Interpellationssvar - Kunskapsbaserad vård till sexualbrottsutsatta - 2021-10-14

Svar på interpellationer

Fru talman! Marléne Lund Kopparklint har frågat mig vilka åtgärder som jag ämnar vidta för att säkerställa att evidensbaserad vård görs tillgänglig för människor som har blivit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen samt hur jag ämnar verka så att det säkerställs att personal inom sjukvården fått evidensbaserad utbildning gällande specialiserad vård för sexuellt traumatiserade patienter.

Först och främst vill jag framhålla att regeringens målsättning är att alla som har utsatts för sexuellt våld, oavsett karaktär och oavsett om den som drabbats är ett barn eller en vuxen, ska få tillgång till en god vård baserad på bästa tillgängliga kunskap. Sverige är och ska vara ett föregångsland i arbetet för att förebygga och bekämpa alla former av våld. Detta inbegriper att stärka förmågan att stödja dem som utsätts.

Som Marléne Lund Kopparklint kanske känner till är det emellertid regionerna som är ansvariga för merparten av hälso- och sjukvården, vilket inbegriper vården vid sexuellt våld. Det är därmed upp till regionerna att avgöra hur vården ska organiseras för att kunna möta patientgruppens behov samt vilka utbildningsinsatser som bör vidtas. Särskilda specialistmottagningar för sexualbrottsutsatta är ett sätt att organisera vården, men det är, som jag nämnde nyss, inte regeringen utan regionerna som avgör hur vården ska organiseras på bästa sätt för att möta patienternas behov.

Som jag tidigare har nämnt har regeringen dock sett behov av nationella satsningar för att möta de utmaningar som finns i denna del av vården. Detta är också bakgrunden till den tilläggsöverenskommelse inom kvinnors hälsa och förlossningsvård mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner som har tecknats för 2021 och som innehåller satsningar på vården för personer som har utsatts för sexuellt våld. Satsningen syftar just till att stimulera en stärkt och långsiktigt hållbar kompetens samt likvärdig vård över hela landet för personer som blivit utsatta för sexuellt våld, inklusive en tydlig och sammanhållen vårdkedja.

Trots rådande pandemi har ett omfattande utvecklingsarbete bedrivits av regionerna med stöd av medlen från överenskommelsen. I den kartläggning som genomförts av SKR angående 2020 års arbete framgår att 16 regioner planerar att under 2021 genomföra insatser som syftar till att stärka vården för personer som utsatts för sexuellt våld. Det rör sig om insatser för att förstå behovsbilden samt inventeringar eller kartläggningar av hur vårdprocessen ser ut men också om att starta särskilda mottagningar. Regeringen har även beslutat om flera myndighetsuppdrag till bland annat Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg som syftar till att stödja huvudmännen i den fortsatta utvecklingen av vården.

Slutligen vill jag nämna det åtgärdspaket för det fortsatta arbetet med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor som regeringen aviserade i somras. Av punkt 14 och 15 i åtgärdspaketet framgår att insatser ska vidtas för att förbättra vården för våldsutsatta kvinnor. Hur dessa insatser kommer att utformas kommer vi att få återkomma till i särskild ordning. Avslutningsvis vill jag säga att området är prioriterat av regeringen och kommer att vara så även fortsättningsvis.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Min interpellation rörde en elvaårig flicka som ställde frågan vilken vård som finns för henne. Hon har under sex års tid blivit utsatt för sexualbrott av sin så kallade - nej, jag vill inte omnämna honom som pappa. Förövaren dömdes till tio års fängelse. Vi kan kalla henne "Lilla F". Jag kommer att återkomma till denna flicka.

Jag vill börja med att säga: respektlöst, skamligt och obetänksamt. Sedan skulle jag vilja fortsätta genom att citera socialministern: "Regeringens målsättning är att alla som har utsatts för sexuellt våld, oavsett karaktär och oavsett om den som drabbats är ett barn eller en vuxen, ska få tillgång till en god vård baserad på bästa tillgängliga kunskap. Sverige är och ska vara ett föregångsland."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ursäkta min frustration! Den kommer att genomsyra hela detta anförande. Men barns liv står faktiskt på spel. När, fru talman, satte regeringen upp denna målsättning? I går, eller? Eftersom det har gått käpprätt åt skogen gällande detta har jag svårt att tro att regeringen med socialminister Hallengren i spetsen ligger på så värst mycket för att rädda barn och vuxna från det lidande som det medför att utsättas för sexualbrott och övergrepp i barndomen. Det har inte hänt någonting, trots att kritik förts fram från olika håll under lång tid. Med all respekt för kartläggningsprocesser - den tiden är förbi.

