Arbetsplenum - 2018-01-17

Fru talman! Vi har en subsidiaritetsprövning framför oss från trafikutskottet. Det är rätt ovanligt med subsidiaritetsprövningar här i kammaren. Vi från Sverigedemokraterna brukar vara tämligen ensamma om att begära sådana prövningar. Därför föranleder de inga kammardebatter. Men i det här fallet har det glädjande nog blivit en debatt, men det borde vara fler.

Om man frågar politiker från de större partierna om EU har blivit bättre - ryktet är inte det allra bästa i många medlemsländer - kommer det alltid ett patentsvar om att EU ska bli smalare och vassare. Vi får se. Jag låter andra bedöma hur det är med den ivern att få till ett bättre EU.

Det här ärendet handlar om så kallade kombidirektiv. Man ska kunna kombinera laster från till exempel lastbil till sjöfart. Därmed minskar man påfrestningarna på våra vägar. Det är en väldigt bra ambition, och vi i Sverigedemokraterna delar den och tycker att den är bra.

Men så kommer det vanliga: Nu talar vi från EU och Bryssel om exakt hur ni ska gå till väga. De vet alltså mycket bättre än oss andra. Sedan drar man en linje tvärs över Europa och säger att så här ska ni göra. Det ska vara 15 mil mellan kombiterminalerna. Detta är ett väldigt stelt sätt att hantera en fråga på.

Vår tanke är helt enkelt att detta bör medlemsstaterna själva få klara ut.

Vi lade fram en reservation, som jag ber att få yrka bifall till. Den skiljer sig inte så förskräckligt mycket från utskottets förslag i dess helhet. Sedan vi lade fram den har det visat sig att hela utskottet vill att frågan ska skickas tillbaka tillsammans med en motivation till det hela.

Det tycker vi också, och vi tycker dessutom att det är glädjande att övriga partier har kommit till i stort sett samma uppfattning som vi i Sverigedemokraterna. Det hälsar jag med tillfredsställelse.

Sedan inställer sig nästa fråga. Låt oss säga att vi skickar detta till Bryssel och talar om att vi inte tycker om denna överstatlighet. Vad händer egentligen med detta när det ligger där nere? En och annan i parlamentet har berättat för mig att detta ställs i en hylla, och där står det sedan. Det händer ytterst sällan att det får någon konsekvens, i varje fall inte när det kommer från en liten och i EU:s ögon obetydlig nation som Sverige. Vi har tyvärr ytterst lite att säga till om.

Jag vill än en gång yrka bifall till reservationen.

Fru talman! Detta förslag från EU kom i samband med att den andra delen av mobilitetspaketet lades fram den 8 november.

Jag vill inledningsvis säga att utskottet naturligtvis välkomnar kommissionens översyn av hela vägtransportlagstiftningen. Det är viktigt att en sådan översyn görs. I detta finns förslaget om en ändring i kombidirektivet.

Riksdagen har tidigare konstaterat att det i nuläget finns betydande problem inom vägtransportområdet, som medför att de svenska åkeriernas konkurrenskraft försvagas kraftigt. En väl fungerande inre marknad med sunda och lika konkurrensvillkor mellan EU:s medlemsstater, där alla följer de gemensamma reglerna, är därför oerhört viktig.

Eftersom många av de förslag som har presenterats inom ramen för mobilitetspaketet är nära sammankopplade med varandra tycker jag att det vore bra om man kunde fatta beslut som är så samlade som möjligt. I sammanhanget kan vi konstatera att bestämmelserna om vägetappen när det gäller kombinerade transporter borde samordnas med bestämmelserna för cabotage.

I fråga om kombidirektivet anser vi att det är av stor vikt att främja multimodalitet och en effektiv kombination av olika transportslag för att minska koldioxidutsläpp och luftföroreningar. Vi gör bedömningen att på ett övergripande plan är det förslag som har lagts fram förenligt med subsidiaritetsprincipen. Men eftersom bestämmelserna om kombinerade transporter återfinns på unionsnivå kan nödvändiga förändringar som syftar till att öka direktivets ändamålsenlighet och effektivitet inte göras på medlemsstatsnivå, utan detta måste ske gemensamt - därav den övergripande bedömningen att subsidiariteten kan fungera.

Vi har dock invändningar mot delar av förslaget. Det gäller just den del som handlar om det exakta antalet kilometer mellan olika terminaler. Förslaget i direktivet säger 150 kilometer. Vi anser inte att det är ändamålsenligt att göra på detta sätt.

Vi delar naturligtvis kommissionens uppfattning om att det är viktigt att kombinerade transporter främjas genom omlastningsterminaler och att de byggs och tillgängliggörs för transportföretagen, men likväl motsätter vi oss kravet att man ska ha ett maximalt avstånd mellan terminalerna. Det är inte möjligt att göra på detta sätt i ett land som Sverige. Våra geografiska förutsättningar gör att det helt enkelt inte är ändamålsenligt med sådana bestämmelser.

Vidare har vi betänkligheter mot proportionaliteten i förslaget. Från EU:s sida sägs det att det finns stora vinster i att göra så här, men vi är tveksamma till att det verkligen blir det. Vi befarar snarare att kravet på maximalt avstånd mellan omlastningsterminalerna skulle medföra omotiverat stora kostnader som inte motsvarar nyttan av åtgärden. För Sverige som är ett vidsträckt land med långa avstånd skulle detta medföra långtgående kostnader i förhållande till nyttan.

Vi menar att detta i stället måste ingå i respektive lands planering av infrastrukturen och de investeringar som ska göras där. Det är i detta som förslaget måste ingå. Vi anser att kravet på terminaltäthet inte är förenligt med proportionalitetsprincipen, som innefattas i subsidiaritetsprövningen.

Jag måste också säga att jag blir fundersam inför Sverigedemokraternas synpunkter. Tony Wiklander talade nyss och sa i princip samma sak som jag, men likväl yrkade han bifall till en reservation som rimligtvis är ett slag i luften. Det får väl stå för Sverigedemokraterna. De har ju en sådan politik i mycket, i varje fall på vårt område. Vi får helt enkelt se vad detta leder till.

Sådana invändningar som Tony Wiklander kom med i sak är precis vad vi också säger. Det ligger naturligtvis något annat bakom; det handlar om motståndet mot hela EU och mot att över huvud taget finnas med i detta sammanhang. Sverigedemokraterna vrider sig här som maskar.

Sammanfattningsvis anser vi att kravet på ett maximalt avstånd mellan omlastningsterminaler strider mot subsidiaritetsprincipen. Jag yrkar därmed bifall till utskottets förslag i utlåtandet.

(Applåder)

Fru talman! Först och främst vill jag säga att det är bra att vi har haft denna diskussion i trafikutskottet och att vi har kommit så här långt och är överens om utlåtandet, förutom vad gäller Sverigedemokraternas avvikande mening.

Fru talman! Sverige är ett av de länder i Europa som är mest beroende av en fungerande transport och transportpolitik. Vi har ett stort behov av lastbilar och lastbilstransporter i Sverige. Det är garanterat ingen tillfällighet att vi i Sverige har två av världens största lastbilstillverkare.

Sverige ska utveckla lastbilstransporterna, inte avveckla dem. Vi ska ha längre och tyngre lastbilar. Vi ska ha bättre konkurrenskraft inom den svenska åkerinäringen. Men vi ska också ha bättre kontroller och en regelefterlevnad som faktiskt fungerar ute på våra vägar.

Våra företag och deras produkter har långa avstånd för att nå den europeiska marknaden och övriga världen. Långa transporter måste fungera och vara konkurrenskraftiga, och de måste ske på lika villkor. Därför säger vi nej till nya lastbilsskatter, nya bränsleskatter och nya flygskatter. Vi säger i stället ja till bättre kontroller, fler poliser och krafttag mot fusket och de olagliga transporterna.

Vi välkomnar därför kommissionens översyn av vägtransportlagstiftningen, men vi är inte beredda att försämra för Sveriges åkerinäring och för svenska företag och jobb. Detta kommer vi att bevaka noga.

Fru talman! Moderaterna är positiva till översynen av den befintliga vägtransportlagstiftningen inom ramen för det så kallade mobilitetspaketet. I dag finns stora problem inom vägtransportområdet som medför att den svenska åkerinäringens konkurrenskraft försvagas.

Det är därför mycket viktigt att det finns en väl fungerande inre marknad med sunda och likvärdiga konkurrensvillkor mellan EU:s medlemsstater och att alla följer de gemensamma regelverken.

Utskottet gör bedömningen att kommissionens förslag på ett övergripande plan kan anses vara förenligt med subsidiaritetsprincipen. Vi delar kommissionens uppfattning att det är viktigt att de kombinerade transporterna främjas genom att fler omlastningsterminaler byggs eller tillgängliggörs för transportföretag. Men vi säger nej till ett strikt krav på maximalt avstånd mellan terminaler. Det riskerar att medföra kostnader för infrastrukturinvesteringar och är alltför långtgående i förhållande till direktivets målsättning om att främja en överflyttning av godstransporter från väg till mer miljövänliga trafikslag.

Men oavsett vilka regler man inför eller förändrar är kontrollen och regelefterlevnaden absolut det viktigaste. Om inte detta sköts och sker på rätt sätt spelar det ingen roll vilka regler vi har. Om fusket och den olagliga konkurrensen kan fortsätta är inget vunnet.

Fru talman! Därför vill vi moderater ha gps-kontroll av lastbilar som kommer in i landet. Det ska gå att spåra lastbilarna och transporterna i Sverige för att sedan säkerställa att inga brott har begåtts. Vi måste också ha en tydligare trafikpolis i Sverige, och vi måste ha fler trafikpoliser som kan kolla upp den olagliga yrkestrafiken. Annars snedvrids konkurrensen, och de lagliga åkerierna fortsätter att bli utslagna av de olagliga.

Jag yrkar bifall till förslaget i trafikutskottets utlåtande TU8.

Fru talman! Eftersom kombidirektivet redan är i EU-rätten tycker vi inte i det här fallet att det är ett problem att anse det förenligt med subsidiaritetsprincipen. Vi tycker att regeringens svar är bra - kombiterminaler måste kunna finnas tätare än vad som är fallet. När man pratar med godsköpare påtalar väldigt många att just bristen på kombiterminaler gör att det är svårt att välja järnvägen. Det är oerhört viktigt att vi ser över hur vi strategiskt kan stärka fler kombiterminaler i strategiska noder, för det här efterfrågas av näringen, och vi jobbar för lite med detta. Här skulle vi behöva stärka arbetet.

När det gäller 74 tons lastbilar, som föregående talare tog upp, är vår hållning i Vänsterpartiet att detta bara ska gynnas när det strategiskt inte går mot överflyttning till järnväg. Inom HCT-gruppen, som tillsattes av den förra regeringen för att forska hur 74 ton fungerar i vägnätet, finns det forskning som pekar på att man för att inte gynna omlastning till järnväg ska använda de pengar man har - oftast är det lite för lite pengar jämfört med vad man behöver - till att stärka de vägar och broar som gynnar omlastning till järnväg. Det är en kvinnlig forskargrupp som har kommit fram till det här, vilket är väldigt spännande. Kvinnor är konstruktiva.

Detta tycker jag att vi ska bära med oss hela tiden i diskussionen - nu har vi drivit igenom 74 ton, och det kan finnas olika åsikter om det, men det ska inte gynna överflyttning till järnväg. Då är det viktigt att de pengar vi har används till att stärka infrastrukturen för 74 tons lastbilar mot noder där man omlastar till järnväg och sjöfart, och då får det gärna också vara fler omlastningsterminaler i dessa noder.

Subsidiaritetsprövning av EU-förslag

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Fru talman! Jag kommer inspringande med andan i halsen. Jag ska försöka samla mig lite grann och se om det går bra att hålla det här anförandet. Det gick lite snabbt med både partiledardebatten och den efterföljande debatten.

Fru talman! Då jag är först ut i debatten vill jag börja med att hälsa mina utskottskollegor och talmanspresidiet en sen men väl en god fortsättning på det nya året. Såklart yrkar jag också bifall till Sverigedemokraternas reservation 3 under punkt 4.

I år är det dessutom valår, så ämnet snabbare omval är väl lämpat att inleda det nya riksåret. En sammanfattning av förslaget kan såklart vara på sin plats.

Omval ska hållas så snart det kan ske och senast inom tre månader efter att Valprövningsnämnden beslutat om omval. Vid omval ska inga nya partier kunna anmälas, och endast partibeteckningar från valet som omvalet avser får användas. Ett partis anmälan av kandidater för ett visst val ska som utgångspunkt gälla även för omvalet, även om det ska gå att ändra nomineringarna om behov verkligen uppstår. Inget av detta är heller särskilt konstigt. Annars hade det hetat nyval i stället för omval. Propositionen omfattar även vissa frågor om röstkort och överklagande.

Fru talman! Frågor kopplade till valen ligger i tiden, inte bara för att det är val i år utan även för att frågor om röstpåverkan, censur och så kallade fake news också ligger i tiden. Det finns ju en del ibland ohederliga debattörer som anar en ryss bakom varje stubbe och som snabbt klistrar Putinepitet på alla som inte tillhör de rätta åsikternas ryggdunkande gemenskap. Frågan om Rysslandspåverkan på valet i exempelvis USA verkar ha lamslagit hela debattklimatet på andra sidan Atlanten, där båda kandidaterna i omgångar har anklagats för samröre med Putin, trollfabriker och andra mer eller mindre skumma typer.

Om det är något vi kan lära oss av det är det att vi i Sverige nog inte ska göra som de har gjort i USA. Där används nämligen begreppen "fake news" och "hate facts" - hatfakta - för nyheter som man helt enkelt inte gillar eller uppskattar. Detta, fru talman, görs tyvärr av båda sidor och riskerar således att urvattna begreppet "fake news" på samma sätt som ett flertal begrepp har urvattnats i den svenska debatten. Jag hoppas att vi kan hålla den svenska debatten över den nivån. För mig är det glädjande att vi åtminstone inom detta utskott enligt min uppfattning håller en betydligt bättre ton gentemot varandra.

I Tyskland har man valt en annan väg och försökt lagstifta bort dålig ton genom att ålägga till exempel sociala medier att radera innehåll som skulle kunna strida mot den tyska lagen. Det innebär att man lämpar över tillämpningen av yttrandefriheten till multinationella företag. Dessa ska inom 24 timmar avgöra om innehållet strider mot lagen eller inte. En jämförelse kan såklart vara på sin plats. Om detta låter som lång tid kan ni föreställa er hur det skulle ha låtit om till exempel Justitiekanslern vid allmän domstol låtit åtala någon för ett yttrande och domstolen sedan friat eller fällt inom 24 timmar efter dess publicering. Följden har blivit att nätjättarna raderar såväl verkligt lagstridiga yttranden som parodier på dessa yttranden. Nätaktivister sätter i vissa fall i system att anmäla innehåll de helt enkelt inte uppskattar, och kort därefter försvinner det här innehållet. Jag tror inte att detta är vägen att gå i Sverige. Jag hoppas som sagt att vi kan hålla det svenska debattklimatet på en saklig och mer informativ nivå.

Men med detta sagt, fru talman, finns det saker i Sverige som vi behöver se över och förbättra för att stärka demokratin. Det jag syftar på nu är det valfusk som tyvärr alltför ofta har förekommit.

Det finns flera exempel på det i närtid; på övertramp som varit så stora att det till och med har lett fram till omval. Ett vanligt förekommande fusk är att valsedlar försvinner eller att valsedlar från ett parti placeras ovanpå ett annat partis valsedlar. Det finns också exempel på hur brevbärare har slängt valsedlar och valmaterial i protest för att de helt enkelt inte sympatiserar med det politiska partiets synpunkter eller informationen som framkommer av materialet.

Vi välkomnar därför de slutsatser regeringen dragit i propositionen. Det gäller i synnerhet att man inte avser att gå vidare med oskicket att placera valsedlarna bakom valskärmarna då detta i än högre grad inbjuder till att demokratimotståndare har möjlighet att sabotera eller manipulera valsedlarna.

