Interpellationssvar - Mottagandet av kvotflyktingar - 2022-04-29

Fru talman! Ludvig Aspling har frågat mig om jag kommer att stoppa mottagandet av kvotflyktingar som redan befinner sig i säkra länder.

Vid bedömningen av om uppehållstillstånd kan beviljas för en kvotflykting inom ramen för vidarebosättning till Sverige görs det samma överväganden som vid bedömningen av en asylansökan. Det innebär att endast personer som Migrationsverket bedömer som flyktingar eller andra skyddsbehövande i enlighet med 4 kap. 1-2 § utlänningslagen kan komma i fråga för vidarebosättning som kvotflyktingar. Det är Migrationsverket som prövar skyddsbehovet individuellt i förhållande till hemlandet och i förekommande fall beviljar uppehållstillstånd.

Jag vill understryka att vidarebosättning är ett viktigt skyddsinstrument för personer som har akuta skyddsbehov och för vilka ingen annan hållbar lösning står till buds i det tredjeland där de befinner sig. Det är alltså skyddsbehovet som avgör.

Sverige följer FN:s flyktingorgan UNHCR:s kriterier vid vidarebosättning. UNHCR väljer ut och presenterar de personer med skyddsbehov som är särskilt utsatta, såsom kvinnor och barn och personer som överlevt tortyr och våld och som har medicinska behov och där inga andra lösningar finns.

Europa står mitt i den största flyktingkrisen sedan andra världskriget. Om Sverige hamnar i en situation där extremt många flyktingar kommer till Sverige kommer det att få praktiska konsekvenser även för vårt mottagande av skyddsbehövande kvotflyktingar.

Regeringen följer krisen noggrant och har beredskap för att vidta de åtgärder som kan bli nödvändiga.

Fru talman! Vi står inför en svår flyktingsituation, potentiellt. Exakt hur svår den blir återstår att se. Mycket är än så länge osäkert, men mycket talar samtidigt för att vi kommer att få en ganska ansträngd situation framöver.

I grund och botten handlar all politik om att prioritera, och det är därför statsrådet Ygeman är här i dag - för att förklara hur regeringen prioriterar vad gäller flyktingmottagandet.

Samtidigt som prognosen visar att vi kommer ta emot ungefär 80 000 personer från Ukraina före årets slut och att samtliga kommer att få stanna, plus ett par tiotusental sökande från andra länder, fortsätter regeringen att hämta hit kvotflyktingar, vilket betyder att Sverige åker ut i världen och hämtar hit personer som uppger att de behöver internationellt skydd.

Det som är lite intressant här tycker jag är vilka länder som man väljer att hämta hit personer ifrån. Vad gäller till exempel personer från Afghanistan är det, fru talman, uppenbart att det finns gott om personer som inte längre kan vistas i det landet. Det är en självklarhet. Men Sverige hämtar alltså inte hit afghaner från Afghanistan utan från Georgien, Indien, Pakistan, Turkiet och Förenade Arabemiraten.

En fråga man måste ställa sig då är naturligtvis: Varför kan inte Förenade Arabemiraten, som är världens sjätte rikaste land, rikare än Norge, ta hand om en handfull afghaner? Varför måste svenska skattebetalare, som inte är uppbackade av oljemiljarder, ta även den notan? Jag tycker att detta är något märkligt.

Ytterligare en intressant fråga är om ingen hos regeringen noterat att inget av dessa länder, som vi hämtar hit personer ifrån, befinner sig i krig eller har någon storskalig inre väpnad konflikt, några naturkatastrofer som ödelägger större delar av landet eller någon utbredd svält. Detta är skäl som annars skulle kunna vara en god anledning till att ta hit människor, men inget av de länderna befinner sig i den situationen. Samtliga är medelinkomstländer, även om flera är auktoritära stater.

