Arbetsplenum - Flexibilitet, omställningsförmåga och trygghet på arbetsmarknaden - 2022-06-08

Fru talman! Vi samlas i kammaren för att debattera och senare i dag ta beslut om regeringens proposition Flexibilitet, omställningsförmåga och trygghet på arbetsmarknaden. De beslut vi kommer att fatta senare i dag kommer att påverka arbetstagarnas trygghet i grunden för överskådlig framtid.

Regeringens förslag, som bygger på parternas principöverenskommelse, försämrar anställningsskyddet och ökar otryggheten på arbetsmarknaden. De förbättringar som föreslås för arbetstagarna, såsom förbättrade möjligheter till omställning, uppväger inte de försämringar som föreslås i form av kraftigt försämrat anställningsskydd. Sammantaget innebär propositionen en ytterligare maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. Det kan Vänsterpartiet inte acceptera.

I det här betänkandet har Vänsterpartiet tre reservationer. Jag yrkar bifall till dem alla.

Vänsterpartiet anser att arbetstagarnas ställning och trygghet behöver stärkas, inte försvagas. Anställningsskyddet behöver förbättras, inte försämras. Vi behöver fler trygga jobb, inte färre. Vi kan därför inte ställa oss bakom regeringens proposition i de delar som rör försämringar av arbetsrätten.

Vi väljer dock att ställa oss bakom de delar av propositionen som innebär förbättringar för arbetstagarna, såsom omställningsstudiestöd och grundläggande omställnings- och kompetensstöd. Enligt vår mening bör dock en del av dessa förslag ges en delvis annan utformning för att ytterligare stärka arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden.

Fru talman! Innan jag går in på hur Vänsterpartiet ställer sig till propositionens förslag vill jag påminna om hur vi hamnade här. Det hade inte skett utan januariavtalet och de skrivningar som Centerpartiet och Liberalerna tvingade igenom för att stödja en S-ledd regering. Socialdemokraterna, å sin sida, valde makten framför arbetstagarnas trygghet.

Vänsterpartiet kan konstatera att den process som lett fram till propositionen har varit riggad till arbetsköparnas fördel. Genom januariavtalet tvingades arbetstagarsidan till förhandlingsbordet under hot om lagstiftning. Arbetsköparna hade redan från början ett övertag via januariavtalets skrivningar: Om parterna inte når en överenskommelse i linje med januariavtalet väntar lagstiftning - till arbetsgivarnas fördel. Förhandlingarna mellan parterna fördes alltså inte på jämlika villkor. Arbetstagarsidan tvingades genom det till stora eftergifter.

Fru talman! Särskilt anmärkningsvärt var regeringens agerande i ett läge i förhandlingarna där LO hade avvisat ett avtal och regeringen deklarerade att den tänkte jobba vidare utifrån parternas förslag. En socialdemokratiskt ledd regering slog alltså i praktiken fast att LO inte behövde räknas med när det refererades till vilka som är parter på den svenska arbetsmarknaden.

Detta är att betrakta som ett historiskt svek mot LO och de enskilda LO-förbunden. Den S-ledda regeringen spelade alltså ut olika fackliga organisationer mot varandra och lyckades på så sätt till slut pressa LO att acceptera överenskommelsen mellan Svenskt Näringsliv och PTK. En regering som gör så kan knappast anklaga andra för att inte respektera parterna.

Vänsterpartiet värnar den svenska arbetsmarknadsmodellen, där arbetsmarknadens parter förhandlar och tecknar avtal om arbetstagarnas löner och villkor. Sådana förhandlingar ska dock ske på lika villkor, inte genom att staten via hot om lagstiftning ger den ena parten ett övertag. Det är uppenbart att utfallet av sådana förhandlingar inte blir balanserat. Parternas principöverenskommelse, som ligger till grund för regeringens proposition, är ett tydligt exempel på detta.

Det fackliga arbetet innebär alltid ett byte med arbetsgivaren och ibland även med riksdag och regering. Resultatet, alltså innehållet i bytet, är alltid ett uttryck för maktförhållandena mellan parterna. Det är tydligt att resultatet i detta fall blev väldigt ojämnt. Arbetsgivarsidan fick igenom väldigt mycket medan arbetstagarsidan fick igenom väldigt lite.

Fru talman! I propositionen lämnas förslag på en reformerad arbetsrätt, ett nytt omställningsstudiestöd och ett nytt grundläggande omställnings- och kompetensstöd.

Förslaget om en reformerad arbetsrätt innebär bland annat att en uppsägning från arbetsgivarens sida ska grunda sig på "sakliga skäl" i stället för att som i dag "vara sakligt grundad". Förslaget innebär också att möjligheterna att avvika från lagen om anställningsskydd genom kollektivavtal ökar, att alla arbetsgivare utan begränsning på storlek får undanta tre arbetstagare från turordningen vid arbetsbrist, att en anställning inte ska bestå vid tvist och att det införs turordning och omställningstid vid omreglering till lägre sysselsättningsgrad.

Vidare innebär förslaget att anställningsavtal föreslås gälla på heltid om inget annat avtalas, att särskild visstidsanställning ersätter allmän visstidsanställning och att kundföretag i vissa fall ska erbjuda inhyrda arbetstagare tillsvidareanställning eller betala ersättning.

Förslaget om ett nytt omställningsstudiestöd kompletterar det reguljära studiestödet och ska finansiera studier som kan stärka vuxnas framtida ställning på arbetsmarknaden med beaktande av arbetsmarknadens behov.

Förslaget om ett nytt grundläggande omställnings- och kompetensstöd innebär att det införs ett offentligt grundläggande omställnings- och kompetensstöd till enskilda personer och ersättning till arbetsgivare som finansierar registrerade omställningsorganisationer.

Fru talman! Regeringen föreslår att vid uppsägning på grund av arbetsbrist ska en arbetsgivare ha rätt att från turordningen undanta högst tre arbetstagare som enligt arbetsgivarens bedömning är av särskild betydelse för den fortsatta verksamheten. Möjligheten att göra undantag ska omfatta alla arbetsgivare oavsett antalet anställda. Om ett sådant undantag har gjorts ska inga ytterligare undantag få göras vid en uppsägning som sker inom tre månader från det att den första uppsägningen skett. Det ska även fortsättningsvis vara tillåtet att genom kollektivavtal göra avvikelser från turordningsreglerna.

Turordningsreglerna vid uppsägning på grund av arbetsbrist gör alltså att arbetsgivare inte fritt kan välja vilka som ska sägas upp. Det är ett skydd mot godtyckliga uppsägningar. Regeringens förslag om att utöka möjligheten att göra undantag från turordningen ökar arbetsgivarnas makt att bestämma över vem som ska få jobba kvar och vem som ska få gå.

Detta kan Vänsterpartiet inte acceptera. För det första försämrar det anställningstryggheten för den enskilda arbetstagaren. På många mindre arbetsplatser innebär den nya lagstiftningen med tre undantag en drastiskt försämrad anställningstrygghet. Antalet undantag som arbetsgivare får göra medför att turordningsreglerna i väsentlig utsträckning upphör att fungera som ett tillfredsställande anställningsskydd. Förslaget riskerar att slå särskilt hårt mot äldre, sjuka och funktionsnedsatta, som redan i dag har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden.

För det andra påverkar det arbetsmiljön negativt. Fler undantag från turordningen skapar otrygghet bland de anställda. Otryggheten slår hårt mot arbetsmiljön. När ingen känner sig trygg får vi tystare arbetsplatser och ett högre och mer slitsamt arbetstempo, och färre vågar säga ifrån av rädsla för att sägas upp.

För det tredje riskerar detta att leda till att färre väljer att vara med i facket. Att utöka möjligheten att göra undantag från turordningen innebär att facket får mindre att säga till om i förhandlingar kopplade till uppsägningar på grund av arbetsbrist, och det kommer att minska incitamentet att engagera sig fackligt, eller att vara medlem i facket.

Detta kommer att slå hårt mot den fackliga organisationen, framför allt den lokala. Det gäller särskilt i branscher med många små arbetsgivare där facket redan i dag är svagt, till exempel hotell- och restaurangbranschen och städbranschen, och branscher som är satta under hård press, såsom byggnadsbranschen och transportbranschen.

Fru talman! Baristor, lokalvårdare, byggnadsarbetare och lastbilschaufförer behöver snarare mer anställningstrygghet, inte mindre, vilket lagändringen leder till.

Vänsterpartiet anser att arbetsgivarnas möjlighet att göra undantag från turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist bör inskränkas, inte utökas. Vi vill därför ta bort det tvåpersonersundantag som finns i nuvarande lagstiftning för arbetsgivare med högst tio anställda. Det skulle stärka anställningstryggheten för anställda i små företag.

LAS ger, utan undantagsregeln, parterna tillräckligt utrymme att förhandla fram lösningar vid uppsägningar på grund av arbetsbrist som både är rättssäkra för den enskilde och motsvarar behoven på arbetsplatsen. Det finns alltså ingen som helst anledning att utöka undantagen.

Vänsterpartiet kan även konstatera att det inte har presenterats något hållbart underlag till stöd för en försämring av turordningsbestämmelserna. Det skapar inga nya jobb; det skapar bara otrygghet för löntagarna.

Fru talman! Regeringen föreslår i propositionen även att allmän visstidsanställning ska ersättas av särskild visstidsanställning. Man väljer alltså inte att ta bort denna vidriga anställningsform, utan man friserar den lite. Det man är särskilt nöjd med är att den särskilda visstidsanställningen ska övergå i en tillsvidareanställning när arbetstagaren har varit anställd i sammanlagt mer än 12 månader under en femårsperiod, i stället för 24 som det är nu. Men det ska även fortsättningsvis vara tillåtet att genom kollektivavtal göra avvikelser från lagens regler om just tidsbegränsade anställningar.

Förslaget har framställts som en stor framgång för arbetstagarsidan. Jag kan konstatera att förslaget förvisso innebär en viss förbättring jämfört med nuvarande regler, men grundproblemet finns kvar: Arbetsgivaren behöver fortfarande inte ange något som helst objektivt skäl för en visstidsanställning. Det ger möjlighet för arbetsgivaren att även fortsättningsvis använda sig av visstidsanställningar i jättestor utsträckning - utan motivering och trots att det allt som oftast finns ett arbetskraftsbehov.

Fru talman! Förslaget om särskild visstid är helt otillräckligt för att få bort de omotiverade tidsbegränsade anställningarna. Det är den mest oreglerade anställningsformen, som håller anställda i ett djupt otryggt förhållande till arbetsgivaren utan att denne ens behöver motivera anställningens otrygghet. Och den blir inte mer acceptabel bara för att man byter namn på den och ändrar lite grann i konvergenstiden.

Det här är en extremt dålig och bristfällig ersättning för ett förbud mot allmän visstid. Det är en skam, fru talman, att Socialdemokraterna, som tidigare motsatt sig allmänna visstidsanställningar, väljer att gå vidare med en politisk lösning som ändå inte löser de välkända problemen.

Fru talman! Vänsterpartiet anser att antalet otrygga anställningar bör minska. Det kräver en tydligare reglering. Det räcker inte med att byta namn på en otrygg anställningsform.