Fru talman! Sverigedemokraterna föreslår en enkel men också mycket effektiv lösning på problemet med valfusket. Mycket av fusket skulle nämligen kunna åtgärdas ganska enkelt genom att alla partier som sitter i Sveriges riksdag delar på en gemensam valsedel. Möjligheterna som finns i dag att rösta på vem man vill av partiets kandidater kan kvarstå, exempelvis genom att valsedelns baksida upplåts för det ändamålet.

Därför, fru talman, är Sverigedemokraternas mening i detta läge väldigt tydlig. Sverige borde införa ett system med gemensamma valsedlar. Exakt hur systemet med en gemensam valsedel ska utformas i praktiken är så klart en öppen fråga som bör utredas vidare och således också diskuteras.

Inget annat parti i Sveriges riksdag är berett att ens diskutera frågan om gemensamma valsedlar vidare. Därför är jag tyvärr övertygad om att vi även nästkommande val kommer bevittna hur den här typen av valfusk från antidemokrater kommer fortsätta.

Fru talman! Allmänna och hemliga val är tillsammans med ett antal grundläggande rättigheter demokratins absoluta kärna. I idealfallet går allting rätt till, och valsystemet är effektivt och rättvisande. Väljarnas utslag får avgöra vilka som ska få förtroende att styra över det som behöver styras gemensamt, och styrningen kan ske på ett förutsebart och stabilt sätt. Sedan finns det situationer där det blir mer komplicerat och där det inte är lika enkelt. Då är det särskilt viktigt att vi har fastställt tydliga och kloka regler för hur vi hanterar uppkomna situationer.

En sådan situation är just när omval behöver genomföras. Politisk stabilitet är önskvärt ur så många perspektiv, inte minst för ekonomin. De största hoten är alltid de okända hoten. När vi hamnar i det läget att omval behöver genomföras, finns goda skäl att tillse att det kan ske så snabbt som möjligt givet de höga krav på konstitutionell rättssäkerhet som måste ställas.

Den här frågan har behandlats tidigare. I samband med att konstitutionsutskottet formulerade sitt betänkande Snabbare omval under riksdagsåret 2012/13 beslutade riksdagen att tillkännage för regeringen att förutsättningarna för omval ska vara i princip desamma som för det ordinarie valet. Riksdagen tillkännagav också att en tidsfrist ska bestämmas som är så kort som det praktiskt är möjligt. I betänkandet framhöll konstitutionsutskottet att de bästa möjliga förutsättningarna för ett snabbt omval till exempel är att röstlängden är densamma, och likadant gäller valsedlar, partier och kandidater.

I förslaget som nu ligger, som inte alls saknar förbättringar, är det dock endast de deltagande partierna som inte kan ändras. Förslaget innebär att partierna får möjlighet att driva nya nomineringsprocesser, ta fram nya valsedlar och att en ny uppdaterad röstlängd ska gälla.

Det kan kännas bra ur ett demokratiskt perspektiv. Ju fler val, desto bättre. Men samtidigt urholkas själva idén med ett snabbt genomfört omval. Ett omval ska vara just ett omval och inte ett extraval. Sedan kan det som vi har sett också finnas anledning att ha sådana, men det är en annan sak.

Fru talman! Den längsta tiden för genomförande av ett omval är enligt propositionen tre månader efter det att Valprövningsnämnden har beslutat att omval ska genomföras. Till det ska läggas tiden från valdagen tills valresultatet kungörs, normalt en till två veckor, tiden för möjlighet att överklaga valresultatet som är tre veckor och också den tid det tar för Valprövningsnämnden att utreda och besluta att omval ska genomföras.

Vi har under senare år haft några situationer där omval har behövt genomföras. Jag tänker till exempel på Västra Götalands landsting och i Örebro kommun. Där ägde omval rum tre månader och fyra dagar efter det att beslut om omval hade fattats. Det är fyra dagar mer än vad vi nu ska fatta beslut om. Problemet var där inte själva tidsutdräkten utan att det tog väldigt lång tid för Valprövningsnämnden att utreda frågan och fatta ett beslut. Nästan fem månader efter valdagen kunde man fatta ett beslut.

Det som vi nu fattar beslut om riskerar att bli ganska tandlöst för det syfte vi vill uppnå. Jag vill därför yrka bifall till Centerpartiets reservation 1 om att samma förutsättningar ska råda vid omval som för det ordinarie valet samt att ett omval ska ske inom två månader efter det att Valprövningsnämnden fattat beslut om att omval ska ske.

Fru talman! Liberalerna ställer sig till viss del bakom det betänkande om snabbare omval som vi nu debatterar. Omval är väl ingenting som en politiker vill ha, knappt ens om det gått dåligt för en själv i valet. Men samtidigt är möjligheten att både rättssäkert och skyndsamt kunna genomföra ett sådant när det behövs en klart fundamental del i en demokrati.

Så långt det är möjligt bör samma förutsättningar gälla vid omvalet som vid det ordinarie valet. Inga nya partier ska kunna anmälas till omvalet. Endast de partibeteckningar som användes i det val som omvalet avser får lov att användas. Ett partis ursprungliga anmälan av kandidater ska gälla även för ett omval, såvida det inte är just kandidaterna som utgör problemet och är grunden för omvalet. Då bör de naturligtvis också kunna ändras.

Liberalerna har ändå i detta betänkande två reservationer. De rör valhemlighet och valsäkerhet och valhemlighet för synskadade. Det svenska systemet för valförrättning har brister vad gäller valhemlighet och valsäkerhet. Vi som åker runt och granskar andra länders val kan också här hemma se att det förekommer familjeröstning där flera personer ställer sig bakom valskärmen och tillsammans gör i ordning sina valkuvert, trots att det formellt inte är tillåtet.

Många väljare känner sig också besvärade av att behöva plocka valsedlar som ligger öppet framlagda i vallokalen. Regeringen gav en statlig utredare i uppdrag att bland annat överväga och föreslå ändringar i fråga om hur valsedlar tillhandahålls och hur de ska placeras. Utredarens förslag att valsedlarna ska placeras innanför valskärmen mötte dock betydande kritik, bland annat på grund av den uppenbara risken för sabotage.

Vi delar regeringens bedömning att utredningens förslag i den delen inte bör genomföras. Samtidigt är vi kritiska till att så mycket dyrbar tid har gått förlorad vad gäller möjligheten att stärka valhemligheten och valsäkerheten. Regeringen säger visserligen i propositionen att: Frågan om att vidta åtgärder för att ytterligare förstärka valhemligheten bör bli föremål för fortsatta överväganden. Det är ett föga offensivt uttalande om en verkligt viktig fråga, tycker jag.

Inför 2018 års val är det tyvärr nu för sent att göra reformer. Men ansträngningar bör göras för att komma till rätta med bristerna åtminstone till Europaparlamentsvalet 2019, och därför kvarstår Liberalernas reservation.

År 2014 var det första år då myndigheterna skulle garantera att vallokalerna var tillgängliga för alla och därmed att individer med funktionsnedsättning inte skulle bli diskriminerade. Kommunernas dispens att kunna använda otillgängliga lokaler upphörde då. Men fortfarande 2018 kan personer med synnedsättning inte rösta med fullständig valhemlighet i vallokalen. Det går nämligen inte att personrösta på en kandidat utan att be om hjälp och då röja sin valhemlighet.

Med anledning av ett tidigare motionsyrkande från Liberalerna tillkännagav riksdagen 2016 vikten av att synnedsatta ska kunna personrösta utan att tvingas röja valhemligheten. Ambitionen bör, enligt riksdagens mening, vara att en fullgod lösning ska finnas på plats så snart som möjligt, dock senast inför 2022 års allmänna val.

Liberalerna välkomnar att det finns bred uppslutning för detta i riksdagen. Därför är det mer oroande att regeringen fortfarande inte har vidtagit några konkreta utredningsåtgärder. Det räcker inte med att man understryker vikten av att alla kan rösta på ett värdigt sätt eller att sekretess ska gälla. Detta är inte acceptabelt i ett land som Sverige. Vi återkommer därför i samma fråga och yrkar på att regeringen skyndsamt bör tillsätta en utredning där det i direktiven ingår att ta fram konkreta förslag på hur valhemligheten för synskadade kan stärkas.

Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 4.

(Applåder)

Fru talman! Att man har ett valsystem som är tillförlitligt, som människor känner igen och som är stabilt över tid är ett viktigt fundament i en demokrati. Tilltron till demokratin och därigenom också att man avstår från att ge sig iväg på experiment med andra styrelseformer är ett väldigt viktigt fundament. Därför ska man vara försiktig med förändringar i valsystemet.

Fel får inte ske under ett val, men de sker ändå. Därför kan man överklaga val. Det görs, och vi har haft omval vid ett antal tillfällen i Sverige. Att omvalet kan ske så snabbt som möjligt är väldigt viktigt. Att omvalet sker under förhållanden som är så likartade det ordinarie valets förhållanden som möjligt är också viktigt för tilltron till demokratin.

En utredning har tittat på vilka sätt man kan få fram snabbare omval på. Det finns några punkter som man vill betona. Ett omval ska ske senast tre månader efter Valprövningsnämndens beslut. Det ska bara vara de partier som deltog i det ordinarie valet som kan delta i omvalet. Man ska bara i undantagsfall kunna ha nya kandidater. Tidsfristerna för utsändande av röstkort kortas, och man gör också en effektivisering av överklagandeprocessen för att kunna få ett snabbare resultat.

Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag hoppas att jag har återfått en lite lugnare andhämtning nu - jag var lite andfådd när jag stod här i talarstolen första gången i dag.

Som socialdemokrat representerar du i någon mening också såklart regeringen, Hans Ekström, och det är naturligt att regeringen yrkar bifall till förslaget i betänkandet och till propositionen i sin helhet.

Sverigedemokraterna har här en reservation till förmån för en följdmotion där vi argumenterar för ett system där man borde överväga att titta på det här med gemensamma valsedlar. Regeringen har också tillsatt en referensgrupp. Jag personligen satt i den referensgruppen, och där diskuterades egentligen aldrig den här frågan över huvud taget. Det finns andra länder som har en sådan här lösning, och jag tror att man skulle kunna komma till rätta med en del fusk på detta sätt. Vissa typer av fusk skulle bli helt omöjliga med en gemensam valsedel. Jag har egentligen inte hört några starka argument mot en sådan lösning eller mot varför man åtminstone inte skulle kunna utreda frågan vidare.

Några argument har möjligtvis lyfts om att det skulle vara mer komplicerat med personval och liknande, men jag är rätt övertygad om att vi skulle kunna lösa den knuten också. Från Sverigedemokraternas sida kan jag säga att jag väldigt gärna skulle sätta mig ned och diskutera hur man skulle kunna komma framåt och åtminstone titta på den här frågan mer förutsättningslöst.

Vi är nog alla överens om att det valfusk som har skett i det här landet är helt oacceptabelt och inte får ske. Vi har hamnat i system med omval på grund av att det har förekommit visst valfusk. Jag har en förhoppning om att vi alla kan dela synen att det här är ett problem som vi måste komma till rätta med.

Min fråga till Hans Ekström är helt enkelt: Är Hans Ekström beredd att överväga frågan om att titta på en lösning med gemensamma valsedlar?

Fru talman! Som jag sa tror jag att det är viktigt att man är väldigt försiktig med förändringar av valsystemet. Det är ingenting som inbjuder till experimenterande. Jag kan också på min kammare komma med spännande idéer om hur man skulle kunna ha valsystem som jag personligen kanske kunde tycka var käckare, effektivare eller bättre. Men jag tror att man ska vara väldigt försiktig vid förändringar, och om de ska göras ska de göras i brett politiskt samförstånd, för det är väldigt lätt att man annars trampar fel.

Det kommer naturligtvis ständigt att finnas reformbehov. Det kommer ny teknik som gör att man kanske kan hantera val på annat sätt, men försiktighet är likväl huvudlinjen vid förändringar.

Fru talman! Här står en socialdemokrat och här står en sverigedemokrat, och i det här fallet tycker vi nog till ungefär 99 procent likadant. Jag håller med Hans helt i analysen om att vi inte gör förändringar i valsystemet över en natt. Det ska ske med försiktighet. Vi ska alltid iaktta försiktighetsprincipen.

Det är precis så vår följdmotion och vår reservation är utformade. Vi vill att man ska utreda och diskutera frågan. Det stänger regeringen dörren för, trots att man konstaterar att det här fusket förekommer.

Jag tror att vi alla kan vara överens om att skulle ett system med gemensamma valsedlar införas i Sverige skulle det åtminstone omöjliggöra den typen av vanligt förekommande fusk. Det kan såklart finnas andra nackdelar, men skulle vi införa det skulle vi inte vara först i världen, så jag skulle inte säga att det är särskilt experimentellt.

Vår reservation är försiktigt skriven där det handlar om att titta vidare på frågan. Min förhoppning är att vi i alla fall kanske i utskottet eller vid något senare tillfälle kan återkomma till frågan och diskutera vidare eftersom vi alla är överens om att dessa problem med valfusk är någonting som måste stävjas för att stärka och säkra vår demokrati och yttrandefrihet.

Fru talman! Jag tror att man kan vara säker på att de här förslagen som läggs i dag inte är de sista förändringarna av valsystemet. Det kommer säkert att ske, och det kommer att ske steg för steg. Det är naturligtvis så att man i en framtida utredning också kommer att kunna titta på den här saken. Men precis som jag sa är frågan inte mogen för det nu. Det finns käcka förslag om att man ska kunna sitta och rösta hemma vid sin padda eller dator samtidigt som man har party med kompisarna, och vilka effekter det kan ha på valutslaget vet man inte.

Jag tror att försiktighet är huvudlinjen, men förändringar kommer säkert att komma.

Fru talman! God fortsättning till fru talmannen och god fortsättning till mina kära kollegor i konstitutionsutskottet!

Vi rivstartar våren i konstitutionsutskottet med att ta oss an något som faktiskt eventuellt kan komma att bli aktuellt även efter höstens val, men vi får hoppas att det inte blir så.

Sedan Valprövningsnämnden inrättades 1975 har sex kommuner och ett landsting haft omval av olika anledningar. Tre av dessa omval har skett i närtid - två i samband med valet 2010 i Västra Götalandsregionen och i en valkrets i Örebro, och ett vid det senaste valet, 2014, då det inte gick riktigt till i Båstad.

Vid alla de här omvalen tog det mellan fem och sex månader till att man kunde hålla omvalet. Det föranledde att konstitutionsutskottet tog initiativ till att tillkännage för regeringen att vi måste hitta former för detta. Det måste gå snabbare, för det uppstår självklart ett antal olika frågeställningar av både praktisk och formell karaktär som man måste komma till rätta med.

Fru talman! Anledningarna till omval har varit felaktigt godkända budröster, förtidsröster som inte har räknats, att väljare inte har fått rösta, att Centerpartiets röster inte har kommit med i den slutliga sammanräkningen och att sverigedemokratiska valsedlar inte har funnits med när valnämnden har räknat samman resultatet.

När man har tittat på det efteråt har man sett att orsakerna bland annat var att man använt en del av valsedlarna som anteckningsmaterial, och sedan har det här blandats ihop. Det vill säga, till stora delar kan man hänvisa till den mänskliga faktorn. Icke desto mindre ska förstås detta i möjligaste mån undanröjas.

Inför 2018 års val, det vill säga i höst, kan vi självklart inte räkna bort risken att mänskligheten felar även denna gång, men vi har även stor anledning att tro att det kan finnas annat kan komma att påverka i olika former och som vi har anledning att uppmärksamma.

Jag har spenderat de senaste dagarna på Folk och Försvar, den försvars- och säkerhetspolitiska konferensen i Sälen. Där ägnades en hel dag och flera seminarier åt just detta ämne. Våra polisiära och militära underrättelse- och säkerhetsorganisationer har all anledning att tro att vårt val i höst kommer att bli föremål för olika former av påverkan. Det kan vara påverkansoperationer under själva valrörelsen, men det är inte heller uteslutet att påverkan kan ske inför valet gällande röstlängder, efteråt under sammanräkningen av avlagda röster och kanske även vad gäller våra olika datasystem. Det vill säga, även andra orsaker än rent mänskliga kan komma att vara en del av spelplanen.