UNHCR hävdar att kvotflyktingar är särskilt utsatta och har medicinska behov. Det är ofta det skäl som uppges för att flytta personer till Sverige. Men varför kan de inte få denna vård på plats? I länder som Turkiet, Indien och Jordanien finns det gott om sjukvård. Det är också ofta länder som vi ger bistånd till, så vore det inte en enklare variant att vi bara betalar vårdkostnaden och sedan låter dem vara kvar? Varför är just flytten till Sverige så viktig?

Samma sak gäller sudaneser, som vi hämtar in från Indien, Jordanien och Egypten. Det är återigen medelinkomstländer som inte befinner sig i krig. Vi hämtar hit syrier ifrån Saudiarabien. Är det för att saudierna inte har pengar till detta och därför måste skicka syrier vidare till Sverige, eller hur har man tänkt här? Ett annat intressant exempel är att vi hämtar hit turkar från bland annat Zambia och Kirgizistan. Återigen: Där finns ingen inre väpnad konflikt, även om det i och för sig är ett fattigt land.

Varför kan de inte stanna i Kirgizistan? Det inte så konstigt som det låter. Kirgiziska är ett språk inom den turkiska språkfamiljen. Väldigt många som bor i Kirgizistan är etniska turkar. Det borde vara möjligt att vara kvar där, kan man tycka.

Min första fråga är denna: Varför ska vi hämta hit flyktingar från länder som inte befinner sig i krig, inte befinner sig i väpnad konflikt och inte är utfattiga samtidigt som vi har en begynnande flyktingkris mindre än en dags bilfärd från Sverige? Det är inte så att Gulfstaterna kommer att ta emot ukrainare för att jämna ut bördan, utan där står vi ensamma.

Fru talman! När det gäller kriterier för dem som utses som kvotflyktingar är det FN:s flyktingorgan UNHCR som har fastställt dem. Det görs på individuella grunder och inga andra grunder. Vill Ludvig Aspling diskutera de kriterierna tror jag att det finns många från UNHCR som kan göra det.

Ludvig Aspling säger att politik handlar om att prioritera. Sedan säger han att vi ska ta flyktingar från Ukraina i stället för att ta dem långt bortifrån. Det är lite spännande. När kriget började hävdade Ludvig Aspling och hans parti på sin hemsida att Sverige var fullt och att vi inte skulle ha möjlighet att emot några från Ukraina.

Nu har Sverigedemokraterna ändrat uppfattning, Jag välkomnar det, fru talman. Det är en klok omsvängning. Men den omsvängningen hade vi inte när det var krig på vår kontinent senast.

När det var krig i Jugoslavien ville inte Sverigedemokraterna ta emot människor som flydde därifrån, trots att det är närmare till Mostar från partiledarens hemstad Sölvesborg än vad det är till Mariupol.

Det är någonting som skaver i Ludvig Asplings resonemang om att vi tar så många från Ukraina att vi inte kan ta någon som flyr från något annat krig.

Fru talman! År 2015 tog Sverige emot 163 000 flyktingar från Syrienkriget. Året innan tog vi emot 83 000 flyktingar. Man tänker sig att Sverigedemokraterna då säkert ville stoppa kvotflyktingar. Vi hade så dålig kapacitet att ta emot, och vi slog i taket. Det var på allvar en flyktingkris i Sverige, för vi tog emot väldigt många människor.

Men, fru talman, så var det inte. Sverigedemokraterna ville inte minska antalet kvotflyktingar när vi tog emot 163 000 människor från Syrien. Tvärtom, man ville mer än dubbla antalet kvotflyktingar under Syrienkriget. Man ville gå från 1 900 till 4 000.

Under Syrienkriget 2015 ville Sverigedemokraterna dubbla antalet kvotflyktingar. Nu ville man först sätta stopp för ukrainare att komma hit, och sedan ville man minska antalet kvotflyktingar. Kan Ludvig Aspling redogöra för vad som ligger bakom den sverigedemokratiska kursförändringen?

