Interpellationssvar - Likvärdighet i skolsystemet - 2023-02-21

Fru talman! Linus Sköld har frågat mig vad jag avser att göra med anledning av slutsatserna i förstatligandeutredningen. Linus Sköld har också frågat mig hur jag avser att agera för att öka likvärdigheten i skolsystemet.

Utredningen om ökat statligt ansvar för skolan, den så kallade förstatligandeutredningen, har i sitt betänkande Statens ansvar för skolan presenterat ett besluts- och kunskapsunderlag för ett statligt huvudmannaskap eller stärkt statligt ansvar för skolan. Utredningens bedömningar kommer att utgöra ett värdefullt underlag i regeringens fortsatta arbete. Betänkandet har remitterats till den 31 mars, och det ska bli väldigt intressant att få ta del av remissinstansernas synpunkter på utredningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är av största vikt att alla skolor ges likvärdiga förutsättningar och att verksamhetens kvalitet stärks. För att öka likvärdigheten i skolsystemet är det tydligt för mig att staten faktiskt behöver ta ett ökat ansvar. Regeringen anser att steg bör tas för att införa en nationellt bindande skolpengsnorm i syfte att genom statlig styrning av finansieringen öka likvärdigheten i den svenska skolan i hela landet. Ett införande av en nationellt bindande skolpengsnorm innebär en stor förändring som kräver en utredning. Frågan bereds inom Regeringskansliet för närvarande. Det betänkande som Utredningen om ökat statligt ansvar för skolan har lämnat kommer att utgöra ett viktigt kunskapsunderlag i det arbetet.

Staten gör redan i dag stora satsningar för att främja likvärdigheten i svensk skola. I budgetpropositionen för 2023 finns bland annat satsningar för att förbättra tillgången till nya läromedel, öka tillgången till speciallärare, stärka språk, läs- och skrivutvecklingen och genomföra satsningar på lovskola också i lägre årskurser. Den bristande likvärdigheten över landet är en av de största utmaningarna i svensk skola i dag och kommer att vara ett viktigt område för den här regeringen framöver.

Fru talman! Tack, ministern, för möjligheten att debattera en viktig fråga! Det största problem som det svenska skolsystemet har är den bristande likvärdigheten. Om detta tycks jag och statsrådet vara överens.

Familjebakgrundens genomslag i resultaten har ökat de senaste decennierna, och även när resultaten vänder uppåt fortsätter olikvärdigheten att öka. Det svenska skolsystemet blir alltmer segregerat, det vill säga att elever från starka familjeförhållanden med välutbildade föräldrar går på vissa skolor och elever från svagare omständigheter går på andra. De stora skolkoncernernas möjlighet att göra vinst är beroende av att de kan sortera ut barn med välutbildade föräldrar till sina skolor, och på så vis fördjupar skolmarknaden segregationen av elevunderlaget.

Dessutom har vi olika villkor för olika huvudmän. Kommunala och fristående skolor har olika ansvar men samma finansiering. Det är en orättvisa som försvagar systemets förmåga att kompensera för ojämlika uppväxtförhållanden.

Och så var det då detta med att kommunerna har huvudansvaret för skolans finansiering. Det råder enorma skillnader i hur stora kostnader kommunerna har räknat per elev. Det hade kunnat vara okej om det fanns ett behov eller en strukturell skillnad mellan kommunerna som motiverade den stora kostnadsskillnaden - som gleshet eller social utsatthet - men det finns det inte. Det är inte det som är mönstret i alla fall. När det gäller den kommunala resursen verkar det i stället förhålla sig på detta vis: Kommuner med stor skattekraft satsar mer per elev än kommuner med liten skattekraft. Och i välbärgade kommuner bor det välbärgade medborgare. Konsekvensen blir alltså att barn till rika får en mer påkostad utbildning än barn till fattiga.

I tillägg till det har huvudmännen mycket olika kapacitet att bedriva strategiskt och systematiskt kvalitets- och utvecklingsarbete. Det hänger främst ihop med att skolhuvudmännen är väldigt olika stora. Det är alltifrån pyttesmå friskolor med något tiotal barn till stora städer och skolkoncerner som har hundratusentals elever - med samma ansvar.

