Fru talman! Detta betänkande avser Riksrevisionens rapport om den årliga omräkningen av myndigheternas anslag, men finansutskottet har valt att ta upp motionsyrkanden från den allmänna motionstiden i samband med behandlingen av ärendet.
Vänsterpartiet har ingen annan uppfattning än utskottet när det gäller behandlingen av Riksrevisionens rapport, utan vi ställer oss bakom utskottets förslag om att riksdagen ska lägga regeringens skrivelse till handlingarna. Däremot menar vi att riksdagen ska bifalla Vänsterpartiets motion om att avskaffa produktivitetsavdraget och se över pris- och löneomräkningsmodellen.
I samband med 90-talskrisen infördes en ny modell för att beräkna årliga kostnadsökningar i statsbudgeten. Pris- och löneomräkningsmodellen, som den kallas, innebär att statens kostnader för priser och löner räknas upp automatiskt och följer utvecklingen i andra sektorer. Modellen innehåller ett så kallat produktivitetsavdrag, en årlig generell besparing i statsförvaltningen. Avdraget syftar till att öka förändringstakten i staten och därmed produktiviteten. Tanken är att staten ska följa näringslivets produktivitetsökning, göra samma effektiviseringar och styras med samma prioriteringar som vinstdrivande, privata företag.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om den årliga omräkningen av myn-digheternas anslag
Produktivitetsavdraget är därmed ytterligare en del av den nyliberala ekonomiska politik som fick stort genomslag under 90-talet, där offentlig verksamhet alltmer kom att styras utifrån näringslivets principer, med bristande offentlig service som följd. I takt med att insikten att staten inte är ett företag och att offentlig verksamhet styrs av en annan logik än näringslivet har vuxit fram har 90-talspolitiken kommit att ifrågasättas alltmer.
Vänsterpartiet anser att dagens modell för pris- och löneomräkning har stora brister, särskilt vad gäller löneomräkningen. Olika verksamheter har mycket olika förutsättningar att klara av en årlig effektivisering, och det uppstår ett ständigt och svårhanterligt sparbeting. Detta skapar press på arbetsförhållanden och riskerar att undergräva kvalitet och professionalitet i de statliga verksamheterna.
Fackförbundet ST, som organiserar tjänstemän inom statlig verksamhet, har analyserat effekterna av produktivitetsavdraget sedan det infördes 1994. Enligt deras beräkningar har det lett till en urholkning av lönekostnadsanslagen med cirka 62 miljarder kronor per år inom statlig sektor. Enligt ST:s bedömningar har det inte påverkat lönenivåerna utan i stället troligen bidragit till att antalet sysselsatta i sektorn har halkat efter jämfört med privat sektor.
Enligt ST skulle andelen anställda i statlig förvaltning ha varit mycket högre om produktivitetsutvecklingen hade skett i samma takt som i privat sektor - motsvarande 54 miljarder kronor, eller 76 000 jobb. Enligt ST:s prognos kommer skillnaden i andelen anställda mellan privat sektor och statlig förvaltning att växa till 37 procent 2026. Detta motsvarar 100 000 färre anställda inom statlig sektor jämfört med utvecklingen i privat sektor.
Inom högskolan konstaterar Sulf, Sveriges universitetslärare och forskare, att produktivitetsavdraget är högre än pris- och lönekompensationen, och eftersom budgetanslagen till lärosätena är oförändrade i år jämfört med 2022 innebär 2023 minskade anslag för våra lärosäten. Detta innebär neddragningar på prislappen för utbildningen, vilket drabbar studenter och lärare. Detsamma kan ses inom andra sektorer.
Staten kan inte styras som ett företag. Stockholms och Uppsala universitet och de andra lärosätena kan inte flytta sin produktion till platser med lägre hyror och löner utan kan bara ge sina studenter färre och färre lektions- och handledningstimmar för att budgeten ska gå ihop.
Det är dags att sluta spara på statlig förvaltning och att avskaffa produktivitetsavdraget!
Jag yrkar därmed bifall till reservation l.
