Budgetdebatt - 2016-04-13

Herr talman! Svensk ekonomi utvecklas starkt. Vi har högre tillväxt än USA, Storbritannien och Tyskland och högst tillväxt i Norden. Arbetslösheten är den lägsta på sju år, och 80 000 fler människor har ett jobb att gå till. Ungdomsarbetslösheten faller särskilt snabbt, och långtidsarbetslösheten är den lägsta i hela EU.

Vi ser också ett styrkebesked för svensk export. Enligt Business Sweden tar svensk export för första gången på 20 år andelar på världsmarknaden. Både it-sektorn och fordonsindustrin går starkt, och antalet varsel var förra året det lägsta sedan 2007. Svensk industri är långt ifrån "basically gone".

Det stora antalet asylsökande förra året innebär oförutsedda och ofrånkomliga utgiftsökningar. Men tack vare att regeringen tagit ansvar och fört en stram politik har vi skapat oss manöverutrymme. Trots ett exceptionellt stort asylmottagande lyckas vi alltså kraftigt minska underskotten jämfört med dem vi ärvde. Vi klarar utgiftstaken, och de kommande åren minskar statsskulden som andel av bnp.

Samtidigt ser vi stora utmaningar framför oss. Trots god tillväxt och nästan 100 000 lediga jobb är fortfarande mer än 350 000 människor arbetslösa. Det exceptionellt höga antalet asylsökande kommer att kräva fortsatta insatser. Vi ser också en avmattning i omvärldens ekonomi.

Vi har utmaningar framför oss som vi har stort fokus på. Samtidigt kan vi stanna upp och glädja oss åt ökad tillväxt, åt fler jobb och åt fler människor i sysselsättning. Det går bra för svensk ekonomi!

(Applåder)

Vi ska inte fastna i hur det var förr, men låt oss ändå minnas hur det lät så sent som för något år sedan.

Om skatterabatten för alla ungdomar som redan hade jobb togs bort skulle tusentals ungdomar få lämna sina jobb. I stället är arbetslösheten nu på sin lägsta nivå på nästan ett decennium.

Om vi justerade reglerna för RUT och ROT till mer rimliga villkor skulle branscherna kollapsa. Det är inte det vi har sett.

Om vi trappade av jobbskatteavdraget för dem med de högsta inkomsterna skulle människor inte längre utbilda sig, ta det där lilla extra ansvaret eller vilja bli chefer. Är det någon som har sett det hända? Nej. Det är som vanligt fel.

Tvärtom är det ju på lite längre sikt så att när samhällen hålls ihop, då skapas också bättre förutsättningar för ekonomin att utvecklas. När fler får vara med och bidra, när fler får ta del av det vi skapar och när fler får möjlighet att utvecklas, då skapas förutsättningar för tillväxt.

Herr talman! De senaste tio åren har Sverige varit ett av de länder som har tagit emot flest asylsökande per invånare av länderna i EU. Från ett genomsnitt på ca 30 000 asylsökande per år kom förra året 163 000 asylsökande, 35 000 av dem ensamkommande barn och ungdomar.

De människor som får asyl och ska stanna här behöver någonstans att bo, precis som alla andra. De ska utbilda sig i svenska och få de färdigheter som krävs för att skaffa sig ett jobb. Det ska finnas lärare som lär ut. Det ska finnas sjuksköterskor, läkare och kuratorer för dem som behöver.

Det är mycket man kan köpa för pengar, men att bygga bostäder, skolor och vårdcentraler tar tid. Att utbilda och rekrytera lärare, socialsekreterare och sjuksköterskor tar också tid. Och det finns saker man inte kan lösa även om man sparar, ökar inkomsterna eller lånar mer. Bakgrunden till den överenskommelse om insatser med anledning av flyktingkrisen och de ytterligare förslag som regeringen har lagt fram för att minska antalet personer som söker asyl just i Sverige är inte svårare än så.

Vi ska vara stolta över vårt lands stora humanitära insats, men när EU brast i solidaritet och gemensamt ansvarstagande blev situationen ohållbar.

Det är därför regeringen agerar. Det är därför regeringen tar ansvar. Det gör vi även fortsatt. Arbetet med att fördela flyktingar jämnare inom EU fortsätter, och vi fortsätter göra det som krävs för att klara mottagande och etablering i Sverige.

Vi ska ha ett land som fungerar för alla som kommer hit och för alla som redan bor här. Vi ska ha ett reglerat och ordnat flyktingmottagande, och människor ska känna trygghet i att veta att vi har ordning och reda.

Herr talman! Vårändringsbudgeten handlar i huvudsak om att hantera det faktum att många människor har sökt asyl i Sverige. Migrationsverket får extra resurser för att ordna boende och mat och för att korta handläggningstiderna.

För dem som får asyl är arbete nyckeln till etablering. Därför föreslår regeringen ytterligare resurser till kompetenskartläggning för asylsökande, ökad validering och ett nytt snabbspår för entreprenörer. RUT-avdraget vidgas till nya tjänster.

Liksom arbete är nyckeln till etablering är språket ofta nyckeln till arbete. Därför ska utbildningen för nyanlända förstärkas genom satsningen på sfi och svenska som andraspråk, genom vidareutbildning av lärare och genom stöd till nya skollokaler.

Med fler asylsökande följer fler avslag på asylärenden. Människor som får avslag på sin asylansökan ska ju lämna Sverige. Därför får polisen och Migrationsverket ökade resurser för att genomföra detta viktiga arbete. Det är grundläggande för asylmottagandets legitimitet och för att vi ska ha reglerad invandring.

I vårändringsbudgeten tar regeringen ansvar för flyktingsituationen. De myndigheter som får utökade arbetsuppgifter tillförs ytterligare resurser, och därutöver stärks arbetet med etablering.

Men, herr talman, ett annat sätt att ta ansvar i den här situationen är att säkra hög kvalitet i välfärden. Välfärden ska ju finnas här i tider av lugn och vardag, och den ska finnas i tider av oro och extraordinära händelser.

Därför har regeringen nyligen presenterat en historisk satsning på den svenska välfärden: ytterligare 10 miljarder kronor årligen till kommuner och landsting.

Tillsammans med tidigare investeringar från regeringen innebär det att fler än 30 000 personer kommer att kunna anställas inom välfärden. Alla de som kämpar för våra barn i förskolor och skolor, för våra äldsta på äldreboenden och för oss alla när vi blir sjuka eller har skadat oss - alla de kommer att få fler kollegor. Och den här välfärden ska erbjudas utifrån behov, inte utifrån ens förmåga att betala. Det vi gör nu är att utveckla den svenska modellen.

(Applåder)

Herr talman! Den svenska modellen vilar på flera delar: hög sysselsättning, en stark och generell välfärd och starka och ansvarstagande parter på arbetsmarknaden. Det här är inte någonting man bara säger av tradition eller någon sorts klockartro, utan det här är viktigt för att det har gett resultat - och ger resultat. Den här modellen tjänar Sverige väl.

Människor ska ha arbete. Man ska kunna försörja sig på sitt arbete, och man ska kunna känna trygghet i sin vardag.

Det är naturligt att vi här i riksdagen beslutar vilka skatter vi ska ta ut och hur vi fördelar gemensamma resurser. Varje parti har sina prioriteringar, och den här kammaren är en bra plats för att ta den debatten: Vilka pengar ska vi ta in, och hur ska vi fördela dem? Här har politiken en mycket viktig roll att spela.

Men att vi kommande år skulle debattera hur högt eller lågt lönen ska sättas i olika branscher eller för olika löntagare beroende på deras ursprung ter sig, för att uttrycka sig försiktigt, mindre lämpligt. Ändå har vi ett läge där de borgerliga partierna talar öppet om att skrota den svenska partsmodellen och låta staten, Sveriges riksdag, gå in och sätta lägre löner. Det är en tydlig konflikt i svensk politik.

De partier som står bakom den här propositionen, som är ett samarbete mellan regeringspartierna och Vänsterpartiet, står upp för fria och starka parter. Politiken ska verka för att fler människor kommer i arbete, inte för att de som arbetar ska tjäna mindre.

Varje land har sina genier, och många länder har rika naturtillgångar. Men det som skiljer ut ett verkligt framgångsrikt land är om man förmått att se till att vanliga löntagare har en trygghet, en välfärd och en lön de kan leva på. Det är facit för den svenska modellen. Det är vad den svenska modellen har levererat, och det är därför vi tar strid om den svenska modellen.