Fru talman! Regeringen föreslår att ett nytt statligt parallellt studiestöd ska införas för att förbättra förutsättningarna för vuxna att finansiera sina studier. Syftet är att stärka deras framtida ställning på arbetsmarknaden. Stödet ska kallas för omställningsstudiestöd och bestå av ett omställningsstudiebidrag och ett omställningsstudielån. Grundläggande bestämmelser om detta ska tas in i en ny lag.

Vänsterpartiet välkomnar absolut regeringens förslag. Omställningsstudiestödet möjliggör för fler yrkesverksamma vuxna att förbättra sin kompetens och stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Vi kan samtidigt konstatera att regeringen faktiskt hade kunnat införa detta stöd utan att kraftigt försämra arbetstagarnas anställningsskydd. Enligt vår mening bör en del av regeringens förslag kring omställningsstödet ges en delvis annan utformning för att stödet ska bli lite mer ändamålsenligt.

För det första bör den övre åldersgränsen för rätt till omställningsstudiestöd följa riktlinjerna för pension. Om vi förväntas jobba längre bör vi även ha rätt till omställningsstöd högre upp i åldrarna.

För det andra bör omställningsstudiestödet kunna ges under en längre period än de 44 veckor regeringen föreslår. Detta antal veckor motsvarar två terminer på högskolan, men många utbildningar är längre än dessa 44 veckor. Regeringens förslag riskerar att leda till att studerande inte fullföljer sina studier om dessa är längre än 44 veckor. De kommer att avstå sin kompetens och på så sätt avstå från att stärka sig själva på arbetsmarknaden. Därmed motverkas syftet med reformen.

Vänsterpartiet anser därför att omställningsstudiestöd ska få lämnas i 66 veckor, motsvarande tre terminers heltidsstudier, för den som behöver helt stöd.

För det tredje, fru talman, bör alla individer som uppfyller villkoren för stödet garanteras stöd. Enligt regeringens förslag ska omställningsstudiestödsbidraget lämnas i mån av tillgängliga medel. Det finns en uppenbar risk att medlen inte räcker till. Många arbetstagare kommer därmed inte att ges möjlighet att få omställningsstudiestöd, trots att de utgör målgruppen och uppfyller kvalificeringsvillkoren. Arbetstagarsidan har också, genom principöverenskommelsen, gjort stora eftergifter i form av kraftigt försämrad anställningstrygghet för att få till stånd ett system för omställning.

Om omställningsstudiebidraget, som utgör 80 procent av omställningsstudiestödet, endast ska lämnas i mån av tillgängliga medel har arbetstagarsidan tvingats till eftergifter utan att vara garanterad att få någonting i gengäld. Det är inte rimligt. Varför ska arbetstagarna acceptera kraftigt försämrad anställningstrygghet om de inte ens är garanterade att få omställningsstudiestöd? Enligt vår mening bör alla som uppfyller kvalificeringsvillkoren garanteras stöd. Det ska inte vara beroende av tillgång på medel.

För det fjärde, fru talman, bör arbetsgivarna vara med och finansiera omställningsstudiestödet. De har ju, genom principöverenskommelsen och sedermera regeringens proposition, fått igenom mycket kraftiga försämringar av anställningsskyddet. Rimligen borde arbetsgivarna få betala någonting för detta. Det är orimligt att det är staten, via skattebetalarna, som ska stå för notan.

Fru talman! Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark har beskrivit regeringens förslag som ett historiskt omställningspaket för långsiktigt förbättrad flexibilitet, omställningsförmåga och trygghet på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsministern har även kallat förslaget för den största trygghets- och frihetsreformen på svensk arbetsmarknad i modern tid.

Vänsterpartiet instämmer inte i arbetsmarknadsministerns beskrivning. På vilket sätt skapar ett kraftigt försämrat anställningsskydd trygghet och frihet? Blir arbetstagarna mer fria och trygga om de har sämre anställningsskydd?

Det är uppenbart, fru talman, för alla som har ögon att se med att regeringens förslag framför allt gynnar arbetsköparna. De får större möjligheter att välja vem som ska sägas upp vid arbetsbrist, de får minskade kostnader vid uppsägningstvister, de kan fortsätta att anställa folk på visstid utan att motivera varför och de behöver inte betala en krona för omställningsstudiestödet. Arbetsköparna har således ytterligare stärkt sin makt på bekostnad av arbetstagarna och skickat räkningen för arbetstagarsidans "framgångar" till staten.

Arbetstagarna får, å sin sida, förbättrade möjligheter till omställning till priset av kraftigt försämrat anställningsskydd. Det kan knappast kallas för den största trygghets- och frihetsreformen på svensk arbetsmarknad. Det är bara socialdemokratiskt nyspråk utan förankring i verkligheten. Kraftigt försämrat anställningsskydd kallas för trygghet, och utökade möjligheter för arbetsgivarna att välja vem som ska få sparken kallas för flexibilitet.

Fru talman! Vänsterpartiet beklagar att Socialdemokraterna, som tidigare stått upp för löntagarna och försvarat ett starkt anställningsskydd, har valt att driva igenom Centerpartiets nyliberala politik. Socialdemokraterna hade ett val 2019: De kunde stå upp for löntagarna och anställningsskyddet eller böja sig för Centerpartiets krav. Socialdemokraterna valde det senare, och i dag beslutar vi om konsekvenserna av detta vägval.

Fru talman! Vänsterpartiet fortsätter att stå upp för löntagarna. Vi fortsätter att stå upp för alla de fackförbund som valt att inte ansluta sig till huvudavtalet. Vi fortsätter att stå upp för alla de krafter i den samlade fackföreningsrörelsen som är missnöjda med en uppgörelse där arbetsgivarnas makt stärks på bekostnad av löntagarnas trygghet. Vi röstar därför nej till alla förslag som innebär försämringar av anställningstryggheten.

Vänsterpartiet vill reformera arbetsrätten på arbetstagarnas villkor. Vi vill stärka anställningstryggheten - inte luckra upp den. Vi vill avskaffa undantagen i turordningen. Principen sist in, först ut ska gälla utan undantag. Vi vill avskaffa allmän visstidsanställning och i stället införa objektiva skäl för när det är tillåtet med visstidsanställningar. Tillsvidareanställning ska vara norm, och visstidsanställning ska vara ett undantag. Vi vill behålla nuvarande regelverk kring saklig grund, och vi vill behålla nuvarande regelverk vid tvister om ogiltigförklaring.

Ett starkt anställningsskydd ger starka och trygga löntagare som kan stå upp för sina rättigheter och kräva rättmätiga löner och villkor. Det gynnar i förlängningen även arbetsgivarna. Starka och trygga löntagare gör ett mycket bättre jobb. Ett försvagat anställningsskydd ger otrygga löntagare och tystare arbetsplatser. Det drabbar i förlängningen även arbetsgivarna. Otrygga löntagare gör ett sämre jobb.

Fru talman! Avslutningsvis: De förändringar av arbetsrätten som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna röstar igenom i dag skapar otrygghet på en arbetsmarknad som behöver trygghet.

Ni hävdar att arbetsrätten behöver moderniseras för att möta de utmaningar som den svenska arbetsmarknaden står inför. Men det finns ingenting modernt med otrygghet. Tvärtom - de förändringar ni genomför förflyttar oss flera decennier tillbaka. Det kan Vänsterpartiet aldrig acceptera. Vi röstar nej till regeringens förslag till försämringar av arbetsrätten.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Vi debatterar i dag arbetsmarknadsutskottets betänkande 12 om flexibilitet, omställningsförmåga och trygghet på arbetsmarknaden. Jag skulle vilja säga att vi äntligen får debattera detta betänkande.

Vi är många som har jobbat väldigt mycket och intensivt med den här frågan under hela mandatperioden. Till slut står vi nu här i dag för debatt och beslut i ärendet. Det har varit en lång och stundtals svår process att nå fram hit. Men den långa, svåra processen ledde fram till det avtal mellan parterna som ju är grunden för det lagförslag vi diskuterar i dag.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen har återigen visat på sin styrka genom att via förhandlingsbordet låta parterna komma överens om vilka spelregler som ska gälla på svensk arbetsmarknad. En avgörande del i den svenska modellen är just att vi vill se att parterna kommer överens och att vi sedan politiskt genomför deras förslag.

Den här propositionen innebär en reformering av arbetsmarknaden med flera olika enskilda förslag som sammantaget bildar en helhet och balans. Det handlar om rent arbetsrättsliga frågor, men det handlar också om en stor vuxenutbildningsreform som kommer att ge väldigt många människor, löntagare, i vårt land möjlighet till utbildning och omställning till förmånliga villkor i vuxen ålder. Det är en enligt mig och många andra oerhört efterlängtad reform som kommer att förändra livet till det bättre för väldigt många. Mer om detta kommer andra att tala om här i dag, både min kollega från utbildningsutskottet och, anar jag, även arbetsmarknadsministern, lite senare.

I den del som handlar om arbetsrättsliga frågor finns det flera förslag för att förbättra villkoren för löntagare. Frågan om hyvling, till exempel, har ju varit föremål för debatt många gånger under de senaste åren. Det är det begrepp som vi använder för att beskriva när arbetsgivaren vill omreglera sysselsättningsgraden för de anställda. Här upptäcktes för ett antal år sedan en lucka i lagen om anställningsskydd som gjorde det möjligt för arbetsgivarna att utifrån eget huvud ändra sysselsättningsgraden utan regleringar i lag. Det kommer nu att inrättas turordningsregler även vid omreglering av arbetstid och en omställningstid vad gäller hur fort detta kan ske.

Den tidigare anställningsformen allmän visstid slopas. Den ersätts med särskild visstid. Visstidsanställningar vet vi har missbrukats på många ställen genom åren. Det finns många vittnesmål om hur visstidsanställningar staplats på varandra under mycket lång tid.

I särskild visstid föreslås att anställningen går över till en tillsvidareanställning efter sammanlagt tolv månaders arbete under en femårsperiod. Här kan det också bli så att man räknar perioden mellan anställningar som arbetad tid. Om man till exempel har haft korta påhugg tre gånger på en månad räknas hela månaden som arbetstid. Det är en stark förbättring.

En annan fråga som har engagerat väldigt mycket genom åren är införandet av heltid som norm i lagen om anställningsskydd. Nu blir det äntligen så. Om en anställning inte avser heltid ska arbetsgivaren lämna en skriftlig förklaring till varför, om den anställde begär så.

Även när det gäller uthyrning av arbetstagare sker förändringar som stärker den enskilde. Om en person har varit uthyrd till samma kundföretag i mer än 24 månader under en 36-månadersperiod ska personen erbjudas tillsvidareanställning. Det alternativ som finns till att erbjuda en tillsvidareanställning är att företaget i stället betalar ut två månadslöner till arbetstagaren.

Vidare föreslås också ett utökat undantag i turordningsreglerna. Det innebär att en arbetsgivare som säger upp personal på grund av arbetsbrist kan välja att undanta tre personer som har särskild betydelse för verksamheten. Och jag vill faktiskt förtydliga och understryka att det inte handlar om att en arbetsgivare kan välja tre personer som den vill göra sig av med utan tre personer som den ska behålla.