Vi måste därför rigga för detta, och därför är det väldigt bra att vi får den här propositionen med ett antal olika ändringsförslag att ta ställning till i god tid inför höstens val så att vi kan vara beredda om det här skulle inträffa även under detta val.

Fru talman! I uppdraget till regeringen finns en hel del olika problemställningar som också har behandlats i den utredning som presenterades till underlag för den här propositionen och som man kanske inte riktigt tänker på i första hand. Man vill ha snabbare omval. Vad innefattar då det? Det innefattar till exempel att man kan ha flyttat eller hunnit fylla 18 år under den tid som gått och om nya partier har hunnit bildas. Under ett halvår kan en del nya frågeställningar ha dykt upp på den politiska spelplanen, och utifrån det kan nya konstellationer såväl som en vilja att bilda nya partier ha uppstått. Det kan också vara så att kandidater har hoppat av, bytt parti eller i värsta fall gått bort.

Allt detta har såklart kokat ned till ett antal förslag i den proposition som vi har behandlat i vårt betänkande och som vi moderater står bakom. Det finns en del utestående frågor som bland annat Liberalerna har lyft upp i sina reservationer som man självklart måste titta på. Det handlar om valhemlighet och tillgänglighet, två mycket viktiga frågor som självklart inte kommer att släppas.

Propositionen som sådan och dess förslag tycker jag att mina företrädare här i talarstolen har beskrivit på ett väldigt förtjänstfullt sätt. Vi moderater yrkar för vår del bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! År 2011 var ett dramatiskt år i Västra Götalandsregionen. För första gången blev det ett omval på landstings- och regional nivå. Innan dess har det varit omval på kommunal nivå vid ett antal tillfällen. Orsakerna har bland annat varit felaktigt godkända budröster, förtidsröster som inte räknats och väljare som inte fått möjlighet att rösta.

I Västra Götaland var det särskilt Centerpartiet som påverkades. Det var 16 röster som försvann på vägen mellan valförrättarna i Skövde och länsstyrelsen, röster som skulle ha kunnat flytta mandat. Dessutom var det också över 100 budröster i Göteborg som blev felaktigt godkända.

Vid det här tillfället tog det åtta månader innan omvalet kunde ske, något som väckte kritik. Denna hårda kritik har nu lett till att vi har lagändringar på riksdagens bord som ska strama upp och se till att det kan gå betydligt fortare med omval i framtiden. Förhoppningen är naturligtvis att vi i allra möjligaste mån ska undvika omval och att det redan i det första skedet ska gå helt och hållet rätt till.

Som ett svar på den kritik som fanns tillsatte regeringen 2015 års vallagsutredning, som i oktober 2016 lämnade betänkandet Snabbare omval och förstärkt skydd för valhemligheten. Delen om valhemligheten kommer regeringen att återkomma med.

Omvalsdelen av utredningen har alltså processats till en proposition som konstitutionsutskottet har hanterat, och vi behandlar i dag de föreslagna lagändringarna i konstitutionsutskottets betänkande KUl8. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I betänkandet föreslår utskottet att tiden som kan gå mellan att Valprövningsnämnden fattat ett beslut om omval och att omvalet sker inte får överstiga tre månader. För att snabba på processen föreslås inskränkningar som också tydliggör att det är ett omval som det handlar om och inte ett extra, eller nytt, val.

Endast de partibeteckningar som användes i valet får användas i omvalet. Listorna på kandidater som fanns på valsedeln i det ordinarie valet ska vara utgångspunkten, dock med möjlighet till smärre förändringar om en person till exempel inte är valbar av något skäl.

Det blir också en kortare tidsfrist för utsändning av röstkort, och eventuella överklaganden sker direkt till Valprövningsnämnden.

Parallellt har utskottet, utöver regeringens proposition, också behandlat ett antal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden, liksom två följdmotioner.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Om det är någon som har slagit på tv:n, för många av våra riksdagskollegor följer den här debatten via tv:n, eller om folk ur allmänheten tittar in och ser vad konstitutionsutskottet sysslar med kan det ju låta som om det är en oväsentlighet - snabbare omval. Men låt mig ge bakgrunden.

Konstitutionsutskottet har som uppgift att värna demokratin. Vi har av våra partier fått uppdraget inte bara att granska regeringen utan att också vara garanter för att skydda, bevara och säkerställa demokratin. En väldigt viktig bit av demokratin är ju valen: att de blir legitima, att de får acceptans och att de inte går att kritisera.

Nu är det ju så att de omval som har varit har kunnat kritiseras. Det här är en utredning som har resulterat i regeringens förslag, en proposition, om snabbare omval. Den täcker dock inte alla problem. Kollegorna i Centerpartiet och Liberalerna har lyft upp frågor som inte är åtgärdade. Även Sverigedemokraterna har nämnt lösningar som är möjliga att diskutera. Ändå finns det inte stöd för dem. Hur kan detta vara?

Jo - vi måste ha en så bred majoritet som möjligt bakom varje ställningstagande. Det handlar ju om att få stöd och legitimitet, och då kan man inte förändra alltför snabbt.

Det vi har förändrat i och med detta betänkande är att omval ska hållas så snart det kan ske, och det är vi överens om, dock senast inom tre månader efter Valprövningsnämndens beslut om omval. Vi är också överens om att inga nya partier ska kunna anmälas till omvalet och att endast de partibeteckningar får användas som användes i det val som detta omval rör. Redan det är ett steg åt rätt håll för att åtgärda de problem som har funnits tidigare.

Vi föreslår också för kammaren att besluta om att ett partis anmälan av kandidater för ett visst val ska vara utgångspunkt för omvalet. Anmälan ska vara så lik de förhållanden som rådde i det ordinarie valet som möjligt. Precis som reservanterna har påpekat har utskottet inte nått fram hela vägen, men detta är vi överens om. Det är spelregler som gäller för alla partier och för alla som röstar. Därmed finns en trygghet för och ett skydd av demokratin.

I framtiden kan det bli förändringar, och vi kan göra justeringar - inte minst Hans Ekström lyfte upp den frågan. Vi gör dem när vi alla är överens. Det går inte att utesluta att de problem som har diskuterats kommer att få lösningar i en framtid. Men innan dess är detta så långt vi har kommit för att garantera demokratin och valen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Fru talman! Betänkande KU12 berör skadestånd och Europakonventionen. Det handlar om en ändring i skadeståndslagen, innebärande enskilda fysiska och juridiska personers möjlighet att få skadestånd av staten eller en kommun vid överträdelser av Europakonventionen avseende skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I Europakonventionen redogörs för bland annat de rättigheterna, men även för rätt till domstolsprövning och rättssäkerhet. I artikel 13 i konventionen anges att den vars fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en inhemsk myndighet. Detta innebär en rätt att få ett påstående om en konventionsöverträdelse prövat av en nationell domstol eller av en myndighet och att få rättelse, avhjälpande eller gottgörelse vid en konstaterad överträdelse.

Däremot finns inga särskilda krav på formerna för rättsmedlen, vilket gör att det rättsmedel som staten ska tillhandahålla beror på karaktären av det klagomål som ska bedömas. Det är i första hand respektive land som får fastställa de närmare villkoren. Staterna har en viss marginal för egna bedömningar.

Ett rättsmedel kan även vara kompensatoriskt, det vill säga erbjuda kompensation för den skada som överträdelsen orsakat. Skadestånd är alltså ett kompensatoriskt rättsmedel. Enligt skadeståndslagen, som det är fråga om i detta fall, gäller bland annat att stat eller kommun ska ersätta en skada som har vållats genom fel eller försummelser vid myndighetsutövning. Det finns dessutom speciallagstiftning som reglerar ersättningsmöjligheterna vid överträdelser av Europakonventionen. Utöver lagstiftning finns också rättspraxis som reglerar dessa frågor och förtydligar förhållandena i skadeståndsfrågan.

Skadestånd och Europakonventionen

Högsta domstolen har till exempel i ett flertal avgöranden funnit att både stat och kommun har ett skadeståndsrättsligt ansvar vid sådana överträdelser. HD har även konstaterat att det allmännas skadeståndsansvar i svensk rätt ska bedömas i ljuset av de krav som Europakonventionen ställer och att den svenska lagstiftningen vid behov ska tolkas fördragsenligt. Det framgår av vissa domar från Europadomstolen att man har vandrat i samma tankebanor.

Det är bra med förtydligandena av domstolarnas avgöranden. De ger en viss juridisk vägledning i skadeståndsfrågan. Men det är inte tillräckligt. Här behöver lagstiftningen också komma i kapp utvecklingen av rättspraxis. Den som till exempel i dag söker efter kunskap om tillgängliga rättsmedel finner inga svar i lagstiftningen i dessa specifika frågor. För att bilda sig en uppfattning om rättsläget måste den enskilde i stället läsa ett stort antal rättsfall och ur dessa försöka skapa sig en uppfattning om förutsättningarna för att få skadestånd.

Även om Europadomstolens praxis inte har uppställt något krav på att rätten till skadestånd ska regleras i lag anser ändå regeringen, och utskottet delar den uppfattningen, att det bör finnas en lagreglering i dessa frågor för att stärka individernas rätt till prövning och för att understryka betydelsen av den grundläggande rättighet som artikel 13 ger uttryck för.

Regeringen konstaterar alltså att Sverige enligt konventionen är skyldigt att tillhandahålla effektiva nationella rättsmedel för att enskilda ska få sina påståenden om konventionsöverträdelser prövade. Om konventionen har överträtts ska den enskilde kunna få gottgörelse. Om det i sådana fall är fråga om skadestånd ska det också bara betalas ut i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra en sådan konventionsöverträdelse.

Fru talman! Utskottet behandlar vidare i betänkandet regeringens förslag om ändring i lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Genom lagändringen rättas en tidigare felaktig hänvisning i lagen. Dessutom utvidgas rätten till ersättning i vissa fall till den som har drabbats av skada vid vissa frihetsberövanden eller andra tvångsåtgärder.

Enligt frihetsberövandelagen kan, som bekant, enskilda under vissa förutsättningar få ersättning från staten, till exempel när någon har avtjänat ett fängelsestraff men senare blir frikänd från det brott som straffet avsåg. Ersättning kan också betalas ut om enskild har drabbats av personskada eller sakskada när vissa myndighetspersoner har hanterat den tillfångatagne, även om det i och för sig har varit fråga om lagenligt våld. Regeringen föreslår nu vissa kompletteringar i fråga om ersättning för skador som uppstår i samband med dessa frihetsberövanden där behovet av lagändringen beror på brister i hänvisningarna mellan frihetsberövandelagen och polislagen. Rätten till ersättning enligt frihetsberövandelagen bör enligt förslaget utvidgas till att omfatta skador som kan uppstå när till exempel en polis använder handfängsel vid transport av en åtalad till en domstolsförhandling, om det finns risk för att den åtalade flyr. En sådan uttrycklig rätt till ersättning har hittills saknats i frihetsberövandelagen.

Slutligen föreslår regeringen att statens ersättningsskyldighet enligt frihetsberövandelagen även bör omfatta skador som orsakas av tjänstemän vid Kustbevakningen och Tullverket, eftersom dessa enligt polislagen har rätt att bruka våld i vissa situationer.

Skadestånd och Europakonventionen

De lagändringar som tas upp i betänkandet föreslås träda i kraft den 1 april 2018. KU ställer sig bakom övervägandena i propositionen och tillstyrker regeringens lagförslag i detta betänkande.

(Applåder)

Fru talman! Jag och Emanuel Öz är överens om mycket, och Emanuel har på ett förtjänstfullt sätt redogjort för mycket av det juridiska i ärendet.

Genom ändringen införs en bestämmelse om skadestånd vid överträdelser av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, normalt sett kallad Europakonventionen. Staten, en region eller en kommun ska enligt bestämmelsen ersätta skador som har uppkommit till följd av att någons rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts av staten, regionen eller kommunen. Skadeståndet ska betalas ut i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen, precis som Emanuel Öz sa.

Utskottet föreslår också att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Genom lagändringen rättas en tidigare felaktig hänvisning i lagen. Det är mer en formell fråga.

Dessutom utvidgas rätten till ersättning för den som utan egen förskyllan drabbas av en personskada eller sakskada på grund av att vissa statliga befattningshavare har utövat ett i och för sig lagenligt våld vid frihetsberövanden eller andra tvångsåtgärder.

Nu, fru talman, kommer jag att redogöra för några nya saker.

Moderaterna har i motion 2015/16:2502 motionerat om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till en reglering av enskilda fysiska och juridiska personers möjlighet att få skadestånd av staten eller en kommun vid överträdelse av Europakonventionen. Våren 2016 biföll riksdagen Moderaternas och Socialdemokraternas motioner. Det var det som föranledde propositionen.

Utredningen om det allmännas ansvar enligt Europakonventionen föreslog i sitt slutbetänkande att en särskild skadeståndsbestämmelse skulle införas. Enligt förslaget skulle en enskild fysisk eller juridisk person som drabbas av en överträdelse av Europakonventionen kunna få skadestånd till följd av överträdelsen från staten eller kommunen.

Skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen är ett led i arbetet med att förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna här i Sverige. Den som utsätts för en rättighetskränkning bör kompenseras för detta.

Regeringen konstaterar att Sverige enligt konventionen är skyldigt att tillhandahålla effektiva nationella rättsmedel för att enskilda ska kunna få sina påståenden om konventionsöverträdelser prövade. Om konventionen har överträtts ska den enskilde också kunna få gottgörelse. En sådan gottgörelse kan, om det saknas andra möjligheter att komma till rätta med en konventionsöverträdelse, enligt regeringen vara rätten att föra talan om skadestånd mot staten eller en kommun här i Sverige och inte enbart enligt praxis.

För att förtydliga rättsläget och därigenom stärka rättighetsskyddet i Sverige föreslår regeringen i denna proposition och utskottet att det i skadeståndslagen införs en möjlighet till skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen.

Skadestånd och Europakonventionen

Fru talman! Alliansen har i motion 2015/16:2493 föreslagit att regeringen även ska tillsätta en utredning med uppgift att analysera frågan om skadestånd vid överträdelse av de grundlagsskyddade fri och rättigheterna i regeringsformen. Riksdagen biföll även detta förslag.

I ett mål om skadestånd efter att en person felaktigt fråntagits sitt svenska medborgarskap, i strid med 2 kap. 7 § regeringsformen, konstaterar Högsta domstolen att det i svensk rätt anses krävas särskilt lagstöd för att få rätt till ersättning för ideell skada. Något uttryckligt lagstöd för att tillerkänna en person skadestånd vid en överträdelse av 2 kap. 7 § regeringsformen finns inte. Trots detta konstateras att en överträdelse av bestämmelsen är av sådant slag att övervägande skäl talar för att ideellt skadestånd ska kunna dömas ut.

Domen medför en delvis ny dimension av regeringsformen. Före domen ansågs inte regeringsformen i sig kunna ge upphov till rättigheter som den enskilde skulle kunna åberopa i domstol för att få skadestånd från staten. Sedan tidigare har dock ersättning kunnat utgå för ideell skada när överträdelser sker mot Europakonventionens bestämmelser. Denna nya dimension av regeringsformen kan på så sätt sägas tillföra en välkommen enhetlighet för enskilda människor mellan regeringsformen och Europakonventionen vad gäller den konkreta innebörden av de grundläggande fri och rättigheterna.

Regeringen anför i propositionen att den avser att återkomma till denna fråga i ett annat sammanhang.

Vi ser fram emot att regeringen tillgodoser detta tillkännagivande från riksdagen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2018.

(Applåder)

Fru talman! Sverigedemokraternas grundläggande uppfattning är att alla påbud och författningar som gäller i Sverige på ett eller annat sätt ska ha fastslagits av svenska folket genom antingen riksdagen eller något annat folkvalt svenskt organ. Samtliga i Sverige gällande författningar och påbud bör även vid behov kunna förändras av svenska folket på sedvanligt demokratiskt manér.