(Applåder)

Herr talman! Vi berörs alla på något sätt av vår gemensamma välfärd. Det är också något som vi ofta talar varmt om med stolthet när vi är utomlands: föräldraförsäkring, barnbidrag, förskola, äldreomsorg - generellt och med god kvalitet för alla. Det är den svenska modellen. Den bygger på arbete. Eller för att vara än mer precis: Den svenska modellen bygger på att den som har inkomster också betalar skatt. Det handlar om att man gör rätt för sig, att man är med och bidrar.

Få saker urholkar skattemoralen som när man upptäcker att andra inte gör sin del. Särskilt illa är det när de som har det väldigt väl förspänt hänger sig åt att smita från sitt ansvar. Det sådana personer och företag gör är att övervältra ansvaret på andra: låginkomsttagare, pensionärer och dem som knappt vet hur de ska få ihop till hyran. Detta är provocerande i ordets verkliga mening.

När människor med små marginaler gör så brukar det kallas svartarbete. När det utförs av dem med vidlyftiga marginaler och ibland också dito moral kallas det för skatteflykt. Men oavsett om detta ofog bedrivs vid en torghandel eller förmedlas i stärkta vita skjortor, som en tjänst vid någon av våra större banker eller advokatbyråer, kommer det beteendet att bekämpas.

Den förra regeringen vidtog åtgärder, och den här regeringen har gått vidare. Det handlar bland annat om att införa personalliggare i fler branscher. Det handlar om att ingå och driva på för fler heltäckande internationella avtal där informationsutbyte trumfar banksekretessen. Det handlar också om att ansvariga myndigheter har de resurser som behövs och föregår med oklanderligt gott exempel.

Arbetet med detta kommer att intensifieras. Det kommer att kräva uthållighet, internationellt samarbete och hårt arbete, men steg för steg ska nätet dras åt för dem som genom att inte göra rätt för sig åker snålskjuts på andra. Som socialdemokrat kommer jag aldrig att se genom fingrarna med skattefiffel.

(Applåder)

Herr talman! Den här regeringen står för ett samhällsbygge, för ansvar, trygghet och utveckling. Vi vill stärka den svenska modellen, inte avveckla den.

Vi har mycket arbete framför oss, men vår väg för Sverige är tydlig. Med den svenska modellen som grund och med moderniseringen som verktyg bygger vi ett hållbart samhälle där ingen lämnas efter men inte heller någon hålls tillbaka.

(Applåder)

Herr talman! Det finns olika sätt att förhålla sig till osäkerhet och bekymmer. Man kan se problemen, förlamas av att man inte har någon lösning och gå därifrån. Man kan se utmaningen och tänka att med en kombination av begåvning, pragmatism och uppfinningsrikedom hittar vi nog en lösning. Eller man kan tänka: Så här illa var det inte i går. Det går nog över till i morgon. Dessutom har vi råd att hantera bekymren, så vi gör inget åt dem.

Statsministern lanserade i går i Financial Times en fjärde syn på detta: Ni ser fel saker! Ni tittar på fel saker. Det är surrealistiskt att människor inte uppfattar att alla siffror som pekar åt rätt håll är det viktiga, i stället för att förlamas av alla de bekymmer som finns här och nu.

Men om nu inte medborgarna upplever att allting går så bra kanske det inte är folket som har fel. Det kanske är regeringen som inte ser det medborgarna ser.

Medborgarna ser att en halv miljon nyanlända måste etableras i Sverige mellan 2012 och 2020. Medborgarna ser att 180 000 människor befinner sig i asylsystemet. Det motsvarar Uppsalas storlek. Medborgarna ser att hälften av de nyanlända bara har grundskoleutbildning eller mindre. De ser att arbetslösheten är fyra gånger högre bland utomeuropeiskt födda än bland svenskfödda, och de ser det som Arbetsförmedlingen såg i går, nämligen att hälften av de inskrivna numera är utrikes födda.

Vad är det, finansministern, som är så surrealistiskt i att uppleva att detta är ett betydande bekymmer för Sverige - så betydande att det faktiskt dominerar näthinnan framför tillväxtsiffrorna just nu?

(Applåder)

Herr talman! Jag skulle vara mycket mer bekymrad om det i det här läget var så att regeringen lutade sig tillbaka och inte vidtog några åtgärder. Men så är det inte. Självklart ska vi här och nu glädjas åt att det går väldigt bra för svensk ekonomi, men vi ska aldrig luta oss tillbaka. Tvärtom har den här regeringen vidtagit en rad åtgärder för att stärka Sverige och den svenska utvecklingen framöver. Det handlar om åtgärder för att fler människor ska komma i arbete. Det handlar om att i det här konjunkturläget ta itu med de problem som vi ser när det gäller matchning. Vi har 100 000 lediga jobb samtidigt som 350 000 människor fortfarande är arbetslösa. Vi måste matcha ihop de lediga jobben med människor som är arbetslösa.

Regeringen har också, förutom att ta ansvar för att fler människor ska komma i arbete och för matchningsproblemen, tagit ansvar för flyktingpolitiken. Vi såg att vi hade en ohållbar situation i höstas, och regeringen har vidtagit kraftfulla och ansvarsfulla åtgärder för att hantera den situationen. De åtgärderna har också haft effekt, och vi ser nu betydligt färre människor som söker asyl i Sverige när de i stället kan söka asyl i andra säkra EU-länder.

Men regeringen lutar sig inte stilla tillbaka i och med detta, utan här handlar det också om att se till möjligheterna för de människor som får asyl i Sverige. Det handlar om att vi stärker möjligheterna till etablering. Det gör vi i de förslag som vi lägger här och nu, men självklart kommer ytterligare förslag att presenteras. Vi kommer bland annat med 10 miljarder ytterligare till kommuner och landsting. Det handlar också om att säkra att de människor som inte får asyl i Sverige återvänder.

Regeringen tar på allvar de utmaningar som vi har framför oss, men vi ska samtidigt se att det går bra i svensk ekonomi nu.

(Applåder)

Herr talman! Om jag har räknat rätt summeras regeringens utgifter i ändringsbudgeten till 34 miljarder kronor. Ungefär 1 procent av dessa går med lite välvilja att beskriva som reformer som ökar chansen för människor att komma in på den svenska arbetsmarknaden - 1 procent! 99 procent handlar om helt andra saker än det som en dominerande andel svenskar tycker är det stora bekymret här i dag.

Det finns en sida i budgeten som jag skulle rekommendera till läsning, nämligen s. 131. Den är svårtillgänglig i budgeten, men vi har gjort en graf för säkerhets skull, och finansministern ska få den sedan. Den handlar om utanförskapets utveckling. Den handlar om hur många fler människor som kommer att leva helt och hållet på sociala ersättningar de kommande åren. Det är förbluffande läsning.

Vi går från under 900 000 personer till en knapp miljon svenskar som är helt och hållet försörjda av sociala ersättningar. Ni ökar just nu det svenska utanförskapet.

(Applåder)

Herr talman! Här visar Ulf Kristersson sin bild av utbildning och andra aktiva insatser. Det som du kallar för ökat utanförskap handlar till stor del om människor som befinner sig i etableringsuppdraget, och många av dem får en utbildning. Men det visar ju Moderaternas syn på utbildning. Det är därför ni heller inte har satsat på utbildning.

De 30 miljarder som Ulf Kristersson talar om handlar om att människor ska ha ett boende och få tak över huvudet. Tycker Ulf Kristersson att det är fel? Sedan satsar vi inte bara de 800 miljoner han talar om. Vi har också satsat 10 miljarder som går till kommuner och landsting för att stärka välfärden och se till att fler människor får arbete. Det tycker jag är bra satsningar, och jag är övertygad om att det kommer att få ett stort stöd hos svenska folket.

Det är en viktig del av den svenska modellen - och det utvecklar den svenska modellen - att vi står upp för en bra och trygg välfärd. Det gör den här regeringen.

(Applåder)

Herr talman! I november i höstas valde regeringen att skjuta till 11 miljarder kronor till landets kommuner för att möta de skenande kostnaderna för mottagandet av nyanlända.

I en följdmotion bad jag då regeringen att dels försöka hitta finansiering för detta, dels gardera sig och öronmärka dessa pengar så att de verkligen går till välfärdens kärnverksamhet. Svaret jag fick var att det inte bara är möjligt utan till och med lämpligt att låna pengar och att kommunerna faktiskt vet bäst själva hur de ska sätta sprätt på skattebetalarnas pengar.

I en granskning visade det sig sedan att flera kommuner hade använt det extra anslaget till att betala av på den kommunala pensionsskulden. En kommun hade till och med renoverat en hockeyrink, givetvis i integrationssyfte.

Låt mig återge vad ett par kommunfullmäktigeledamöter har sagt: Vi känner oss som tomtemor och tomtefar. Det är helt sjukt ju. Det måste vara fel. Vad ska vi göra med dem? För oss blir det nästan orimligt att göra av med allt.