Det föreslås även att den tidigare grunden för uppsägning, saklig grund, ska ändras till sakliga skäl, och när en arbetsgivare och en arbetstagare hamnar i tvist om ifall en uppsägning har varit grundad eller inte ska anställningen inte kvarstå under tvisten. Så har det ju tidigare varit. Arbetstagaren ska dock kunna få ersättning från A-kassa under tiden som tvisten pågår. Om det sedan visar sig att uppsägningen har varit felaktig, icke grundad, kommer arbetsgivaren att få betala ett högt skadestånd till arbetstagaren - ett betydligt högre skadestånd än vad som gäller med dagens bestämmelse.

Det kommer också att införas ett grundläggande omställnings- och kompetensstöd som ska omfatta även dem på svensk arbetsmarknad som jobbar på företag där det inte finns kollektivavtal. Det är en viktig del i att ge alla enskilda människor en möjlighet till omställning och en ny framtid när de förlorar jobbet.

Fru talman! Jag skulle naturligtvis kunna prata väldigt länge om de här frågorna. Det vet alla kollegor från alla partier som har debatterat detta med mig tidigare genom åren. Tiden ger inte riktigt utrymme för det. Men det finns en sak som jag har sagt många gånger förut i denna kammare och som jag vill säga en gång till: En fungerande arbetsrättslig lagstiftning är grundläggande för ett demokratiskt samhälle. Trygghet på arbetsplatsen ger trygga individer, och ett samhälle baserat på otrygghet kan aldrig vara ett demokratiskt samhälle. Därför är det med stolthet som vi nu behandlar propositionen om förstärkt trygghet för löntagare på svensk arbetsmarknad.

Avslutningsvis, fru talman, kan jag konstatera att samtliga riksdagens partier utom ett står bakom förslagen och respekterar den svenska modellen. Det är en styrka för svensk arbetsmarknadspolitik. Jag beklagar att Vänsterpartiet inte delar den gemensamma synen.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill jättegärna förlänga Helén Petterssons debatt lite. Hon verkar ju jättesugen på att prata om hur stolt hon är nu över den här propositionen, som inte alls kommer att förbättra för väldigt många av de arbetstagare som finns i både min bransch, Handels, och Hotell- och restaurangfacket som Helén tillhörde, förvisso för ganska länge sedan.

En sak som jag tittade på innan jag kom hit i dag var en ny handlingsplan för en trygg arbetsmarknad, som Socialdemokraterna antog 2018. Även Socialdemokraternas partikongress beslutade 2017 att man skulle avskaffa allmän visstid helt och hållet. Punkt 1 a på listan är Avskaffa allmän visstid. Jag tror nog att många med mig - även socialdemokratiska väljare - trodde att det betydde att man skulle avskaffa allmän visstid, inte bara byta namn på den allmänna visstiden till någonting annat som är ungefär lika dåligt.

Då blir jag lite nyfiken på hur Socialdemokraterna i valrörelsen nu ska prata om trygghet för arbetarna, vilka mer löften man eventuellt tänker ge dem och vad de kan förväntas att få.

Socialdemokraterna brukar annars vara väldigt duktiga på att dra saker i långbänk för att kunna plocka fler väljare och så vidare inför ett val. Men så har man inte valt att göra nu.

Jag blir lite nyfiken. Vad händer med de olika löften som ni ändå ger, som ni vill gå till val på men som ni väljer att helt strunta i?

(Applåder)

Fru talman! Vi måste till att börja med reda ut en sak i grunden här. Först och främst är jag fortfarande medlem i Hotell- och restaurangfacket. Det är för den delen också ett av de förbund som har anslutit sig till huvudavtalet och tycker att det är bra för deras medlemmar.

Det här är inte ett lagförslag som Socialdemokraterna har suttit och mejslat fram på sin kammare för att vi har 51 procents majoritet i Sveriges riksdag och tycker att det här vore det allra bästa i alla delar.

Detta är ett lagförslag som grundas på en överenskommelse mellan parterna på arbetsmarknaden som vi tar ansvar för och översätter till lagstiftning.

Det betyder också att när det är ett förhandlingsprotokoll som ligger till grund för lagförslaget kan man naturligtvis inte plocka några russin ur kakan och skippa resten. Det är ett förhandlingsresultat, och då är det hela resultatet. Alla parter som har varit med i förhandlingarna har varit mycket tydliga med att antingen genomförs allt detta eller inget. Det tycker jag är en bra grund att ha med sig.

Till det vill jag säga att flera av dem som har suttit och förhandlat fram avtalet är några av de absolut skickligaste fackliga förhandlarna vi har på svensk arbetsmarknad. Jag litar på deras kompetens att avgöra vad som är förstärkningar som de ser för sina medlemmar betydligt mer än jag litar på Vänsterpartiets kompetens att lista ut detsamma.

(Applåder)

Fru talman! Då kan vi också reda ut att jag inte bara är medlem i Handels utan fortfarande innehar en anställning på en faktisk arbetsplats som jag skulle kunna börja jobba på i morgon om jag skulle vilja det.

Det är en arbetsplats som för övrigt absolut inte accepterar och ser de stora förändringarna. Den överenskommelse och de stora förhandlare som du talar om är några någon annanstans.

Helén Pettersson vet också att om hon skulle gå ut på någon av alla caféer och restauranger och fråga hur de känner i fråga om att det är en stor förbättring för dem skulle de inte hålla med.

Det är ett jättestort problem när det är ganska få fackförbund som tycker att det är en bra idé och väldigt många som inte tycker det och man inte väljer att lyssna på vad den samlade fackföreningsrörelsen faktiskt tycker och tänker.

Det här är inte sossarnas förslag, säger Helén Pettersson. Det är ett resultat av en överenskommelse. Det äger givetvis sin riktighet. Men det samarbete och den röra med de 73 punkterna som sossarna ingick med Centerpartiet har ju fallit. Socialdemokraterna skulle kunna välja att inte göra detta.

Socialdemokraterna gör detta för att, som de säger, hedra någonting. Men Socialdemokraterna gör också detta för att de alltid vill sitta vid makten. Det är Socialdemokraterna väldigt bra på, att ta makten och behålla den.

Jag är förvånad över att ni inte visar en annan paradgren, det vill säga att utreda saker och lägga saker i långbänk. Vi skulle kunna vänta längre, vinna ett val, få en annan majoritet och införa förändringar i arbetsrätten som på riktigt skulle skapa trygghet på arbetsmarknaden.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan bara fortsatt konstatera att det är tragiskt att inte Vänsterpartiet ändå hedrar den svenska modellen på arbetsmarknaden och inte kan se att det handlar om en helhet om man väljer att hedra parterna eller inte.

Ciczie Weidby får det att låta som att det är ett fåtal fackförbund som tycker att det är bra. LO har ställt sig bakom detta avtal. Det här är någonting man vill ska ske på svensk arbetsmarknad.

Det är något som sammantaget ger en ökad anställningstrygghet för vanliga arbetare i Sverige i dag jämfört med den lagstiftning som gäller just nu. Det är bara beklagligt att inte Vänsterpartiet tycker att det är en bra idé.

(Applåder)

Fru talman! Det är 55 000 iva-sjuksköterskor, 65 000 fler grundskollärare och 80 000 fler undersköterskor, och särskilt iva-sjuksköterskorna, som hade behövts. Om arbetslösheten i Sverige hade utvecklats som EU-snittet under Magdalena Anderssons tid som finansminister och statsminister hade kostnaderna för den svenska arbetslösheten alltså varit 42 miljarder kronor lägre per år. Det är pengar som kunde, borde och skulle ha använts till välfärden.

Fru talman! Sverige tillhör nu tvärtom Europas strykklass. Det är bara Italien, Grekland och Spanien som har en högre arbetslöshet än Sverige. Vi är alltså fjärde sämst i EU. Och jag har en nyhet till Magdalena Andersson: Det är inte bara Sverige som har drabbats av en pandemi.

Fru talman! Andelen som jobbar i Sverige har utvecklats sämre än i något annat EU-land sedan 2014. Det är fakta. Sverige har nu nästan lägst tillväxt i EU. Innan Magdalena Andersson blev finansminister låg Sverige tvärtom bland dem som hade högst tillväxt.

Trots Socialdemokraternas löfte om att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 hade vi redan före pandemin EU:s femte högsta. Sverige var också det enda landet där arbetslösheten ökade från hösten 2014, då Socialdemokraterna tillträdde, tills att coronakrisen bröt ut.

Den svenska långtidsarbetslösheten är historiskt hög. Problemen på den svenska arbetsmarknaden är strukturella och utestänger stora grupper från att få ett jobb och att kunna försörja sig själva.

Det slår stenhårt mot Sverige. Det behövs omfattande reformer, något som vi moderater har efterlyst länge. En sådan viktig reform gäller den sakfråga vi ska diskutera här och nu: En mer flexibel arbetsrätt för fler i arbete.

Fru talman! Låt mig redogöra för våra fyra moderata övergripande ingångar. För det första finns trygga och säkra jobb bara i trygga, säkra och växande företag. Det var sant i går. Det är definitivt dubbelt sant i dag, och det kommer att vara lika sant i morgon.

För det andra har Sveriges arbetsmarknad stora problem sedan länge. Det är utmaningar som handlar om en trögrörlig arbetsmarknad där omställningen fungerar mycket dåligt. Vi har dessutom en lagstiftning på området som till stora delar utestänger stora grupper från arbetsmarknaden. Det gäller dem som står väldigt långt bort från arbetsmarknaden och dem som till att börja med aldrig har kommit in på arbetsmarknaden över huvud taget.

För det tredje behöver vi trygga, säkra och växande företag lika väl som trygga och säkra löntagare som ser ökad rörlighet på arbetsmarknaden som en väg till ökade möjligheter. Men man ska också kunna vara trygg med och säker på att man inte kan bli av med jobbet på felaktiga eller godtyckliga grunder.

Fru talman! I en tid när så många har förlorat eller riskerar att förlora sina jobb har det aldrig varit viktigare för företag att kunna ställa om eller behålla nyckelpersoner bland medarbetare så att fler jobb kan räddas. Det handlar i förlängningen om små och medelstora företags möjligheter att överleva och att kunna skapa fler jobb.

För det fjärde och sista kan jag konstatera att det nu, efter att Socialdemokraterna har gjort en kovändning, finns en bred enighet i Sveriges riksdag om att vi behöver förändra arbetsrätten. Det är bra.

Som Vänsterpartiets ledamot Ciczie Weidby helt korrekt påpekade här tidigare gick Socialdemokraterna 2018 till val på löftet att aldrig någonsin, som de uttryckte det, medverka till exakt just det som de nu själva föreslår. De är alltså beredda att slänga alla högtidligt avgivna löften över bord för att kunna sitta kvar vid makten. Makten har nämligen alltid haft ett egenvärde. Det gäller tidigare val, och det gäller det kommande valet. Sådant föder politikerförakt, fru talman.

Vi moderater har länge verkat för att turordningsreglerna ska ändras, så att turordningen i högre grad baseras på kompetens, och för att företrädesrätten till återanställning ska ses över. Vi anser också att förutsättningarna för omställning behöver förbättras, att kostnaderna för arbetsgivare i samband med uppsägningstvister ska minska och att förutsebarheten ska öka i syfte att främja nyanställningar.