Om regeringen hade vidtagit åtgärder hade det inte stått 1 000 personer i kö bara i Stockholmsregionen till Wonsa, den enda specialistmottagning som har den adekvata traumabehandling som krävs för att behandla sexualbrottsoffer. Det hade inte sett ut så att 93 procent av dem som söker sig till denna mottagning uppger att de redan har försökt få hjälp av sjukvården men har fått söka sig vidare till Wonsa.

Fru talman! Patienterna som kommer till Wonsa upplever att de inte får hjälp av sjukvården. Det upplever "Lilla F" också. De skattar fortfarande för PTSD och depression. Risken för självmordsförsök stiger för sexualbrottsutsatta och tonåringar efter kontakt med vården. Varför tror ministern att det är så, om vården fungerar bra?

I stället för att hålla på och svamla, vilket jag anser att minister Hallengren gör, borde ministern se till att inrätta ett nationellt centrum för klinisk metodutveckling och forskning med uppdrag att stötta regionerna i detta.

Sedan blir jag inte klok på ministerns kastande fram och tillbaka. Ena stunden säger ministern att det inte är regeringens ansvar och roll att styra över sjukvården utan att det är regionerna som ska göra detta. I nästa sekund säger ministern att det är regeringen som gör det när den ser behov av det.

Hur många argument behöver ministern ha för att förstå att det finns ett enormt behov av adekvat vård för personer som har blivit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen? Den här kritiken för också SKR fram. Nu är det viktigt att vi ser till att det finns en tydlig vårdkedja. När inte regionerna klarar av det, vem ska då ta ansvar om inte riksdagen och regeringen? Vilka ytterligare argument behöver socialministern?

Fru talman! Jag kommer i den här delen att inrikta mig på sexuella övergrepp mot barn. Det är vanligare än vi tror. År 2007 visade en undersökning att en av tio flickor och en av tjugo pojkar hade utsatts sexuellt. Alldeles nyligen kom Stiftelsen Allmänna Barnhuset med sin kartläggning av sexuella övergrepp mot barn. Den visade att ett av fem barn är utsatt. Det betyder att det är sex barn i varje skolklass i Sverige som är utsatta för sexuella övergrepp. Det är skrämmande siffror. Än mer fasansfullt blir det när man betänker att bakom varje siffra finns det ett ansikte på en försvarslös flicka eller pojke.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Konsekvenserna av att utsättas för sexuella övergrepp i barndomen är gigantiska för barnen, deras familjer, andra personer i deras närhet och för samhället i stort. De här barnen löper ökad risk att utsätta andra för våld och övergrepp senare i livet, och alla barn har faktiskt rätt till en trygg barndom. Enligt Agenda 2030 har regeringen också förpliktat sig att se till att all form av våld och tortyr mot barn ska elimineras, och ändå ökar det.

Att hela 25 procent av Sveriges alla barn är utsatta för sexuella övergrepp kräver en konkret handling. Den här frågan borde stå överst på dagordningen. Jag tackar ministern för svaret. Jag läser att målsättningen är att alla barn som har utsatts för sexuellt våld ska få tillgång till god vård. Men det stora frågetecknet kvarstår: Hur?

Vidare hänvisar ministern i sitt svar till att regionerna är ansvariga. Det är regionerna som har ansvaret. Där vill jag ändå påminna ministern om att regeringen själv initierade ett projekt tillsammans med Stiftelsen Allmänna Barnhuset som under tre år arbetade med att ta fram en modell för stöd till och behandling av barn som utsatts för sexuella övergrepp, sexuellt våld eller annat fysiskt våld. Det arbetet skedde i nära samarbete med fem regioner i Sverige. Man tog helt enkelt fram en modell.