Nu vill regeringen skjuta till ytterligare 10 miljarder kronor, genom belåning, för att än en gång möta kommunernas kostnader för invandring. Jag ställer samma fråga som jag gjorde senast. Kan vi denna gång få en garanti för att pengarna verkligen går till välfärden och inte ned i det integrationspolitiska svarta hål som regeringen har skapat?

(Applåder)

Herr talman! Jag är inte förvånad över att kommunledningarna är förvånade över ytterligare resurser. Efter åtta år med alliansstyre, där man har satsat på skattesänkningar och nedskärningar, är det en tydlig vändning i politiken. Vi vill stoppa skattesänkningarna, nedskärningarna och privatiseringarna och i stället satsa på och investera i den svenska välfärden, så att vi kan utveckla den svenska modellen.

Oscar Sjöstedt vill att man ska öronmärka pengar. När man tar debatten med sverigedemokrater är det ofta tydligt att de vill att allting ska styras från Stockholm. De tror att det är Stockholm som bäst bestämmer hur pengarna ska användas i Sveg, i Säffle, i Övertorneå eller i Hörby. Det är en tydlig politik från Sverigedemokraternas sida.

Jag delar inte den uppfattningen. Jag tror att det finns en mycket stor kompetens hos politiker runt om i landet att själva bedöma vilka behov som finns i kommunerna. Det är en grund i det kommunala självstyret. I förlängningen av det Oscar Sjöstedt säger behöver vi inte ha något kommunalt självstyre. Det behöver vi inte om vi inte tror att människorna runt om i landet har kompetens att bedöma vilka behov som finns i den egna kommunen.

Min bedömning är att vi har kompetenta människor runt om i hela Sverige och att den kompetensen inte bara finns i Sveriges riksdag. Där skiljer sig Socialdemokraterna från Sverigedemokraterna.

(Applåder)

Herr talman! Jag instämmer inte i det som påstås. Jag litar inte heller riktigt på det. Det beror i första hand på att jag har ett väldigt lågt förtroende för finansministern, vilket för all del gäller för hela den nuvarande ministären.

Men om man nu faktiskt vill göra en insats för välfärden måste man rimligen förstå att det finns behov som inte enbart är av pekuniär karaktär. Det största behovet i välfärden består faktiskt av rätt utbildad och kompetent arbetskraft. Var finns den långsiktiga planeringen för välfärdens kompetensförsörjning? Finns det över huvud taget en sådan plan hos Finansdepartementet?

Om vi lider brist på utbildad personal, vilket vi faktiskt gör och vilket jag tror att även finansministern håller med om, undrar jag: Vore det inte bättre att satsa dessa resurser på utbildning till de bristyrken som vi ser?

Herr talman! Regeringen har avsatt mycket stora resurser till ett nytt och permanent kunskapslyft för Sverige. Vi ökar resurserna både för yrkesvux och för komvux. Vi bygger ut yrkeshögskolan. Vi har dessutom ökat antalet platser på högskolan med särskild inriktning på en del av de bristyrken som finns. Här har regeringen alltså genomfört stora och omfattande satsningar. Vi tycker att det är viktigt med kompetensförsörjning. Dessutom har kommunerna en möjlighet att anställa kringpersonal för att avlasta till exempel lärare, sjuksköterskor och läkare.

Men den grundläggande skillnaden här gäller synen på var i landet kompetensen finns. Det finns mycket kompetens i Stockholm. Jag delar Oscar Sjöstedts bild av att det finns mycket kompetens i riksdagen. Men det som skiljer mig från Oscar Sjöstedt och andra sverigedemokrater är att jag tror att det finns väldigt mycket kompetens runt om i hela Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Finansminister Magdalena Andersson må vara den finansminister som aviserade att hon skulle överge överskottsmålet. Hon må vara den finansminister som övergav principen om krona för krona. Hon må vara den finansminister som tog bort sysselsättningsberäkningar ur statsbudgeten. Men hon är också en finansminister som har tur.

I dag har jag ställt mig frågan: Var hade den här regeringens ekonomiska politik varit någonstans om vi inte hade gått in i en högkonjunktur just nu? Efter nio alliansbudgetar och efter att den internationella konjunkturen började ta sig är detta någonting som täcker över många av den här regeringens många brister.

Men hur blir det efter denna högkonjunktur? Vi kan se på regeringens egna prognoser. År 2020, efter fyra år av högkonjunktur, är prognosen att jämviktsarbetslösheten ökar, sysselsättningen minskar och arbetskraftsdeltagandet minskar. Vi kommer alltså att ha en sämre arbetsmarknadssituation efter en högkonjunktur än före.

I går fick vi illavarslande besked från Spotify och Klarna. Återigen - det var några decennier sedan sist - flaggar svenska företag för att en saktfärdig socialistisk regering riskerar att tvinga jobb, företagande och investeringar ur landet. Dessutom ser vi en regering som ökar underskotten och lånar mitt under brinnande högkonjunktur.

Magdalena Andersson! Vore det inte ett misslyckande om dina prognoser slår in? Vore det inte ett misslyckande att efter fyra år av högkonjunktur och högt resursutnyttjande ha en sämre arbetsmarknadssituation, ett ökat utanförskap och en lägre sysselsättning? Högkonjunktur är en tid då vi ska bygga Sverige starkare och bättre, inte tvärtom.

(Applåder)

Herr talman! Emil Källström verkar ha glömt det som hände i höstas. Det är rekordmånga människor på flykt i världen, och historiskt många människor sökte asyl i Sverige - 163 000 personer. Det är klart att det syns både i statsbudgeten och i arbetsmarknadsstatistiken när de människorna kommer ut i arbete.

Om Emil Källströms migrations- och asylpolitik hade fått verka är frågan: Hur hade statsfinanserna då sett ut, och hur hade arbetsmarknadsstatistiken sett ut? Det hade knappast sett bättre ut. Men om Emil Källström menar att vi borde ha överskott i det här läget undrar jag naturligtvis: Kommer Emil Källström att spara 20-30 miljarder i sin budgetmotion som han lägger fram om två veckor?

Herr talman! Min budgetmotion kommer att vara mer åtstramande än regeringens proposition.

Jag vill framhålla att jag inte har gett upp hoppet om att vi kan skapa en arbetsmarknad där alla människor som har sökt sig till vårt land av olika anledningar betydligt snabbare än i dag kommer i jobb. Det är därför vi lägger fram förslag på förslag på förslag om att förbättra företagsklimatet och att förbättra arbetsmarknaden så att vi får fler vägar in för fler människor.

Det här är områden som regeringen bemöter med total passivitet. Den största pucken när det gäller fler jobb i Sverige i din budgetproposition, Magdalena Andersson, kommer ju från Centerpartiet, från de migrationssamtal som vi hade, där vi kom överens om hur politiken skulle se ut. Det utvidgade RUT-avdraget, som nu är kärnan i regeringens jobbpolitik, är ju regeringens politik tack vare oss. Varsågod, Magdalena Andersson!

(Applåder)

Herr talman! Tack så mycket, Emil Källström! Jag skulle vara väldigt oroad om det var så att RUT-avdraget var kärnan i regeringens jobbpolitik. Det är det inte!

(Applåder)

Däremot är det, tillsammans med sänkta löner, kärnan i Centerns jobbpolitik, och det gör mig lite bekymrad.

Jag delar dock Emil Källströms ambition att de människor som kommer till Sverige måste komma snabbare i jobb, och därför har vi en rad förslag på det och kommer naturligtvis att komma med ytterligare förslag.

Emil Källström säger att han kommer att ha en mer åtstramande budget än vad jag har. Det tror jag att alla fyra partier kommer att ha, enligt det mönster som jag etablerade när jag var ekonomisk-politisk talesperson. Det ser jag alltså fram emot.

Emil Källström säger också att vi borde ha överskott, så då utgår jag ifrån att han har överskott i sin budgetmotion. Annars faller hans kritik helt platt till marken.

(Applåder)

Herr talman! Nu tömmer Magdalena Andersson ladorna. Det är något nytt i svensk politik när en finansminister kommer till riksdagen i högkonjunktur och lånar. Om man bedriver en sådan ekonomisk politik, Magdalena Andersson, och driver upp sjukförsäkringen, driver upp de arbetsmarknadspolitiska programmen i högkonjunktur och lånar i högkonjunktur finns inte pengarna där när de verkligen behövs - när räntan stiger och lågkonjunkturen kommer.

Det där äventyrar välfärden, Magdalena Andersson.