Socialdemokraternas svar på detta har förutom att tämja det segregerande vinstintresset i skolsektorn varit ett ökat statligt ansvarstagande. Vi har börjat bygga ett nationellt system med kvalitetsindikatorer som stöd för kommuner och fristående huvudmän i deras systematiska kvalitetsarbete. Kvalitetsdialoger där företrädare för staten med regelbundenhet har samtal med företrädare för huvudmännen för att bistå i kvalitetsarbetet är en annan åtgärd.

Det handlar också om ett regionaliserat skolverk för att minska avståndet mellan stat och huvudmän. Skolverkets närvaro i hela landet skulle göra att myndigheten bättre förstår villkoren för de huvudmän de stöttar. Och det handlar inte minst om utbyggnaden av likvärdighetsbidraget. Vi har successivt byggt ut statsbidraget, och det fördelas till alla huvudmän viktat utifrån elevgruppens socioekonomiska faktorer. I vår budgetmotion för 2023 lade vi över 7,6 miljarder på likvärdighetsbidraget.

Den utvärdering som Statskontoret gjorde av bidraget 2021 visar att det har fungerat. Det används i jättestor utsträckning, och det kan användas effektivt för att möta lokalt identifierade behov.

Skolministern verkar däremot inte bejaka den framflyttning av statens positioner som vi har inlett. I stället monterar skolministern stegvis ned det systemet. Det är avfinansierade kvalitetsdialoger, stopp för Skolverkets regionalisering och neddragningar på likvärdighetsbidraget.

Varför vill regeringen rulla tillbaka reformer som har ökat det statliga ansvaret för såväl finansiering som kvalitet?

Fru talman! Tack så mycket, Linus Sköld, Socialdemokraterna, för interpellationen och skolminister Lotta Edholm, Liberalerna, för svaret på denna och för de resonemang som har förts!

Vi har en jätteutmaning i Sverige om vi tittar på vår skola och vårt utbildningsväsen, för vi har bristande likvärdighet. Vad betyder det? Vad innebär det? Jo, det innebär att barn i vissa kommuner eller i vissa skolor får en bättre utbildning än barn och ungdomar i andra skolor, till följd av en rad olika faktorer. Och detta innebär att man får olika livschanser i livet.

Vi har i dag i Sverige ungefär 16 000 15-åringar som inte blir behöriga att läsa på gymnasiets nationella program. Det är ett enormt misslyckande. Det innebär att vi slår ut tusentals ungdomar varje år som inte får möjlighet att läsa på gymnasiet och som därmed får otroligt svårt att få ett jobb.

Vi har stora skillnader mellan kommuner och skolor. Vi har 290 kommuner i Sverige, och man bedömer att det finns ungefär 250 olika sätt att räkna ut skolpengen på, det vill säga hur mycket man satsar per elev i skolan. Det är klart att det blir väldigt stora skillnader.

Vi har också stora skillnader i andelen behöriga lärare på skolor. En del skolor kan ha 100 procent lärare som är behöriga, alltså som har läst långa utbildningar. Andra skolor har kanske en behörighetsgrad på 50 procent, 40 procent eller 60 procent. Där undervisar många lärare - och de sätter till och med betyg - trots att de inte är utbildade för att göra detta. Vi har skillnader i betygsbedömningar och mycket annat.

Fru talman! Jag skulle säga att den huvudsakliga orsaken till detta är att skolan kommunaliserades för 30 år sedan. Vi fick ett kommunalt huvudmannaskap, och man decentraliserade beslutsfattandet till 290 kommuner i Sverige. Det har lett till att läraryrkets status har sjunkit och att många barn och ungdomar inte får den utbildning som de faktiskt har rätt att få.

Särskilt drabbar detta många invandrare som inte har svenska som modersmål. De behöver mer insatser och stödinsatser så att de snabbt kan lära sig svenska och tillgodogöra sig de andra ämnena. Vi får en skillnad mellan dem som är födda i Sverige och har svenska som modersmål och dem som inte har svenska som modersmål, vilket tyvärr också skapar skillnader för många i många år framåt.

Den utredning som interpellationen baseras på handlar om huruvida man ska återgå till ett statligt huvudmannaskap. Det är min uppfattning, fru talman, att man bör göra det. Det finns inte politiskt stöd i riksdagen för att gå hela vägen med detta, men det är tveklöst så att vi måste öka det statliga inflytandet över svensk skola.

