt att tidigare självförsörjande kommuner nu återfinns i toppen som tar emot stöd från andra delar av landet, speciellt inte som en följd av tidigare förd migrationspolitik. Sverigedemokraternas uppfattning är att uppdraget till kommunerna och regionerna bör ses över just för att få fokus på kärnuppdraget i välfärden.

Med det, fru talman, tackar jag för ordet.

(Applåder)

Kommunala frågor

(forts. § 6)

Fru talman! Revorna i välfärden blir allt tydligare, inte minst inom äldreomsorgen. Arbetsvillkoren för dem som jobbar där har fått stå tillbaka i många kommuner och kommer troligtvis att få göra det även i framtiden eftersom regeringen och Sverigedemokraterna inte skjuter till tillräckligt med resurser till välfärden.

Sverigedemokraterna brukar prata sig varma för äldrepolitiken och en bättre politik för de äldre. Jag har pratat med ganska många som trodde på det de säger. Men nu, efter valet, visar sig sanningen. I den politik Sverigedemokraterna faktiskt vill driva satsar man inte alls på äldreomsorgen och på välfärden för de svenska äldre som har arbetat hela sina liv för att bygga upp samhället. Vad vill Sverigedemokraterna säga till dem?

Fru talman! Tack, Eva Lindh, för frågan!

Det är ju så att i den av regeringen och Sverigedemokraterna förhandlade budgeten som gäller i år skjuter vi till stora medel till Sveriges kommuner och regioner. De får tillsammans drygt 13 miljarder i både generella och riktade statsbidrag för 2023, plus det kommande elstödet på drygt 5 miljarder. Detta finns med i SKR:s egen rapport, och man bedömer att det kommer att kunna ge extra tillskott i verksamheterna.

Sverigedemokraterna och regeringen har gjort förändringar gentemot den tidigare socialdemokratiska regeringen. Vi väljer till exempel att öka de generella tillskotten till kommunerna och regionerna för att de ska ha bättre möjlighet att planera sin egen verksamhet och strukturera den efter eget behov. Det den förra regeringen gjorde var kanske framför allt att fokusera på de riktade statsbidragen, som låser in kommuner och regioner i väldigt mycket administrativt arbete med att söka dem, uppfylla kraven som ställs för att få dem och sedan hantera dem inom den period de finns.

Genom att vi nu har ökat de generella statsbidragen till kommunerna och regionerna får de, förutom tillskottet, också som sagt möjlighet att planera sin verksamhet. Om det blir överskott i en kommun eller region kan de spara de pengarna till kommande år för att då kunna fortsätta ge en bra verksamhet. Det kommer naturligtvis att ge effekt inom skolan och hälso- och sjukvården, men även inom äldreomsorgen som Eva Lindh själv nämnde.

Sverigedemokraterna och regeringen har alltså förhandlat fram en satsning på kommuner och regioner.

Fru talman! Jag delar inte Mattias Eriksson Falks bild. Ett: Det är inte tillräckliga resurser till välfärden. Två: Det är inte alls så att den här regeringen och Sverigedemokraterna gör mer generella satsningar - sådana gjorde vi socialdemokrater också. I vår budget lade vi dubbelt så mycket pengar på välfärden, och de var också generella så att kommuner och regioner själva kunde bestämma.

Nu saknar äldreomsorgen personal på ett väldigt tydligt sätt. Det gäller även framöver, och det är ett av de övriga stora problemen. Förutom otillräckliga resurser till att bygga ut, förstärka och ha den goda äldreomsorg som jag hoppas att vi ändå är eniga om att vi önskar Sveriges äldre är det också så att man saknar kompetens.

Äldreomsorgslyftet var en väldigt bra satsning. Det säger i alla fall nästan alla som jag har pratat med. De menar att det var en bra satsning för att få fler som har kompetens att jobba inom äldreomsorgen, vilket är väldigt viktigt.

Efter 2023 finns det inga pengar kvar till den. Det är alltså brist på både pengar och kompetens. Det kommer att vara förödande för äldreomsorgen.

Jag pratade i går med en man på telefon. Han ringde upp mig och sa att han hade röstat på Sverigedemokraterna för att han trodde på dem. Han trodde på att de ville göra äldreomsorgen bättre. Det gör han inte om, sa han. Det här talar naturligtvis inte för alla, men han sa att han inte kommer att rösta på Sverigedemokraterna mer. Han litar inte längre på dem.