Jag tänkte passa på att prata om någonting som Magdalena Andersson inte längre pratar om, nämligen regeringens arbetslöshetsmål. Det är ju så att den här regeringen har som varumärke att bryta vallöften. Det viktigaste vallöftet var att man skulle ha Europas lägsta arbetslöshet 2020. Magdalena Andersson hade 15 minuter i talarstolen men nämnde inte ens det viktigaste vallöftet. Jag läste Dagens Nyheter i morse om den ekonomiska politiken. Det nämndes inte där heller.

Jag förstår varför ni inte pratar om det längre, Magdalena Andersson. Det är därför att ingen tror att det kommer att nås. Vi från Liberalerna har tagit fram siffror över hur vi ligger till. År 2014 var vi tolva i EU-kretsen. År 2015 var vi tolva i EU-kretsen. År 2016 är vi tolva i EU-kretsen. År 2017 är vi tolva i EU-kretsen. Sedan börjar arbetslösheten att stiga, och på de tre åren ska Magdalena Andersson uppfylla detta mål.

Det finns en anledning till att ni inte når målet, och det är att ni systematiskt höjer skatter på jobb och företagande. Ni vägrar att genomföra de reformer som behövs på arbetsmarknaden för att den som har låg utbildning ska komma in i jobb. Ni skickar arbetsmarknadsministern för att skälla ut ägarna till ett företag i södra Sverige som håller på att flytta produktionen. Sedan skriver Spotify ett brev och säger att regeringens politik gör att de kanske flyttar.

Ni svarar inte ens på Spotifys frågor. Ni hade en panikpolitik när det gällde flyktingpolitiken i höstas som gör att flyktingar kommer att få svårare att få jobb.

Magdalena Andersson, när uppfylls regeringens arbetslöshetsmål?

(Applåder)

Herr talman! Regeringen har höga ambitioner när det gäller arbetslösheten, och det är därför vi har satt upp ett väldigt ambitiöst mål. Som vi kan se i den prognos som vi lämnar i dag är vi också närmare målet än vid den prognos som vi hade i december.

Självklart är det ett tufft och ambitiöst mål, och det kommer att bli tuffare att nå det givet att många människor kommer att vara nya på arbetsmarknaden under de kommande åren. Vi vet att det är svårare för människor som är nya på arbetsmarknaden. Både unga och människor som nyligen har flyttat till Sverige har svårare att få jobb. Det gör att det blir svårare att nå målet än det hade varit om vi inte hade haft den situationen.

Det hindrar dock inte att regeringen kommer att ha ett väldigt tydligt fokus på arbete, på att fler människor ska komma i arbete och på att få ned arbetslösheten. Bara i den produkt som vi lämnar i dag har vi en rad åtgärder för kompetenskartläggning, validering och ett särskilt snabbspår för nyanlända entreprenörer.

Vi har också sedan tidigare genomfört en rad åtgärder där det bland annat handlar om att matcha människor som i dag är arbetslösa mot de jobb som växer fram, sluta rekryteringsgapet och ha en mer aktiv utbildnings- och arbetsmarknadspolitik.

Det handlar om att öka investeringarna och få upp bostadsbyggandet, något som är viktigt för Spotify. Den borgerliga regeringen gjorde inte tillräckligt, men vi samtalar nu om att kunna göra ytterligare insatser.

Det handlar också om att driva en aktiv näringspolitik, så regeringen har ett tydligt fokus och en tydlig jobbagenda.

Nu kritiserar Erik Ullenhag att vi har underskott i högkonjunktur. Det är min bedömning att vi har minskat underskottet så mycket som vi har just för att kunna möta oförutsedda utgifter och tillfälliga utgifter utan att behöva genomföra mycket drastiska besparingar eller skattehöjningar.

Jag utgår från att Erik Ullenhag nu när han riktar kritik i sin budgetmotion kommer att spara 20-30 miljarder. Är det så, Erik Ullenhag?

(Applåder)

Herr talman! Finansministern kan vara lugn för att vi kommer att ha en stramare budget än regeringen. Det kommer inte att vara så svårt. Det är inte speciellt svårt att klara av det med den budget som nu ligger på riksdagens bord.

Det som bekymrar mig är inte Liberalernas budgetmotion. Det som bekymrar mig är att när man bedriver en sådan här ekonomisk politik är det barnen och barnbarnen som riskerar att drabbas i en situation när man blir tvungen att skära ned, eftersom det inte finns hängslen och livrem. Det är grunden att se till att gå med plus i högkonjunktur för att kunna möta det oförutsedda i lågkonjunktur som Magdalena Andersson överger.

Sedan försöker jag lyssna väldigt noga på Magdalena Andersson. Upprepades löftet, eller börjar man nu sväva? Det kommer att bli svårare att nå arbetslöshetsmålet. Jag kan ge Magdalena Andersson ett par snabba tips: Släng ett par av de här förslagen från panikpolitiken i höstas i papperskorgen! Det är ingen bra idé att det tar två år för människor som har flytt till Sverige att få besked om uppehållstillstånd. Det är ingen bra idé att bara få tillfälligt uppehållstillstånd i 13 månader. Det är ingen bra idé att skilja barn från deras föräldrar. Färre kommer att få jobb.

Jag omformulerar frågan, Magdalena Andersson: När kommer du att meddela att regeringen inte når arbetslöshetsmålet?

Herr talman! Regeringen kommer att sträva efter att Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet. Däremot tror jag inte att jag vill ta råd av Erik Ullenhag, eftersom Liberalernas politik i huvudsak går ut på två saker för tillfället: att höja hyrorna och sänka lönerna. Det tror inte jag är någon bra politik för Sverige.

Erik Ullenhag upprepar att man ska gå med plus i högkonjunktur. Jag utgår från att Erik Ullenhag lever efter detta i sin budgetmotion och ser till att han har plus i statsfinanserna.

Den här regeringen har fört en väldigt stram och ansvarsfull ekonomisk politik. Det gör att vi har mer än halverat de underskott som vi ärvde efter tiden när Erik Ullenhag satt i regeringsställning.

Vi har också stärkt det strukturella underskottet, och vi har gjort det just för att vi ska kunna möta oförutsedda utgifter utan att behöva ta till drastiska och dramatiska åtgärder. Det är det manöverutrymmet som vi använder nu. Erik Ullenhag vill inte använda det. Se då till att ha noll i din budget!

(Applåder)

Herr talman! Jag förstod av finansministerns anförande att hon är nöjd med konjunkturen och då också nöjd med Alliansens tidigare reformer, som har lagt en god grund och har så gjort tills för fyra månader sedan. Hon är nöjd med att det är vår och att solen skiner.

Då känns det inte så kul att komma likt John Snow och säga: Winter is coming. Men så är det. Vintern kommer, och det är regeringens skyldighet att rusta Sverige inför de utmaningar vi står inför.

Vi ser nu bedömningar om att jämviktsarbetslösheten ökar till 2020. Ingen utanför Regeringskansliet tror längre att regeringen kommer att nå sitt eget arbetslöshetsmål, och det finns inget i vårpropositionen som ändrar den bedömningen. Många människor står utanför i kylan redan nu och kommer inte in på arbetsmarknaden. Jag skulle önska att finansministern på ett mycket tydligare sätt ser de här personerna, för det är hög tid att rusta Sverige med strukturreformer för att sänka trösklarna på arbetsmarknaden.

Men hos regeringen är det släckt i reformfabriken. Magdalena Andersson säger i sitt anförande att det inte spelar någon roll om man halverar taket i RUT. Det gör ingen skillnad. Det spelar ingen roll om man höjer skatterna med 40 miljarder på jobb och företagande. Det spelar ingen roll att man inför en särskild löneskatt på äldre.

Men vad ser vi hända? Vad hände när man gjorde det här med RUT-taket? Jo, man ser ett dramatiskt trendbrott i RUT-sektorn. Omsättningen i januari 2016 sjönk med 8 procent. 63 procent av RUT-företagen säger att de räknar med att minska antalet anställda framöver. Är det den typen av förändringar vi behöver i en bransch som nu skapar jobb, där fyra av fem kommer från uppsägning, där hälften är utrikes födda och många har låg utbildningsnivå?

Att Magdalena Andersson inte ser dessa personer som har så svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden utan i stället pekar finger åt dem som har förslag tycker jag inte motiverar hennes uttryck "ingen ska lämnas efter".

(Applåder)

Herr talman! Jag delar inte Jakob Forssmeds uppfattning att vi pekar finger åt någon som har förslag - tvärtom. Bra förslag tar vi gärna emot och är också beredda att diskutera. Men sedan finns det förslag som vi inte tycker är särskilt bra, till exempel att staten och Sveriges riksdag ska ta över lönesättningen. Det tycker vi är ett dåligt förslag. Jag ska inte säga att vi pekar finger, men vi argumenterar emot. Däremot är vi absolut beredda att ta till oss bra förslag och diskutera dem, om de har effekt på arbetslösheten.

