Fru talman! Detta betänkande handlar om Sveriges bidrag till internationell samverkan och internationellt samarbete. Det är också ett bra tillfälle att kommentera det allmänna utrikespolitiska läget, inte minst de dramatiska förändringarna i svensk utrikespolitik som högerregeringen nu vill driva igenom.
Låt mig dock börja med det område där det av allt att döma råder bred enighet, alltså Sveriges hållning till Rysslands anfallskrig mot Ukraina. När detta krig bröt ut i februari i år svarade den socialdemokratiska regeringen omedelbart och skarpt. Rysslands agerande fördömdes, och stödet till Ukraina inleddes omedelbart. Sverige drev på internationellt i EU och FN för skarpa sanktioner mot Ryssland och det ryska ledarskapet.
Detta snabba agerande från omvärlden hade Ryssland inte förväntat sig. Tvärtom hade Putin och resten av det ryska ledarskapet trodde med all sannolikhet på en snabb militär seger och att en splittrad omvärld varken skulle kunna mobilisera ett motstånd mot dem eller det stöd till Ukraina som sedan blev verklighet. Men de fick fel på denna punkt. De hade hoppats kunna ta Ukraina på några veckor, men efter nästan tio månader av krig står ryska styrkor fortfarande och stampar. De har till och med drivits bort från områden som de tidigare lagt under sig.
I dessa områden ser man också tydligt vilka fruktansvärda övergrepp den ryska armén gjort sig skyldig till. Det finns nog inte ett enda brott i lagboken när det gäller internationell rätt som Ryssland inte har begått i Ukraina. Det är brott mot folkrätten, det är brott mot krigets lagar, det är urskillningslöst dödande av civila, det är massakrer, det är illegala kidnappningar av barn till Ryssland, det är sexuella övergrepp och det är terrorbombningar av bostäder, industrier och viktig infrastruktur - allt för att plåga befolkningen på ett så grymt sätt som möjligt.
Det finns bara ett rimligt förhållningssätt till detta, och det är att sätta hårt mot hårt mot Ryssland. Ukraina måste få det stöd som behövs för att driva ut den ryska armén ur landet. Det handlar om fortsatt ekonomiskt, humanitärt och militärt stöd. Det handlar om utökade sanktionspaket mot Ryssland och det ryska ledarskapet. Det handlar om bevisinsamling för att i en framtid kunna lagföra och fälla dem som i dag gör sig skyldiga till krigsbrott. Det handlar om att ge skydd åt de tiotusentals ukrainska flyktingar som tvingats fly sina hem och söka sig till andra länder, däribland vårt.
Allt detta inleddes av den socialdemokratiska regeringen, och av allt att döma tänker den nya regeringen fullfölja detta. Det välkomnar vi socialdemokrater, och regeringen kommer att ha vårt fulla stöd för en sådan politik.
Fru talman! Rysslands anfall på Ukraina innebar också att Sverige fick ompröva sin säkerhetspolitiska linje. Sverige har varit militärt alliansfritt i 200 år. Den linjen lades fast under Karl XIV Johans regeringstid och syftade till att hålla Sverige utanför krigen på kontinenten, och den har syftat till att upprätthålla stabiliteten i vår del av världen, upprätthålla freden och säkerställa att Sverige inte dras in i andra länders krig.
Denna politik har varit framgångsrik och haft stort stöd hos den svenska befolkningen. 200 år av militär alliansfrihet blev 200 år av fred.
Men Rysslands anfall på Ukraina ställde oss i ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge. Den europeiska säkerhetsordningen som lades fast på 70-talet bröt i praktiken samman.
Vi socialdemokrater har alltid och kommer alltid att stå för en politik som syftar till säkerhet, stabilitet och fred i vår del av världen. Det svenska folkets trygghet och säkerhet och vårt lands oberoende ska värnas, och detta går före allt annat. Vi ägnar oss inte åt äventyrspolitik.
Efter Rysslands invasion av Ukraina drog vi socialdemokrater slutsatsen att ett Natomedlemskap nu är det som bäst bidrar till fred och säkerhet för Sverige, nu och i framtiden. Samma slutsats drog socialdemokraterna i Finland, och därmed lades kursen om för båda våra länder. Det var rätt, det var nödvändigt och vi backar upp den nuvarande regeringen i den Natoprocess som vi är mitt uppe i. Det är viktigt att den kan gå i mål.
Det är också viktigt att man hanterar processen med omdöme och inte minst att man håller de löften som man avgav före valet. Ett sådant löfte var att Sverige ska uttala samma förbehåll när det gäller kärnvapen som både Norge och Danmark har sedan decennier tillbaka. Vi ska inte ha några kärnvapen på svensk mark. Vi ska heller inte ha några permanenta Natobaser på svensk mark.