Den principöverenskommelse som Svenskt Näringsliv, PTK, Industrifacket Metall och Svenska Kommunalarbetareförbundet slöt 2020, och som LO senare har anslutit sig till, utgör grunden för den proposition som vi nu behandlar. Överenskommelsen innebär både en flexiblare arbetsrättslagstiftning och förstärkta omställningsmöjligheter för arbetstagarna. Den innebär också ett ökat statligt åtagande med högre offentliga utgifter som följd.

Fru talman! Vi är positiva till förslagen i propositionen och anser att det är viktigt att de nya omställningsmöjligheterna genomförs ändamålsenligt och kostnadseffektivt för att öka flexibiliteten och omställningsförmågan på den svenska arbetsmarknaden.

De utbildningar som arbetstagare genomför inom ramen för omställningsstudiestödet ska öka den enskildes möjligheter att ställa om till nya jobb och arbetsgivares möjligheter att hitta rätt kompetens. För att värna det nya stödets effektivitet och därmed legitimitet är det centralt att de utbildningar som stödet beviljas för är tydligt anpassade för och riktade mot de behov som finns på arbetsmarknaden. Att stödet är beroende av tillgängliga medel och inte är ett rättighetsbaserat system är en förutsättning för kostnadskontroll.

Fru talman! Det är också positivt att propositionen inte innehåller något förslag om att arbetslöshetsförsäkringen ska övergå till en kollektivavtalad modell.

Fru talman! Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Sverigedemokraterna konstaterar att bakgrunden till regeringens förslag är att partierna bakom det så kallade januariavtalet kom överens om att förändra arbetsrätten med syftet att anpassa regelverket efter dagens arbetsmarknad. I överenskommelsen ställdes vissa grundläggande krav. Partierna ställde bland annat krav på utökade undantag från turordningsreglerna, lägre kostnader vid uppsägning och ökad flexibilitet för företagen. Ett bakomliggande skäl till detta var att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden, fru talman.

För att förändra regelverket i den utpekade riktningen valde partierna bakom januariavtalet att tillsätta en utredning för att ta fram nödvändiga författningsändringar. Samtidigt gav man parterna på den svenska arbetsmarknaden möjlighet att lägga fram ett eget förslag enligt riktlinjerna i januariavtalet. Efter långa, tidskrävande förhandlingar enades parterna. Resultatet återfinns i dag i regeringens proposition.

Fru talman! Sverigedemokraterna anser att det går att ha synpunkter på hur denna överenskommelse kom till. Parterna mer eller mindre tvingades till förhandlingsbordet. Stora fackförbund står fortfarande utanför överenskommelsen, och även från företagarhåll har det framförts missnöje med vissa delar av överenskommelsen.

Det går också att ha starka synpunkter på lämpligheten i att använda en lagstiftning som behandlar löntagarnas trygghet som ett verktyg för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden.

Men Sverigedemokraterna står i alla lägen bakom den svenska modellen, fru talman. Nu har större delen av arbetsmarknadens parter enats och gemensamt lagt fram ett förslag som parterna i stora delar är nöjda med. Vi ser därför inget skäl att gå emot deras uppgörelse. Vi ställer oss därmed bakom regeringens proposition och de lagändringar som föreslås där.

Fru talman! Det är kul att se hela Vänsterpartiets riksdagsgrupp närvarande i kammaren.

I måndags besökte jag Tensta tillsammans med en vän. Där finns nämligen Stockholms bästa indiska restaurang. Jag passade på att visa huset där jag växte upp. Hennes spontana reaktion var: "Så illa ser det ändå inte ut. Höghusen på Hisingen, där jag växte upp, ser betydligt värre ut." Hon är i dag en hög chef på Noa.

Vi kom därefter att prata om utanförskapet, riskfaktorer, orsak och verkan och framför allt vägen framåt. Vi kunde enas om att dagens problem bottnar i gamla synder och att det inte finns någon quickfix. Det tar i bästa fall lika lång tid att lösa problemet som det tog att skapa det. Framför allt krävs det politiskt mod och ledarskap och faktiskt lite kunskap.

Fru talman! För 30 år sedan - gud vad tiden går fort! - tog jag, en nervös elvaåring, mina första stapplande steg i ett blåsigt Malmö. Det blev starten på en lång och i vissa avseenden mödosam resa till innanförskap. Det ska medges att det har varit en brokig väg, och det var långtifrån självklart att vägen skulle leda hit, till den här kammaren. Det kunde lika gärna ha gått käpprätt åt skogen. Det gjorde det för många av dem, framför allt pojkar, som jag växte upp med. Det handlar om tung kriminalitet, narkotikamissbruk och framför allt en gnagande känsla djupt inne i själen av att man inte duger och inte har samma förutsättningar, samma livschanser.

Jag har funderat väldigt mycket på just det sistnämnda genom åren. Stämmer det verkligen att det relativt sett jämlika, jämställda Sverige inte ger människor rätt verktyg för att bli den bästa versionen av sig själva? Är det verkligen så att dagens problem beror på vänsterns tes om att människor diskrimineras och att den enda lösningen är att beskatta människor in absurdum? Eller stämmer Hanif Balis raljerande om att människor som flyr hit har ett lågt humankapital som gör att de aldrig kan bli en del av det svenska samhället?

Fru talman! År 2002, när jag var 22 år, sökte jag 601 jobb - 601 jobb! Jag fick 600 nej, eller inte ens ett nej alla gånger utan snarare tystnad. En intervju blev det, som blev starten för den resa som ledde mig hit. Kanske berodde det på en tillfällighet eller på hårt arbete, eller en kombination. Eller så var det ingetdera, vem vet?

Men resan hit har väckt berättigade frågor som är grunden för mitt politiska engagemang. Hur ser jag till att ingen annan behöver få 600 nej innan man får ett ja? Hur ser jag till att den unge Ali, Lisa, Mohammad eller Aylin känner att de har samma förutsättningar att forma sina liv till något som de själva kan vara stolta över? Den känslan fanns inte när jag växte upp, och jag lovar att den känslan lyser ännu mer med sin frånvaro i dag, i alla fall för en stor grupp människor i våra förorter runt om i landet.

Fru talman! Politik handlar för mig om viljan att förändra, utveckla och göra skillnad i människors liv och att göra det land som gett mig en livschans till ett ännu bättre land att bo och leva i. För låt oss vara ärliga och sakliga: Sverige är än i dag ett av världens bästa länder att bo i, oavsett vad en del kollegor i den här församlingen påstår. Utanförskapet har faktiskt minskat både procentuellt sett av befolkningen och i faktiska tal, om man jämför med hur det såg ut i början av 90-talet.

Men - och det finns ett stort men - ska vi lyckas finansiera välfärden de närmaste årtiondena, satsa på att utveckla försvaret, lösa klimatutmaningen, bringa mer välstånd till våra medborgare och trygga pensionerna behöver vi kavla upp ärmarna, för det brådskar.

Vi behöver lämna sandlådan och genomföra strukturreformer som tar sikte på dagens men framför allt framtidens utmaningar. Exempelvis behöver vi en stor skattereform som löser klyftorna mellan stad och land, minskar de sociala klyftorna, ökar incitamenten till att ta de första stapplande stegen in i arbetslivet, inte straffbeskattar oss som valt att belåna oss med studieskulder resten av våra yrkesliv och inte ensidigt gynnar höginkomsttagare.

Vi behöver en bostadsreform så att den vuxne Ali inte får betalt varje dag för att bo i Danderyd medan den unge Ali får växa upp i betongens brokiga skugga. Vi behöver fler bostäder och blandad bebyggelse så att människor kan göra bostadskarriär i alla områden och så att vi kan bryta den lyckoparadox som Ola Rosling så pedagogiskt har beskrivit.

Vi behöver en reform av transfereringssystemet, bidragen, så att människor inte faller mellan stolarna eller så att vi inte dumpar över statens kostnader i knät på kommunerna, för visst gör vi det i dag. Sju av tio som uppbär försörjningsstöd gör det enbart på grund av arbetslöshet, inget annat. Närmare 8 av de 11 miljarder som försörjningsstödet kostar samhället beror alltså på vår oförmåga att lösa arbetsmarknadens problem.

Vi behöver en utbildningsreform och städa bort avarterna i friskolesystemet. Det är en reform som jag för övrigt älskar och försvarar. Men man behöver alltid skruva, även på sådant som i grunden är bra. Vi behöver få med oss den högre utbildningen så att utbildningar som erbjuds är konkurrenskraftiga och matchar behoven på arbetsmarknaden. Vuxenutbildningens vildvuxna flora behöver en rejäl trimning. Gränserna mellan kommunernas vuxenutbildning, statliga yrkesvux och arbetsmarknadsutbildningar behöver säkras.

Slutligen har vi det som dagens debatt handlar om: en historisk transformation av svensk arbetsmarknad med alla de beståndsdelar som det faktiskt innehåller.

Fru talman! Det är med stor stolthet som jag i dag yrkar bifall till utskottets förslag i detta betänkande. Dagens beslut är historiskt och i delar världsunikt. Äntligen har vi tillsammans efter många årtionden av käbbel lyckats uppdatera Saltsjöbadsavtalet från 1938. Denna 700-sidiga proposition har krävt tusentals timmar av samtal, förhandlingar, inläsning och korrigeringar.

Vi gör det som har ansetts vara omöjligt. Jag minns de första samtalen på Arbetsmarknadsdepartementet då kommatecken i direktiven till Toijerutredningen var föremål för långa och tuffa replikskiften. Men nu är vi här vid ett historiskt skede i svensk arbetsmarknadspolitik, trots Vänsterns idoga försök att sälja in det här som ett paket som något som ensidigt gynnar arbetsgivarna, trots att det gynnar både arbetsgivare och arbetstagare. Vi gör dessa förändringar tillsammans med arbetsmarknadens parter, både arbetsgivarsidan och den fackliga sidan.

Låt mig vara tydlig. Den här strukturreformen kommer inte att visa sin fulla potential i morgon. Det kommer att ta tid innan den får full effekt. Men när den gör det kommer vi inte längre att behöva prata om insider och outsider. Vi kommer inte att behöva hitta på en massa fiffiga namn på diverse arbetsmarknadspolitiska insatser. Vi får bukt med kompetensförsörjningen. Vi får låga arbetslöshetstal för grupper med svagare förankring i arbetslivet, framför allt unga och utrikes födda.

Vidare faciliterar vi det livslånga lärandet som med detta världsunika system ger goda omställningsmöjligheter oavsett konjunkturläge och bakgrund. Och det absolut viktigaste är att vi ger den unge Ali, Mohammad, Lisa och Aylin det de behöver, nämligen jobbtrygghet.

Fru talman! Tack, Alireza Akhondi, för ett fantastiskt inlägg!

Centerpartiet har länge drivit på för att försämra anställningstryggheten på arbetsmarknaden. Det har varit lite av partiets paradgren de senaste 20 åren. Argumenten har alltid varierat: Det är för dyrt och för krångligt att säga upp folk. LAS måste luckras upp. Arbetsgivarna måste få större möjlighet att välja vem som ska säga upp vem och vem som ska stanna kvar och så vidare.

Genom januariavtalets punkt 20 fick Centerpartiet äntligen sin vilja igenom. Nu försämras arbetsrätten enligt Centerpartiets önskemål. LAS luckras upp.