På denna grund motsätter vi oss all överstatlighet där stiftande och kontroll av författningar ligger bortom svenska folkets kontroll. Detta gäller inte minst vilka fri och rättigheter man åtnjuter som medborgare men även hur mer universella mänskliga rättigheter ska tolkas och tillämpas i en svensk kontext, för även om vi menar att vissa värden förvisso är att betrakta som universella - rätten till liv, förbud mot tortyr med mera - måste kontrollen av dessa ligga så nära folket som möjligt.

I den nu aktuella propositionen föreslås att det i skadeståndslagen införs en möjlighet till skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen. Som vi tidigare hört här stadgar konventionen i artikel 13 att var och en har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet, det vill säga att man till exempel har rätt att få sin sak prövad i nationell domstol.

Regeringen menar dessutom att om konventionen har överträtts ska den enskilde kunna få gottgörelse i form av skadestånd. Detta är i sig inte någon revolutionerande tanke, fru talman. Tvärtom gäller detta i stort sett redan i dag, då det bland annat stadgas att staten eller en kommun ska ersätta skada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet vars fullgörande staten eller kommunen svarar för. På senare år har det även i rättspraxis utvecklats en rätt att få skadestånd om Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna trätts förnär. Den nya lagen blir sålunda inte mycket mer än ytterligare kodifiering av redan rådande praxis.

Skadestånd och Europakonventionen

Sverigedemokraterna delar uppfattningen att det är gott att enskilda får utökade möjligheter till skadestånd om de får sina fri och rättigheter kränkta. Vi tycker också att det är angeläget att slå vakt om legalitetsprincipen, det vill säga att det måste finnas uttryckligt stöd i lag för att till exempel kunna utdöma skadestånd eller andra rättsliga påföljder.

Men vi uttrycker bestämt tvivel mot att regeringen föreslår att lagen ska tolkas flexibelt och utformas för att dynamiskt följa med i vilken praxis Europadomstolen än må komma att utveckla. Det är mycket olyckligt att välja en väg där svenska domstolar mot alla principer om överskådlighet, förutsebarhet och enkelhet tvingas anpassa svensk rätt och svensk rättstilllämpning efter en domstol som står bortom svensk kontroll. Eftersom förarbetsuttalanden har stor bäring på svensk lagtolkning hade vi önskat en mindre bred formulering i såväl lag som förarbeten.

Ett lämpligare sätt att hantera dessa angelägna frågeställningar hade varit att fortsätta följa den svenska rättstraditionen att transformera, det vill säga översätta och anpassa, internationella överenskommelser i svensk lag i stället för att inkorporera dem rakt av och överlåta tolkningsföreträdet åt andra.

Sålunda hade en ordning varit att föredra där rättigheterna i Europakonventionen, liksom de flesta andra internationella överenskommelser som Sverige har tillträtt, hade kunnat definieras och följas upp utifrån hur de till exempel definieras i 2 kap. regeringsformen. Detta då regeringsformen till skillnad från Europakonventionen dels inte är en produkt som förhandlats fram som en kompromiss mellan många olika stater, där minsta gemensamma nämnare har fått råda oavsett staternas olika förutsättningar, och dels står under riksdagens direkta kontroll och därmed kan anpassas utifrån svenska förutsättningar. Härigenom hade både legalitetsprincipen och övriga demokratiska principer kunnat tillgodoses på ett adekvat sätt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Fru talman! KU5 handlar om uppföljning av riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen. Konstitutionsutskottet ska enligt riksdagsordningen följa detta arbete och en gång om året meddela kammaren sina iakttagelser. I detta betänkande redovisas resultatet av den uppföljning som har gjorts under 2016. Betänkandet bygger även på yttranden som vi har inhämtat från åtta andra utskott här i riksdagen, vars synpunkter har varit värdefulla.

Subsidiaritetsprincipen handlar som bekant om att beslut ska fattas så effektivt och så nära medborgarna som möjligt. Den används för att avgöra om en fråga ska beslutas på EU-nivå eller i medlemsstaterna, det vill säga det handlar om maktfördelningen mellan de nationella parlamenten och Europeiska unionen.

Det var i samband med godkännandet av Lissabonfördraget som de nationella parlamentens inflytande kom att stärkas, bland annat genom möjligheten som infördes med subsidiaritetsprövning och möjlighet att avge en subsidiaritetsvarning. Det är viktigt att riksdagen tillämpar den möjlighet som Lissabonfördraget då tillskapade - att vi tillsammans med andra nationella parlament kan antingen påverka innehållet i ett lagförslag eller till och med förhindra att lagförslaget behandlas vidare.

Genom dessa möjligheter kan riksdagen tillsammans med andra nationella parlament ta beslut som hamnar så nära medborgarna som möjligt. Det är ur demokratisk synpunkt viktigt att de svenska medborgarna känner att beslut som fattas inte ligger långt från dem och att besluten är förankrade i den svenska vardagen.

Utskottet har kunnat konstatera att riksdagen, sedan Lissabonfördraget trädde i kraft och fram till och med den 31 december 2016, har prövat totalt 623 förslag och lämnat totalt 59 motiverade yttranden till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande. Detta innebär att riksdagen har haft invändningar mot ca 9 procent av alla förslag som har lämnats.

Under 2016 översände kommissionen 100 lagförslag för subsidiaritetsprövning. Detta är en markant ökning jämfört med 2015, då endast 21 förslag översändes, och vi kan även konstatera en ökning i antalet motiverade yttranden: hela 13 stycken under 2016.

Under året utfärdades även ett gult kort i fråga om förslaget till det så kallade utstationeringsdirektivet. Riksdagen lämnade dock inte något motiverat yttrande med anledning av detta förslag, utan det baserades på att andra nationella parlament uppnådde de gränsvärden som krävdes. Därmed har sammanlagt tre gula kort utfärdats sedan dessa verktyg tillskapades, vilket motsvarar knappt 0,5 procent av förslagen. Detta är en indikation på behovet av att fler nationella parlament subsidiaritetsprövar.

En återkommande fråga i KU5 handlar om kommissionens motiveringar. Enligt artikel 5 i protokoll nr 2 om tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna ska utkasten till lagstiftningsakter motiveras med avseende på just dessa principer. Detta gäller oavsett om det är kommissionen eller någon annan som är förslagsställare.

Vi har i samband med tidigare uppföljningar kunnat konstatera brister i kommissionens motiveringar för sina lagförslag, det vill säga motiveringar till varför det passar bättre att besluta om ett lagförslag på unionsnivå. Bristerna har bestått i att motiveringar har varit ofullständiga eller kortfattade eller helt och hållet saknats, vilket försvårar för de nationella parlamenten att bedöma om ett förslag är förenligt med subsidiaritetsprincipen eller inte.

Under 2016 kunde vi konstatera att en positiv utveckling har skett, då endast ett mindre antal av förslagen som prövades helt saknade motiveringar. Men alldeles oavsett detta kvarstår de facto problematiken med avsaknaden av motiveringar från kommissionen. Så länge dessa brister kvarstår utgör det en svaghet i lagstiftningsprocessen inom unionen, vilket kommissionen ytterst bär ansvaret för.

Det är därför viktigt att det klart framgår hur kommissionen har resonerat för att komma fram till om förslagen är förenliga med subsidiaritetsprincipen eller inte. Kommissionen och andra förslagsställare har en absolut skyldighet att motivera sina utkast till lagstiftningsakter i fråga om subsidiaritetsprincipen enligt protokoll nr 2. KU kommer att bevaka denna fråga även fortsättningsvis.

Vidare, fru talman, har KU vid upprepade tillfällen betonat värdet av informationsutbyte mellan de nationella parlamenten, vilket KU framhåller även denna gång. Det konstateras att några sådana kontakter mellan vår riksdag och andra nationella parlament inte tas på önskvärt sätt. Om vi inte kommunicerar med andra parlament kan vi gå miste om värdefull information, men vi går även miste om möjligheten att uppnå de gränsvärden som finns i fördraget för att kunna påverka innehållet i eller stoppa ett lagförslag.

För att säkra det effektiva utövandet av de parlamentariska befogenheterna när det gäller övervakningen av subsidiaritetsprincipen krävs ett utökat samarbete mellan de nationella parlamenten. Denna fråga måste diskuteras med större allvar och i större utsträckning.

I detta sammanhang ska ändå framhållas att några av utskotten har haft kontakter med riksdagens representant vid EU:s institutioner och framhåller att kontakterna fungerar väl och är värdefulla. Detta är en möjlig väg till informationsutbyte med andra nationella parlament men, menar jag, inte fullt tillräckligt för att i praktiken kunna uppfylla syftet med subsidiaritetsprövningen.

Vidare, fru talman, har det när utskott behandlat subsidiaritetsärenden framkommit uppgifter om att informationen i databasen IPEX varken är fullständig eller relevant. Det har till exempel saknats uppgifter från en del medlemsstater, och informationen har inte alltid funnits tillgänglig på engelska. Dessutom börjar tidsfristen för subsidiaritetsärenden löpa samtidigt i alla medlemsstater, vilket gör att utskotten i regel har begränsad nytta av IPEX under själva beredningen av ett ärende.

Detta är ett återkommande problem: Utskott framhåller den begränsade nyttan med IPEX, som behöver förbättras för att kunna bli ett bra stöd för handläggningen av ärenden. Riksdagen bör därför verka för att IPEX utvecklas till att bli ett effektivare verktyg för informationsutbyte mellan de nationella parlamenten. Det ska dock nämnas att en digital strategi för IPEX antogs under 2017 i syfte att bidra till att utveckla och förbättra webbplatsen. Vi får hoppas att det också blir en förbättring.

Fru talman! Konstitutionsutskottet noterar även att flera utskott framhåller att det förekommer att förhandlingarna inom EU om förslagen till rättsakter inleds redan innan tidsfristen för subsidiaritetsprövningen av förslagen har löpt ut. Det är viktigt att EU:s institutioner respekterar tidsgränsen för subsidiaritetsprövningen och att de inte föregriper utfallet av den. De nationella parlamentens roll att kontrollera subsidiariteten riskerar annars att förlora i betydelse.

Slutligen, fru talman, vill jag, som KU har gjort varje år, skicka ett meddelande till riksdagens utskott om vikten av att subsidiaritetspröva utkast till lagstiftningsakter. Jag vet att det låter tjatigt, och vi påpekar det varje år. Men det är en viktig del av lagstiftningsprocessen och en rättighet som vi ska ta vara på.

Detta är fjärde och sista gången denna mandatperiod som jag redovisar uppföljningen av riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen. Jag kommer att med stort intresse följa denna debatt och rapportering även framöver, dock utanför riksdagen, och jag hoppas få höra om de förbättringar som då kommer att ske.

(Applåder)

Fru talman! För oss ledamöter i konstitutionsutskottet är det måhända lätt att tala om subsidiaritetsprinciper, proportionalitetsprövningar, ändamålsenlighet, genomförandeakter etcetera. Men för många väljare ter sig kanske några av dessa utryck främmande och inte alldeles självklara. EU är en odemokratisk, snårig organisation, vars institutioner ligger långt bort och som med sitt typiskt kontinentalt kantiga språk, översatt från byråkratifranska och handläggningstyska, svårligen gör sig till föremål för de svenska medborgarnas kontroll.

Det är också med detta i åtanke som till exempel Lissabonfördraget kom till. EU-byråkraterna och kontinentens makthavare vill göra sig så svårtillgängliga och svåråtkomliga för de suveräna nationernas medborgare som möjligt. Med politiker som Frankrikes Macron och Tysklands Merkel, som ytterligare vill driva på den här utvecklingen, och med tanke på att britterna nu har tagit sitt förnuft till fånga genom att lämna denna monsterstat är det nu viktigare än någonsin att nationalistiskt sinnade demokratiska partier runt om i Europa synar EU i sömmarna och försöker hjälpa väljarna att förstå vad det är som händer.

Därför, fru talman, ska jag nog inte tala så mycket till kammaren och politikerna i KU utan försöka adressera svenska folket och förklara vad det är som sker. Grunden i Sveriges medlemskap i EU är att vi har överlåtit självbestämmanderätt på ett antal områden till EU. Dessa områden är bland annat den så kallade tullunionen, vissa konkurrensregler och den gemensamma handelspolitiken.

Inom dessa områden har vi gett EU den exklusiva befogenheten att besluta vad som ska gälla i Sverige och i övriga medlemsländer. På andra områden har Sverige ännu inte helt gett upp sin självbestämmanderätt. För dessa områden inom unionssamarbetet, där befogenheten är delad mellan unionen och medlemsstaterna, gäller att den så kallade subsidiaritetsprincipen, närhetsprincipen, ska tillämpas.

Enligt subsidiaritetsprincipen ska EU på de områden där EU inte har exklusiv befogenhet vidta en åtgärd, det vill säga utfärda en föreskrift, endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. Det är bara då som EU ska kunna vara den som beslutar vad som ska gälla i Sverige.

Sverigedemokraterna är som bekant det enda partiet i riksdagen som ifrågasätter EU på riktigt och som anser att vi efter omförhandling borde göra som britterna och hålla en folkomröstning om eventuellt fortsatt medlemskap i den monstruösa tingest som EU föga förvånande har utvecklats till sedan Sverige år 1994 i ett trängt ekonomiskt läge och med en knapp majoritet beslutade att varje år betala dryga pengar för att låta andra hantera en del av våra angelägenheter. Men så länge vi är medlemmar har vi att förhålla oss till vad EU faktiskt gör.

Vår principiella inställning till subsidiaritetsprincipen är att det förvisso är positivt att lagstiftning ska företas på lägsta möjliga ändamålsenliga nivå, men vi menar också att nuvarande system förefaller vara konstruerat mest för syns skull och i det närmaste omöjliggör verkningsfulla invändningar mot översända förslag från EU:s institutioner.

Jag ska försöka förklara hur det hela fungerar.

EU-kommissionen, eller i förekommande fall någon annan förslagsställare, ska översända sina utkast till lagstiftningsakter och sina ändrade utkast till de nationella parlamenten för prövning. Efter att utkasten har översänts till de nationella parlamenten får varje nationellt parlament lämna ett så kallat motiverat yttrande till Europaparlamentet, rådet och kommissionen, där man anger skälen till att man anser att det aktuella förslaget inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen, närhetsprincipen. De nationella parlamenten har åtta veckor på sig att inkomma med ett sådant yttrande.

Varje nationellt parlament har två röster, då ju många medlemsstater har fler än en kammare. Om minst en tredjedel av det totala antalet röster som tilldelats de nationella parlamenten menar att ett lagstiftningsförslag strider mot subsidiaritetsprincipen ska utkastet omprövas av kommissionen. Detta kallas för att man delar ut det gula kortet. Efter omprövningen kan kommissionen besluta att stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det.

Om minst en enkel majoritet av de nationella parlamentens röster har ställt sig bakom kritiska yttranden delas i stället ett orange kort ut. Något rött kort som helt stoppar förslaget finns förstås inte, utan även här kan kommissionen välja att stå kvar vid förslaget, ändra det eller dra tillbaka det. Skillnaden här är bara att om kommissionen väljer att stå kvar vid förslaget ska den i ett motiverat yttrande ange varför den anser att förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Därefter ska Europaparlamentet och EU:s ministerråd ta ställning till om de anser att förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Först om en majoritet av dessa EU-institutioner anser att ett förslag från en annan EU-institution inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen faller förslaget, precis som om de skulle rösta nej till förslaget av vilken annan anledning som helst.

Som ni hör är systemet konstruerat för att kommissionen och EU ska få som de vill, oavsett vad de nationella parlamenteten egentligen tycker, även inom de områden där delad befogenhet råder. Och med så höga trösklar, korta tidsramar och litet genomslag har också endast tre så kallade gula kort delats ut sedan Lissabonfördraget trädde i kraft år 2009. De flesta nationella parlament bryr sig inte ens om att pröva alla förslag som kommer, vilket förstås gör det ännu svårare att komma upp i de nivåer som krävs för att kommissionen åtminstone ska titta på förslaget igen. Sveriges riksdag försöker dock dra sitt strå till stacken genom att granska samtliga utkast, hur lönlöst det än må te sig.