Vi socialdemokrater var tydliga med detta före valet. Det var också de nuvarande regeringspartierna. Därför blev vi och många med oss väldigt förvånade när såväl statsministern som utrikesministern och försvarsministern började svaja i den frågan och gjorde uttalanden som kunde tolkas som att de öppnade upp för kärnvapen i Sverige.
Ännu mer förvånande är att regeringen trots upprepade påstötningar från oss inte har klarat av att rätta till dessa uttalanden utan tvärtom i stället har trasslat in sig i ordklyverier efter ordklyverier. Detta bygger inte förtroende. Det är nu angeläget att regeringen klarar ut denna fråga genom ett klart och tydligt uttalande. Vi ska inte ha några kärnvapen i Sverige. Kanske kan vi få ett sådant besked i dag under denna debatt. Det vore mycket välkommet.
Nu vet visserligen alla att den här regeringen sviker så gott som alla sina vallöften. Det har vi sett under hösten - fråga bara elkunderna! Det blir lätt så när man drabbats av valfeber och lovar för mycket före valet. Men detta, fru talman, är ett löfte som regeringen inte kan bryta. Det är alldeles för viktigt. Vi behöver ett klart besked av regeringen. Stäng nu dörren för kärnvapen i Sverige en gång för alla!
Fru talman! Vi socialdemokrater söker alltid samförstånd i utrikespolitiken. Det är en tillgång för ett land att ha ett brett stöd för sin utrikespolitik. Samtidigt har vi aldrig tvekat att bryta ny mark och ta ställning i kontroversiella frågor. Den politik som Sverige fört under decennier har väckt stor respekt i omvärlden.
Sverige är ett av de länder i världen som har högst anseende. Det visas i otaliga undersökningar, där Sverige anses vara ett av världens bästa länder att leva i. Det visas rent konkret när vi kandiderar till olika internationella uppdrag, till exempel till FN:s säkerhetsråd. Det visas genom att det svenska passet är ett av världens starkaste pass som ger tillträde till flest länder visumfritt.
Vårt goda internationella anseende gynnar svenskars intressen inom alla sektorer, bidrar till svenska företags exportframgångar, lockar internationella investeringar till Sverige och gör att innovationskraften växer när talanger inom olika områden söker sig till Sverige. Det går inte att överskatta de positiva effekter som Sveriges goda anseende för med sig.
Det goda anseende som Sverige åtnjuter har högerextrema, rasistiska, nazistiska, islamistiska och ryska smutskastningskampanjer på Twitter inte lyckats ändra på, trots att man verkligen har försökt. Alla som följer sociala medier vet vilken kloak av rasism och hat de kan vara.
När det gäller den högerextrema smutskastningen av Sverige handlar det ofta om trollkonton med koppling till Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige eller Nordiska motståndsrörelsen. Det kan också vara konton knutna till Ryssland. När det gäller islamismen handlar det till exempel om den lögnaktiga kampanjen mot svensk socialtjänst, som vi nu har sett pågå i nästan ett år.
Sverige är en måltavla för extrema rörelser, men de har inte lyckats riva ned vårt goda anseende, så här långt. Man kan dock inte komma ifrån att bilden av Sverige har fått sig en allvarlig törn efter valet. Sverige är det land som har gått i bräschen mot rasism och främlingsfientlighet i decennier. Ta bara kampen mot rassegregering och apartheid i Sydafrika under Olof Palmes tid! Det första jag gjorde som ung SSU:are på 1980-talet var att samla in pengar till ANC.
Men det var då. Nu avtecknas den svenska flaggan i internationella medier som ett gult hakkors på blå botten, på grund av bisarra uttalanden som regeringsunderlaget gjorde direkt efter valet. Sverige klumpas nu ihop med länder som Ungern och Italien, där auktoritära och högerextrema rörelser vunnit framgång. Detta skadar bilden av oss.
Det är samma sak med klimatet. Sverige var det land som gick i bräschen för klimatomställning och en progressiv miljöpolitik, under Göran Perssons ledarskap med visionen om det gröna folkhemmet. Det var då. Nu styrs svensk miljöpolitik i realiteten av klimatförnekare, och Miljödepartementet ska läggas ned. På klimattoppmötet i Egypten tidigare i höstas var bedömarna eniga om att Sverige har gått från att utöva ledarskap i klimatfrågorna till att i stället utgöra en bromskloss, trots att klimatkrisen är värre än någonsin och trots att världen håller på att koka över.