Fru talman! Det är bara svårt att förstå om man inte är så smart från början.

Det vi sa vid den tidpunkten var: Vi måste stoppa den irreguljära migrationen och båtflykten över Medelhavet. Det har katastrofala konsekvenser inte bara för människoliv utan för med sig terrorfinansiering, destabilisering och så vidare.

Vi sa då samtidigt: Eftersom det pågår en konflikt kan vi sträcka oss till att ta emot ett par tusen personer som kvotflyktingar, om vi lyckas stoppa övrigt mottagande. Det är inga konstigheter.

Ytterligare en fråga som är intressant är den uppenbara dubbelstandard som både Sverige och UNHCR tillämpar för flyktingmottagande i Europa jämfört med i andra länder.

De personer som Anders Ygeman tycker absolut måste till Sverige, fastän han inte riktigt vet varför, har ofta bott i andra länder än det land som de flytt ifrån ganska länge.

Jag frågade Migrationsverket om det. Jag fick svaret: De flesta har bott väldigt länge i värdlandet, till exempel syriska flyktingar har bott i Turkiet, Libanon och Jordanien i nästan tio år. De flesta som kommer har dessutom inte bott i några läger utan i lägenheter i urban miljö, enligt Migrationsverket.

Om de har bott där i tio år, varför är då inte Sveriges budskap att dessa syrier, eller vad det nu kan vara, borde bli turkar, jordanier, eller vilket land det nu kan handla om, det vill säga få medborgarskap där?

Anders Ygeman tycker alltså att personer som kommer till Sverige, men som egentligen inte har några behov av att komma just hit, ska absolut få medborgarskap efter fyra eller fem år. De ska absolut inte behöva lära sig någon svenska eller genomgå någon som helst kulturell anpassning, för det är ju ren rasism. Det var det i varje fall till att Socialdemokraterna ändrade sig för fem minuter sedan.

Men sedan gäller det dem som bosätter sig i Jordanien eller Turkiet, och som inte riskerar att skickas tillbaka. De har arbetstillstånd, för det har de här personerna i Turkiet. De har sina grundläggande sociala behov säkrade, enligt Migrationsverket, och de har bott där i uppåt tio års tid. De kan absolut inte bli turkar eller jordanier, eller vad det nu kan handla om. Det är omöjligt, enligt Anders Ygeman.

Det är väldigt märkligt, trots att själva integrationsfrågan, som vi brukar kalla det, borde vara en ren icke-fråga när det till exempel gäller en syrier som flyttar till Jordanien. Det är två grannländer. De delar språk, kultur, religion och så vidare. Det borde vara betydligt enklare att bli medborgare där. Varför är de inte Sveriges och Europas budskap till de länderna att flyktingar som har bott där länge bör få medborgarskap?

En metod som man skulle kunna använda om man nu absolut vill hämta hit personer - nu säger jag inte att det är en bra idé - är att till exempel säga till de här länderna att vi vidarebosätter en om ni ger medborgarskap till en. Det är en ganska enkel modell. Men det vill man inte göra.

Min andra fråga till Anders Ygeman är: Varför är det helt orimligt att be de länderna att ge de här personerna medborgarskap när de har bott där i uppåt tio år?

Det som Anders Ygeman också gör är att försöka häva över ansvaret på UNHCR och säga: Kriterierna har någon annan bestämt. Det har inte vi något ansvar för. Men, Anders Ygeman, detta borde statsrådet känna till vid det här laget: Det är ett helt frivilligt åtagande som Sverige gör. Det är ingen som tvingar Sverige att ta emot kvotflyktingar.

Det finns länder i vårt närområde som har stoppat detta. Det är absolut någonting vi kan göra om bara viljan finns. När det är ett helt frivilligt åtagande kan man inte skylla på någon annan och säga: Det är UNHCR som bestämmer kriterierna. Vi har ingenting med det här att göra.