Bakgrunden till projektet var att barn som utsatts för övergrepp inte alltid fick det stöd och den behandling som de behövde och hade rätt till och att barn och föräldrar föll mellan stolarna. Ingen hade överblick över vilka insatser som fanns. Ingen hade i uppdrag att hålla ihop allt det som barnet behövde för att få sin rehabilitering. Allting var helt enkelt väldigt rörigt.

För att täcka upp det behov som finns när det gäller stöd för rehabilitering och för att uppnå en god vård för de utsatta barnen presenterade Stiftelsen Allmänna Barnhuset därför modellen Det fjärde rummet.

Jag vill fråga ministern: Vad är ministern villig att göra med detta? Är ministern villig att gå vidare med Det fjärde rummet från Stiftelsen Allmänna Barnhuset? Är ministern villig att gå vidare med att också lagstifta att alla regioner ska ha ett obligatoriskt barnahus?

Fru talman! Med all respekt för Ulrika Karlssons fråga tänker jag att frågan om barnahus ändå kanske är lite grann ifrån vad interpellationen handlar om. Barnahus är någonting vi ser väldigt positivt på. Hur många regioner som i dag står utan barnahus kanske Ulrika Karlsson vet bättre än jag. Men det är väldigt många som har det. De ser möjligen något olika ut. Så sent som för några veckor sedan besökte jag Kronoberg, som också har ett barnahus nu. De beskrev det som att de var lite sena i startblocken men att det nu är på plats. Jag tror att vi har kommit långt där.

Det blir en lite märklig diskussion att stå här tre veckor efter en liknande interpellationsdebatt med Marléne Lund Kopparklint och återigen ha en diskussion om att när regionerna inte organiserar vården på ett tillräckligt tillfredsställande sätt ligger ansvaret för det i stället hos regering och riksdag.

Jag försökte i mitt inledningsanförande att beskriva det, och jag ska försöka upprepa det igen. Det är naturligtvis så att vi kan stödja regionerna, vilket vi gör genom överenskommelser. En överenskommelse handlar just om kvinnors hälsa. Där har man gjort ett särskilt tillägg som handlar om det ska finnas en tydlig vårdkedja för personer som blivit utsatta för sexuellt våld eller könsstympning, med resurstillskott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar också till exempel om budgeten. Vi har lagt fram förslag om en lag om hälso- och sjukvårdens spårsäkring efter sexualbrott. Det förslaget är remitterat, och det finns pengar för införandet. Det går naturligtvis att göra saker nationellt. Men det handlar om att den specifika vården organiseras genom en samlad mottagning och hur man samverkar inom och mellan regionerna. Det är viktigt att säga att arbetsgivarna har ett stort ansvar för den frågan som de inte bara kan lämna vidare.

Vad går då pengarna till, och händer det verkligen ingenting? Man kan när vi står här i riksdagens kammare nästan få intrycket att ingenting händer på området, och så är det inte heller. Det finns en tioårig nationell strategi om mäns våld mot kvinnor som verkligen är ett helhetsgrepp om frågorna.

Ingen av oss kan nöja oss med att vi ska lindra, stödja och ge bästa tänkbara vård till dem som blir utsatta. Vi ska förstås också bedriva ett arbete så att färre utsätts. Det måste vara utgångspunkten. Det är naturligtvis ambitionen i den tioåriga nationella strategin.

Sedan ett år tillbaka finns det också 89 program vid universitet och högskolor som omfattar fysioterapeuter, psykologer, socionomer och så vidare som helt enkelt ska ha en kunskap om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Det är ändå ett unikt sätt att arbeta. Vi försöker freda den högre utbildningen. Alla de förändringar som vi vill ha eller ambitioner som vi politiskt må ha kan man inte lägga in i utbildningen. Men detta är frågor som är så betydelsefulla och så viktiga att alla i de yrkesgrupper som kommer i kontakt med barn och unga eller vuxna som har drabbats av, förekommit vid, eller råkat ut för våld i en nära relation ska veta hur man ska se, upptäcka och veta hur man ska hantera det.

Det finns flera regioner som jobbar med bland annat samlad mottagning med kunskapscentrum och som på olika sätt jobbar för att förbättra omhändertagandet av kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Jag vill verkligen säga att mycket händer. Det betyder inte att vi inte kan bli bättre och att inte mer kan göras.