Det är alltså mot denna bakgrund som KU gör en uppföljning varje år om hur riksdagen sköter sina subsidiaritetsprövningar. Frågan går då till samtliga riksdagsutskott, varefter KU sedan sammanställer resultatet. Den bild som målar upp sig är dessvärre ganska dyster.

Till exempel har civilutskottet på bakvägar kunnat konstatera att kommissionen flera gånger har ansett sig ha så kallad exklusiv befogenhet på områden med delad kompetens och inte ens översänt något förslag för prövning, vilket naturligtvis är helt oacceptabelt.

Flera utskott påpekar också att kommissionen allt oftare lägger fram förslag till förordningar i stället för direktiv, vilket i sig innebär att handlingsutrymmet för att anpassa EU-lagstiftningen till de skiftande konstitutionella förutsättningarna i respektive medlemsstat minskar. En förordning blir gällande lag i alla medlemsstater, medan ett direktiv omvandlas till svensk lag.

Regeringen bör därför, via sina kanaler och representanter, verka för att institutionerna inte överutnyttjar sin möjlighet att använda förordningar. Vi är förstås också kritiskt ifrågasättande till att kommissionen inte heller företog några förändringar i sitt förslag med anledning av det gula kort som faktiskt utdelades förra året.

Medlemsstaternas parlament har också möjlighet att inom ramen för subsidiaritetsprövningen göra ett proportionalitetstest av förslaget. Det innebär i korthet att riksdagen undersöker om förslaget är så ingripande i det nationella självstyret att det inte motiverar den åtgärd som unionen vill uppnå med förslaget.

Riksdagen lämnade, som vi hörde tidigare, totalt 13 motiverade yttranden under 2016, varav tolv med anledning av förslag från kommissionen. Därutöver prövade riksdagen på eget initiativ ett förslag från Europaparlamentet som överlämnades till riksdagen men där det saknades en underrättelse om att förslaget översänts för subsidiaritetsprövning.

Vi kan konstatera att riksdagens utskott har haft invändningar mot proportionaliteten i åtminstone nio, eller ca 75 procent, av dessa förslag, vilket får anses ytterst anmärkningsvärt och talar med styrka för att det finns både ett önskemål om och ett behov av att låta proportionalitetsprövningen inta en betydligt mer framskjuten roll när subsidiaritetsprövningar genomförs i framtiden.

Vidare har skatteutskottet framfört en rad kritiska synpunkter i fråga om de subsidiaritetsprövningar som utskottet genomfört under 2016, även här i ca 75 procent av de utkast som utskottet har haft att pröva. Utskottet anser bland annat att det har funnits brister i fråga om underlagen till förslagen och att konsekvensanalyser saknades i vissa fall.

Sverigedemokraterna menar att regeringen med kraft borde verka för att EU:s institutioner lämnar fullödiga underlag till de nationella parlamenten.

Men efter att ha tecknat denna ganska dystra bild vill jag trots allt ändå anföra att det är positivt att riksdagens ledamöter för varje år som går engagerar sig alltmer för att kritiskt granska de förslag som EU sänder till oss. Sverigedemokraterna välkomnar att även företrädare för andra partier i riksdagen månar om den svenska självbestämmanderätten och således bidrar till att vi i varje fall inte förlorar mer självständighet till EU på ren slentrian.

Vi ställer oss i huvudsak bakom de slutsatser som våra kollegor i utskottet har dragit, nämligen att det är oerhört viktigt att EU:s institutioner respekterar de redan korta tidsgränserna för de nationella parlamentens prövningar och inte inleder förhandlingar om och förändringar av översända förslag innan tidsfristen för subsidiaritetsprövningarna har löpt ut. Även medlemsstaternas parlament kan förbättra sig genom att bli bättre på att kommunicera med varandra via IPEX och sina respektive företrädare i EU.

Därtill vill jag ge en eloge till finansutskottet, som även i år har genomfört subsidiaritetsprövningen med flit och nit och bland annat funnit att användningen av så kallade genomförandeakter och delegerade akter, det vill säga där man ger kommissionen mer eller mindre carte blanche att fylla ut lagstiftningen efter eget gottfinnande, har ökat oroväckande mycket.

Uppföljning av riks-dagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen

Slutligen ankommer det även på regeringen att inkludera en välutredd proportionalitetsbedömning i sina faktapromemorior. Underlåter regeringen detta försvåras utskottens möjligheter att göra adekvata prövningar.

Tack, fru talman, och förlåt att jag inte respekterade tidsgränsen!

I detta anförande instämde Jonas Millard (SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

Fru talman! Sedan mer än 200 år granskar riksdagens konstitutionsutskott olika aspekter av hur regeringsmakten utövas i vårt land. KU är ett av de verktyg som riksdagen har för att utöva sin kontrollmakt gentemot regeringen. KU kontrollerar om regeringen följer de olika regler och principer som gäller för regeringsarbetet.

Kontrollen av regeringsmakten är faktiskt betydlig äldre än både demokratin och parlamentarismen. KU inrättades 1809, alltså mer än 100 år innan Sverige blev en fullvärdig demokrati med allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män och även mer än 100 år innan parlamentarismen fick sitt genombrott i vårt land. Tankarna att makt behöver balanseras och att makt utan kontroll riskerar att leda till maktmissbruk och godtycke växte fram innan det blev självklart att den offentliga makten bör hämta sin legitimitet hos hela befolkningen.

Samtidigt får man se det som ett steg mot demokratisering att det redan för 200 år sedan infördes en rätt för riksdagen att granska regeringsprotokollen och även som ett steg mot parlamentarismen att regeringen på det sättet i viss mening blev ansvarig inför riksdagen för sina åtgärder.

Nu är Sverige en demokrati där regeringsmakten och den offentliga förvaltningen står under tydlig kontroll. Denna kontroll syftar till att motverka just maktmissbruk och godtycke och främja insyn, gott regeringsarbete och god förvaltning. Den granskning som KU utför har genomförts på olika sätt genom åren, men sedan 1990-talet är det fast praxis att KU varje år överlämnar två granskningsbetänkanden till riksdagen, ett för den så kallade höstgranskningen och ett för vårgranskningen.

Det vi nu debatterar är det betänkande som rör höstgranskningen 2017. Det som KU främst förknippas med är nog vårgranskningen, som bygger på granskning av enskilda statsråd utifrån anmälningar från riksdagens ledamöter. KU och dess kansli lägger dock väl så mycket kraft på höstgranskningen. Jag vill ta tillfället i akt att framföra ett varmt tack till utskottets ledamöter för gott samarbete i denna granskning och likaledes ett varmt tack till KU:s kansli, under ledning av kanslichef Peder Nielsen, för hårt och skickligt arbete under granskningen.

Höstgranskningen kretsar varje år kring ett halvdussin ämnen som väljs ut av KU på KU:s eget initiativ. Det handlar om att studera och följa upp arbetsprocesser inom regeringen och i Regeringskansliet. Fokus ligger inte, som i vårgranskningen, på att ta ställning till om en minister förtjänar kritik eller inte utan på att analysera och se om olika ärendetyper hanteras på ett ur konstitutionell synvinkel tillfredsställande vis och på att ge rekommendationer för framtiden så att regeringsarbetet kan utvecklas.

Jag vill här kort redovisa några av de ämnen som har behandlats i den nu aktuella granskningen.

I granskningen av regeringsprotokollen, som alltså verkligen hör till KU:s kärnverksamheter och som har bedrivits i mer än två århundraden, framhåller KU att tiden mellan att en lag eller annan författning kommer ut från trycket och att den träder i kraft i normalfallet bör vara minst fyra veckor och endast i speciella undantagsfall kortare än två veckor. Syftet är att medborgarna i god tid ska veta vad de har att rätta sig efter. KU noterar att det finns vissa avvikelser från dessa tidsfrister, och utskottet framhåller att regeringen bör se till att upprätthålla tidsgränserna.

Vidare uppmärksammar utskottet varje år i sin granskning någon grupp eller några grupper av förvaltningsärenden som handläggs av regeringen. I årets granskning framhåller utskottet åter att det är otillfredsställande med långa handläggningstider, särskilt om det inte kan motiveras varför handläggningen har dragit ut på tiden. Utskottet påminner också om behovet av dokumentation av olika handläggningsåtgärder, så att det blir möjligt att i efterhand se vad som har skett. Där finns det vissa brister.

KU har även granskat om användningen av sekretessmarkeringar hos Utrikesdepartementet har förändrats över tid. Det ärendet blev det mest dramatiska i denna höstgranskning, eftersom KU upptäckte att UD hade tappat bort flera hundra handlingar om den svenska kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd. Detta ärende kommer dock min partivän Annicka Engblom att kommentera utförligare, så jag säger inte mer om det.

Riksdagens ombudsmän, JO, fattar varje år en stor mängd beslut, vanligen efter klagomål från allmänheten gentemot någon myndighet. I en del av besluten, där JO riktar kritik mot en tjänsteman eller en myndighet, finns också mer generella iakttagelser om brister i lagstiftning eller myndighetsstyrning. Då kan JO göra regeringen uppmärksam på bristerna. KU följer återkommande upp i vilken mån något verkligen sker i Regeringskansliet efter att JO uppmärksammat en brist. Granskningen visar att åtgärder vidtagits i 46 av 58 fall - det är alltså en stor majoritet. Det är positivt. Däremot verkar olika departement ha lite olika rutiner. KU betonar att det är viktigt att alla departement noga beaktar JO:s synpunkter.

Utskottet granskar vartannat år hur regeringen använder sin utnämningsmakt, alltså sin rätt att utnämna myndighetschefer, såsom generaldirektörer och ambassadörer. KU granskar i vilken utsträckning de utnämnda myndighetscheferna har politisk bakgrund, hur fördelningen mellan kvinnor och män ser ut och i vilken mån regeringen har använt sådana öppna rekryteringsförfaranden som infördes för ungefär tio år sedan av alliansregeringen. Alliansregeringen hade ambitionen att minska antalet myndighetschefer med partipolitisk bakgrund. Så blev det, och så har det fortsatt att vara även efter regeringsskiftet 2014.

Om vi bortser från ambassadörerna och tittar på övriga myndighetschefer kan vi konstatera att under perioden 2001 fram till regeringsskiftet 2006 hade 27 procent av de utnämnda myndighetscheferna en partipolitisk bakgrund. Därefter och fram till nästa regeringsskifte 2014 var andelen 17 procent. Under denna mandatperiod har andelen varit 16 procent. Det trendbrott som kom med alliansregeringen tycks alltså ha blivit bestående, vilket är positivt.

Andelen kvinnor bland dem som utses till myndighetschefer i Sverige har ökat tydligt. Sedan regeringsskiftet 2006 är denna andel strax under 50 procent i stället för, som tidigare, omkring eller strax under 40 procent. Sedan det senaste regeringsskiftet 2014 har andelen kvinnor visserligen sjunkit något, till 44 procent. Denna minskning förklaras dock helt av utnämningarna av rektorer, vilka bereds av lärosätena.

Andelen öppna rekryteringar för den krets av befattningar där regeringen avser att tillämpa öppna rekryteringsförfaranden är hög och uppgår till över 90 procent från 2011 och framåt. Också i det fallet har alltså alliansregeringens reformer blivit bestående. Det innebär att de aktuella tjänsterna annonseras ut, så att vem som helst kan söka dem. Det kan jämföras med hur det var före 2006, då regeringen handplockade myndighetschefer utan något offentligt ansökningsförfarande.

Utskottet har också granskat regeringens hantering av informella trepartsmöten i EU, så kallade triloger, då Europeiska kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentet förhandlar fram kompromisser i fråga om olika lagförslag.

En stor majoritet av de rättsakter som antagits under senare tid har varit föremål för trepartsförhandlingar. Det finns en risk för att medlemsstaternas möjligheter till insyn och ansvarsutkrävande försvagas av hur förhandlingarna bedrivs. Det finns ett behov av ökad insyn i trilogerna. Och en förutsättning för att upprätthålla riksdagens inflytande över Sveriges agerande i EU är att regeringen vid behov informerar och samråder med riksdagen även under pågående trepartsförhandlingar.

Av utskottets granskning har det framkommit att det vanligtvis inte förkommer information och samråd under pågående förhandlingar. Utskottet har inte underlag för att här säga om information och samråd borde ha förekommit i större utsträckning men vill framhålla att rutiner inom Regeringskansliet för samråd med riksdagen måste vara anpassade efter den faktiska beslutsprocessen i EU, så att riksdagen kan informeras och påverka även när ärenden är föremål för triloger.

Härutöver har KU granskat bland annat användningen av insynsråd och myndighetsstyrelser i myndighetsstyrningsarbetet. Vi har granskat utredningsväsendet och någon annan fråga. Men jag avstår från att kommentera det närmare.

(Applåder)

Fru talman! Konstitutionsutskottet har granskat statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning inom ett antal områden. Jag kommer att kommentera en mindre del av denna granskning, och andra socialdemokrater kommer att kommentera andra delar.

Till att börja med vill jag betona att ett samlat intryck från denna granskning, precis som från tidigare sådana granskningar, är att det svenska samhällsmaskineriet fungerar väl och är effektivt. Detta beror på en lång förvaltningstradition med rötter hos sådana som Gustav Vasa, Karl XI och Gunnar Sträng, dessutom med vakthundar som Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Detta är inte något självklart utan ett arv som varje generation har att vårda. Det är särskilt viktigt i ett tidevarv då populister vill misstänkliggöra samhällets funktionssätt och utnyttja minsta brist.

Det finns dock alltid områden där det har gjorts misstag och andra områden där förändringar behöver göras. Därför är denna årliga granskning viktig. Medborgarna ska kunna känna sig trygga med att allt görs för att upprätthålla ordning, effektivitet och rättssäkerhet i statsapparaten.

Ett område som granskats är regeringens hantering av myndighetsstyrelser och insynsråd. Valet av styrform är viktigt. Det är bra att Regeringskansliet har tagit fram kriterier för val av form, så att detta inte sker mer eller mindre slumpmässigt.

En fråga som berörts är vikten av placering i säkerhetsklass för att personer som är valda till styrelsen ska kunna få tillräcklig insyn i verksamheten för att kunna fullgöra sitt uppdrag.

Det är viktigt att följa utvecklingen av könssammansättning vid statliga tillsättningar, så att denna inte går åt fel håll. Redovisningen visar att insynsråd och styrelser har en bra könsfördelning.

Senare i debatten kommer andra partivänner att komplettera med vår inställning till andra delar av betänkandet.

Fru talman! Hans Ekström var föredömligt kortfattad i sitt anförande. Jag vill tyvärr redan nu förvarna om att jag kanske drar över tiden med någon minut eller två.

Sommaren och hösten har varit ganska tuffa dagar för konstitutionsutskottet. Om detta beror på osedvanlig flit från oss ledamöter och vårt fantastiska kansli eller på regeringens brist på detsamma är såklart upp till väljarna att avgöra. Klart är i alla fall att granskningen av Transportstyrelsen har tagit upp mycket tid.

Men däremellan har vi funnit tid för KU:s stora höstgranskning. Om denna finns en hel del att säga. Mina företrädare har talat om detta, men jag har ändå en del som jag skulle vilja uttrycka. Jag tänker börja med att tala om kommittéväsendet.

Kommittéväsendet ägs självklart av regeringen, som har att styra riket. Men regeringen är ansvarig inför riksdagen, och därför har KU tittat närmare på detta. Som underlag har KU haft tillgång till utredningar som regeringen tillsatt mellan 1989 och 2015. Vi har granskat val av utredningsform, förekomsten av parlamentariskt inslag, kommittédirektiv och annat som rör kommittéväsendet.

Om syftet främst är att samla in och bearbeta expertkunskap kan en särskild utredare vara att föredra. Detsamma gäller om ändamålet främst är att utveckla eller genomföra regeringens politik. En särskild utredare är även lämplig om uppdraget framstår som begränsat eller är av väldigt teknisk art. Användningen av denna utredningsform har ökat över tid sedan millennieskiftet.

Om det är så att regeringen önskar att få en fråga allsidigt belyst och samtidigt ha ett bredare forum för olika intressenter kan i stället en kommitté vara att föredra.