I en intervju i Arbetsvärlden i maj fick man intrycket att det är Alireza Akhondi som ligger bakom det mesta. Jag antar därför att Sveriges löntagare i dag kan tacka Alireza Akhondi för den ökade otrygghet som väntar nu när lagstiftningen träder i kraft. Jag undrar om de historiska försämringarna är tillräckliga för er. Räcker det nu eller vill Centerpartiet gå längre?

Jag har också roat mig med att googla saker om sådant som Alireza Akhondi sagt till mig i en tidigare debatt. I En grön ekonomi för fler företag och jobb kan man läsa: "Arbetet med att göra arbetsmarknaden mer flexibel, trygg och omställningsbenägen för alla behöver likväl fortsätta." Jag är därför jättenyfiken, fru talman, på vad som ligger i pipeline för Centerpartiet härnäst.

Fru talman! Tack, Ciczie Weidby, för frågan! Centerpartiet värnar den svenska modellen. Det har vi gjort länge. I de allra första anförandena som jag höll här i kammaren sa jag att vi fortsätter att göra det men att den svenska modellen behöver uppgraderas. Vi måste se till att den är mer anpassad för dagens verklighet.

Vi har i dag drygt 650 kollektivavtal här i landet. LAS är i sig semidispositivt. Vi ser i kollektivavtalen att arbetsmarknadens parter gemensamt har tagit ett ansvar för att sy ihop kollektivavtalen så att de fungerar på ett bra sätt i samförstånd i respektive bransch.

Den här modellen har skapat fred på svensk arbetsmarknad till gagn för oss i hela samhället, genererat ökade skatteintäkter och så vidare. Det finns alltså väldigt mycket bra saker med den svenska modellen som vi ska värna och ta hand om.

Det viktiga, och det som jag vill skicka med, är att för mig och Centerpartiet är jobbtrygghet en ännu viktigare parameter än anställningstrygghet. Som jag sa i mitt anförande är det viktigt för mig att vi har en arbetsmarknad som inkluderar, så att den unge Ali inte behöver få 600 nej innan han får ett ja. För mig är det väldigt viktigt att vi - oavsett vad som händer på arbetsmarknaden givet konjunkturläge, digitalisering, automatisering och så vidare - alltid ska vara attraktiva på svensk arbetsmarknad. Det här paketet, Ciczie Weidby, är ett paket som faciliterar en sådan omställningsmöjlighet för alla, till gagn för alla - inte bara jobbskaparna utan också arbetstagarna, som är superviktiga.

Fru talman! Alireza pratar om freden på arbetsmarknaden. Det råder ju alltid fred mellan kollektivavtalen. Så fort man har slutit kollektivavtal råder fred på arbetsmarknaden. Den modellen har vi haft väldigt länge.

Det är spännande när man säger att man står upp så mycket för arbetsmarknadsmodellen men ständigt vill försämra förutsättningarna för att kunna förhandla på svensk arbetsmarknad.

Centerpartiet och Alireza säger att man måste förhålla sig till dagens verklighet. Det är just precis det, fru talman, som jag anser att man inte gör. Vi har alltså en arbetsmarknad som skenar i otrygga anställningar. Det har aldrig funnits så många otrygga anställningar och en så flexibel arbetsmarknad som nu. Hela stan är nedlusad med gigarbetare, plattformsarbetare, som inte har någon trygghet.

Den nya lagstiftningen kommer inte att komma till rätta med det här. Den kommer inte heller att betyda att Ali, Lisa, Kalle eller vem som helst som jobbar inom de här jobben automatiskt kommer att få en tryggare framtid.

Jag undrar bara var gränsen går för Centerpartiets arbete. Vilka mer saker anser Centerpartiet måste förändras eller försämras för att man ska vara nöjd?

Fru talman! Jag förstår ärligt inte på vilket sätt det här paketet försämrar för någon. Staten går in med drygt 9 miljarder kronor årligen över en konjunkturcykel för att stärka människors omställningsmöjligheter så att vi alltid ska vara attraktiva på svensk arbetsmarknad, så att vi efter åtta år på svensk arbetsmarknad ska kunna sätta oss i skolbänken och kompetensfyllas så att vi kan få ett ännu bättre jobb med ännu bättre betalt.

På vilket sätt är det en försämring - jag förstår ärligt inte - att det blir ett undantag till i detta när vi har en semidispositiv lagstiftning med 650 kollektivavtal där parterna på svensk arbetsmarknad axlar ett jättestort ansvar för att se till att människor har både trygghet i arbetet och fantastiska omställningsmöjligheter? Jag förstår ärligt inte vad som är försämringen i det.

Men låt oss inte komma ifrån det viktiga i detta. Det viktiga är att vi inte bygger ett strukturellt utanförskap för vissa grupper. När vi får en rörlighet på svensk arbetsmarknad, vilket det här systemet faktiskt faciliterar, gör det att grupper med svagare förankring till svenskt arbetsliv - alltså unga och utrikes födda, de som oftast drabbas av den icke-rörlighet som finns - får ökade möjligheter att träda in, utvecklas och förverkliga sig själva. Det tycker jag faktiskt är en fantastisk framgång, och den är jag väldigt stolt över.

Fru talman! Jag hade tänkt börja på ett sätt, men jag tänker inte göra det. Jag blir lite fascinerad över det inbördeskrig som spelas upp mellan Vänstern och Socialdemokraterna i en fråga där jag tror att de flesta skulle tro att man var ganska överens. När Ciczie Weidby går upp i talarstolen vet jag inte riktigt var det ska landa. Å ena sidan har vi den svenska modellen, å andra sidan får den inte vara som förslaget ser ut. Den ska vara någonting annat. Jag är inte beredd att tycka att vi hoppar av den svenska modellen när parterna har kommit överens för att i stället flytta besluten till den här salen. Det tror jag definitivt skulle vara mycket sämre.

Jag kunde inte låta bli att säga detta, fru talman, men nu återgår jag till protokollet, så att säga.

I Sverige är vi, och ska vi vara, otroligt stolta över vår arbetsmarknadsmodell där vi överlåter till parterna att hantera arbetsmarknadsfrågor, lönebildning etcetera, alltså det vi kallar den svenska modellen. Därför är det väldigt välkommet att i dag få yrka bifall till den svenska modellen, till parternas överenskommelse. Inte heller den här gången behövde vi i politiken ta lagstiftning till hjälp.

I överenskommelsen mellan parterna finns det mycket som är bra - reformerad arbetsrätt, omställningsstudiestöd samt grundläggande omställnings- och kompetensstöd. Det är jättebra. Samtidigt ska vi vara ärliga med att de flesta partier i denna kammare och många av arbetsmarknadens parter självklart skulle ha velat ha fler eller möjligen annorlunda skrivningar i det förslag som ligger. Men nu har man ändå kommit överens. Man har suttit ned tillsammans och sagt: Så här långt kan vi komma. Detta är vi överens om. Det är inte så att alla jublar i alla delar, självklart inte. Det är ju sällan så när man måste förhandla om någonting.

Den här överenskommelsen, som vi beslutar om lite senare i dag, kommer att gälla ända tills en ny överenskommelse sluts mellan arbetsmarknadens parter - om vi inte lämnar modellen och börjar ta andra vägar till beslut.

Fru talman! Det finns dock hot mot den svenska modellen. Ett hot är den så kallade sociala pelaren i EU. Den var fel, den var feltänkt och det blev inte bra när man ställde sig bakom den. Det är många utskott och många politiker som får ägna väldigt mycket tid åt att se till att klåfingrigheten från EU ska få så lite effekt som möjligt i Sverige. Det var naivt att säga att den sociala pelaren var harmlös och att den inte skulle påverka Sverige och den svenska modellen. Nu, efter rätt många år, kan vi se att den naiviteten var fel.

Den sociala pelaren påverkar oss alldeles för mycket i saker som EU faktiskt inte har med att göra. Vi har alldeles strax en fråga om minimilöner. Jag vet att regeringen kommer att rösta nej, och vi tycker att det är nej. Men vi riskerar ändå att man på individnivå överklagar och eventuellt får rätt i EU-domstolen. Då inför vi individuella rättigheter i stället för kollektivavtal och den svenska modellen. Där har, vill jag påstå, Socialdemokraterna ett stort ansvar genom att ha varit naiva när de sa ja till den sociala pelaren.

Fru talman! Om jag ville skulle jag kunna vara ganska spetsig och kanske lite raljant när det gäller arbetsrätten. Nu är det tre undantag i överenskommelsen, och för många känns väl det som att det är höjden av visdom. Tre undantag, det är jättebra. Det är inte så länge sedan som rätt många stod i denna talarstol och motsvarande sådana och sa: Rör inte de två undantagen, för då faller Sverige sönder, då funkar inget längre och då kommer det att bli katastrof! Och nu är det oerhört bra med tre undantag.

Men jag ska inte ägna mig åt sådant, fru talman, för det vore ju dumt. I stället vill jag fullt ut yrka bifall till dagens förslag.

Fru talman! Vi har bekymmer på den svenska arbetsmarknaden om man jämför med många andra länder. Flera här har varit inne på att i till exempel Danmark har det funnits en helt annan flexibilitet och en så kallad flexicuritymodell som i alla fall har diskuterats i mitt parti de senaste 10-15 åren. Men det har inte funnits något riktigt parlamentariskt stöd, någon beredskap eller vilja att förändra svensk arbetsmarknad.

Svensk arbetsmarknad är konstaterat trög både för dem som vill växla och byta karriär - man riskerar att fastna på en arbetsplats i stället för att sadla om och ta en annan arbetsuppgift eller ett annat yrke - och för dem som befinner sig utanför arbetsmarknaden, dels de som har utrikesbakgrund, dels de som har varit kort tid i Sverige. För dem är det ännu svårare och trögare.

Det här är ett av flera skäl och argument för att faktiskt reformera inte bara den ekonomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen utan också arbetsrätten så att vi får in människor i arbete och så att man vågar växla och byta jobb eller förkovra sig och utbilda sig för att kunna behålla sitt jobb.

Den här propositionen, som Liberalerna står bakom och yrkar bifall till i dess helhet, är viktig av flera skäl. Vi hade, som nämndes här, ett januariavtal där vi också krävde reformerad arbetsrätt och reformerad arbetsmarknadspolitik. Men när man tittar på de här förslagen måste man se det här som ett paket, och jag beklagar också att Vänsterpartiet röstar nej. De röstar nej till förbättringar för de visstidsanställda som får en snabbare väg till en tillsvidareanställning. De röstar nej till att förbättra det här med hyvling, alltså att en arbetsgivare kan sätta ned antalet arbetstimmar i stället för att säga upp personer. De röstar nej till att förbättra stödet till personer som vill sadla om och utbilda sig, inte minst i kvinnodominerade yrken.

Kommunal, som är en organisation som har minst 500 000 medlemmar, ser också fördelar utifrån sina medlemmars perspektiv. Det blir generösare omställningsmöjligheter. Jag som liberal tycker att det är viktigt med utbildningsinslaget i den här arbetsmarknadspolitiska reformen, alltså möjligheten att utbilda sig, få vägledning, rådgivning, validering och det så kallade omställningsstudiestödet. Det kommer att kosta åtminstone 11 miljarder kronor för staten.

Det här är kostnader som vi får diskutera hur de ska fördelas och hur de ska finansieras, men inriktningen är helt rätt. Jag hoppas innerligt att även Vänsterpartiet ser fördelar med några av de här förbättringarna. Man kan ju inte säga att det har fungerat bra, vare sig om man tittar på den ekonomiska politiken, på Arbetsförmedlingens stödinsatser generellt eller på arbetsrätten i Sverige.