Fru talman! Ministern behöver inte upprepa något för mig. Jag kommer mycket väl ihåg vad som sas för tre veckor sedan. Jag kan också upplysa ministern om att vi nog kommer att stå här igen om tre veckor. Jag kommer att stå här varenda månad om så krävs så länge inte regeringen gör det den ska.

Det finns uppenbarligen en brist. Om människor faller mellan stolarna, som de uppenbarligen gör, behöver regeringen gå in och agera. Vart ska man annars vända sig? Det sa jag också till ministern i förra debatten som vi hade.

Varför ser jag då att det inte händer tillräckligt mycket? Det är för att statistiken går åt helt fel håll. Under 2020 anmäldes det högsta antalet våldtäkter mot barn hittills. Det var 16 procent fler än 2019.

Stiftelsen Allmänna Barnhusets undersökning visade att 2014 var det 20 procent av alla barn som blivit utsatta för sexualbrott. Nu är vi uppe i 25 procent. Alla dessa barn kommer att bli vuxna, om de överlever vill säga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man vet att om någon har blivit utsatt för sexualbrott i barndomen ökar det risken tolv gånger för suicid i vuxen ålder. Risken är stor att det blir konsekvenserna när människor inte får adekvat hjälp.

Redan 2013 definierade WHO sexuella övergrepp som ett globalt hot mot folkhälsan och mänskliga rättigheter som kräver brådskande åtgärder. I januari 2019 mottog Sverige och socialminister Lena Hallengren kraftig kritik från Europarådets expertgrupp Grevio på grund av bristande tillgång till specialiserad traumabehandling för sexualbrottsutsatta. SKR har också fört fram kritik på just detta område.

Sveriges regioner har helt uppenbart inte verktyg att hantera frågan på ett patientsäkert sätt. Vi behöver specialistkliniker som kan ge adekvat hjälp till barn och vuxna som har blivit utsatta för sexualbrott. Vi måste förstå hur utbrett detta är, hur vi ska skydda barn och hur vi på bästa sätt ska kunna ställa saker och ting till rätta om ett barn har blivit utsatt.

Jag har gått igenom hela listan över vilka insatser som utförs runt om i Sverige, och jag saknar adekvat kunskapsbaserad vård av sexualbrottsutsatta. Jag tycker att socialministern blandar ihop de här frågorna helt och hållet. Ministern har inte koll på vilken vård som utförs, och statistiken talar emot regeringens arbete.

Vi här i riksdagen skulle aldrig acceptera om regioner beslutade sig för att inte erbjuda akutmottagningar eller inte ha några ortopediska specialistmottagningar. På samma sätt är det inte acceptabelt att landets 21 regioner saknar specialistmottagningar för sexualbrottsutsatta. Då skulle riksdag och regering agera. Ministern skakade på huvudet; jag hoppas att alla såg det. Man skulle inte reagera om människor föll mellan stolarna och dog runt om i landet för att det inte fanns akutmottagningar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Det femte jämställdhetspolitiska delmålet är en jämställd hälsa. Kvinnor och män och flickor och pojkar ska ha samma förutsättningar för en god hälsa samt erbjudas vård och omsorg på lika villkor. Det går inte att skapa en jämställd vård utan specialiserad vård för sexuellt traumatiserade patienter. Människor som redan är sexuellt traumatiserade läks inte heller av att sexuellt våld förebyggs. Man måste skilja på vad som görs för att förebygga och vad som görs för att faktiskt vårda.

Fru talman! Det stämmer kanske att barnahus ligger inom justitieministerns område, i och med att det är polis, åklagare etcetera som är där i dag. Men det var ju det som projektet gick ut på - det projekt som regeringen var med och initierade tillsammans med Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Det gick ut på att man skulle lyfta in psykiatrin, det fjärde rummet, i barnahus. Det handlar ju om vården, och vad jag känner till faller vården under ministerns ansvarsområde.

Min fråga blir därför igen: Är ministern redo och villig att driva på för att lyfta in det fjärde rummet i barnahus? Det vore väldigt bra. Kan man dessutom löpa linan ut och göra det permanent och obligatoriskt för alla regioner att det finns barnahus? Det är nämligen där kontakten sker med de barn som har blivit utsatta för övergrepp.