Andelen utredningar med parlamentariska inslag har totalt sett minskat sedan 1990-talet. I stället har en annan typ ökat, nämligen gruppen särskilda utredare i vars utredning det har funnits någon form av parlamentariskt inslag, till exempel en parlamentarisk referensgrupp.

Det finns därför, fru talman, anledning att erinra om vad utskottet kom fram till under förra hösten: Om en bred politisk förankring är själva huvudsyftet kan en parlamentariskt sammansatt kommitté vara att föredra.

För att säkerställa att det parlamentariska inslaget i en utredning är ändamålsenligt menar konstitutionsutskottet att det är viktigt att syftet med det parlamentariska inslaget noga övervägs innan regeringen tar ställning till utredningens form.

KU har även velat understryka att det lämpligen alltid bör kunna komma till uttryck i kommittédirektiven om regeringens uppfattning är att en utredning ska ha någon form av parlamentariskt inslag.

Om en kommitté med parlamentarisk sammansättning har valts för att hitta ett forum för kompromisser och samförstånd i politiska frågor finns det också, enligt utskottet, skäl för att den ges ett större handlingsutrymme, vilket tyvärr inte alltid visar sig vara fallet.

En viktig fråga är den om kommitténs sammansättning. Det framgår nämligen att ca 10 respektive 25 procent av de särskilda utredarna respektive kommittéordförandena har haft en politisk bakgrund och att drygt 60 procent av kommittéerna har haft ledamöter med en politisk bakgrund.

Detta är någonting som vi i Sverigedemokraterna har varit särskilt kritiska mot. Vi delar dock utskottets uppfattning att det kan ha relevans när det i ett utredningsuppdrag ingår att lägga fram förslag som innebär avvägningar mellan olika intressen där politiska värderingar spelar en viktig eller helt avgörande roll. Det viktigaste när det gäller bakgrund är att den som utses har relevant kompetens för uppdraget.

Andelen utredningar som biträtts av sakkunniga och experter har inte varierat nämnvärt under den studerade perioden. Varierat har dock bakgrunden, och vi har sett en stigande andel av tjänstemän i Regeringskansliet.

En annan fråga som KU haft under övervägande är den om utredningstiden. För utredningar med uppdrag att utreda övergripande och omfattande frågor inom skilda sakområden krävs typiskt sett en längre utredningstid. Samma förhållande råder även när en parlamentarisk kommitté ska försöka att nå en bred och långsiktig politisk överenskommelse.

Slutligen visar granskningen att förhållandevis få av de identifierade utredningsuppdragen har rört genomförande av EU:s rättsakter. En förklaring till detta kan vara att utredningar som syftar till att genomföra EU:s rättsakter ofta hanteras inom Regeringskansliet eller av den berörda myndigheten.

Jag tycker, fru talman, att man kan sammanfatta det hela enligt följande: Rätt använd är en utredning ett gott verktyg för att ta fram goda lösningar. Fel använd blir utredningen tyvärr inget annat än ett beställningsjobb från regeringen.

Fru talman! KU har också granskat myndighetsstyrelser och insynsråd. För förvaltningsmyndigheter under regeringen finns en särskild förordning, myndighetsförordningen, som reglerar myndigheternas verksamhet, ansvar, delegeringskedja med mera.

Myndighetsförordningen reglerar tre ledningsformer: enrådighetsmyndighet, styrelsemyndighet och nämndmyndighet. Om regeringen har bestämt att det ska finnas ett insynsråd vid myndigheten ska rådet utöva insyn i verksamheten och ge myndighetschefen råd.

I den granskning som konstitutionsutskottet nu genomför ingår hur ledamöterna i styrelserna och insynsråden utses. Säkerhetsprövning av ledamöterna samt styrelsernas och rådens sammansättning ingår också.

Dessutom har utskottet under granskningen undersökt vilka kriterier regeringen använder sig av när den beslutar om huruvida en myndighet ska ha en styrelse eller ett insynsråd.

Vi håller med utskottsmajoriteten i stort, men vi tycker inte att utskottet når hela vägen fram i denna fråga. Vi noterar att Statskontoret i sin rapport om myndigheternas ledningsformer har konstaterat att det till viss del har gått slentrian i tillämpningen av ledningsformerna. Så länge det inte finns särskilda skäl väljs i regel enrådighetsformen, och så länge som inga problem uppstår omprövas inte heller ledningsformen.

I rapporten anförs att skälen för att inrätta ett insynsråd ofta är ganska otydliga, liksom föreställningarna om vad insynsråd egentligen ska göra. Vidare anförs att det i både enrådighets- och styrelsemyndigheter är myndighetschefen som är regeringens väg in i myndigheten och också den som det utkrävs ansvar av.

Mot den bakgrunden vill Sverigedemokraterna peka på att det faktiskt finns tre olika former av myndigheter: enrådighetsmyndighet, styrelsemyndighet och nämndmyndighet. Som utskottet konstaterar är valet av ledningsform för myndigheter en strategisk styrningsfråga för regeringen. Att det då finns indikationer på att det gått slentrian i valet av myndighetsform är enligt vår mening rätt så olyckligt.

Regeringen måste varje gång frågan om valet av en myndighets ledningsform är aktuell göra en noggrann bedömning utifrån den enskilda myndighetens uppgifter och dess förhållanden. Om valet sker slentrianmässigt kan man ifrågasätta varför det ska finnas tre olika former av myndigheter. I de fall insynsråd utses måste skälen för detta vara tydliga. Vi vill också peka på det ansvar som åvilar myndighetsstyrelsen i de fall myndigheten leds av ett sådant.

Enligt myndighetsförordningen gäller att myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för verksamheten och ska se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt. Mot just denna bakgrund kan det såklart ifrågasättas att regeringens väg in i myndigheterna endast är myndighetschefen och att styrelserna i praktiken inte används så som det var tänkt. Regeringen måste ha den kontakt med myndighetsstyrelserna samt ge styrelseledamöterna den information och de verktyg som de som styr myndigheterna behöver för att kunna fullgöra sitt uppdrag fullt ut.

Fru talman! Jag kommer nu också att snabbt tala lite grann om utnämningsmakten.

Sedan lång tid - jag tror att det är ända sedan 1809 - har grundlagen stadgat att det vid beslut om statliga anställningar endast ska fästas avseende vid förtjänst och skicklighet. Detta har tolkats lite olika över tid, så även nu.

Bestämmelsen har även återkommande varit föremål för KU:s granskning, och tur är väl det. Sedan 2003 granskar utskottet vartannat riksmöte regeringens utövande av utnämningsmakten inom ramen för den allmänna höstgranskningen. Detta skedde senast 2015, och i höstas var det således dags för granskning igen.

Ett område som utskottet granskar är, i likhet med olika utredningsformer, frågan om politisk bakgrund. KU har tidigare anfört att omständigheten att en person har en politisk bakgrund inte ska vara diskvalificerande vid tillsättningen så länge endast sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet tillämpas vid tillsättningen.

Politisk erfarenhet kan vara en saklig grund att fästa avseende vid och får då värderas tillsammans med andra erfarenheter. Vad som i sådana fall är relevant är inte vilket politiskt parti den person som utnämns har sin bakgrund i, utan det är det faktum att han eller hon har haft vissa uppgifter i en politisk eller offentlig miljö och utfört dessa på ett sådant sätt att det är meriterande för den tjänst som ska tillsättas. Här har regeringen uppenbarligen, och vid ett flertal tillfällen, helt misslyckats. Det finns många exempel på det.

Det kan konstateras att andelen öppna rekryteringar över tid har ökat från ca 70 procent under perioden 2007-2009 till över 90 procent från 2011 och framåt, något som KU och Sverigedemokraterna ser positivt på.

Vi ställer oss bakom huvuddragen i utskottets ställningstagande, då utskottet har valt att granska utnämningsmakten på en övergripande kvantitativ nivå, och väljer därför att inte reservera oss.

Vi ser dock framför oss att utskottet i kommande granskningar av utnämningsmakten på ett mer djuplodande sätt går igenom i vilken omfattning regeringen verkligen levt upp till regeringsformens krav på att det är just sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet som ska ligga till grund för rekryteringarna.

I budgetpropositionen för 2017 skriver regeringen att det från 2007 har rekryterats omkring 300 myndighetschefer. Av dessa har 50 lämnat sitt uppdrag i förtid, förflyttats eller inte erbjudits fortsatt anställning efter den första perioden om sex år.

Tyvärr riskerar det på sikt att leda till att chefsförsörjningen blir ett problem om inte tillräckligt många personer ackumulerar kunskaper och erfarenheter som gör att man kan flytta dem till större myndigheter. Därför vill vi i nu aktuell granskning särskilt framhålla vikten av att regeringen företar en regelmässig uppföljning och utvärdering av såväl öppna rekryteringsförfaranden, inklusive externt rekryteringsstöd, som förflyttningar av myndighetschefer.

I fråga om externt rekryteringsstöd är det av största vikt att det finns ett tydligt samband mellan de mål regeringen sätter upp och den utvärdering som sedan sker. Vi menar att det saknas tydlighet vad gäller i vilken utsträckning externt rekryteringsstöd bör användas.

I en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi publicerad 2003 granskades utnämningar och ansvarsutkrävande av generaldirektörer. Drygt hälften av de tillfrågade statsråden kunde erinra sig att en tillsättning av en generaldirektör blivit en besvikelse. Bland dessa hade hälften blivit besvikna en gång och i resten av fallen mer än en gång. Missnöje med generaldirektörer uttrycktes ofta för bristande ledarskap, till exempel oförmåga att driva igenom vissa förändringar, personalpolitiska problem och samarbetsproblem.

Inom ramen för en uppföljning av förflyttningsbeslut skulle Sverigedemokraterna därför välkomna en noggrann utvärdering av hur väl myndighetschefer har lyckats med sitt uppdrag och i vilken grad det tas med i bedömningen inför eventuella nya utnämningar eller omförordnanden.

Fru talman! Vi debatterar konstitutionsutskottets betänkande 10, Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning eller, som man brukar säga, höstgranskningen. Det är den årliga och mer administrativa granskningen, till skillnad från vårgranskningen som är mer politisk när statsråden granskas efter att vi ledamöter har gjort anmälningar som det finns skäl att utreda.

I den administrativa granskningen följer KU upp olika rutiner i regeringen. Vi brukar komma med lite ros, lite ris och lite rekommendationer. Det är inte lika högljutt som på våren men trots allt viktigt för att ge stöd till ett förbättrat arbete på Regeringskansliet.

Vi brukar ofta kritisera långa handläggningstider, så också denna gång. Det är otillfredsställande när handläggningstiderna blir alltför långa. Samtidigt måste beslutsunderlaget vara tillräckligt så att beslut inte fattas på grunder som inte är säkra. KU påminner dessutom om behovet av dokumentation.

I en särskild granskning har KU tittat på hur Utrikesdepartementet har hanterat sekretessmarkeringar. Det fanns en misstanke om att man sekretessbelägger lite mer än nödvändigt, och det har undersökts. Men iakttagelserna i granskningen ger inte underlag för bedömningen att bruket av sekretessmarkeringar i de granskade ärendekategorierna har ökat över tid. Och Utrikesdepartementets egna sekretessmarkeringar var utformade i enlighet med offentlighets- och sekretesslagen.

Däremot har KU funnit att ett större antal handlingar inte har kunnat hittas hos Utrikesdepartementet, och detta kritiseras. Det är enligt utskottet helt oacceptabelt att handlingar i så stor utsträckning har kunnat förkomma. En myndighet måste ha sådana rutiner för sin dokument- och ärendehantering att risken för att en handling eller ett ärende ska förkomma är minimal. UD har informerat om att åtgärder har vidtagits för att förbättra rutinerna för dokumenthanteringen. Men här kan man föreställa sig att vi kommer att ha anledning att återkomma för att se att det görs i tillräcklig utsträckning.

Fru talman! I år har vi som en del av uppföljningen sådant som JO i sin årsredovisning berättat om att de påpekat till Regeringskansliet. Från KU:s sida menar vi att departementet kan bli bättre på att återredovisa vad man har gjort med anledning av inlagorna från JO. I betänkandet står det att det kan förväntas finnas ett skäl bakom att vissa beslut överlämnas från JO, varför det finns anledning att även dessa uppmärksammas inom departementen och eventuellt läggs till grund för åtgärder från regeringens sida.

Vi har också fortsatt att granska kommittéväsendet. De utredningar som regeringen genom kommittédirektiv tillsatte under 1989, 1992, 1999, 2007, 2011 och 2015 har ingått i granskningen. Bland annat har studerats valet av utredningsform, om det har varit en särskild utredare eller en kommitté, förekomsten av parlamentariskt inslag, utredarens eller kommittéordförandens bakgrund och utredningens sammansättning i övrigt.

Andelen särskilda utredare har varierat över tid och har också ökat med tiden. Enligt utskottet kan en särskild utredare vara bättre om uppdraget är begränsat eller har en mer teknisk karaktär. Om syftet är att samla in och bearbeta expertkunskap kan en särskild utredare också vara att föredra och om syftet enbart är att utveckla eller genomföra regeringens politik.

Omständigheter som i stället talar för en kommitté kan vara att regeringen önskar få del av det kunnande i en viss fråga som finns på olika håll i samhället eller få en allsidig belysning av frågeställningar. En kommitté med personer från olika partier eller intresseorganisationer kan bidra till att man löser upp knutar på ett tidigt stadium.

Andelen utredningar med parlamentariska inslag har totalt sett minskat sedan 1990-talet.

Det är inte många av utredningarna som har haft i uppdrag att ta fram ny kunskap. Utskottet understryker att det emellanåt och vid behov kan vara ändamålsenligt att ge utrymme för att generera ny kunskap.

Förhållandevis få utredningar har enligt genomgången haft helt öppna och generellt utformade direktiv. Kommittéer med parlamentarisk sammansättning verkar dock ha haft det oftare än övriga. Om en kommitté med parlamentarisk sammansättning har valts för att hitta ett forum för kompromisser och samförstånd i politiska frågor finns det enligt utskottet också skäl för att den ges större handlingsutrymme.

När det gäller politisk bakgrund har var tionde av de särskilda utredarna haft en sådan. Bland ordförande i kommittéer är detta något vanligare och finns hos ungefär en fjärdedel. Drygt 60 procent av kommittéerna har haft ledamöter med politisk bakgrund. Flera av de särskilda utredarna och kommittéordförandena har varit jurister eller generaldirektörer.

Avgörande när det gäller bakgrund är enligt utskottet att den som utses har en kompetens som är lämplig. Politisk erfarenhet kan vara en fördel när det i ett utredningsuppdrag ingår att lägga fram förslag som innebär avvägningar mellan olika intressen där politiska värderingar spelar stor roll.

Själva utredningstiden har varierat en del under den studerade perioden. Under 2015 ökade den något. Bortsett från 1989 har förhållandevis få utredningar haft en utredningstid som har varit längre än två år. Hur lång tid en utredning får på sig är en central fråga som hänger nära samman med syftet med ett utredningsuppdrag.

En annan granskning gäller regeringens hantering av myndighetsstyrelser och insynsråd. Utskottet ser positivt på att man inom Regeringskansliet har tagit fram en vägledning med kriterier, och dessa är en bra utgångspunkt för bedömningen vid valet av ledningsform.

Utskottet noterar också att regeringen avser att genomföra ett utvecklingsarbete för att tydliggöra hur myndigheternas ledningsformer bör tilllämpas vid styrningen av myndigheterna och att behovet av ytterligare vägledning om säkerhetsprövning övervägs i detta arbete.

Styrelseledamöter måste få ta del av alla uppgifter hos myndigheten som är nödvändiga för uppdraget. Regeringen bör således alltid noga överväga behovet av att placera ett uppdrag som ledamot i en myndighetsstyrelse i säkerhetsklass.

När det gäller insynsråden är det på samma sätt viktigt att ledamöterna kan ta del av alla uppgifter som behövs för att de ska kunna genomföra sitt uppdrag fullt ut. Även i dessa fall bör frågan om behovet av placering i säkerhetsklass alltid noga övervägas.