Vad den här regeringen har gjort är att se till att vi rustar Sverige. Vi tog över efter åtta år med alliansregering i ett läge då budgetunderskotten hade ökat varje år. Under finanskrisen var det motiverat, men i slutet av förra mandatperioden, i konjunkturuppgången, fortsatte man att sänka skatten på ett sätt som fortsatte att öka budgetunderskotten.

Det vi gjorde när vi tog över regeringsmakten var att vända den utvecklingen. Vi såg till att lägga strama budgetar på riksdagens bord, och vi såg till att ta tag i statsfinanserna och föra en stram politik. Det gör att vi har skapat oss ett visst manöverutrymme. Situationen med oväntat många människor som sökte asyl visar hur bra det var att vi förde en så stram politik. Tänk om vi hade hamnat i den situationen när Alliansen styrde i stället, när underskotten ökade hela tiden. Då hade det varit svårt att ha manöverutrymme för att hantera situationen. Det är tack vare regeringens strama politik som vi har det här utrymmet nu.

Nu ska vi se till att de människor som får asyl i Sverige får möjlighet att etablera sig här på bästa sätt. De som inte får asyl ska återvända. Vi ska se till att stärka och trygga den svenska välfärden för alla i Sverige, både dem som har bott här länge och dem som har kommit nya.

(Applåder)

Herr talman! Det är Alliansens budgetar som har lagt grunden för de goda offentliga finanser som vi ser. Men vilka principer är det som styr nu? Det vet vi inte. Vi vet att finansministern nu senast har övergivit principen krona för krona och säger att man har visst manöverutrymme. Vi vet inte vad som begränsar det manöverutrymmet framöver - det finns inget om detta i vårpropositionen, och det kan också vara ett skäl till viss oro.

Magdalena Andersson säger: Vi är för alla bra förslag. Men var är era egna förslag? Vad är ert svar på det som IMF, OECD och Finanspolitiska rådet säger, att vi behöver hitta sätt att sänka trösklarna, att göra det möjligt för människor att komma in till något lägre löner, att kunna lära sig jobbet på jobbet, att inte bli dömda till ett utanförskap och inte få en chans att komma in?

Menar finansministern verkligen allvar med det hon sa i sitt anförande, att det inte spelar någon roll hur mycket skatt det är, att man kan lägga på 40 miljarder i skatt på att arbeta och att anställa och det spelar ingen roll för jobben, ingen roll för välfärdens finansiering? Det är i sådana fall lite magi.

(Applåder)

Herr talman! Jakob Forssmed undrar vilka principer som styr finanspolitiken. Den styrs naturligtvis av det finanspolitiska ramverket, som består av tre delar.

Det är dels utgiftstaken, som vi har vidtagit åtgärder för att klara, dels överskottsmålet, där vi har vidtagit åtgärder för att bryta den bana som rådde under allianstiden, när underskotten ökade hela tiden. I stället ser vi nu att underskotten minskar. Den tredje delen är kravet på kommunbalans.

Det är det finanspolitiska ramverk som har styrt socialdemokratiska finansministrar före mig och som självklart styr också mitt arbete.

Däremot är detta med krona för krona inte en del av det finanspolitiska ramverket utan har varit en metod som vi har använt för att få ned underskotten kraftigt. Det har vi också lyckats med. Däremot är det inte en lämplig metod att använda i det här läget, är min bedömning. Men Jakob Forssmed tycks tycka det. Då utgår jag från att Jakob Forssmed sparar 30 miljarder i sin budgetmotion. Det ser jag fram emot att se.

(Applåder)

Herr talman! Förra sommarens grekiska drama handlade om euron. Det blev ingen grexit, men euroländerna kämpar fortfarande med mycket stora problem. Den här sommaren handlar det om Storbritannien. I en brexit riskerar en av Europas mest dynamiska ekonomier att lämna EU, med helt oöverskådliga politiska och ekonomiska konsekvenser.

Men det är inte bara Europa som brottas med stora bekymmer. Återhämtningen i den amerikanska ekonomin är svagare än många hoppats, och ingen vet längre vart Kina egentligen är på väg - varken politiskt eller ekonomiskt.

Av detta följer en slutsats: I den globala konkurrensen finns det inget utrymme för svenskt önsketänkande eller släpphänt ekonomisk politik. Vi lever på export till vår omvärld.

Herr talman! Det är lite ironiskt att den finansminister som för bara 18 månader sedan hävdade att ladorna är tomma fick regera ett helt år med en alliansbudget som halverade underskotten.

Nu växer svensk ekonomi snabbare än många andra länders. Men en tillväxt på mellan 2 och 4 procent uppstår inte i ett vakuum. Det var 90talets strukturreformer, klok hantering av finanskrisen, den ökande sysselsättningen och det minskande utanförskapet som lade grunden för modern svensk tillväxt.

Dessutom är den svenska ekonomin närmast dopad just nu. Penningpolitiken är maximalt expansiv med negativa räntor, och finanspolitiken ökar de offentliga utgifterna som om vi befann oss i djupaste lågkonjunktur. Samtidigt är arbetslösheten låg bland dem som har utbildning medan resursutnyttjandet i svensk ekonomi är högt.

Denna ekonomiska politik är inte hållbar. Om Sverige har negativa räntor och expansiv finanspolitik vid 4 procents tillväxt - och när den konjunkturberoende arbetslösheten är nära noll - vad ska då Finansdepartementet göra när Sverige har låg tillväxt och stigande arbetslöshet? Regeringen för en ekonomisk politik som om vårt land aldrig kommer att drabbas av en kris igen.

Den ekonomiska politiken riskerar att skapa överhettning i stället för att lösa Sveriges grundläggande problem. Baksmällor kan komma dagen efter. Låt mig peka på två centrala fel i regeringens ekonomiska politik.

För det första missköter regeringen offentliga finanser. Regeringen släpper greppet om de offentliga utgifterna, och underskotten växer nu i svensk ekonomi. Överskottsmålet är i praktiken redan övergivet.

Om regeringen ville nå sitt eget balansmål skulle redan det kräva betydande överskott i flera år. Men regeringen försöker inte ens. Underskotten i statens finanser ökar med 60 procent nästa år och uppgår trots tillväxten till 30 miljarder kronor. Regeringen finansierar inte längre sina löpande utgifter utan bygger välfärden på lån, när vi borde bygga välfärden på arbete.

(Applåder)

Låt mig vara tydlig: Moderaterna kommer inte att medverka till att Sverige överger principen om budgetöverskott.

Krona för krona har vi kallat den princip som innebär att nya reformer måste vara fullt finansierade. Vill man öka utgifterna på ett visst område måste man alltså minska dem på ett annat - eller stå för att man höjer skatten.

Så sent som i december sa Magdalena Andersson att hon självklart och så snart som möjligt vill kunna genomföra ofinansierade reformer. Själv längtar jag efter något helt annat. Jag vill att svensk ekonomi växer, inte bara för att alla kranar är öppna utan för att alla förväntas jobba och bidra - en ekonomi som har resurser kvar när allt ser mörkt ut, för jag tror att de tiderna kommer tillbaka.

Sverige har en omvittnat svag regering som driver en svajig politik. Men än värre är regeringens brist på ekonomisk strategi. Finansministern bryr sig kanske inte om att just jag reser frågetecken men borde vara bekymrad över att ingen annan heller verkar förstå vad regeringen egentligen vill.

Finanspolitiska rådet skrev i december 2015: "Det krävs . en tydlig plan för hur regeringen ska nå sitt mål för det offentliga finansiella sparandet. En sådan plan saknas."

Regeringen avslöjar en obegripligt obekymrad, närmast lättsinnig inställning till behovet av strama tyglar i den ekonomiska politiken. I Magdalena Anderssons finansdepartement säger man "investera" när man inte orkar prioritera. Men vad man egentligen menar är "spendera".

(Applåder)

Herr talman! Det andra stora felet är att regeringen underskattar Sveriges utmaningar. Integrationen av flera hundra tusen nyanlända i vårt land och på vår arbetsmarknad är de kommande årens allra största utmaning.

Missköter vi den kommer våra barn att fråga om vi inte förstod bättre eller om vi mest gjorde som i historikern Barbara Tuchmans läsvärda bok Dårskapens vägar: Vi såg problemen, vi förstod dem, och omdömesgilla människor i vår egen samtid till och med varnade för dem och sa att det kommer att gå illa om vi inte gör något - och ändå gjorde vi ingenting. Vi har nämligen ett stort problem framför oss.

Nya siffror från riksdagens utredningstjänst visar att bara var fjärde flykting och anhöriginvandrare är självförsörjande efter åtta år i Sverige. Bara var tredje är självförsörjande efter 15 år.