Jag pratade väldigt nyligen med en mamma som har en dotter som var 15 år och två månader när hon utsattes för en våldtäkt. Hon var på barnahus, som kontaktade traumaenheten på bup. Detta skedde i december, och det tog över två månader innan hon fick sin första kontakt på bup. Det tog över två månader! Poängen med att lyfta in det fjärde rummet i barnahus är att man ska få vårdkontakten direkt. Det är ju direkt när det uppdagas att ett barn har blivit utsatt för sexuella övergrepp som det här stödet och den här hjälpen behövs, inte minst för barnets skull men också för familjens.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag undrar därför om ministern är villig att axla ansvaret för att driva på för det fjärde rummet inom barnahus?

Fru talman! Att tycka att idén är god och att driva på är en sak, men om regeringen ska styra hur de allmänna barnahusen ska se ut i hela landet är en annan fråga. Jag tänker att Ulrika Karlsson gärna får ställa en interpellation om det, så kan vi diskutera det i detalj.

Det finns dock barnahus, och de ser lite olika ut. Det finns olika skäl till att man jobbar olika, och om det är någon instans som är ganska väl införstådd med att det kan se olika ut i landet är det väl just riksdagens kammare, tänker jag. Vi kommer nämligen från hela landet, och vi vet att förutsättningarna är ganska olika.

Man behöver jobba på olika sätt beroende på hur trycket är i det område där man befinner sig. Också behovet ser olika ut; man har olika lätt att rekrytera kompetens, och kan man inte göra det själv måste man samarbeta och samverka med andra kommuner eller regioner. Man behöver organisera detta på ett sätt som gör att, i det här fallet, ett barnahus finns tillgängligt och för att - för att komma in på interpellantens fråga - uppfylla det ansvar man har för att se till att man kan ge den vård och behandling som krävs.

Den nationella strategin är tioårig. Det är väldigt bra att den finns på plats, för den är vägledande för hur regeringen samlat arbetar. Den vägleder också verksamheter, och den vägleder kommuner och regioner i stor utsträckning. Det finns en tilläggsöverenskommelse som innehåller pengar, där man också är överens om att se till att det finns vårdkedjor som är till fyllest.

Region Värmland planerar att starta ett projekt för en mottagning för våldsutsatta i Västra Götalandsregionen, och man planerar att starta upp ett arbete inom ramen för regionalt programområde med kunskapscentrum.

Region Östergötland har tillsammans med någonting som heter Novahuset skapat ett idéburet offentligt partnerskap för att kunna ge både råd och stöd till våldsutsatta kvinnor och deras närstående. Det handlar om inte minst det som Ulrika Karlsson talade om, nämligen medföljande till polis, domstol och hälso- och sjukvård, vilket bland annat kan ske via barnahus.

I Region Kalmar har man för avsikt att vidta insatser för att få ett mycket bättre flöde, och Region Sörmland planerar ett kompetenscentrum för våld i nära relation. Region Västerbotten avser att genomföra en inventering i sin region för att kunna vidta ytterligare insatser för att få en jämlik vård över länet. Jag skulle kunna fortsätta en stund till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta blir en märklig diskussion att ha här i riskdagens kammare. Varje gång Marléne Lund Kopparklint ställer en interpellation kommer jag naturligtvis, men att det var tredje vecka ska ha hänt någonting på ett område där huvudansvaret vilar på regionerna förstår säkert också Marléne Lund Kopparklint inte är görligt. Sedan kan vi tycka mycket om frågan, och vi ska göra allt vi kan på den nationella nivån. Men vi kan inte säga exakt hur man ska organisera verksamheten, det vill säga om det ska vara en specialistmottagning - eller vad en specialistmottagning är, vilket inte är en enkel definition. Man kan kalla olika konstellationer eller koncentrationer en specialistmottagning.