Han sa till mig: Snälla, fråga dem varför de inte håller vad de lovade före valet utan gör något annat!

Fru talman! Eva Lindh och jag har ju debatterat frågan om Äldreomsorgslyftet även tidigare när vi diskuterat statsbudgeten och effekterna av att det på sikt kommer att försvinna. Det blir en halverad satsning i år.

Vad Sverigedemokraterna och regeringen har förhandlat fram är mer generella statsbidrag som gör att kommunerna själva kan styra över hur man väljer att hantera de medel som man får. Man kan till exempel lägga dem på äldreomsorgen. De blir däremot inte låsta vid en etikett, i det här fallet Äldreomsorgslyftet.

Jag kan bara titta på min hemkommun Gävle, som är socialdemokratiskt styrd. Där sökte man inte ens det här stödet. Nu behöver man inte söka dessa pengar, eftersom Sverigedemokraterna och regeringen har förhandlat så att kommunerna kommer att få pengar i ett generellt stöd i stället. Man har möjlighet att lägga dem på äldreomsorgen eller skolan.

Vi skjuter alltså till pengarna, men vi tar bort den administrativa bördan för kommunerna att hantera frågan, vilket är mycket glädjande. Det sparar dessutom pengar åt kommunerna i tider som dessa.

(forts. § 9)

Fru talman! Sverige präglas av stora och växande regionala skillnader. Ojämlikheten syns på kartorna, på Sverigekartan och på stadskartorna. Pengarna finns i centrum, i de stora städerna och i stadskärnorna. Samtidigt lämnas landsbygden, bruksorterna och förorterna efter.

Av de tio kommuner som har högst medianinkomst i Sverige finns sju i Stockholms län, och av de tio som har lägst medianinkomst ligger endast två i storstadsområden. Även inom våra storstäder finns gigantiska klyftor. Mellan ändhållplatserna i Stockholms tunnelbana skiljer det flera år i medellivslängd. Till exempel lever en högutbildad man i Danderyd i genomsnitt 18 år längre än en lågutbildad man i Vårby.

Vänsterpartiet vill att alla ska ha både rätten och möjligheten att bo där man själv önskar. För det behövs en övergripande strategi som bygger på långsiktig och hållbar tillväxt, högre och mer jämnt fördelad sysselsättning och ett tydligt ansvar för staten att se till att grundläggande samhällsservice finns i hela landet.

Tillgången till offentlig service i form av god vård, skolor och barn och äldreomsorg är avgörande. Men i stället har vi fått se hur avregleringar och utförsäljningar av offentlig verksamhet, i kombination med en övertro på marknadslösningar, har flyttat arbetstillfällen från glesbygd och förorter.

Urholkningen av trygghetssystemen har minskat individuella inkomster och kommunala skatteintäkter samt ökat kommunernas utgifter för försörjningsstöd främst i landets fattigaste kommuner.

Omfattande statliga skattesänkningar har gynnat invånarna i landets rikaste kommuner och ökat klyftorna än mer. Den tillsatta utredningen om kostnad- och utjämningssystemen måste komma tillbaka med ett förslag om en större omfördelning; allt annat vore ett misslyckande för utredningen.

Under många år har välfärden varit underfinansierad, och den är det fortfarande och kommer att vara det än mer nästa år. Vänsterpartiet har lagt fram flera förslag för att stärka kommunerna och regionerna under de senaste åren.

Inför de kriser som följer av pandemi, krig och lågkonjunktur måste våra kommuner och regioner stå rustade med en fungerande skola och äldreomsorg och en bra och säker sjukvård. Då krävs det mer resurser, inte fler skattesänkningar eller utförsäljningar.

De larmrapporter om nedskärningar i skolan som nu kommit från olika kommuner är bara början. Nästa år beräknas kommuner och regioner gå med 24 miljarder i underskott, trots de nedskärningar som de gör i år för att komma i balans. Nedskärningar görs för att regeringen och dess samarbetsparti inte ger kommunerna tillräckliga statsbidrag.

Fru talman! Vinstintresset förvrider välfärdens sätt att fungera. Någonting är fel när kommunala tjänstemän tvingas spionera på hemtjänstpersonal för att man får indikationer på att det fuskas, att besök registreras utan att någon är där eller är där mycket kortare tid än vad som registreras.

Någonting är fel när flera företag inom hemtjänsten stängs av från valfrihetssystem på grund av fusk. Någonting är också fel när kommunala företrädare kan se att vinsterna från valfrihetsfusket hamnar i fickorna hos kriminella gäng.