Om inte fler jobbar mer och kan försörja sig själva och bidra med skatter utmanas hela grunden för den svenska välfärdsmodellen. Klarar vi inte av den uppgiften kommer de stora monetära kostnaderna att överträffas bara av de ännu större sociala problemen. Det leder till långvarig massarbetslöshet bland människor som inte har de färdigheter som efterfrågas just nu men som inte heller tillåts börja sin yrkesbana i ett enklare jobb. Regeringens halvering av RUT-avdraget är ett steg i precis fel riktning.

Detta leder också till att deras barn inte får se sin mamma och sin pappa gå till jobbet på morgonen och komma hem med egna pengar. Det leder i sin tur till att utanförskapet går i arv, till ännu värre segregation, till allt större problem i våra skolor och till att människor som vill tro på ett internationellt, öppet och framgångsrikt Sverige i stället börjar tro på enkla lösningar.

Vi talar inte om någon avlägsen framtid. Vi ser detta redan i dag. Arbetslösheten är fyra gånger högre bland utomeuropeiskt födda än bland inrikes födda. Sannolikheten för socialbidragsberoende är 1 av 100 bland inrikes födda men 10 av 100 bland utrikes födda. Så får det helt enkelt inte fortsätta.

Herr talman! I stället för att göra någonting åt allt detta blåser regeringen nu till strid om en ny, nostalgisk version av den svenska modellen. Men regeringen verkar inte alls se problemen.

Häromdagen upptäckte regeringen att det var angeläget att ändra längden på de temporära uppehållstillstånden från 12 månader till 13 månader - annars skulle nyanlända inte automatiskt få del av alla svenska välfärdsförmåner.

Samma dag framgick det att det var näst intill omöjligt för en asylsökande som vill jobba att också få jobba. Inte ens ansvariga myndigheter visste hur det skulle kunna göras lagligt. När byråkratin till slut hade överbevisats och jobbet faktiskt var utfört svarade någon annan myndighet med att minska den asylsökandes dagersättning för varje intjänad krona i lön - 100 procents marginalskatt, extremt träffsäkert. Den svenska regeringen ändrar alltså reglerna så att ingen nyanländ ska missa några bidrag men gör nästan ingenting för att fler i stället ska få tjäna egna pengar.

I Magdalena Anderssons Sverige är det lätt att få bidrag och svårt att få jobb. I mitt Sverige är det precis tvärtom.

(Applåder)

Herr talman! Till sist: Sverige är ett fantastiskt land, och vi har löst svåra problem förut. Vi har reformerat politiken när den trots goda intentioner inte längre har funkat, för i välfärdslandet Sverige förenar vi starka värderingar med pragmatiska lösningar.

Sverige öppnade upp för valfrihet när många kände sig kvävda av offentliga monopol, och vi återupprättade arbetslinjen när utanförskapet blev för stort. Vi gjorde inte allt detta för att Sverige var dåligt på något sätt utan för att Sverige höll på att bli någonting som vi inte ville att Sverige skulle vara. Nu prövas vilka vi är som klarar uppgiften att möta vår tids utmaningar och vilka som föredrar att stoppa huvudet i sanden.

(Applåder)

I detta anförande instämde Erik Ottoson (M).

Herr talman! Ulf Kristersson talar sig varm för krona för krona. Jag har bara en fråga till Ulf Kristersson som jag gärna skulle vilja ha ett ja eller nej på.

Betyder detta att Ulf Kristersson kommer att finansiera de ökade anslagen till Migrationsverket på 30 miljarder, som behövs för att de ska klara av uppehälle för dem som söker asyl i Sverige nu, krona för krona i sin budgetmotion? Jag vill gärna ha ett ja eller nej på den frågan.

(Applåder)

Herr talman! Finansministern ställer frågan mot bättre vetande. Hon vet att när det gäller akuta utgifter, som det inte går att parera, har krona för krona aldrig tillämpats. Hon vet att det som vi menar är att aktiva reformer som ökar utgifterna permanent i svensk ekonomi ska finansieras krona för krona om man vill komma tillbaka till överskott i ekonomin. Annars kan man strunta i det.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Ulf Kristersson för ett tydligt och uttömmande svar. Här är den moderata politiken mycket tydlig. När det handlade om att sänka skatten, allra mest för dem som tjänar mest, då tillämpades inte krona för krona. Då gick det bra att spendera pengar trots att underskotten ökade i en konjunkturuppgång. Då gällde inte krona för krona.

Ulf Kristersson är tydlig nu. Han kan ta emot hur många asylsökande som helst och finansiera det utan att finansiera det krona för krona. Men när vi vill stärka skolan för alla barn som finns i Sverige, när vi vill säkra en trygg äldreomsorg för våra äldre och när vi vill säkra förskolan, då blir det plötsligt ett himla kackalorum i de moderata leden. Där ser vi skiljelinjen i svensk politik.

(Applåder)

Herr talman! Detta är en hemmasnickrad ekonomisk teori som ingen normal bedömare av svensk ekonomi skulle hålla med om. Om man permanent vill utöka välfärdsåtagandet och permanent höja utgifterna i sjukförsäkringen för att man inte kan, vill eller vågar göra någonting eller om man vill höja ambitionerna på andra områden ska detta finansieras fullt ut om man menar att man ska tillbaka till överskott i ekonomin. Alternativt kan man naturligtvis höja skatten.

Så skulle alla andra som tittar på svensk ekonomi bedöma uppgiften. Men så bedömer inte regeringen den eftersom regeringen har föresatt sig att göra upp med överskottsmålet, trixa med utgiftstaken och nu definitivt släppa krona för krona. Glöm inte bort att krona för krona är meningsfullt bara om man vill tillbaka till överskott. Annars är det helt poänglöst. Om vi alltid har 4 procents tillväxt i ekonomin, om vi alltid har högkonjunktur och om vi alltid har de förutsättningar som vi har just nu, glöm då krona för krona!

(Applåder)

Herr talman! Det är min genuina uppfattning att Moderaterna har tagit ett flertal beslut och initiativ som borgar för en mer realistisk syn på Sveriges invandringspolitik. Flera av dessa initiativ är dessutom regelrätta plagiat av förslag som Sverigedemokraterna tidigare har fört fram. Men det stör mig över huvud taget inte. Tvärtom gläder det mig. Vi har inte tagit patent på vår egen politik. Andra partier får jättegärna kopiera den. Ska man tro vissa opinionsmätningar har denna kursomläggning till och med renderat en viss avkastning.

Men, herr talman, hur trovärdiga är egentligen Ulf Kristersson och hans parti? När de talar om inskärpningar i välfärden och i bidragssystemen gäller det enbart de personer som har ett så kallat tillfälligt uppehållstillstånd.

Låt mig därför påminna om lite siffror. Förra året fick totalt 183 individer ett tillfälligt uppehållstillstånd av de totalt 147 000 individer som fick uppehållstillstånd. Under en tioårsperiod rör det sig om drygt 1 000 i komparation med långt över 1 miljon utdelade uppehållstillstånd. Moderaternas så kallade inskärpningar av invandringspolitiken berör således bara en promille av alla som har fått ett uppehållstillstånd.

Jag ska travestera en viss republikansk presidentkandidat: You are weak on immigration.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror inte att jag uppfattade frågan riktigt.

Jag har jobbat med dessa frågor, hyggligt systematiskt, sedan 2007-2008. Jag har försökt att för dem som velat lyssna predika ståndpunkten att Sverige ska vara ett internationellt, öppet land. En del av Sveriges historiska framgångar ligger i internationalisering och öppenhet, och i än högre grad kommer våra framtida framgångar att ligga i att Sverige är ett internationellt, attraktivt och solidariskt samhälle. Det är min bestämda uppfattning. Jag har aldrig uppfattat att ni riktigt har haft de ingångarna i internationaliseringsdiskussionen, Oscar Sjöstedt.

När ni nu säger att vi står inför en situation där ett par hundratusen personer har kommit nyligen och att det skapar extrema påfrestningar på det svenska samhället - låt oss öppet och ärligt ta den utmaningen! Låt oss dessutom säga att det inte är självklart att man ska ha tillgång till alla svenska välfärdsförmåner automatiskt och omedelbart när man kommer till Sverige. Låt oss hylla den grundläggande idé vi har haft länge i Sverige, nämligen att det är genom arbete du i grund och botten arbetar dig in i välfärdssystemen. Det tycker jag är en naturlig utveckling av de system vi i dag har.

Jag förstår inte varför detta står i motsatsställning till det faktum att vi historiskt har haft färre med temporära uppehållstillstånd. I dag är det naturligt att ha det på det sättet. Men om du tycker att detta är bra har jag inget emot det, Oscar Sjöstedt.