Utskottet har på nytt granskat utnämningsmakten. Andelen utnämnda myndighetschefer i Sverige med politisk bakgrund har legat mer eller mindre konstant sedan 2006. Utskottet framhåller sin tidigare uppfattning att politisk bakgrund inte ska vara diskvalificerande vid tillsättningen så länge avseende endast fästs vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Andelen kvinnor som utses är nu strax under 50 procent, vilket givetvis är glädjande.

När det gäller öppna rekryteringsförfaranden är andelen sådana fortsatt hög, vilket är bra. Utskottet ser positivt på införandet av öppna rekryteringsförfaranden och framhåller att det har inneburit viktiga förändringar, exempelvis att fler och andra kandidater kan aktualiseras än när förfarandet är mer slutet.

Slutligen har utskottet granskat regeringens hantering av trepartsmöten i EU. Förhandlingarna i trepartsmöten har tillkommit för att effektivisera EU:s lagstiftningsprocess, vilket är nödvändigt. Samtidigt kan medlemsstaternas möjligheter till insyn och ansvarsutkrävande försvagas av hur förhandlingarna bedrivs.

Antalet antagna EU-lagstiftningsakter som är resultatet av informella trepartsförhandlingar är i dag mycket stort. Det är nödvändigt att finna en ordning som innebär en balans mellan behovet av förtroliga förhandlingar och intresset av insyn.

Fru talman! Enligt regeringsformen ska konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning, och när det finns skäl till det, dock minst en gång om året, ska utskottet meddela riksdagen vad det vid sin granskning har funnit värt att uppmärksamma. Det är där vi är just nu.

Jag får redan nu be om ursäkt för att det kan förekomma viss upprepning av det som föregående talare har sagt.

En repris från tidigare år är att utskottet än en gång påpekar att det förekommer för långa handläggningstider hos regeringen, samtidigt som tid såklart måste vägas mot att ett beslutsunderlag ska vara komplett. Men kravet på snabb och effektiv handläggning måste uppfyllas av regeringen.

Utskottet påminner också ännu en gång om behovet av att dokumentation finns så att ärenden kan följas och förstås även i efterhand.

På temat dokumentation och brister har utskottet granskat Utrikesdepartementet. Bruket av sekretessmarkeringar i de granskade ärendekategorierna har inte ökat över tid. Men sekretessprövningen omfattar numera samtliga handlingar oavsett om handlingarna har skickats på ett skyddat sätt eller inte och oavsett om de har en sekretessmarkering eller inte. UD ska liksom alla departement arbeta så att det svarar mot kraven på god offentlighetsstruktur, exempelvis skyndsamhetskravet, och man kan verkligen fråga sig om detta görs.

I granskningen har också upptäckts att hundratals handlingar om den svenska kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd har försvunnit. De är puts väck, och det är naturligtvis helt oacceptabelt. Detta tillsammans med den senaste tidens händelser öppnar för många frågor om hur UD leds och sköts - något som vi med kraft avser att komma tillbaka till under vårens granskningar.

Vad rör regeringens hantering av myndighetsstyrelser och insynsråd är det positivt att man inom Regeringskansliet har tagit fram en vägledning för ledningen. Vi noterar också att regeringen avser att genomföra ett utvecklingsarbete för bättre styrning av myndigheterna. Det är också viktigt att regeringen kontinuerligt följer upp styrelsernas och insynsrådens arbete liksom att behovet av säkerhetsgranskning och ledamöter alltid måste övervägas.

Självfallet är det viktigt att tillvarata kompetensen hos både kvinnor och män liksom hos personer med olika bakgrunder och erfarenheter.

För att fortsätta på temat mångfald och representation vad gäller utnämningsmakten kan vi konstatera att andelen myndighetschefer i Sverige med politisk bakgrund har varit mer eller mindre konstant i modern tid. Detsamma gäller chefer vid utlandsmyndigheterna.

Utskottet framhåller att politisk bakgrund åtminstone inte ska vara diskvalificerande vid tillsättningen så länge det är sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet som bedöms.

Det är då glädjande att se att andelen kvinnliga myndighetschefer och kvinnliga chefer vid utlandsmyndigheterna ökat markant och nu ligger runt 50 procent. Sannolikt är det ett resultat av att det är just förtjänst och skicklighet som ligger till grund för utnämningarna, tänker jag lite högt och för protokollet.

KU har också granskat regeringens hantering av trepartsmöten i EU. Förhandlingarna i trepartsmöten kom till för att förenkla och effektivisera EU:s lagstiftningsprocess, vilket är helt nödvändigt om EU ska fungera. Samtidigt innebär trepartsmöten att medlemsstaternas möjligheter till insyn och ansvarsutkrävande kan försvagas. Utskottet delar därför Europeiska ombudsmannens åsikt om behovet av ökad insyn.

Det behöver finnas en ordning som ger balans mellan behovet av förtroliga förhandlingar och transparens. En förutsättning för att upprätthålla riksdagens inflytande över Sveriges agerande i EU är att regeringen informerar och samråder även under pågående trepartsförhandlingar.

Man kan tillägga att riksdagens parlamentariska EU-kommitté, som har sitt sista möte inom någon vecka, avser att komma med förslag om hur detta arbete ska ske. Det är ingen hemlighet att ledorden i utredningen kommer att vara dialog och transparens. Det törs jag meddela utskottet.

(Applåder)

Fru talman! Vi talar i dag om granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag skulle kunna ta upp de enskilda delarna, men jag ska nöja mig med att slå ned på några få saker som sticker ut och som är viktiga att lyfta upp. Tidigare kollegor har lyft fram helheten på ett gott sätt, och vi kommer att få höra fler aspekter på detta.

Det jag kan bidra med är möjligen att tillrättavisa ledamoten Rasmus Ling, Miljöpartiet, som råkade säga att vårens granskning av KU är en politisk granskning. Det är den inte. Det är tvärtom så att både höstgranskningen, som handlar om strukturerna i administrativt inriktad granskning, och vårens granskning, där KU granskar enskilda statsråd, sker utifrån en konstitutionell grund och inte en politisk bedömning.

Partierna gör politiska granskningar av statsråden för och emot, och ledarredaktioner och väljare gör en politisk granskning. Inte minst väljarna gör detta vid varje val. Men KU gör inte det. Vi lägger oss vinn om att inte göra en politisk granskning.

Vad har vi då kommit fram till som är mer viktigt än annars när det gäller höstens granskning? Till att börja med görs den grundligt. På våren diskuterar utskottet vilka övergripande administrativa och strukturella områden som behöver granskas. I enighet kommer vi fram till dessa områden. På sommaren börjar kansliet med att inhämta material, och hösten går väsentligen åt till att ägna sig åt detta. Det blir en hel del mejlväxling med Regeringskansliet, och besök om så är nödvändigt. Vi inhämtar nödvändigt material, och utifrån detta kan vi se att de olika funktionerna fungerar bättre eller sämre.

Något som sticker ut lite grann är, som vi hörde tidigare här, att Utrikesdepartementets handlingar förkommer alldeles utan att man har kunnat ange vart de har tagit vägen, hur det har kunnat ske eller vad man har gjort för att säkerställa att det inte upprepas. Detta är helt oacceptabelt.

Jag vill lyfta fram att vi har använt betydande tid till att se hur kommittéväsendet fungerar, med de olika sorters kommittéer som kan finnas. Det finns en bred politisk enighet i utskottet om att en parlamentariskt sammansatt kommitté kan vara att föredra när en bred politisk förankring är ett huvudsyfte. Även det parlamentariska läget i riksdagen kan vara av betydelse eftersom sådana kommittéer ger en minoritetsregering möjlighet att politiskt förankra förslag innan de överlämnas till riksdagen.

Det har varit alltför mycket av referensgrupper där ledamöter från olika partier som har suttit i referensgrupperna inte har haft något egentligt inflytande på utredningen och kanske heller inte har kunnat tillfoga en reservation eller en avvikande mening. KU tycker inte att detta är tillräckligt i de fall där det behövs en bred politisk förankring.

(Applåder)

Fru talman! Vi behandlar som sagt konstitutionsutskottets betänkande KU10, som är en tjock lunta på hela 725 sidor. Denna gång innehåller den nio olika sakområden som vi har tittat lite extra på. Jag tänkte belysa två områden lite till, och det är besluten från justitieombudsmännen och kommittéväsendet. Nu har många av utskottskollegorna redan berört mycket, men jag tänkte försöka säga lite till.

Riksdagens ombudsmän, som vanligen benämns justitieombudsmännen eller JO, som vi kort säger, har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina skyldigheter. Detta regleras i lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän, fortsättningsvis kallad instruktionen. Justitieombudsmännen bedriver sin verksamhet genom prövning av klagomål från allmänheten samt genom inspektioner och andra undersökningar som de finner nödvändiga.

Det är allmänheten som gör en JO-anmälan när man tycker att något har blivit fel. Då är det justitieombudsmännens skyldighet att undersöka om det har blivit fel och i så fall ställa ansvarig myndighet till svars.

Utskottet konstaterar att genomgången av de åtgärder som vidtagits med anledning av justitieombudsmännens framställningar och beslut har gett värdefull information om vad ombudsmännens iakttagelser har lett till.

I likhet med vad utskottet hade uttalat tidigare gav redovisningarna av vidtagna åtgärder anledning att framhålla att framställningarna och iakttagelserna från justitieombudsmännen borde vara ett angeläget inslag i arbetet med att förbättra lagstiftning och rutiner och att man bör titta på detta kontinuerligt.

Genom en skrivelse till Regeringskansliet har utskottet begärt en redovisning av de åtgärder som vidtagits med anledning av dels de framställningar som gjorts enligt 4 § instruktionen, dels de beslut som har överlämnats av JO för kännedom. Som svar överlämnades den 5 oktober 2017 promemorior som upprättats inom Regeringskansliet. Svar har lämnats av de departement som nu har sakansvaret för de frågor som aktualiseras i den framställning och de beslut som JO överlämnat. Varje framställning har ett specifikt nummer och är lätt att följa. Detta kan man hitta i skrivelsen.

Framställningarna redovisas i en åtgärdstabell med åtta punkter:

Ny eller ändrad reglering har införts.

Utredning pågår.

Frågan har utretts och bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Frågan bereds i Regeringskansliet.

Frågan har utretts och inte föranlett några särskilda åtgärder.

Beslutet har inte bedömts föranleda några särskilda åtgärder.

Den berörda myndigheten har tillförts resurser, fått uppdrag med mera.

Beslutet har översänts till myndighet för kännedom.

På så sätt är det ganska lätt att följa och gå tillbaka och se vad som har hänt och vad som har gjorts.

Utskottet noterar att justitieombudsmännen har gjort en framställning enligt 4 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän under den granskade perioden, vilken har lett till ändrade bestämmelser i polislagen, bland annat.

I stort sett samtliga av de beslut som överlämnats för kännedom - 55 av 58, vilket jag tror att även ordföranden nämnde tidigare - gällde frågor som omfattades av Justitiedepartementets eller Socialdepartementets sakansvar, det vill säga 28 respektive 27 beslut. Av dessa beslut hade 1 inom Justitiedepartementets område och 9 inom Socialdepartementets område lämnats utan åtgärd. Övriga 45 hade lett till åtgärd.

Bland de överlämnade beslut som andra departement hade sakansvaret för hade 1 av totalt 3 lett till någon åtgärd. Genomgången av de åtgärder som vidtagits med anledning av justitieombudsmännens framställningar och beslut har gett värdefull information om vad ombudsmännens iakttagelser har lett till.

Utskottet vill här understryka att det kan förväntas finnas ett skäl bakom att vissa beslut överlämnas från JO, till exempel upptäckta brister i lagstiftning. Det finns därför anledning att även sådana beslut uppmärksammas inom departementen och eventuellt läggs till grund för åtgärder från regeringens sida, bland annat för att det ska vara lättare för utskottet att kunna följa upp vad departementet har gjort.

Nu tänkte jag övergå till att tala om kommittéväsendet, och om detta har det redan sagts mycket. Jag tänkte lägga mer fokus på vad vi från utskottets sida skulle vilja se lite mer av, förutom det som utskottskamrater tidigare har sagt. Det framgår av genomgången att uppgifterna i redovisningen av utredningarnas sammansättning i kommittéberättelserna har varierat under de studerade åren 1989, 1992 och 1999. I regel angavs alltid utredarnas, kommittéordförandenas, kommittéledamöternas, de sakkunnigas och experternas titlar.

Under 2000-talet har en förändring skett när det gäller de uppgifter som redovisas. Ibland saknas uppgifter om en utredares eller en kommittéordförandes titel. Det kan också vara så att titlarna på de personer som har biträtt en utredning inte framgår.

Genomgången visar dessutom att redovisningen i kommittéberättelsen om utredningars sammansättning varierar väldigt mycket mellan de olika departementen.

Enligt utskottet ligger det ett värde i att inte bara en utrednings sammansättning framgår av kommittéberättelsen utan även att redovisningen är enhetlig och transparent. Regeringen bör här överväga vilka principer som ska gälla i denna del för redovisningen även i framtiden. Det är något som vi särskilt vill belysa.

(Applåder)

Fru talman! I Sverige är vi stolta över att vi har en öppen tillgång till allmänna handlingar och att vi har ett transparent samhälle. Men även en nation och myndigheter kan finna att det finns anledning till att allting inte alltid ska vara offentligt. Därför har vi också i förhållande till tryckfrihetsförordningen, med rätt att ta del av allmän handling, OSL, offentlighets- och sekretesslagen, som begränsar densamma.

I konstitutionsutskottets betänkande 10 finns det ett avsnitt som vi från utskottet såg anledning att titta lite extra på utifrån uppfattningen om att UD ganska vidlyftigt använder sina sekretessmarkeringar. För någon som hyser en mycket stor beundran för logistiker och arkivarier - det vill säga ordning och reda, vilket man förstår att jag gör när man tittar in på mitt kontor som är långt ifrån det - är detta en fantastisk djupdykning i hur det fungerar och som är utmärkt gjort av vår medarbetare på konstitutionsutskottets kansli.

Vad handlar detta då om? Jo, det handlar om att vi har tittat på huruvida UD hanterar sina sekretessmarkeringar vidlyftigt. Det visar sig att detta med sekretessmarkeringar inte är så helt enkelt som man skulle kunna tro. Om en handling alltså sekretessmarkeras - det vill säga om den är i pappersform med en stämpel, att det framgår vilken myndighet det gäller, när den har inkommit och vilken förordning som ska vara tillämplig - innebär det däremot inte att den måste vara hemlig i sig. Delar av den kan vara hemlig, och den kan faktiskt vara offentlig fast den har en sekretessmarkering. Det kan även vara precis tvärtom, det vill säga att en handling som inte har någon sekretessmarkering behöver inte vara offentlig utan kan vara hemlig.

När vi tittade på detta visade det sig vara en snårskog. Men även om vi som lekmän kanske inte har full koll är det självklart viktigt att man på en myndighet som Utrikesdepartementet, med alla de förbindelser som man har mellan våra olika beskickningar, i förhandlingar med olika länder eller med enskilda och flera länder, hanterar detta på ett korrekt sätt.

Fru talman! På UD har man delat in sin information, dessa sekretessmarkeringar, i fyra skyddsklasser. Dessa har man separerat i olika nät - ett rött och ett grönt nät - för att man ska kunna separera tillgängligheten till det. Det är egentligen det som det handlar om. Det gröna nätet är sådant som egentligen alla UD-anställda har tillgång till i sina datorer, Ipadar, telefoner och så vidare. Det röda nätet är mer slutet just därför att det kanske innehåller mer av skyddsvärd information.

I den granskning som vi har gjort har vi kunnat konstatera att det som vi utgick ifrån, det vill säga att sekretessmarkeringarna används vidlyftigt, har vi inte haft något belägg för. Däremot är användningen av sekretessmarkeringarna generell. Sedan utgår man från varje utlämnande av handling, det vill säga begäran, och om en handling ska maskeras i sin helhet eller i vissa delar. Utifrån att det i tryckfrihetsförordningen är grundläggande att det ska vara ett skyndsamt utlämnande av handlingar säger det sig självt att detta är en mer trögrörlig materia än om man får mer hanterliga rutiner. Det har vi också anledning att återkomma till.