Mitt i allt detta fusk finns äldre som vanvårdas. Rapporterna om vanvård är många, både på grund av fusk och på grund av underbemanning. Personalen på boenden och i hemtjänsten saknar ofta utbildning, och många är behovsanställda. De gör så gott de kan, men de har inte alltid förutsättningar att göra ett bra jobb, inte minst för att de är för få.

Våra äldre förtjänar en bra vård och ett bra boende, inte bristande vård på grund av att företag måste generera vinst eller för att politiker prioriterar skattesänkningar eller fri etableringsrätt för företag även om de är tvivelaktiga.

När vinstjakten får styra vården prioriteras de patienter som är lönsammast att behandla i stället för dem som verkligen behöver vården mest. Vårdcentraler och läkarmottagningar etableras oftast i områden där människor är välbeställda och relativt friska. Det gör att vårdens pengar går dit och inte räcker till vården i områden där människor har lägre inkomster och där ohälsan är högre.

På liknande sätt prioriterar ofta vinstdrivna skolor att dra till sig elever från studievana hem eller att locka till sig elever med löften och reklam som inte motsvarar kvaliteten på undervisningen. Glädjebetyg som inte motsvarar elevernas kunskaper är en av effekterna av detta. Utbildningar som inte håller måttet är en annan.

Vinstjakten får konsekvenser, och det är eleverna både i den vinstdrivande och i den kommunala skolan som förlorar. Det är ingen slump att det svenska skolresultatet sjunkit sedan friskolesystemet infördes.

En överflyttning av vårt gemensamma ägande till privat ägande gynnar varken kommuninvånarna, jämlikheten, jämställdheten eller välfärden oavsett om vi pratar om skola, vård eller omsorg. Vinster hör helt enkelt inte hemma i välfärden.

Fru talman! Jag yrkar därmed bifall till Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma reservation 5.

Fru talman! När jag lyssnar på ledamoten från Vänsterpartiet hör jag att hon ofta talar om klyftor och att det har blivit sämre i Sverige. Jag tog i mitt anförande och i tidigare replikskiften upp vikten av det kommunala utjämningssystemet och den grundtanke som fanns med det.

Det handlar om att stötta framför allt landsbygds- och glesbygdskommuner så att de får likvärdiga förutsättningar att kunna bedriva välfärd trots till exempel geografiska avstånd som gör det svårt att planera verksamheten och som dessutom gör den dyrare.

Jag nämnde också Malmö som ett varnande exempel på när politiken skapar sämre förutsättningar och ohållbara situationer. I Malmö är i dag till exempel 17,7 procent av befolkningen beroende av bidrag, det vill säga bidragsförsörjda, medan Sverigemedel är 11,9 procent. Så är det trots att Malmö har de geografiska förutsättningarna med infrastrukturen och närheten till Köpenhamnsregionen att skapa så goda möjligheter som möjligt för skatteintäkter, en fungerande välfärd och en struktur i sin organisatoriska verksamhet inom den kommunala sektorn för att få den att fungera så bra som möjligt.

Malmö är ingen liten kommun. Det är en stor kommun som har förutsättningar. Trots det äter Malmös del upp ganska mycket av det kommunala utjämningssystemet. Det är 6,3 miljarder, mest i Sverige, som Malmö får, och det är andra kommuner som betalar för det.

Sverigedemokraternas bild är att det är migrationspolitiken som har bidragit till att vi har de stora problem vi har i exempelvis Malmö i dag och som har skapat mycket av klyftorna. Är det också Vänsterpartiets bild att klyftorna i exempelvis Malmö beror på den förda migrationspolitiken och att det är denna som har skapat den ojämlikhet vi ser i dag?

Fru talman! Tack, Mattias Eriksson Falk, för frågorna!

Jag kan konstatera att den kommun som drabbas värst i Sverige är Dorotea, som har den högsta kommunalskatten i Sverige - mer än 6 kronor mer än den lägsta kommunalskatten. Det är för de kommunerna vi behöver göra om systemet, för att landsbygden och hela Sverige ska leva.

Jag tänker inte ta någon debatt här som kanske passar bättre i kommunfullmäktige i Malmö än i riksdagen.

Det finns fel med den svenska migrationspolitiken, men inte åt det håll som Sverigedemokraterna vill ha det till. Det handlar om att vi stänger gränserna för människor som verkligen har skyddsbehov.