När det gäller jämställdheten var Sverige det land som tydligare än något annat drev på för kvinnors och flickors rättigheter. Under Margot Wallströms och Ann Lindes ledarskap skapades den feministiska utrikespolitiken, som syftade till att i alla delar av utrikespolitiken verka för att kvinnor ska ha lika rättigheter, lika resurser och lika representation som män. Den politiken var framgångsrik och väckte stort gillande, och snart hakade fler länder på: Tyskland, Frankrike, Kanada, Mexiko och ett stort antal andra länder.
Men det var då. Nu överger högerregeringen den feministiska utrikespolitiken, samtidigt som kvinnorna gör uppror i Iran, samtidigt som kvinnors rättigheter utmanas mer än på länge, samtidigt som högern och religiösa extremister flyttar fram sina positioner, bekämpar aborträtten och andra sexuella och reproduktiva rättigheter, samtidigt som allt fler flickor världen över förvägras skolgång och samtidigt som vi världen över ser hur flickor och kvinnor lider mest och utsätts för de värsta övergreppen i samband med krig och konflikt. Exakt då väljer den svenska regeringen att göra en kraftig högersväng och överge den feministiska utrikespolitiken.
På samma sätt har vi det med biståndet. En gång gick Sverige i bräschen för en ordning där världens rika länder åtminstone skulle vara beredda att sätta av en hundradel av sina inkomster till de allra fattigaste i världen, till mat åt den som hungrar, till skolor i fattiga länder så att alla barn, också flickor, kan gå i skolan, till humanitära insatser för att få ut sjukvård och tak över huvudet vid katastrofer och till demokratirörelser i diktaturer för att driva på för förändring. Det var en politik som det funnits bred uppslutning kring under mer än 50 år. Enprocentsmålet är ett uttryck för den solidaritet som vi som land vill visa de människor som lever i fattigdom och förtryck.
Men det var då. Nu överger högerregeringen enprocentsmålet, trots att ett par av regeringspartierna, Kristdemokraterna och Liberalerna, lovade dyrt och heligt före valet att de skulle upprätthålla det. Också detta löfte bröts, som så många andra, trots att behoven är större än någonsin, hungern och fattigdomen ökar och demokratin är på tillbakagång världen över. Sverige har tagit av sig ledartröjan, uttryckte en av civilsamhällesorganisationerna det på den hearing om biståndet som vi hade för några veckor sedan.
Och så har vi FN. Sedan Dag Hammarskjölds dagar och långt före det har Sverige varit ett land som i alla lägen stått upp för multilaterala samarbeten, för folkrätten och för en regelstyrd världsordning. Vi har bidragit till FN och dess organisationer - Unicef, UNDP, UNHCR, World Food Programme, UN Women och många fler - eftersom vi vet att ett starkt och stabilt FN är helt nödvändigt för att många av mänsklighetens utmaningar ska kunna hanteras, såsom krigen, klimatkrisen, fattigdomen och den djupt moraliskt stötande ojämlikheten.
Men det var då. Nu aviserar högerregeringen dramatiska nedskärningar av Sveriges bidrag till FN. Jag kan knappt tänka mig något mer ogenomtänkt. Just i ett läge när vi har ett storkrig i Europa väljer regeringen att försvaga FN.
Fru talman! Allt detta sammantaget - den extrema högern i regeringsunderlaget, den övergivna klimatpolitiken, nedtonandet av kvinnors och flickors rättigheter, nedskuret bistånd, nedskärningar i fråga om FN - noteras i omvärlden. Det går inte oförmärkt förbi. Mycket av det som tidigare har utmärkt Sverige i utrikespolitiken kastas över bord. Sverige blir helt enkelt mindre som Sverige. Sverige drar sig undan den internationella scenen, blir passivt och provinsiellt. Från att ha varit ett land som har haft en aktiv global dagordning för jämställdhet, för klimatomställning, för internationell solidaritet, för minskade klyftor mellan fattiga och rika och för demokrati och mänskliga rättigheter, ser vi nu hur Sverige tappar sitt ledarskap på område efter område. Från att ha varit ett land med en stark profil i världspolitiken, som många andra länder har sett upp till, blir vi nu ett land som kryper ihop i en hörna och som bara försöker hanka sig fram. Det skadar Sverige.
Fru talman! Det kommer att finnas anledning att återkomma många gånger under kommande år till den kraftiga högersväng som vi nu ser i utrikespolitiken. Vi har utvecklat våra ståndpunkter i den kommittémotion som vi har väckt med anledning av budgetpropositionen, men dessa yrkanden kommer att behandlas vid senare tillfälle. Jag nöjer mig därför i dag med att hänvisa till det särskilda yttrande som vi har i betänkandet.
I detta anförande instämde Johan Büser och Tomas Eneroth (båda S).