Vad är det då som är viktigt? Linus Sköld tar upp några saker som ligger mer på systemnivå och statsbidragsnivå och en del annat. Det är definitivt mycket viktigt, men om vi går ned på klassrumsnivå tror jag att vi ser att det som är det absolut viktigaste för att skapa en ökad likvärdighet i skolan är ganska basala saker. Det handlar till exempel om att det är lugn och ro under lektionerna, att det inte är fullständigt kaos i korridorer och under lektioner och att lärare känner att de har en arbetsmiljö som är rimlig.

Om skolan sviker drabbar det alltid de elever som har det svårast. Är det kaos i skolan drabbas de barn som inte har Vilhelm Moberg och Selma Lagerlöf trängandes med varandra i bokhyllan hemma allra hårdast.

Vi måste också återupprätta en arbetsmiljö i svensk skola för både elever och lärare som gör att man känner en större trygghet, och detta jobbar regeringen väldigt mycket med.

Fru talman! Jag är uppriktigt glad över att Socialdemokraterna äntligen börjar diskutera likvärdigheten i det svenska skolsystemet. När Socialdemokraterna för ungefär 30 år sedan drev igenom kommunaliseringen, mot professionens vilja och mot en stor minoritet i riksdagen, trodde man att det skulle innebära att skolan skulle bli bättre.

I själva verket fick vi större problem. Regering efter regering har försökt att hantera detta genom att lägga på statsbidrag, men statsbidragen är så pass små, mindre än 10 procent, i förhållande till det som kommunerna satsar. Även om vi lägger på enorma summor är det ändå den kommunala finansieringen som är grunden.

Precis som Linus Sköld och Fredrik Malm framhåller är skillnaderna väldigt stora. Det är stora skillnader på hur mycket pengar kommunerna väljer att satsa på sin skola men också på hur många behöriga lärare man har, hur stor omsättning man har på skolledare, hur mycket böcker man har i klassrummen och också, skulle jag vilja säga, vilken syn man har på bildning och kunskap i olika kommuner. Förutsättningarna är väldigt, väldigt olika.

Jag anser att vi i den här kammaren måste försöka att hitta en enighet kring detta, och den utredning som Thomas Persson gjorde bildar en väldigt viktig grund i arbetet för en mer likvärdig skola. Det är därför vi nu kommer att tillsätta en utredning om en nationell skolpengsnorm som innebär att kommunerna inte kan gå hur lågt som helst i sina satsningar men som också naturligtvis måste ta hänsyn till att det är väldigt olika villkor. Det är inte samma sak att bedriva skola i Norrbottens inland som i en förort till Stockholm eller i Göteborgs innerstad. Skillnaderna är enorma, och det måste en sådan utredning också naturligtvis ta hänsyn till.

Jag tror inte att det här blir en lätt väg, men jag ser verkligen fram emot diskussionen. Det är också bra att Socialdemokraterna nu tycker att det finns stora problem med likvärdigheten och att vi måste hitta sätt att se till att likvärdigheten ökar i våra kommuner.

Fru talman! Även om skolministern försöker ge sken av att Socialdemokraterna nyss har börjat agitera för ett ökat statligt ansvarstagande är detta inte sant. Vi har under många år varit av uppfattningen att staten behöver ta en mer framskjutande roll när det kommer till ansvaret för skolan.

Jag skulle vilja gå igenom några saker som har hänt. Vi börjar i januariavtalet. Liberalerna har, som statsrådet och även Fredrik Malm påpekar, varit av uppfattningen att skolan borde förstatligas. I januariavtalet fördes en skrivning in om en utredning om ett kunskapsunderlag för förstatligande. Skolan är redan nu en gemensam angelägenhet mellan stat och kommun och har så alltid varit.

Som ett resultat av januariavtalet lät Anna Ekström, som är en klok person, tillsätta utredningen om vad ett förstatligande skulle kunna innebära. Då sa Nyamko Sabuni: "I uppdraget ingår att undersöka hur finansieringen, arbetsgivaransvar och den dagliga driften ska fungera. Med denna utredning kommer vi ett steg närmare ett förstatligande av skolan."