Fru talman! Sveriges arbetsmarknad har förändrats. I dag är människor inte längre kvar på samma arbetsplats under ett helt yrkesliv. Arbetsmarknaden har i större utsträckning moderniserats genom automatisering och digitalisering. Det har vuxit fram en gigekonomi som har skapat både nya typer av jobb och nya anställningsformer. Dessutom har efterfrågan på kvalificerad kompetens ökat i Sverige.

Rörligheten på arbetsmarknaden är avgörande både för dem som är i arbete och för dem som står till arbetsmarknadens förfogande. Flexibiliteten som behövs på svensk arbetsmarknad kräver utbildning. Kunskapskraven förändras hela tiden, och för många är därför möjligheten till ett livslångt lärande det bästa anställningsskyddet och en garanti för anställbarhet genom hela yrkeslivet.

Fru talman! Bakgrunden till propositionen vi debatterar i dag är välkänd. Punkt 20 i januariavtalet lyder: "Arbetsrätten moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad samtidigt som en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls. Arbetsrätten ska ge företagen flexibilitet och skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar."

När det är olika intressen som ska komma överens i en fråga är det naturligt att man ger och tar. Den svenska modellen innebär att det är parterna som kommer överens om villkor och löner på arbetsmarknaden, och så vill vi att det fortsatt ska vara.

När januariavtalets punkt om moderniseringen av arbetsrätten initialt behandlades tillsatte den dåvarande MP-S-regeringen en utredning, den som kallas för Toijerutredningen. Regeringen bedömde att utredningens resultat hade avvikit från ett centralt direktiv för utredningen, nämligen det att upprätthålla balansen mellan arbetsmarknadens parter. Toijerutredningen slängdes som ni minns i papperskorgen.

Efter en tid och långa förhandlingar mellan parterna Svenskt Näringsliv, förhandlings- och samverkansrådet PTK, IF Metall och Svenska Kommunalarbetareförbundet lyckades man till slut träffa en överenskommelse som tar ett helhetsgrepp om arbetsmarknaden.

Överenskommelsen innebär stora positiva förändringar för både arbetsgivare och arbetstagare som skapar både mer flexibilitet och större trygghet och som blir hållbara över tid. Det finns röster som menar att man har sålt ut arbetstagarna, men det finns inte någon överenskommelse som bara är till fördel för den ena parten. Man måste ge och ta, och denna växelverkan är själva fundamentet i den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Företag och arbetsgivare behöver bättre möjlighet att växa och anställa fler. Ensidiga lösningar där den ena parten får allt och den andra parten inget är inte en hållbar lösning och inte heller bra för svensk konkurrenskraft. Parterna ska ha heder för sitt gedigna arbete för att ta svensk arbetsmarknad in i framtiden.

Fru talman! Under den här processen har Miljöpartiet hela tiden bevakat och värnat frågan om bättre möjligheter till kompetensförsörjning och livslångt lärande. Utmaningarna på svensk arbetsmarknad är många, men de flesta av dem kan vi lösa genom utbildning. Det bästa skyddet mot arbetslöshet är kompetens. Miljöpartiet är ett modernt och visionärt parti med en yngre ideologi än de flesta andra partierna i den här kammaren. Vi har länge drivit frågan om livslångt lärande, och det gläder mig att fler partier nu har anslutit sig till det gröna förnuftet.

Utöver det omställningsstudiestöd som nu införs och som ger ett års ledighet för studier med 80 procent av lönen bibehållen har Miljöpartiet i regeringen varit med och byggt ut utbildningsplatser inom yrkesvux, folkhögskola och högskola och tillfört 140 000 nya utbildningsplatser. För att möta upp det nya omställningsstudiestödet och det nya omställnings- och kompetensstöd som nu ska införas är det viktigt att utbyggnaden av relevanta utbildningar fortsätter.

Fru talman! Parternas överenskommelse och regeringens proposition innehåller även flera andra förbättringar för Sveriges arbetstagare. Inte minst kommer det bättre skyddet vid så kallad hyvling att ge ökad trygghet. Även avskaffandet av allmänna visstidsanställningar och införandet av den nya anställningsformen särskild visstidsanställning, som går över i fast anställning mycket fortare, kommer att leda till att många som i dag har otrygga anställningar får en ökad trygghet på arbetsmarknaden.

Den svenska arbetsmarknaden är fortfarande starkt könssegregerad. Att heltid nu blir norm och deltid en möjlighet är därför inte bara en arbetsmarknadspolitisk förbättring; även jämställdhetspolitiskt är det en viktig förändring som på sikt kan bidra till att minska oskäliga löneskillnader och skapa mer jämlika livsinkomster mellan könen.

Fru talman! Arbetet utgör en stor del av våra liv. Det är viktigt att människor kan känna sig trygga och ha goda möjligheter till omställning genom hela yrkeslivet, även när arbetsmarknaden är i förändring. Därför yrkar jag bifall till propositionen.

Fru talman! I dag är en historisk dag, och jag menar det verkligen. Det är en historisk dag. I tider som dessa ska sådana ord inte användas alltför lättvindigt, men för svensk arbetsmarknad och för den svenska modellen är det sannerligen en historisk dag i dag.

När kammaren i eftermiddag ska rösta om omställningspaketet kommer ledamöterna nämligen att rösta om den största reformen på svensk arbetsmarknad i modern tid. Det är en historisk trygghets- och frihetsreform. Som socialdemokratisk arbetsmarknadsminister är jag oerhört stolt över den svenska modellen, där fack och arbetsgivare fortsätter att ta ansvar för och utveckla den svenska arbetsmarknadsmodellen i takt med att arbetsmarknaden förändras.

Genom de förslag som parterna har förhandlat om, som regeringen nu har presenterat och som riksdagen i eftermiddag ska fatta beslut om, förbättrar vi omställningsförmågan för våra svenska företag och för löntagare. Vi stärker tryggheten för dem som har otrygga anställningar, och vi stärker Sverige och vår konkurrenskraft i världen. Detta gör vi samtidigt som en grundläggande maktbalans mellan parterna upprätthålls och drivkrafterna att teckna kollektivavtal stärks.

Framför allt skapar vi dock trygghet i en ny tid, för tryggare kan ingen vara än den som kan skaffa sig de kompetenser som efterfrågas på arbetsmarknaden. Digitaliseringen, teknikutvecklingen och klimatomställningen har påskyndat en redan snabb strukturomvandling på arbetsmarknaden. Vi ser hur jobb förändras, hur vissa jobb försvinner och hur många nya jobb växer till i rasande takt på svensk arbetsmarknad i dag.

Vi ska inte bygga murar som skyddar de gamla jobben - protektionism leder inte till ökat välstånd - men vi ska skydda löntagarna. Vi gör det på bästa sätt genom att skapa ekonomisk trygghet i omställning och genom att rusta de yrkesverksamma med rätt kunskaper, för att de ska kunna konkurrera om de nya jobben.

Fru talman! Vi har en stark utveckling på svensk arbetsmarknad, med hög sysselsättning och snabbt sjunkande arbetslöshet. Det är en positiv utveckling som drivs på av den gröna omställningen. Just nu skapas nämligen tiotusentals nya, gröna jobb i hela vårt avlånga land. Genom stora gröna investeringar och en tydlig politisk riktning har Sverige blivit världsledande i den gröna omställningen på arbetsmarknaden.

För att klara av att göra verklighet av allt detta måste vi dock se till att fler kan utbilda sig till framtidens jobb. Genom omställningspaketet skapar vi de allra bästa förutsättningarna för just detta. Alla anställda oavsett anställningsform kommer att ha rätt till omställningsstöd för att ställa om till ett nytt arbete, och alla yrkesverksamma kommer genom omställningsstudiestödet att kunna vidareutbilda sig genom hela sitt arbetsliv.

Detta är bra för svensk arbetsmarknad och för de växande företag som med ljus och lykta nu söker efter utbildad arbetskraft - efter personal med rätt kompetens. Framför allt är detta bra för alla dem som är mitt i livet med barn, bolån och löpande omkostnader och som tidigare inte har sett att utbildning skulle vara ett möjligt alternativ trots att de skulle vilja eller behöva det.

Genom omställningsstudiestödet blir det väsentligt enklare att utbilda sig mitt i livet, tack vare ett studiestöd som för de allra flesta kommer att motsvara minst 80 procent av lönen. Detta kommer att spela stor roll för vanliga löntagare. Den industriarbetare som vill jobba i de nya batterifabrikerna eller tillverka det nya, gröna stålet ska kunna utveckla sin kompetens för att kunna göra det. Den civilingenjör som känner att den behöver utvecklas inom artificiell intelligens eller maskininlärning ska kunna göra det. Vi skapar trygghet i omställning.

Omställningspaketet stärker också en annan viktig del av vår arbetsmarknad, nämligen den som handlar om välfärdens kompetensförsörjning och om de kvinnodominerade yrkena. Den största bristen på utbildad arbetskraft i Sverige finns inom offentlig sektor och framför allt inom vården. Samtidigt är det ju oftast välfärdens hjältar som har sämst möjligheter att vidareutbilda sig och utvecklas. Många jobbar deltid eller har tidsbegränsade anställningar, och många känner att de trots att de skulle vilja inte har råd att vidareutbilda sig.

Genom omställningspaketet stärker vi både anställningstryggheten och möjligheten till kompetensutveckling. För första gången sedan lagen om anställningsskydd tillkom på 70-talet skriver vi in heltid som norm, och övergången från visstid till tillsvidareanställning sker vid 12 månader i stället för 24 månader, vilket är en halvering av tiden.

Möjligheten till omställningsstöd och omställningsstudiestöd kommer också att gälla alla anställda oavsett anställningsform. Detta innebär att även den deltidsarbetande undersköterska som vill utveckla sin kompetens och stärka sin ställning på arbetsmarknaden ska kunna göra det genom att exempelvis läsa en specialistutbildning inom demens.

Detta är alltså inte bara den största trygghets- och frihetsreformen på svensk arbetsmarknad i modern tid, utan det är också en mycket stor och viktig jämställdhetsreform. Kompetensutveckling och anställningsskydd har länge varit en självklarhet inom många mansdominerade branscher, och det behöver bli lika självklart inom de kvinnodominerade branscherna.

Genom det här historiska omställningspaketet stärker vi Sverige. Vi stärker vår omställningsförmåga, och vi stärker tryggheten för svenska löntagare.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag rikta ett stort tack till riksdagens partier för det goda samarbetet. Jag säger tack inte minst till Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet, men det stora tacket riktar jag framför allt till arbetsmarknadens parter, det vill säga svensk fackföreningsrörelse och svenska arbetsgivarorganisationer. Det är ni som har gjort detta möjligt.

Den 22 juni planerar Svenskt Näringsliv, LO och PTK att skriva under det nya huvudavtalet ute i Saltsjöbaden. Nu skrivs historia!

(Applåder)

Fru talman! Likaväl som det är viktigt att vara en bra förlorare ska man vara en bra vinnare, och det är väl kanske lite i egenskap av det jag står här nu. Jag vill nämligen gratulera arbetsmarknadsministern till att på ett så fullständigt, glatt och korrekt sätt ha beskrivit de förändringar av arbetsrätten som vi moderater har krävt under en lång räcka år.

