Herr talman! Jag blir lite orolig över svaret. Om jag förstår kulturministern rätt ska vi först utreda finansieringen och klara av halvtidsavstämningen, och sedan ska det ligga till grund för nya sändningstillstånd. Tidspressen bekymrar mig lite grann.
Som jag också sa vid frågestunden för några veckor sedan är jag rädd för att kulturministern ibland underskattar komplexiteten i såväl frågornas innehåll som den parlamentariska processen. Vill vi verkligen se en public service som kan utvecklas i en ny tid och ges bra förutsättningar, och om vi menar vad vi säger med oberoende, långsiktighet och stabila villkor är det inte alldeles enkelt att genomföra detta.
En av de frågor som ofta lyfts av programbolagen när det gäller sändningstillstånden är att de i dag är utformade efter traditionell broadcasting, det vill säga den traditionella tv-tablån och det som vi ser i den traditionella tv:n. Samtidigt har publiken valt att i allt större utsträckning söka sig till andra plattformar. Man vill titta när man vill och där man är, via datorer, mobiler, läsplattor och appar.
Att få till stånd sändningsavtal som tar hänsyn till dessa konsumtionsmönster är väldigt komplicerat. Teknikneutralitet är ingenting som man bara snabbt kan skriva in ett sändningstillstånd. Det är en utredning i sig. Det är därför jag flera gånger har upprepat frågan om process och tidsplan, och jag kommer att fortsätta att upprepa detta.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation
Även när det gäller radio- och tv-avgiften har teknikneutraliteten stått i fokus. I dag är det den som äger en tv-mottagare som betalar avgift. Men vad som är ägnat att vara en tv-mottagare blir allt svårare att definiera. Även här ställer nya konsumtionsmönster till det. Problemet är: När diskussionen om public service mer handlar om definitionen av olika tekniker och mindre om förutsättningarna och varför vi har detta riskerar förtroendet för finansieringen att urholkas.
Jag har vid ett flertal tillfällen lyft den principiella invändningen att radio- och tv-avgiften har kommit att betraktas mer och mer som en betal-tv-avgift. Man hör ganska ofta argumentet: Ja, men jag tittar inte på SVT. Varför ska jag då betala?
Jag kan i viss mån förstå det argumentet. Samtidigt tror jag att det måste mötas med att vi tar debatten om varför vi faktiskt har public service. En av public services viktigaste uppgifter är att granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna. Den granskningen ska ske utan påtryckning eller styrning från politiska eller kommersiella krafter. Alla vi som lever i ett öppet och demokratiskt samhälle är betjänta av att den granskningen finns och fungerar. Oavsett om vi tittar på själva programmet eller inte är vi beroende av att public service finns i vårt samhälle.
Kultur- och demokratiministern återkommer ofta till oberoendet. Det gör hon med all rätt. Vikten av såväl politisk opartiskhet som politiskt oberoende kan inte nog betonas. Mycket handlar om det vi diskuterar i dag, men det finns även saker vi skulle kunna göra överenskommelser om redan nu.
Hur anser kultur- och demokratiministern att kraven på oberoende rimmar med att vi har lagstiftande politiker som sitter i Förvaltningsstiftelsens styrelse? Vi har tidigare varit överens om att inte ha det så i de enskilda bolagsstyrelserna för programbolagen. Hur konsekvent är det då att ha det så i Förvaltningsstiftelsen? Stiftelsens uppgift är ju att vara en buffert mellan statsmakten och programföretagen.
Det handlar inte om förtroendet för de enskilda personer som sitter där - de är säkert allihop förträffliga. Men det handlar om det principiella i att man sitter i en lagstiftande församling som fattar avgörande beslut om public service-bolagens väl och ve samtidigt som man sitter i stiftelsen som ska vara bufferten. Det problemet går det inte att bortse från.
En överenskommelse om att rensa Förvaltningsstiftelsens styrelse från aktiva riksdagsledamöter tycker jag snarast borde komma till stånd. Håller inte kultur- och demokratiministern med om detta?