Jag vill ändå att Marléne Lund Kopparklint ägnar sitt sista inlägg åt att reflektera över vad det betyder att hennes egna partivänner i 15 års tid har styrt Stockholmsregionen, som ju omnämns särskilt i interpellationen, och fortfarande inte har kunnat åstadkomma det som Marléne Lund Kopparklint så gärna vill se. Jag vill också att hon tar tillfället i akt att beskriva vad Moderaterna vill göra på området från nationellt håll för att den här frågan ska lösas. Jag har nämligen inte kunnat utläsa det.

Fru talman! Ministern pratar om våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor. Givetvis är en stor del av de utsatta kvinnor, men om man bara pratar om mäns våld mot kvinnor - hur ska vi göra med alla de män som faktiskt har blivit utsatta för sexualbrott i barndomen? Det är många frågor som väcks när jag lyssnar på ministern.

Vi behöver nu barnrättskämpar som ser till att det finns specialistkliniker som kan ge adekvat hjälp till barn och vuxna som har blivit utsatta för sexualbrott, och då pratar jag om kunskapsbaserad traumavård. Vi behöver inte en socialminister som står här i Sveriges riksdag och tramsar och skjuter ifrån sig ansvaret. Argumentet att regeringen inte kan detaljstyra regionerna håller inte. Under pandemin gick man in i flera olika områden och styrde upp regionerna när de inte mäktade med.

Det behövs disruptiva insatser här, och det behövs en ny struktur. Vi behöver tänka bort alla sanningar vi i dag lutar oss emot. Konsekvensen av att regeringen inte vågar är förödande och innebär ökat lidande och stora samhällskostnader. Nej, fru talman, jag säger: Skärpning! Det här är respektlöst, skamligt och obetänksamt. Jag förväntar mig mer av regeringen.

Det handlar om ett av fyra barn, fru talman. Det krossar mitt hjärta, och det borde krossa socialministerns hjärta också. Jag kommer att fortsätta verka för att sexualbrottsoffer ska få den vård de är berättigade till - framför allt för att rädda liv, och för att kunna säga till "Lilla F": Den här vården finns för dig. Det handlar om att kunna säga till alla som står i kö till Wonsa att det finns sjukvård för dig som har blivit utsatt för det här. Du kan få hjälp! Det räddar liv.

Fru talman! Nu hörde inte jag hur Moderaterna ville åtgärda den här frågan. Detta är ändå en debatt med partiföreträdare som har alla förutsättningar och möjligheter. Vi hörde tidigare att över 4 000 motioner hade lagts fram i riksdagen; vi får väl se vilka som finns på området.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att vi ska väga alla goda idéer väldigt noga. Jag tror faktiskt inte att det finns någon i den här kammaren som inte vill se framsteg på detta område och som inte, som interpellanten uttryckte det, hjärtat brister på när man ser hur barn far illa. Men vi har ju ett grundlagsfäst kommunalt självstyre där regionerna har huvudansvar för sjukvården. Det är faktiskt inte seriöst att kalla det för trams när man hävdar en grundlagsfäst princip.

Sedan kan vi göra saker inom de ramar och det utrymme som regeringen har. Det är precis det jag har beskrivit, både i det här interpellationssvaret och i det som jag gav för tre veckor sedan. Det handlar såväl om resurser som om överenskommelser och lagstiftning. Men exakt hur man ska organisera vården är inte en fråga för vare sig Sveriges regering eller Sveriges riksdag. Man kan vilja ha en helt annan ordning, men det är inte den ordningen vi har i dag.

Jag vill också säga att Mäns våld mot kvinnor är en strategi som, med all respekt för att det låter som just mäns våld mot kvinnor, är mer omfattande än så. I den ryms såväl hedersrelaterad problematik som det faktum att det även kan vara det omvända, det vill säga män som är utsatta. Strategin har dock det namnet. Det kan man ha åsikter om, men tar man del av strategin kan man se att den är väldigt bred och omfattar alla dessa delar.

Jag tar gärna nya diskussioner. Jag tar framför allt gärna emot goda idéer om hur vi ska ta detta vidare. Här har jag en uppfattning, och det är att regionerna arbetar på. Men om Marléne Lund Kopparklint nu har särskilda synpunkter på Stockholmsregionen kanske det går bra att höra av sig till de företrädare som har styrt där i 15 år. Det kanske är ett snabbare sätt att påverka än att förändra via riksdagen, som ju inte har det mandatet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.