Herr talman! Poängen var så att säga att man har en ganska hög svansföring i retoriken men väldigt lite konkret handling. Men för all del!

Jag har varit tydlig med - och min partiledare har varit tydlig med - att vi är beredda att stötta flera av de initiativ Moderaterna har presenterat, givet att de också presenteras här i kammaren. Så sent som i torsdags i förra veckan satt jag, Ulf och resten av finansutskottets ledamöter och körde över regeringen i en ganska relevant fråga. Det rörde sig om en motion från Kristdemokraterna, från Jakob. Varifrån den kommer bryr väl inte jag mig om, utan jag ställde mig bakom den därför att det var en bra motion. Sedan ställde sig resten av allianspartierna bakom den, och den vann majoritet.

Blev det hemskt då på något sätt, att Alliansen tog stöd av Sverigedemokraterna? Hände det någonting obehagligt? Jag vet att ni dessvärre inte har modet att samsas kring en ordinarie vårbudget, men snälla - försök att enas kring ändringsbudgeten, så kan vi sätta stopp för en liten del av den här regeringens vansinne.

(Applåder)

Herr talman! Vad jag misstänker att Sverigedemokraterna fiskar efter är att Alliansen skulle vilja ha ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna för en gemensam ekonomisk politik, för att kunna fälla regeringen. Mitt svar är mycket enkelt: Jag vill inte fälla en regering med en majoritet jag inte tror kan enas om en seriös ekonomisk politik. Det är mycket enkelt. Man fäller inte en - mycket svag - regering för att bilda en svagare regering på ett svagt parlamentariskt underlag om man inte är övertygad om att det fungerar.

Jag har många invändningar mot er politik i allmänhet, Oscar Sjöstedt. Den huvudsakliga invändningen handlar om er syn på internationalisering och Sveriges plats i världen, men jag skulle också säga att ni är ett av flera partier i riksdagen som jag inte skulle ge vetorätt på varje budgetbeslut.

(Applåder)

Herr talman! Förra gången vi debatterade budget talade Ulf Kristersson och Moderaterna sig varma för att höja miljöskatterna. Ändå sa Moderaterna sedan nej till regeringens föreslagna miljöskatter.

En förklaring hade ju kunnat vara att man tänkte föreslå andra, vilket vissa borgerliga partier gjorde. Moderaterna signalerade till exempel att man borde införa en kemikalieskatt. Det gjordes i ett gemensamt förslag från de borgerliga partierna, och i en motion från i höstas hade Moderaterna ett eget förslag på den linjen. Jag trodde alltså att det var ett gemensamt besked från de borgerliga partierna, men nu på senaste tiden verkar det alltmer luta åt att Moderaterna ändå inte vill ha en kemikalieskatt.

Sveriges ekonomi är stark, och vi är rustade att modernisera Sverige. Regeringen har redan höjt stödet till elbilar, solceller och biogas. Målet är att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Samtidigt kan vi minska belastningen på jordens gemensamma resurser, och då är miljöskatten ett kraftfullt verktyg. I vårbudgeten presenteras sex skatter som gör det billigare och enklare att leva miljövänligt.

I höstas sa dock Moderaterna nej till de satsningar regeringen nu genomför, som skydd av och åtgärder för värdefull natur, Klimatklivet, stöd till solceller och andra åtgärder för ett hållbart samhällsbygge. Det var inte helt oväntat eftersom de inte själva ville genomföra sådana reformer när de styrde. Däremot trodde jag inte att Moderaterna skulle vara så negativa till alla typer av höjda miljöskatter.

Jag ser olika besked från dag till dag - ena dagen är ni överens inom Alliansen, och andra dagen har Moderaterna bytt fot och försöker bromsa. Min fråga till Ulf Kristersson är därför dels hur han ser på kemikalieskatten, som nu har gått ut på remiss, dels vilka andra miljöskatter Ulf Kristersson planerar för att vi ska klara hållbarhetsmålet.

Herr talman! Vi kommer att återkomma till alla de skatteförslag som föreligger, både sådana skatter i regeringens förslag som vi tycker är utomordentligt dåliga och sådana skatter vi mycket väl kan diskutera. Dem kommer vi att komma tillbaka till, med en fullständig redovisning, före den 2 maj.

Det är dock inte där skon klämmer egentligen, utan den riktiga skon klämmer ju i synen på vilken politik som gagnar miljön. Det är klart att man alltid skulle kunna vara överens med er om att höja skatterna på precis vad som helst, men det är klart att vi inte kommer att låta oss användas för att systematiskt höja skatter om vi inte samtidigt kan sänka skatter - självklart inte. Det är därför det inte går att bryta ut enskildheter ur vare sig miljöpolitiken eller den samlade ekonomiska politiken.

Vi är måna om att ha effektiva styrmedel. Vi är måna om att ha en teknologidriven miljöpolitik. Vi är måna om att innovationer som förbättrar miljön har så stort spelrum som möjligt. Detta är ju normalt sett varken den ekonomiska politik eller den miljöpolitik regeringen försöker ha. I stället har ni konsekvent drivit på den sortens politik som handlar om nolltillväxt, Janine Alm Ericson, alltså sådant som helt enkelt går på tvärs med hela vår grundläggande syn på vad som skapar ett gott samhälle och ett miljöhållbart samhälle.

Vi kommer inte att acceptera enskildheter ur en sådan politik bara för att just den saken skulle gagna era intressen.

(Applåder)

Herr talman! Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka Ulf Kristerssons svar, men ett gammalt Shakespearecitat kommer för mig: "Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över."

Det känns nämligen lite som att det varje gång vi talar om de här sakerna i kammaren låter så här: Moderaterna kommer att komma med förslag, sådana saker som leder till en bättre miljö även om man kanske inte tycker om skattemedlet. Men just nu får vi inga förslag från Moderaterna. Det är väldigt dåligt på den miljöpolitiska sidan. Det gäller såklart både skattemässigt, vilket vi vet är ett klassiskt bra styrmedel, och andra saker.

Regeringen har flera utmärkta förslag i vårbudgeten, som att det ska bli bättre och billigare att laga skor, kläder och cyklar. Det sparar energi och skapar jobb. Men tänker Ulf Kristersson sin vana trogen säga nej till alla dessa förslag när det blir skarpt läge, eller finns det en plan som vi ännu inte har sett på att faktiskt lägga fram förslag som gynnar miljön?

Herr talman! Det jag försökte säga var att även miljöpolitiken måste ingå i en helhet. Man kan inte bryta ut vissa delar. Det är klart att vi kan diskutera om det är en bra idé att sänka momsen på vissa tjänster, men med all respekt tror jag inte att det är en dominerande del i en miljöpolitisk strategi. Jag tror till exempel att klimatfrågor, energisystemsfrågor och kärnkraften - med all respekt - är lite större frågor och att det är där man måste börja om man ska få en samlad miljöpolitik som hänger ihop med en samlad ekonomisk politik. Jag uppfattar inte att ni befinner er där över huvud taget, Janine Alm Ericson.

Herr talman! Jag vill börja med att gratulera dig, Ulf Kristersson. Det var den värsta svada jag hört på länge! Du var som en frikyrkopastor mitt i en domedagspredikan. Åtta och en halv minut handlade om vilket elände vi har, en minut handlade om vad Moderaterna gjort tidigare - och inte ett ord handlade om vilken framtid Moderaterna vill staka ut. Jag måste säga att det var rätt svårt att hänga med i vad du menade. Än klagade du över att skatterna höjs, och i nästa stund klagade du över att man inte gör tillräckligt för att nå överskottsmålet. Det kändes lite som att du gick vilse där i din domedagspredikan. Kanske gick du lite vilse i pannkakan.

Det jag ville ta upp med dig var dock den principiella diskussion du har velat öppna för. Vilka delar av välfärden ska vilka ha rätt till? Ja, det är ju rätt väl känt sedan tidigare att Moderaterna alltid vill angripa välfärdssystemen. Ena gången är det unga som har använts som slagträ, och nästa gång är det äldre, sjuka, funktionsnedsatta eller de arbetslösa. Ni hittar alltid någon anledning, och nu är det flyktingar. Men det är ett tag sedan du öppnade diskussionen, och då borde du ju ha hunnit tänka. Det kan vara skolan man kanske ska beskära, eller sjukvården eller trygghetssystemen. Ibland undrar jag: Varför inte alltihop på en gång?

Låt oss säga det här: Du har tagit upp just sjukvården ganska många gånger och att det är den du vill beskära för människor. Då måste jag få fråga dig: Är det hjärtsjuka som inte ska få tillgång till kontinuerlig vård, för att man ska vänta tills hjärtstilleståndet är ett faktum? Eller är det gravida kvinnor som ska förvägras mödravård, så länge inte ett akuttillstånd uppstår då förstås? Och ska de barn som föds eller som kommer hit till det här landet få delta i vaccinationsprogram och gå på barnavårdscentraler? Hur ska den här sjukvården begränsas?