Det jag däremot kan se är att den förda integrationspolitiken i Sverige har brustit. Vi har en rasism som gör att människor som har liknande utbildning som svenskar men kommer från ett annat land har svårare att få arbete. Det handlar inte om deras kompetens utan om hur Sverige ser på invandrare.

Det har varit olika genom åren. Min pappa har berättat om hur folk under en period när han sökte jobb sa: Du bryter - på vilket språk? Men vad spännande! Du har en bra kompetens; vad spännande att du vill komma och jobba hos oss, du som har erfarenhet från Ungern. Du kan flera språk, jättebra!

Sedan svängde helt plötsligt Sverige, människorna och arbetsgivarna. Då pratade han bättre svenska. Då var det faktum att han bröt skäl till att han inte fick jobb, trots att han hade bott större delen av sitt liv i Sverige.

Det handlade alltså aldrig om min pappas kompetens. Det handlade om varifrån han kom.

Fru talman! Ledamoten nämnde Dorotea kommun som exempel på en kommun som drabbas av de svårigheter som finns inom den kommunala sektorn. Jag håller med. Som jag nämnde var grunden för det kommunala ekonomiska utjämningssystemet just att hjälpa framför allt landsbygds- och glesbygdskommuner genom att jämna ut de skillnader som finns. Det behövs, och där är vi överens.

Dock behöver man ställa det mot just till exempel Malmö, som blir ett talande exempel på en storstadskommun som egentligen har alla förutsättningar att klara sig bättre än till exempel Dorotea kommun men som trots detta inte gör det utan undan för undan äter mer och mer pengar ur det kommunala ekonomiska utjämningssystemet - närmare 6,3 miljarder under det här året.

Det svar på detta vi hört från Socialdemokraterna och nu även Vänsterpartiet är se över, se över, omfördela, omfördela - detta i stället för att gå till botten med det problem som finns kanske inte i systemet men i hur det nyttjas och hur pengarna fördelas. En kommun som Malmö, eller för den delen Göteborg, behöver gå till botten med de problem man har och som migrationspolitiken har lett till, som utanförskap och det växande problemet med att allt fler behöver få ekonomiskt bistånd för att de inte kommer i arbete.

Då måste jag ändå ställa frågan till ledamoten: Håller inte Vänsterpartiet med om att det är problematiskt att en storstadskommun som har alla förutsättningar att ha en bättre ekonomisk ställning äter upp mer och mer av det stöd som skulle kunna ha gått till exempelvis Dorotea kommun eller någon annan Norrlandskommun som har sämre ekonomiska förutsättningar att klara sin välfärd?

Fru talman! Migrationspolitiken har inte lett till utanförskap. Däremot har en bristande integrationspolitik lett till att människor har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Man får inte tillräckligt med stöd för att exempelvis tillgodogöra sig språket. Vi har också haft en politik som innebär att människor inte får bosätta sig var de vill. Det kan möjligtvis ha lett till de skillnader vi ser i samhället.

Men jag vill komma tillbaka till detta: En väldigt bidragande orsak är att oavsett människors kompetens är det deras ursprung, vilket land de kommer ifrån, som avgör hur stora chanser de har att få arbete.

Jag har själv drabbats av rasismen. Jag vet att jag inte har fått jobb jag sökt på grund av att jag haft ett namn som inte varit svenskt. Jag kan också konstatera att jag står och debatterar med en person som inte ens försöker uttala mitt namn utan kallar mig för ledamoten. Det gör vi ibland, men jag undrar om det inte handlar om svårigheten att ens våga försöka sig på mitt namn.

Vi lever i ett land där alla människor borde ha möjligheter. För att alla människor ska ha möjligheter måste vi också ha en välfärd som vi kan lita på. Vi har just hört Mattias Eriksson Falk i ett tidigare inlägg stå och prata om hur mycket generella stöd kommunerna får, när vi vet att det är precis tvärtom. SKR pratar om att det bara kommer riktade satsningar från regeringen och att dessa ska gå till flera olika saker.

Vi behöver mer generella statsbidrag till våra kommuner - till Malmö, till Dorotea och till alla andra kommuner - för att de ska kunna satsa på välfärd och se till att vi får en bra integration och att alla människor i Sverige får ett arbete och ett värdigt liv. Det är någonting som Sverigedemokraterna vill förvägra dem.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 april.)