Till yttermera visso har vi också noterat att det har blivit övervägande fler handlingar som hanteras i det röda nätet än i det gröna nätet, som det kanske finns anledning att komma tillbaka till.

Men det mest allvarliga när granskningen genomfördes på plats av vår kanslitjänsteman var uppdagandet att det fattades ett antal handlingar, och inte så få handlingar, och att det har förekommit under mycket lång tid. Det är såklart helt oacceptabelt att handlingar helt enkelt har förkommit.

Vi har också anledning att gå tillbaka och kontrollera hur handlingarna hanteras när de inkommer. Om de kommer in på ett öppet sätt men sedan sekretessmarkeras finns det all anledning att kanske misstänka att saker och ting har avslöjats trots att de skulle vara sekretessmarkerade, det vill säga bristande rutiner under hela processvägen när man hanterar dokument.

Vi har alltså en vårgranskning framför oss där många av dessa element kommer att återkomma. Som gammal underrättelsemänniska ser jag verkligen fram emot detta. Vår granskning tyder på att det finns en stor förbättringspotential, och det är av stor vikt för rikets säkerhet.

(Applåder)

Fru talman! Som redan har nämnts är det ett digert betänkande som vi har tagit fram och behandlat. Jag skulle säkert med enkelhet kunna överskrida min anmälda talartid även i detta anförande, men jag ska försöka att uppehålla mig vid bara två ärenden. Det handlar om det som vi berörde alldeles nyss, nämligen sekretessmarkeringar hos Utrikesdepartementet, och om det som någon har berört tidigare, det vill säga regeringens hantering av trepartsmöten.

I den granskning som rör sekretessmarkeringar hos Utrikesdepartementet har utskottet alltså låtit gå igenom ett urval av avslutade ärenden hos UD för att undersöka förekomsten av sekretessmarkeringar i dessa ärenden och söka klarlägga om bruket av sådana sekretessmarkeringar har förändrats över tid. Granskningen har inte gällt UD:s sekretessprövningar i de fall allmänheten till exempel begär att få ta del av handlingar hos departementet.

Utskottet har kunnat konstatera att användandet av sekretessmarkeringar i de granskade ärendekategorierna inte har ökat över tid och att Utrikesdepartementets egna sekretessmarkeringar har varit utformade i enlighet med offentlighets- och sekretesslagen. Så långt är väl allt egentligen ganska gott och väl, men däremot finns det en hel del annat att anmärka på när det rör de handlingar som inte har gått att återfinna. Precis som har nämnts har nämligen en hel del handlingar försvunnit och förkommit hos Utrikesdepartementet.

Av det granskade materialet framgår dels att en inte obetydlig andel av handlingarna hos Utrikesdepartementet innehåller en markering om sekretess, dels att utrikessekretess är den i särklass vanligast förekommande sekretessgrunden i departementets verksamhet. Det har visserligen inte gått att utreda i vilken utsträckning alla förkomna handlingar har innehållit sekretesskyddade uppgifter, men mot bakgrund av att departementet i sin verksamhet regelmässigt hanterar handlingar som innehåller skyddsvärd information finns det starka skäl att anta att även handlingar med skyddsvärda uppgifter har funnits bland de handlingar som har förkommit.

Att handlingar förkommer i stor utsträckning hos ett departement är förstås helt oacceptabelt, men att det dessutom i viss mån - vi vet inte hur stor - torde röra sig om handlingar med skyddsvärd information är förstås fullkomligt oacceptabelt. Därtill har vi också fått oss till livs att Utrikesdepartementet ibland håller sig med parallella system i sin dokumenthantering, vilket till exempel visade sig med de 900 sidor om Sveriges kampanjarbete för en plats i FN:s säkerhetsråd som medvetet gömdes undan i ett separat datasystem.

Sverigedemokraterna menar därför att det finns starka skäl att snarast möjligt göra en bred granskning av Utrikesdepartementets dokument- och ärendehantering i stort. I den granskningen bör även ingå att granska Utrikesdepartementets informations- och säkerhetsarbete - inte minst när det gäller departementets informationsklassificering, som i dag stadgar att det är regeringens snarare än rikets intressen som avgör om uppgifter ska anses vara särskilt skyddsvärda och eventuellt hanteras åtskilt eller utom allmänhetens insyn eller inte.

Med denna definition finns det alltså en risk att till exempel rapporter och information om regeringens misslyckanden skulle kunna hamna i skyddsklass 1 och hanteras separat eller åtskilt från ordinarie förfaranden, även om det är information som det är legitimt befogat att allmänheten ska få ta del av men som skulle kunna skada sittande regering. Det tycker vi är en väldigt märklig ordning.

Fru talman! Jag går från en maktfullkomlig spelare till några andra, nämligen de så kallade EU-trilogerna och regeringens hantering av dessa. Allt fler EU-rättsakter beslutas efter överenskommelser om innehåll som har träffats vid informella förhandlingsmöten mellan unionens lagstiftare, det vill säga Europaparlamentet och ministerrådet, med kommissionen med en så kallad medlare. Sådana förhandlingsmöten brukar kallas trepartsmöten eller triloger, och dessa har kommit till för att effektivisera EU:s lagstiftningsprocess - på gott och ont.

Trepartsmöten eller triloger var i fördraget tänkta som mer eller mindre en sista utväg ifall de berörda parterna inte kunde enas, men de har i stället blivit i det närmaste ordinarie förfarande. Nu avgörs nästan alla lagstiftningsfrågor direkt genom triloger. Några av dessa problem har vi redan hört, och de har även uppmärksammats av Europeiska ombudsmannen som har genomfört en granskning av insynen och öppenheten i de informella trepartsmötenas del av EU:s lagstiftningsförfarande.

Som har nämnts har ombudsmannen slagit fast att möjligheterna till insyn och ansvarsutkrävande för medborgarna i EU:s medlemsstater förutsätter att de kan få information om såväl vilka omständigheter och argument som har legat till grund för lagstiftningsaktens utformning som hur olika ledamöter har valt att rösta. I takt med att allt fler rättsakter antas efter informella eller slutna förhandlingar i trepartsmötena ökar också behovet av insyn i denna del av lagstiftningsprocessen.

Vidare kan faktiskt den påstådda så kallade effektiviseringen av EU:s lagstiftningsprocess i sig ifrågasättas. Det har kunnat konstateras att den omfattande användningen av trepartsmöten de facto rubbar den interna maktbalansen mellan EU:s institutioner på så sätt att EU-kommissionen stärks på bekostnad av representanterna för de europeiska folken. Likaså försvagas de nationella parlamentens möjligheter till reell påverkan på och ansvarsutkrävande av medlemsstaternas regeringars ageranden.

Detta må kanske upplevas som effektivt, inte minst av EU-kommissionen, men det ter sig minst sagt ganska problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Ett annat problem är förstås att Sverige som nation oavbrutet förlorar självständighet till Europeiska unionen. Regeringen, som agerar på riksdagens och därmed svenska folkets mandat, har ett ansvar att förhindra detta. Det är också regeringens uppgift att i sammanhanget tillvarata och upprätthålla respekten för grundläggande svenska författningsprinciper.

Enligt Sverigedemokraternas mening borde alltså regeringen verka för att full öppenhet ska råda i trilogerna, med till exempel offentliga dagordningar, deltagarlistor, kallelser och stenografiska uppteckningar. Regeringen bör förstås även verka för att dels inskränka användningen av triloger, dels upprätthålla riksdagens inflytande över Sveriges agerande i EU genom att informera och samråda med berörda riksdagsorgan även vid och under pågående trepartsförhandlingar.

Fru talman! I detta betänkande har KU även granskat frågan om regeringens handläggning av vissa förvaltningsärenden, de sekretessmarkeringar hos UD som flera har varit inne på och regeringens hantering av EU:s trepartsmöten. Jag ska försöka att i korthet hinna med lite av varje del.

Genomgången av regeringens handläggning av vissa förvaltningsärenden har avsett totalt sju ärenden som har granskats. Granskningen av ärendena har bland annat fokuserat på den totala handläggningstiden, och vi har konstaterat att den i de flesta ärenden har pågått mellan fyra och åtta månader. Det finns dock ett ärende som vi och jag har reagerat särskilt på, och det är ett ärende där det dröjde ett år och två månader från det att ansökan kom in till dess att beslut meddelades.

Ärendet gäller ansökan om medgivande att överlämna undervisning i skolväsendet i idrott och hälsa på entreprenad samt hemställan om ändrade regler. Någon skriftväxling i ärendet har inte förekommit utöver just själva ansökan och beslutet från regeringen. Inte heller har någon annan utredningsåtgärd dokumenterats eller någon annan dokumentation framkommit.

Fru talman! Trots att regeringen inte är en förvaltningsmyndighet i förvaltningslagens mening har vi i KU tidigare konstaterat, och gör det nu också, att det är viktigt att regeringen följer de principer som förvaltningslagen ger uttryck för. Detta gäller särskilt kravet på så enkel, snabb och billig handläggning som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.

Frågan om snabb handläggning har en central betydelse för de enskilda människorna men även för myndigheterna. Det är dock trots allt den enskilde som drabbas hårdast av att ärendehandläggningen drar ut på tiden. Att under lång tid behöva gå och vänta i ovisshet på ett myndighetsbeslut som kanske gäller frågor med avgörande betydelse för en persons ekonomiska eller personliga förhållanden kan förorsaka otrygghet och personligt lidande - och kanske även ekonomiska förluster. Detta handlar således inte bara om en servicefråga utan i hög grad också om den enskilda människans rättssäkerhet.

Som KU tidigare har anfört är det otillfredsställande med långa handläggningstider i förvaltningsärenden. Departementet i det här fallet har bland annat skyllt på komplexiteten och svårigheten i bedömningen av ärendet. Men jag menar att det inte är en ursäkt för att fördröja ärendet på det sättet.

Vi noterar dock att departementet uppger att det aktivt arbetar med att försöka korta handläggningstiderna. Och vi understryker vikten av att det arbetet fortsätter. Dessutom måste beslutsunderlaget vara tillräckligt, så att beslut inte fattas på osäkra grunder.

I ärendet har dokumentation i vissa delar saknats helt. Det finns därför skäl att påminna om vikten och behovet av dokumentation.

Fru talman! Nu kommer vi in på frågan om sekretessmarkeringar hos Utrikesdepartementet. Det har de flesta föregående talare redan berört. När man kommer in så här sent i debatten har det mesta redan sagts, men eftersom det är viktiga saker skadar det inte med lite upprepning.

Vi har försökt att undersöka förekomsten av sekretessmarkeringar på UD under en längre tid. Inledningsvis kan vi konstatera, vilket vissa har gjort, att förutsättningarna för att en myndighet ska kunna sekretessmarkera en allmän handling är att det kan antas att en uppgift inte får lämnas ut på grund av sekretess. Så enkelt är det.

Att denna förutsättning är uppfylld innebär inte någon skyldighet för myndigheten att förse handlingen med en sekretessmarkering, utan det är upp till myndigheten att avgöra detta. Även om en sekretessmarkering inte fyller någon självständig rättslig funktion och saknar bindande avgörande när det gäller sekretessfrågan är det fortfarande viktigt för handläggaren att känna till handlingarnas känslighet och behovet av noggrann sekretessprövning vid en begäran om att få ta del av handlingen.

Jag nämner detta eftersom jag vill peka på att man inte alltid behöver sekretessmarkera hur som helst bara för att man kan göra det. KU har noterat detta tidigare. Men även JO har i ett tidigare ärende uttalat att sekretessmarkering, även om det är en varningsklocka, inte är ett skäl för att ta det säkra före det osäkra och att använda sekretesstämpeln på ett rutinmässigt sätt.

Av lagtexten framgår att ett beslut om att sekretessmarkera en handling ska föregås av en prövning om den aktuella handlingen kan antas innehålla uppgifter som omfattas av sekretess eller inte.

Fru talman! Utskottets iakttagelser ger, som det tidigare har redogjorts för, i den här granskningen inte underlag för bedömningen att bruket av sekretessmarkeringar i ärenden hos UD i de granskade ärendekategorierna generellt sett har ökat över tid. Den ökning över tid som har kunnat iakttas i det granskade materialet avser andelen sekretessmarkerade handlingar som har hanterats i det röda nätet jämfört med de handlingar som tidigare har hanterats som krypto.

Utskottet noterar även i granskningen att UD:s egna sekretessmarkeringar i det granskade materialet var utformade i enlighet med bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagstiftningen.

När det gäller de övriga delarna i granskningen håller jag nog med om den uppfattning som har redogjorts för tidigare, framför allt av Tina Acketoft och Annicka Engblom. Det gäller sekretessprövningarna, som också granskades, och förkomna handlingar, vilket självklart är helt oacceptabelt.

Det har också väckts frågor om dokument- och ärendehantering och informations- och it-säkerhetsarbete. Men de frågorna har KU skäl att återkomma till. Jag tänker därför inte beröra dem närmare.

Fru talman! Slutligen vill jag nämna att vi har granskat regeringens hantering av trepartsmöten i EU. Förhandlingarna i trepartsmöten har tillkommit, säger vi i KU, för att effektivisera EU:s lagstiftningsprocess. Det är nödvändigt, enligt utskottet.

Samtidigt kan medlemsstaternas möjligheter till insyn och ansvarsutkrävande försvagas av hur förhandlingarna bedrivs. Där har vi lyft upp vikten av ökad insyn och av att de nationella parlamenten måste ha reella möjligheter att utöva kontroll över hur respektive lands regering agerar i EU:s lagstiftningsprocess.

Föregående talare har också berört andra aspekter av detta.

Resultatet av riksdagens EU-kommittés arbete - flera av oss som är närvarande här i kammaren ingår i den kommittén - kommer att redovisas snart. Vi hoppas att det kan bidra med värdefulla insikter för den utvecklingen och de samarbetena.

Fru talman! Flera talare har varit inne på utnämningspolitiken, som är viktig för ett öppet och demokratiskt samhälle. Utskottet tycker att det är glädjande och bra att regeringen fortsätter att arbeta med öppen rekrytering och med tydligt sikte på bättre jämställdhet på ledande befattningar.

Att vara chef innebär också att man ska vara en god ledare. Förtjänst och skicklighet är enligt regeringsformen grunden för att erhålla en så hög befattning inom staten som vi har granskat. Regeringen beskrev själv i budgetpropositionen för 2017 problemet med att 17 procent har slutat sin tjänst i förtid.

En tänkbar förklaring är att den öppna rekryteringen har medfört att flera fick ledande befattningar utan att ha stor erfarenhet av statlig eller offentlig organisation. Det kan i sin tur ha medfört att arbetet helt enkelt inte passade de personerna. Förtjänst och skicklighet kan säkert finnas. Det kan vara andra skäl som avgör.

Det är nämligen mycket höga krav som ställs, på alltifrån offentlighet till komplexitet i styrformer, i vår gemensamma sektor. Det är därför bra att enheten för chefsrekrytering och statlig arbetsgivarpolitik startade hösten 2015. Den utgör ett viktigt kompetenscentrum för frågor om styrande och ledning, olika kompetenser och färdigheter. Den bör också vara en viktig källa till erfarenhetsutbyte och kunskap som leder till att omflyttningar och avslut sker på ett för såväl arbetsgivaren som individen effektivt men samtidigt smakfullt och värdigt sätt.

På de frågor som utskottet har ställt har vi fått till svar att varje enskilt ärende bygger på sina egna förutsättningar, men att alla föregås av ingående samtal. Det bör alltså finnas goda möjligheter inför framtiden att dra lärdom av de erfarenheter som har kommit fram hittills. Det är också vad utskottet säger i vårt utlåtande.

Fru talman! Slutligen vill jag lyfta fram att det är glädjande att mycket bättre jämställdhet nu har uppnåtts även inom Utrikesdepartementet, enligt de redovisningar som utskottet har fått.

Vi står naturligtvis bakom utskottets ställningstagande.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.