STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ersättningsrätt och insolvensrätt
Fru talman! En bärande del i vår rättsordning är rätten till skadestånd. Det är det sätt samhället har för att se till att den som har lidit ska få kompensation, oavsett om det rör sig om olycksfall, försummelse eller brott. Men det är också kompensation om man exempelvis har blivit utsatt för felaktig behandling av rättsstaten eller andra myndigheter.
Pengar kan aldrig läka sår, men de kan ge upprättelse och underlätta rehabilitering. Rätten till skadestånd och skadeståndens storlek är också ett sätt att uttrycka det allmänna rättsmedvetandets vilja att kompensera. Jag kan inte nog understryka detta, fru talman. Det vi i dag debatterar är hur vi som rättsstat ser på kompensation för lidande. Men debatten handlar också om hur vi värderar skador och lidande när de ställs mot varandra.
Det här är svåra frågor. De utsätter vår etik och vår moral för prövningar. Som valda lagstiftare ställer våra uppdragsgivare, väljarna, krav på oss att kodifiera det allmänna rättsmedvetandet på ett sätt som folket kan identifiera sig med.
Fru talman! I augusti förra året blev ett rättsfall vida uppmärksammat i medierna. Det rörde en man som under tortyrliknande förhållanden hade våldtagit två olika kvinnor vid två olika tillfällen och för det dömts till fängelse. Men efter prövning i Högsta domstolen ansågs han ha en lägre ålder än domstolen hade förutsatt och hade därför suttit längre i fängelse än befogat. Justitiekanslern beviljade därefter mannen ett skadestånd på 840 000 kronor.
Det finns mycket i det här fallet som illustrerar snedheterna i den svenska rättsordningen, från orimligheten i den så kallade ungdomsrabatten till domstolarnas hantering av åldersfrågor. Men det är ämnen för andra riksdagsdebatter.
Det finns dock en viktig detalj som illustreras i det här fallet som berör just det vi debatterar här i dag. Det gäller att vi inte tolererar att man lider skada av brott eller för den delen av felaktig behandling men också hur vi värderar olika människors lidande, även när den värderingen sätter vår moral och etik på prov.
I en artikel i Expressen den 20 augusti förra året berättade ett av mannens offer att hon fått ut 3 000 kronor i skadestånd av staten. Trots att gärningsmannen var skyldig kvinnan pengar i skadestånd hade hon inte fått någon del av hans rekordskadestånd. De 840 000 som gärningsmannen hade fått i skadestånd var nämligen skyddade från utmätning.
Fru talman! Det handlar om 3 000 kronor mot 840 000 kronor, 3 000 mot 840 000, 3 mot 840, 1 mot 280. För varje krona som kvinnan, brottsoffret, hade fått ut i skadestånd fick mannen, den skyldige, ut 280 kronor.
Fru talman! Det här är en anomali i den svenska rättsordningen. Den är helt obegriplig. Den rådande ordningen säger alltså att samhället anser att gärningsmannens rätt till skadestånd är större än hans offers rätt till skadestånd. Den säger, för att tala klarspråk, att om en kvinna utsätts för tortyrliknande våldtäkt av flera män, om hon hålls fången, förnedras och misshandlas, anser rättsstaten Sverige att männen som begick de brotten har större rätt till skadestånd om de hålls felaktigt frihetsberövade än kvinnan som hölls frihetsberövad av våldtäktsmännen har rätt till sitt skadestånd.
Gärningsmannens lidande av att ha suttit inlåst på en svensk kriminalvårdsanstalt för länge är viktigast att ersätta. Kvinnans lidande av att ha blivit misshandlad, våldtagen och inlåst av samme man är inte lika viktigt, enligt rådande ordning. En våldtagen kvinna får 3 000 kronor. Hennes våldtäktsman får 840 000 kronor. För varje krona hon får ut får han ut 280 kronor.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ersättningsrätt och insolvensrätt
Fru talman! När man läser om sådana här fruktansvärda rättstillämpningar kan man kanske tro att det rör sig om olycksfall i arbetet, en feltolkning av rättspraxis eller en konsekvens som ingen har tänkt på. Man hoppas nästan att det helt enkelt bara har blivit fel. Tyvärr är det inte så, fru talman - tvärtom.
Vi moderater har flera gånger påpekat att den här konsekvensen finns i lagstiftningen och att den är fullständigt orimlig. Senast i förra årets behandling av just det här motionsbetänkandet i kammaren konstaterade jag i den här talarstolen att lagstiftningen såg ut på det här sättet och att den måste ändras. Det var i april förra året, fyra månader innan rekordskadeståndet uppmärksammades.
Min enda tolkning av att den inte har ändrats är att regeringen i grunden har tyckt att nuvarande rättsordning har varit bra. Regeringen och en majoritet i riksdagen har ansett att gärningsmannens rätt till skadestånd faktiskt ska vara större än brottsoffrets rätt, att våldtäktsmannens rätt ska vara större än våldtäktsoffrets.
Regeringen har i vilket fall ställt sig likgiltig till rådande ordning och har inte prioriterat att ändra lagstiftningen. Det var först i går som justitieministern aviserade att det ska komma en proposition, som vi nu väntar på. Det är verkligen med andan i halsen man säger "Vi gör redan detta", dagen innan vi ska debattera det i kammaren. Det är bra att en proposition kommer, om än sent omsider.
Utredningen som ligger bakom lagrådsremissen har dock endast tittat på skadestånd vad gäller frihetsberövanden. Andra skadestånd som en gärningsman får kommer också fortsättningsvis att vara skyddade från brottsoffrens fordran. Där är gärningsmannens rätt fortfarande starkare än brottsoffrets rätt, enligt regeringens förmenande.
Fru talman! I grunden behövs en helt ny syn på brottsoffers rätt till skadestånd men också på hur skadestånd till gärningsmän döms ut. Nuvarande rättsordning är helt enkelt inte rimlig. Dess konsekvenser blir vidriga. Det är inte en rättsordning jag som moderat vill ska råda. Den är inte i enlighet med min uppfattning om moral eller etik. Den är inte heller i enlighet med det allmännas, väljarnas, rättsuppfattning.
Att riksdagen nu kan driva regeringen framför sig mot ett första steg mot att ändra de här absurditeterna är rätt och riktigt. Men det är sorgligt att det ska ske först efter att systemet har gått fullständigt i baklås.
Fru talman! Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.