Sedan lämnade Liberalerna januariavtalet, och i maj 2022 skrev Johan Pehrson och den nuvarande utbildningsministern på Aftonbladets debattsida något som får betraktas som en utfästelse inför valet, nämligen att "det är hög tid att staten tar över ansvaret för skolan och inte minst det fulla ansvaret för skolväsendets finansiering. Liberalerna vill förstatliga skolan redan under nästa mandatperiod".

Efter det slöts Tidöavtalet. Enligt avtalet skulle det visst undersökas om sjukvården skulle förstatligas, KD:s hjärtefråga, men det fanns inte ett ord om Liberalernas hjärtefråga och tydliga vallöfte om att förstatliga skolan.

I höstas kom så resultatet av Thomas Perssons utredning. Han påpekar att det förstatligande som Liberalerna har velat se så länge kommer att kräva en skatteväxling på över 200 miljarder. Det kommer att beröra 200 000 anställda och ta 20 år att genomföra. Lotta Edholm, återförstatligandepartiets representant, tog emot utredningen och sa tack så mycket men har sedan dess inte kommenterat innehållet i utredningen. Det har hon faktiskt inte gjort ens i den här interpellationsdebatten trots att den uttryckligen handlar om innehållet i utredningen.

Jag tänker att det nu är glasklart: Det blir inget förstatligande under innevarande mandatperiod trots att Liberalerna vann valet, bemannar ansvarigt departement och lovade väljarna det här. Det är väl med förstatligandet som det är med förbudet mot religiösa friskolor - flagranta löftesbrott. Skolpartiet Liberalerna har vikt ned sig i de frågor som de har hållit som de allra viktigaste och i fråga om de tydligaste löftena som de ställde ut till väljarna i september.

Min fråga i interpellationen var: Vad avser statsrådet att göra med anledning av slutsatserna i förstatligandeutredningen? Jag konstaterar att Lotta Edholm i dag svarade "vi får se". Förmodligen ingenting.

Fru talman! Det låter på Linus Sköld som om han är väldigt bekymrad över att det inte kan ske ett förstatligande av skolan under den här mandatperioden. Jag välkomnar i så fall den ansvarsfulla och bekymrade hållningen.

Utredningen resonerar kring att det skulle ta 20 år. Det tog väl ett och ett halvt år att kommunalisera svensk skola, så att det skulle ta 20 år att rulla tillbaka det går säkerligen att diskutera.

Vad Liberalerna sa före valet var Liberalernas uppfattning. Sedan vet vi alla att vi inte fick egen majoritet i riksdagen, utan vi fick 4,6 procent i valet. Det innebär också att vi i sedvanlig ordning går in i förhandlingar med andra partier.

Nu har utredningen kommit, och vi arbetar självklart vidare med detta. Precis som jag sa i mitt förra inlägg, fru talman, är det tveklöst så att det är väldigt viktigt att man ökar det statliga inflytandet över svensk skola. Jag nämnde bland annat vikten av större arbetsro i våra klassrum. För detta kan behövas en del lagstöd och en del andra reformer.

Det handlar också om ekonomi, och det handlar om att vi behöver anställa fler speciallärare i svensk skola liksom att vi behöver fler möjligheter till särskilda undervisningsgrupper och så vidare. Vi vet att i en klass på 30 elever kan det vara några som inte klarar undervisningen på det sättet. De behöver undervisning på ett annat sätt eller i en mindre grupp.

Det kan även handla om elever som på olika sätt inte går att ha i en klass på det sättet, eftersom undervisningen förstörs för alla elever i klassen. Dessa barn ska inte straffas för det - de behöver undervisning på ett annat sätt, inom särskilda undervisningsgrupper och så vidare. Detta är någonting som vi jobbar vidare med, så vi gör väldigt mycket för att öka likvärdigheten i svensk skola.

Fru talman! Jag måste säga att jag blir lite förvånad över Linus Skölds hållning i den här frågan. Det är Socialdemokraterna som har kommunaliserat svenskt skolväsen. Alla de likvärdighetsproblem som vi ser när det gäller hur mycket kommunerna satsar på sin skola var ju något som dåvarande Folkpartiet var rädda för skulle hända.

Jag välkomnar verkligen att Socialdemokraterna nu plötsligt verkar vara för ett förstatligande, men jag visste faktiskt inte att det var på det sättet.