Tidigare har Socialdemokraterna givetvis beskrivit detta som något som egentligen hotar Sveriges fria samhällsskick, men jag konstaterar att man nu beskriver just dessa förslag som den största trygghets- och frihetsrevolutionen på svensk arbetsmarknad i modern tid.

Jag kunde ärligt talat inte ha sagt det bättre själv, fru talman. Jag får också säga att jag är imponerad över kovändningen, och jag tror kanske att bara en socialdemokrat kan överge gamla ståndpunkter på det här sättet och klä det i sådana glada ord.

Jag har två frågor till att börja med. Det handlar dels om turordningsreglerna och förändringarna där, dels förändringarna vad gäller uppsägning av personliga skäl, saklig grund. Vi moderater välkomnar de nya förslag som finns från parterna om en större flexibilitet och som arbetsmarknadsministern själv föreslår.

Kan arbetsmarknadsministern gå igenom alla fördelar hon ser med de förändrade turordningsreglerna och alla fördelar hon ser med de förändrade reglerna för uppsägning av personliga skäl, det vill säga saklig grund?

Fru talman! Tack, Mats Green - inte minst för gratulationerna! Det har varit ett hårt arbete under flera års tid, och jag måste säga att jag är oerhört stolt över att vi har parter på arbetsmarknaden som också har förmågan att förändra spelreglerna när det är nödvändigt, nu när vi har en arbetsmarknad som förändras i väldigt snabb takt.

Det är ingen hemlighet att det under många års tid har funnits en stor kritik mot lagen om anställningsskydd både från arbetsgivarhåll och från fackligt håll. Den proposition som riksdagen beslutar om i eftermiddag bygger på just en förhandling mellan parterna, och som alltid när fack och arbetsgivare sätter sig ned vid förhandlingsbordet behöver man ge och ta.

Som socialdemokratisk arbetsmarknadsminister med 20 års erfarenhet som facklig ledare kan jag inget annat än välkomna det och står fullt ut bakom det givande och tagande som har skett så som alltid i förhandlingar.

Fru talman! Det är som sagt viktigt att vara en bra vinnare, och därför välkomnar jag Socialdemokraterna till den moderata ståndpunkten i just de frågorna.

Med tanke på diskussioner som vi har haft här om löften som har avgetts högtidligt under förstamajtåg och valrörelser om att man skulle bilda regering för att säga nej till alla de förslag som ni själva nu genomför behöver jag ändå ställa en liten fråga. Resultatet blev ju att man bildade regering för att genomföra allt det som man hade lovat att man aldrig skulle genomföra.

Med detta i åtanke, hur ska man se på nya löften från Socialdemokraterna som avges med samma brösttoner i den här valrörelsen? Hur allvarligt ska man se på dessa löften mot bakgrund av detta?

Tillsammans med oss moderater har ju Centerpartiet förslag som handlar om alltifrån införande av proportionalitetsregel till utstationeringsdirektivet lex Laval. Kommer Socialdemokraterna att ändra sig där också, eller kan ministern lova, med samma allvar som vid tidigare löften, att man absolut aldrig ska förändra det? Ska man då ge beskedet till Centerpartiet att de kan glömma alla sådana förändringar och diskussioner, eller är man beredd att ändra sig efter valet även när det gäller dessa frågor?

Nu anar jag, fru talman, att jag kommer att få ett väldigt allmänt hållet och väldigt otydligt svar. Men då kanske andra kan följa upp det i talarstolen. Vad är beskedet till Centerpartiet om exempelvis proportionalitetsregel och lex Laval? Det skulle jag vilja ha ett svar på.

Fru talman! Nu behandlas ju inte de frågor som Mats Green försöker att lyfta upp här. Många av dem som har jobbat hårt under lång tid med att förhandla fram de här väldigt komplicerade frågorna lyssnar på den här debatten, och jag måste säga att jag tycker att vi ska visa dem lite mer respekt än att spela ett politiskt spel på det sätt som Mats Green gör nu.

Det här bygger på väldigt väl avvägda förhandlingar och kompromisser om svåra frågor som vår arbetsrätt. Arbetsrätten är inte någonting som man lättvindigt ändrar på. Jag står fullt ut bakom den kompromiss som har gjorts och den överenskommelse som parterna har förhandlat om, och jag tycker att Moderaterna i den delen var väldigt konstruktiva och har visat sig stå bakom partsöverenskommelsen.

Nu står dock Mats Green här i talarstolen och försöker dissekera det och slänga in en massa andra irrelevanta frågor som, om vi ska ta det seriöst, kräver betydligt längre tid än en kort slutreplik. Jag tycker i så fall att vi kan återkomma till det längre fram, fru talman.

Fru talman! Tack, statsrådet Eva Nordmark! Jag glömde att säga det i mitt anförande, men jag vill rikta ett varmt tack till statsrådet för ett riktigt gott samarbete under de år som har varit och även ett särskilt tack till alla statssekreterare, sakkunniga och opolitiska tjänstemän som har slitit med att försöka sy ihop de ibland olika viljor som har funnits. Till arbetsmarknadens parter som lyssnar vill jag framföra ett varmt tack för att ni vågade axla det enorma ansvar som det här har inneburit.

Jag blev väldigt glad att statsrådet lyfte den här reformen som en stor jämställdhetsreform. Det är precis vad det är. Vi har historiskt sett från samhällets sida valt att premiera mäns fortsatta kompetensutveckling med offentliga medel, medan kvinnor har hänvisats till egna insatser. Det är fantastiskt att även kvinnor genom det här paketet får möjlighet att sätta sig i skolbänken, kompetensutveckla sig och göra karriär. På så sätt jämnas de enorma skillnader som det blir i livsinkomst ut framöver.

Jag vill utifrån det ställa en fråga om utbildningsutbudet till statsrådet. För att det här paketet ska fungera krävs att vi ser till att utbildningsutbudet hänger med, både den kommunala vuxenutbildningen och det övriga utbildningsväsendet i stort. Vad jobbar regeringen med för att säkra att det inte uppstår en trång sektor där?

Fru talman! Tack, Alireza Akhondi, för att du nämner många människors hårda slit för att vi i dag är där vi är med denna stora och viktiga reform för svensk arbetsmarknad!

Jag vill understryka det ledamoten säger: Vi skapar förutsättningar för en ökad jämställdhet med heltid som norm. Genom att halvera tiden för att få en fast anställning och genom att arbetsgivaren inte kan hyvla ned arbetstid från den ena dagen till den andra eller göra andra sådana förändringar stärks verkligen kvinnors förutsättningar på arbetsmarknaden. Det är jag väldigt stolt över.

Som svar på frågan är det givetvis helt centralt att utbildningsutbudet matchar arbetsgivarnas behov så att människor som är mitt i livet och behöver utbilda sig kan gå en utbildning som både leder till arbete och till att stärka ens förutsättningar på arbetsmarknaden.

Jag vet att min kollega Anna Ekström jobbar väldigt intensivt med detta både i dialog med parterna och också såklart med olika utbildningsaktörer. Att utbildningsutbudet ännu bättre matchar de behov som finns på arbetsmarknaden och som leder till de lediga jobben - tiotusentals nya inte minst gröna jobb som skapas över hela landet - kommer naturligtvis att vara en viktig nyckel. Då behöver också utbildningsutbudet hänga med i ännu större omfattning.

Fru talman! Jag har inga vidare frågor. Tack för replikskiftet!

Fru talman! Tack själv, Alireza Akhondi, för gott samarbete!

Fru talman! Här går man in i värsta kärleksvurmandet mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. Det är väldigt rörande! Och det är också bra att alla väljare får se detta nu så att de kan fundera över hur de ska lägga sina röster till hösten.

Vad kommer det att innebära om man lägger sin röst på Socialdemokraterna? Vilka mer av Centerns olika arbetsmarknadsfientliga förslag tänker man anpassa sig till? Vi har lärt oss att Socialdemokraterna kan säga en sak i valrörelsen, men om deras regeringsunderlag utgörs av Centern kan det bli precis vilka förslag som helst som hamnar på riksdagens bord. Det är ändå värt att notera.

Eva Nordmark sa tidigare att vi måste anpassa oss efter en arbetsmarknad som har förändrats, och det är alldeles korrekt. För inte så många år sedan hade Eva Nordmark absolut hållit med mig om jag hade sagt att otryggheten på den svenska arbetsmarknaden har ökat kraftigt de senaste decennierna. Det är något som vi måste ta tag i.

Den reform som nu ska genomföras förbättrar faktiskt inte tryggheten för de tillfälligt anställda. Det värsta är att den inte kommer att förbättra tryggheten, snarare försämra, även för dem som har fasta anställningar. Som det ser ut nu ökar otryggheten för precis alla på arbetsmarknaden.

Det är för mig obegripligt hur en socialdemokrat kan stå upp och vara stolt över detta och tycka att det är historiskt.

Fru talman! Jag tror att Vänsterpartiet inte riktigt har hängt med när det gäller utvecklingen på arbetsmarknaden. Om det ska vara riktig trygghet för löntagarna måste det finnas trygghet i anställning och i omställning. Det är därför det här är ett så viktigt paket. Det tar fasta på att skapa ökad trygghet när det gäller arbetsrätten för dem som har de mest otrygga jobben. Det handlar om att det inte ska gå att hyvla ned arbetstiden från den ena dagen till den andra, vidare att öka tryggheten för dem som är bemanningsanställda genom att se till att de som har tillfälliga jobb snabbare kvalificerar in sig i de så kallade fasta jobben. Och självklart är heltid som norm en viktig grundförutsättning.

Det handlar också om rätten och möjligheten att utbilda sig vidare till de nya jobb som växer fram. Det ska råda anställningstrygghet, men vet vi också att det sker en stark strukturomvandling på svensk arbetsmarknad i dag sedan lång tid tillbaka. Många jobb försvinner, och nya jobb tillkommer.

Det är fråga om en helhet. Det ska vara trygghet i anställning och trygghet i omställning. Det är jag oerhört stolt över i dag. Vi här i riksdagen kommer att fatta beslut om den största trygghets- och frihetsreformen på svensk arbetsmarknad i modern tid.

Fru talman! Jag tror faktiskt att arbetsmarknadsminister Eva Nordmark mycket väl vet vad som kommer att hända när man sminkar om allmän visstidsanställning och kallar den för särskild visstidsanställning. Det kommer inte alls att innebära att man helt plötsligt får en anställning efter 12 månader. Det kommer bara att innebära att folk får ännu kortare påhugg.

Det är beklagligt att man inte kan se den stora otryggheten för alla springvikarier i hemtjänst, journalister som bara kan drömma om en anställning, i Foodora eller andra plattformsarbetare. De kommer inte att få jobb. Arbetsmarknadsministern har inga bra lösningar för hur vi ska få bukt med problemen. LAS-propositionen kommer över huvud taget inte att komma till rätta med dessa saker.

Det är en historisk dag, och det är beklagligt att arbetsmarknadsministern tycker att försämringarna är historiska. Arbetsmarknadsministern vet också mycket väl att jag känner till hur olika fackliga förhandlingar går till. Men det här har inte varit en jämbördig facklig förhandling. Vi vill inte heller påmåla att Vänsterpartiet inte skulle stå upp för den svenska modellen.