När det är ett helt frivilligt åtagande, Anders Ygeman, har man stor möjlighet att bestämma kriterierna själv, om man vill. Men det är så att viljan saknas i det här fallet, och då undrar jag varför.

Fru talman! Ludvig Aspling intelligens överlåter jag till lyssnarna att bedöma själva.

Ludvig Aspling ställer en fråga till mig. Jag ska bemöta den och besvara den. Är det helt orimligt att man ställer krav på att även länderna som de här människorna befinner sig i ger fler människor medborgarskap? Nej, det tycker jag inte att det är.

Ludvig Aspling har svårt att förstå UNHCR-kriterierna och kvotflyktingsystemet i den här debatten, trots att Sverigedemokraterna tidigare har velat öka antalet. Jag skulle vilja citera en stor tänkare för kammaren: "Genom UNHCR kommer bara personer med verkliga asylskäl (dessutom handplockas de mest utsatta)."

Fru talman! Den store tänkaren är Ludvig Aspling själv.

Fru talman! Det är helt sant. I teorin i varje fall är det så att UNHCR plockar de mest behövande. Men sedan beror det på vilken mottagandekapacitet vi har.

När jag gjorde det uttalandet var det inte så att det var ett krig i Ukraina och att 80 000 personer från vårt direkta närområde enligt prognos skulle komma på ett år. Situationen har förändrats.

Det är mycket märkligt med Socialdemokraterna. Ena stunden de pratar verkar de förstå att mottagandekapaciteten är begränsad. Andra stunden har den insikten varit som försvunnen.

Angående det som Anders Ygeman sa är frågan följande. Är det rimligt att be de här länderna: Snälla kan ni inte ge de här personerna medborgarskap? Då säger Anders Ygeman: Det är väl rimligt. Det borde vi väl kunna göra.

Kan Anders Ygeman ge ett exempel på när Sverige offentligt har sagt till Turkiet, Jordanien eller vilket land som det nu kan handla om: Snälla, skulle ni kunna ge de här personerna medborgarskap? Kan Anders Ygeman ge ett exempel på att så faktiskt har skett? Jag väntar med spänning.

Jag tänkte lite kort läsa upp vad Migrationsverkets säger om situationen i Jordanien. De skriver bland annat:

Jordanien har en tio år lång grundskoleutbildning som är kostnadsfri och obligatorisk för alla barn mellan 6 och 16 år, flyktingar inkluderade. Nära 87 procent av alla syriska barn gick i den obligatoriska grundskolan under skolåret 2018/19. Det finns ett omfattande stödprogram för flyktingar i Jordanien. De flesta familjer lever under relativt ordnade förhållanden. Den stora utmaningen för många flyktingar, och även jordanier, är den utbredda arbetslösheten i kombination med levnadskostnaderna.

Det här tycker jag är en viktig poäng. Jag kan förstå det här, och jag är säker på att Anders Ygeman kan förstå det här: Har man en familj vill man inte vara arbetslös. Men ska asylsystemet vara ett system för människor att undgå arbetslöshet och höga levnadskostnader? Det är där vi skiljer oss åt.

Fru talman! Det är alldeles uppenbart att min roll i den här debatten är helt överflödig.

Ludvig Aspling skulle kunna ha debatten med sig själv. Han skulle kunna springa mellan talarstolarna och i den första talarstolen säga: Vi ska inte ta emot några kvotflyktingar. Sedan skulle han springa till den andra talarstolen och säga: Vi måste fördubbla antalet kvotflyktingar. Han skulle sedan gå tillbaka till den första talarstolen och säga: Det här är inte riktiga flyktingar. Sedan skulle han komma tillbaka till den andra talarstolen och säga: Hur kan Ygeman påstå att det här är riktiga flyktingar?

Ludvig Aspling har själv lyckats inta alla möjliga positioner och kan med fördel fortsätta debatten på sin egen kammare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.