När vi diskuterade vad som borde göras inom januariavtalets ramar var det förslag som Thomas Persson fick i uppdrag att genomföra inte ett förslag från Socialdemokraterna, utan det var ett förslag från Liberalerna - just för vi vill ha en starkare statlig styrning av svensk skola. Det måste komma till stånd.

Sent skall syndaren vakna, brukar man ju säga, och det är så man kan tolka Socialdemokraterna. Men jag väljer att tolka positivt, nämligen att ni tycker att staten faktiskt ska ta ett större ansvar.

Sedan var det frågan om att jag inte har gett några kommentarer. Jag har kommenterat utredningen mängder av gånger. Den utredningen var till för att ge ett kunskapsunderlag, det vill säga vad som skulle krävas för att förstatliga svensk skola, men den skulle också peka på de problem som finns. Vill man ha en problembild av hur likvärdigheten ser ut ska man läsa utredningen. Jag kan konstatera att den utredningen kommer att vara ett viktigt underlag för den utredning som snart ska tillsättas om en nationell skolpengsnorm, men den tidigare utredningen hade aldrig i uppdrag att lämna ett förslag att förstatliga utan skulle enbart utgöra ett brett kunskapsunderlag. Att det var så beror också på att Socialdemokraterna aldrig någonsin har varit för ett förstatligande av svensk skola. Det var ju ni som genomförde kommunaliseringen en gång i tiden. Och det var en kommunalisering som faktiskt inte fungerade särskilt väl.

Fru talman! För att det inte ska råda några missförstånd handlade mitt förra inlägg mycket om Liberalernas relation till sina väljare, och den kommer Liberalerna att få ta ansvar för. De löftesbrott som Liberalerna har gjort sig skyldiga till i och med regeringens politik kommer väljarna att utkräva ansvar för, och det är det viktigaste inför nästa val.

Jag hör Lotta Edholm säga att vi vill ha en starkare statlig styrning av den svenska skolan. Samtidigt pekade jag i inledningen av interpellationsdebatten på att Liberalerna rullar tillbaka de reformer vi har genomfört för att flytta fram statens positioner för att minska avståndet mellan stat och huvudman, för att skapa en ökad likvärdighet när det gäller kvalitet och finansiering och för att skapa en större tillit i styrkedjan. Det är ett problem som har identifierats många gånger, det vill säga en stödjande roll för staten snarare än bara det kontrollerande benet - som Liberalerna brukar krama så ömt.

Man påstår att man vill ha en starkare statlig styrning samtidigt som man tar bort finansieringen för Skolverkets regionalisering och kvalitetsdialoger, samtidigt som man aviserar en minskning av likvärdighetsbidraget som klarar av att delvis kompensera för de orättvisor och ojämlikheter som finns i finansieringen av den svenska skolan. Jag tycker att det då är lite fräckt att påstå att man är för en starkare statlig styrning när man agerar i den rakt motsatta riktningen.

Fru talman! Det var för väl att vi kom tillbaka till verkligheten, nämligen att Socialdemokraterna inte är för ett förstatligande av svensk skola. Jag trodde det ett tag. Jag hoppas ändå att vi kan vara eniga om att det behövs en större likvärdighet och att den utredning som ska tillsättas om en nationell skolpengsnorm kan fungera på det sättet så att det blir större likvärdighet.

Vi gör nu stora satsningar på svensk skola. Vi satsar pengar på till exempel läromedel, och vi vet att Sverige är det land i Norden som satsar minst pengar på läromedel. Det är ett stort likvärdighetsproblem. Det är till och med så att kommuner som har många obehöriga lärare satsar också mindre pengar på professionellt framtagna läromedel. Egentligen borde det vara tvärtom. Att satsa på riktiga böcker i klassrummen är en av de viktigaste likvärdighetssatsningarna vi kan göra. Och många jublar över den satsningen just nu.

Jag tackar för debatten, och jag tycker att det är bra att Socialdemokraterna ser problemen med likvärdigheten i det svenska skolsystemet. Jag hoppas att vi kan diskutera frågan när utredningen så småningom presenteras för att se hur vi kan gå vidare i frågan om att stärka likvärdigheten i svensk skola.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.