Det är viktigt att poängtera att arbetsgivaren inte har gett någonting. Staten ställer upp med omställning. Arbetstagarna betalar med otrygga anställningar. Det är inte en bra modell, och det är ingenting att historiskt vara stolt över.

Fru talman! Jag delar verkligen inte Vänsterpartiets bedömning. Jag kan konstatera att det finns ett mycket starkt och brett stöd i denna kammare för att stå upp bakom den förhandling som parterna på svensk arbetsmarknad har genomfört och den tecknade överenskommelsen.

Det är häpnadsväckande att man från Vänsterpartiets sida inte står upp för och respekterar det som är ingångna överenskommelser mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv.

Det Sverige behöver, och det parterna på svensk arbetsmarknad behöver, är långsiktighet och stabilitet. Då handlar det om att politiker ska stå upp och respektera de ingångna kollektivavtalen och överenskommelserna, och vi behöver inte klåfingriga politiker som vill lägga sig i delar av förhandlingarna.

En röst på Socialdemokraterna, som Ciczie Weidby frågade om, innebär att man alltid vet att vi står upp för avtal och överenskommelser som parterna på svensk arbetsmarknad har tecknat.

(Applåder)

Fru talman! Det här handlar inte om en ny kärleksförklaring till Socialdemokraterna, men jag tycker att vi kan gratulera oss alla och framför allt gratulera arbetsmarknadens parter för att ha nått ända fram.

Det är lätt att tycka att det här är jättestort. Men vi politiker bör dra oss tillbaka och inte ta på oss alltför stor kredd för detta. Om inte parterna hade gjort sitt jobb hade vi varit i en jättejobbig situation.

Med detta sagt tycker jag att detta är bra, och jag kommer med stor glädje att trycka på rätt knapp i eftermiddag. Möjligen kan vi dra en slutsats att de riktigt stora löftena, huggna i granit, ska kanske huggas i lite mindre format ibland. Verkligheten gör att vi ibland måste ändra oss, och då kan det upplevas som att vi sviker det vi har lovat.

Arbetsmarknadsministern nämnde i sitt anförande mycket om tusentals nya gröna jobb. Det är jättebra. Flest jobb kommer i norr. Hur ska vi få människor att flytta dit? Det handlar inte bara om ingenjörer, och det handlar inte om de direkta jobben. Det handlar om hela offentliga sektorn som också måste följa med. Och det kommer att krävas el i massor. Oavsett vilket energislag vi pratar om kommer det att bli full effekt när det har gått många år.

Finns det en risk att vi inte når ända fram? Vilken plan finns?

Fru talman! I grunden är det oerhört stora möjligheter som finns med de nya gröna jobben som växer fram. Sverige, inte minst norra Sverige, blir en sorts skyltfönster över att det går att ställa om, att klara klimatutmaningen, och samtidigt skapa nya jobb. Klimat och jobb står inte mot varandra, utan de hänger faktiskt ihop.

Med det sagt är det en stor utmaning när vi ser att 100 000 människor måste flytta upp till norra Sverige. Här är det många aktörer som jobbar hårt för att se till att säkerställa att vi ska klara av att kompetensförsörja till alla de nya jobb som växer fram.

Den reform som vi sätter på plats i dag i Sveriges riksdag är förstås viktig. Det räcker inte med att de arbetslösa tar de nya jobb som växer fram. Många av dem har inte heller de kunskaper som behövs, och då krävs en stor satsning på utbildning.

Men vi behöver också utbilda alla som är mitt i yrkeslivet och har ett arbete och ge dem möjlighet att ställa om under ett helt yrkesliv för att se till att kompetensförsörja de nya jobben. Det menar jag är en central fråga.

Michael Anefur lyfter också fram andra frågor, som elförsörjningen. Jag kan addera det som är väldigt centralt: att fortsätta bygga ut hela infrastrukturen och att satsa på välfärden. Med de nya jobben som kommer inom industrin kommer också fler jobb inom välfärdssektorn och den offentliga sektorn, och då ska vi inte skära ned på dessa viktiga verksamheter utan snarare fortsätta utveckla välfärden och arbetsvillkoren för alla som jobbar i välfärden så att ännu fler vill och kan jobba i de sektorerna.

Vi behöver alltså göra och fortsätta jobba med mycket där - tillsammans.

Fru talman! Jag kan hålla med ministern om komplexiteten i detta. Jag är rädd att vi ibland pratar för mycket teknik, för mycket stora saker, och glömmer att det också måste vara någon som faktiskt gör det här.

Vi måste få människor att flytta från södra och mellersta Sverige långt norrut, inte minst mentalt. Vi pratar om inte om hundra eller tvåhundra; vi pratar om många tusen människor.

Jag ska inte kräva ministern på svar på hur vi gör det i dag. Det är mer ett memorandum om att där måste vi nog tillsammans, alla politiker och arbetsmarknadens parter och många andra, fundera på hur vi gör det här så attraktivt och så bra att vi inte till slut måste tvångsdeportera folk - eller bara ge upp. Den risken finns ju också. Om ingen vill flytta och jobba kan vi ju prata om vad vi vill. Människor måste under ganska många år framöver förflytta sig fysiskt från södra och mellersta Sverige till norra för att den gröna revolutionen verkligen ska bli av.

Fru talman! Ja, vi är överens om att vi behöver möjliggöra de här fantastiska investeringarna och se till att de nya gröna jobben som växer fram också besätts med rätt kompetens. Då behöver vi reformpaketet som riksdagen fattar beslut om i dag. Vi behöver satsningar på välfärden, på skolan, på barnomsorgen, på boendemiljöer och på kultur och fritid. Det behövs en hel räcka av insatser.

I förra veckan deltog jag på en stor jobbmässa som heter Bazaren här i Stockholm. Där deltog också Norrlandskommunerna för att möta människor. Det var helt fantastiskt att se och att möta människor från de här kommunerna som berättade om på vilket sätt de arbetar metodiskt med att stötta människor i att flytta upp med inflyttarservice, med att matcha deras fritidsintressen och så vidare. Där stod kommunerna sida vid sida med företagen och erbjöd jobb och olika typer av stöd för att kunna flytta.

Vi kommer att behöva göra mycket mer, men jag är väldigt stolt över det stora engagemang och det viktiga arbete som genomförs på många håll och kanter när det gäller att säkerställa klimatomställningen och de tusentals nya jobb som nu växer fram i hela landet.

Fru talman! Jag är så stolt över att vi socialdemokrater steg för steg har byggt upp ett av världens mest jämlika studiestöd som gör det möjligt för människor med olika ekonomisk bakgrund att utbilda sig, byta karriär och fortbilda sig under hela livet och i hela landet. Ett studiestödssystem som reformeras efter människors olika förutsättningar att studera och som går hand i hand med förändrade kunskapskrav på arbetsmarknaden är en viktig grundsten i vårt socialdemokratiska samhällsbygge. Det skapar frihet, och det skapar trygghet.

På riksdagens bord ligger nu regeringens förslag om att genomföra den största frihets- och trygghetsreformen på decennier.

Det här är ett historiskt omställningsstudiestöd som införs som ett komplement till det ordinarie studiestödet. Det är riktat till dig som är mitt i arbetslivet, har arbetslivserfarenhet och är van vid att ha en arbetsinkomst. Vi vill säkerställa att du ska kunna växla upp och växla om under ditt yrkesliv för att stärka din ställning på arbetsmarknaden utan att behöva lämna hus och hem.

Den som är undersköterska men vill ha ett större ansvar kan välja att söka sig till någon av utbildningarna till specialistundersköterska på yrkeshögskolan.

Den som har jobbat länge i tillverkningsindustrin och känner att kroppen börjar säga ifrån kan genom att utbilda sig till automationsoperatör inom yrkesvux få jobb i någon av de gröna industrier som snabbt växer fram i hela landet.

Och för en utbildad civilingenjör som har arbetat i många år och behöver förnya sina kunskaper inom artificiell intelligens och maskininlärning för att fortsätta vara relevant och attraktiv på arbetsmarknaden kommer det att finnas möjlighet att läsa sådana kurser inom högskolan.

Vi möter många arbetsgivare som vittnar om hur svårt det är att hitta personer med rätt kompetens i dag. De kommer att vinna på att reformen införs. Men de stora vinnarna är alla ni som befinner er mitt i arbetslivet och som många gånger har tänkt ta det där steget till omställning men avstått, kanske av ekonomiska skäl. För alla er kan reformen om ett omställningsstudiestöd skapa helt nya livschanser och möjligheter.

Fru talman! Omställningsstudiestödet vänder sig som sagt till personer som är etablerade på arbetsmarknaden. Det får lämnas till den som har arbetat i genomsnitt minst 40 procent per vecka i minst 8 år under en ramtid om 14 år. Det är det så kallade etableringsvillkoret. Man måste också ha arbetat under minst 12 av de senaste 24 månaderna.

Stödet består av en bidragsdel som ska täcka ungefär 80 procent av lönen upp till ett maxtak på 20 500 kronor i månaden. Bidraget kan kompletteras med ett lån på max 12 300 kronor i månaden.

Utöver detta generösa stöd kan arbetsmarknadens parter komma överens om ytterligare stöd i kollektivavtalen.

Omställningsstudiestödet kan ges i maximalt 44 veckor för heltidsstudier, det vill säga i två terminer - längre om du studerar på deltid.

Flexibilitet, omställ-ningsförmåga och trygghet på arbets-marknaden

Grundprincipen för att beviljas omställningsstudiestöd är att den sökta utbildningen kommer att stärka individens framtida förutsättningar på arbetsmarknaden med utgångspunkt i arbetsmarknadens behov. Vi förutsätter att utbildningsanordnarna, som komvux och yrkeshögskolan men även universitet och högskolor, kommer att se till att de har ett utbud av utbildningar som i och med detta kommer att efterfrågas på arbetsmarknaden.

CSN är myndigheten som kommer att ta emot ansökningarna från och med den 1 oktober i år, och för dem som beviljas stödet kommer utbetalningarna att ske efter den 1 januari 2023.

Till sist, fru talman: Den här reformen är historisk inte bara för att den kommer att förändra arbetsmarknaden, kompetensförsörjningen och det livslånga lärandet i Sverige. Den är också historiskt stor i pengar räknat.

Totalt uppskattas reformen kosta upp till 9 miljarder årligen när stödet är fullt utbyggt. Det är väl investerade miljarder som kommer att kunna ge i snitt 44 000 personer varje år möjlighet att ställa om eller kompetensutveckla sig mitt i yrkeslivet med 80 procent av sin tidigare lön för att kunna möta framtidens arbetsmarknadskrav.

För oss socialdemokrater är det viktigt att samhällets krav på arbetsmarknadsreformer går hand i hand med ett reformerat studiestöd. Det är precis vad som sker nu. Därför är jag mäkta stolt över att få fatta beslut om den största trygghets- och frihetsreformen på decennier. En reform som kommer att skapa en mer dynamisk arbetsmarknad. En reform som kommer att möta klimatomställningens behov av nya gröna jobb. En reform, fru talman, som på riktigt kommer att göra det möjligt för en arbetstagare att byta jobb eller bransch mitt i livet, utan att behöva lämna hus och hem, tack vare ett generöst omställningsstudiestöd.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)