Går det över huvud taget att hitta en mer kostsam och kortsiktig politik än den du just nu förespråkar?

Vilka delar av välfärden är det du ska inskränka? Är det hjärtsjukvård, cancervård, mödravård eller vaccinationsprogram?

Herr talman! Jag får nog leva med att Ulla Andersson inte uppskattar det jag säger, tror jag.

Domedagspredikan? Jag försökte säga två saker. Det ena är: Var försiktig med svensk ekonomi! Låt den klara av nästa kris också. Spendera inte alla pengar här som om det aldrig kommer problem i framtiden. Vill vi ha överskott någon gång är det nu vi ska börja bygga överskottet. Var lite respektfulla inför att vi lever i en värld som är otroligt osäker! Det är inte någon domedagspredikan. Jag säger bara: Tro inte att vi nu har sett allt! Det kommer nya problem i framtiden. Det försöker jag säga om pengar.

Det andra jag försökte säga var att det människor i dag upplever i svensk vardag är på riktigt. Det är alltså inte en synvilla att upptäcka några hundra tusen personer som ännu inte kommit in på svensk arbetsmarknad. Det är heller inte en domedagspredikan att påpeka att om ingen får jobb har vi ett problem framför oss som inte löser sig självt.

Jag förstår inte hur man ens kan resonera i termer av att det är lite övermaga att nämna de här bekymren. Det är klart att det inte är.

Vi är i en bransch där vi ska lösa problem i samhället. Det är det som vi är valda för att göra. Vi har ekonomi och andra resurser till vårt förfogande. Om man inte tar det här på allvar är man på fel ställe i Sverige. Om man inte förstår att integrationsutmaningarna tillhör vår tids allra största problem, då tror jag att man helt har missförstått vad som har hänt i Sverige de senaste åren.

När det gäller välfärdsförmåner gör du dig antingen avsiktligt okunnig eller också har du blivit vilseledd. Det vi har sagt flera gånger är: Låt oss diskutera på allvar om det är rätt, rimligt och rättvist att den som kommer till Sverige automatiskt och omedelbart har tillgång till alla välfärdsförmåner, eller om det är mer rätt, rimligt och rättvist att man jobbar sig in i dem successivt.

Herr talman! Du får ursäkta, Ulf Kristersson, men jag hörde faktiskt inte att du hade lösningen på ett enda problem. Det enda du gjorde var att måla upp problem, men några lösningar presenterade du inte.

Jag hörde inte heller att du svarade på mina frågor: Vilken sjukvård är det vi ska inskränka? Är det den hjärtsjukes sjukvård? Ska man få vänta tills hjärtat har stannat? Ska kvinnan som kommer hit och är gravid få vänta på en insats tills läget är akut? Ska hon inte få ta del av mödravården? Ska barn inte vaccineras?

Vänsterpartiet har tidigare anklagat Moderaterna för att följa efter Sverigedemokraterna. Nu är det Sverigedemokraterna som följer efter Moderaterna. Två månader efter det att ni har presenterat ert förslag om inskränkningar i välfärden skriver Sverigedemokraterna i en artikel att svensk välfärd är till för svenskar.

Nu är det de nyare Moderaterna som faktiskt leder i kampen om att utestänga människor, att öka utanförskapet - ja, i alla fall för alla som inte är blonda och blåögda.

Men, snälla, svara nu på min fråga! Vilka ska utestängas, och vilken sjukvård ska man inte få?

(Applåder)

Herr talman! Vi har inte en enda gång föreslagit att ett enda barn eller en enda vuxen inte ska få den vård som han eller hon behöver. Du, Ulla Andersson, talar inte i tungor, men du ser syner. Vi har aldrig föreslagit någonting sådant över huvud taget.

Vi nämnde tre exempel häromdagen.

Är det rätt att garantipension går till människor som kommer hit från dag ett? Är det rätt och rimligt att samma föräldraförsäkring tillämpas för en som kommer till Sverige från dag ett? Vi ställer oss frågan om det är rätt och rimligt eller om vi ska göra några förändringar, och vi avslutar med frågan: Är det rätt och rimligt på lång sikt att den samlade bidragsnivån för en person som kommer till Sverige kan motsvara en månadslön på 25 000-30 000 kronor? Kan detta begränsa chansen att få ett arbete i Sverige?

Detta är helt rimliga frågor att ställa. Ni vill inte ens ställa er frågorna.

Jag har gång på gång sagt att det här är svåra frågor och att jag har respekt för dem. Det finns mycket i den svenska välfärdsmodellen som jag absolut inte vill ändra på. Men här krockar antagligen vårt sätt att tillämpa den med den brutala verkligheten.

(Applåder)

Herr talman! Jag har tagit del av regeringens ekonomiska vårproposition. Min slutsats är att jag inte blir imponerad.

Man är stark på två saker: Man är stark på att bedriva en ansvarslös invandringspolitik, och man är stark på att angripa vanliga löntagare och företagare.

Mitt parti är öppet för att fälla den här regeringen när som helst, ju förr desto bättre. Tyvärr saknar vi dock sådana besked från dem som kallas för Alliansen.

Herr talman! Den här regeringen har gjort Sverige till världsledare vad gäller marginalskatt. Tidigare låg vi som nummer två, men det var tydligen inte tillräckligt för nuvarande vänsterstyre.

Vad händer då när vi straffbeskattar löntagarna och framför allt i det här fallet höginkomsttagarna? Får vi mer skattepengar då? Eller leder det till att höginkomsttagarna väljer att flytta från Sverige till något annat land? Givetvis leder regeringens skattehöjning för höginkomsttagarna till att de inte längre vill vara kvar i Sverige, och därför blir skatteintäkten negativ.

Men regeringens skattehöjningar för löntagarna rör ju inte bara höginkomsttagarna. De rör poliser, lärare, sjuksköterskor - vanliga människor i vanliga yrken. Sverigedemokraterna säger nej till dessa skattehöjningar på arbete för vanligt folk.

Regeringen vill därtill låta företagarna själva axla ansvaret för sjuklönekostnader, undantaget regeringens egna skattesubventionerade låtsasjobb. Detta är givetvis anmärkningsvärt, minst sagt.

Sverigedemokraterna kommer aldrig att ställa sig bakom ett förslag där företagarna får ökade kostnader på grund av sjukskrivningar. I stället förespråkar vi en modell där småföretagarna i princip slipper sjuklöneansvar.

Sverigedemokraterna föreslår också att den så kallade allmänna löneavgiften, det vill säga ungefär en tredjedel av de totala arbetsgivaravgifterna, helt slopas för just de mindre företagen. Varför då? Jo, därför att det är hos just de mindre företagen som de nya jobben skapas. Och det finns en principiell och ideologisk skillnad mellan Sverigedemokraterna och regeringen i det här avseendet. Vi vill ge de privata företagen rätt verktyg för att kunna skapa jobb. Men regeringen vill skapa jobben själv.

Faktum är att den enda sysselsättningsskapande åtgärden i regeringens budgetproposition består av mångmiljardtillskottet till landets kommuner med förhoppningen att kommunerna ska kunna skapa jobb. Jag påstår inte att det inte behövs fler jobb i det offentliga, absolut inte, men en grundförutsättning för att över huvud taget ha en offentlig sektor är trots allt att det finns en privat sektor som finansierar den. Att låta den offentliga sektorn växa och finansiera detta genom att överbeskatta den privata sektorn är inte en hållbar utveckling.

Det här är grundläggande resonemang. Man behöver rimligen inte vara nationalekonom för att förstå dem. Och alla, möjligen med undantag av det gamla kommunistpartiet, borde också förstå dessa resonemang.

I tangentens riktning ligger också förslaget att straffbeskatta bort den svenska kärnkraften, vilken ligger som grund för i princip hela vår tunga industri.

Herr talman! Det finanspolitiska ramverket har tjänat oss väl. Om jag får vara med och bestämma ska det fortsätta att vara så. Att slopa överskottsmålet innebär för all del en kortsiktig vinst. Man får helt enkelt mer pengar att spendera. Men på längre sikt innebär det en högre statsskuld, som förr eller senare ska betalas tillbaka. Och givetvis hänger frågan om ramverket ihop med de kraftigt ökade kostnaderna för migrationen.

När det blev tydligt att regeringen skulle spräcka utgiftstaket, också det en bärande del av ramverket, valde man lite hastigt och lustigt att bokföra vissa utgifter på andra sidan årsskiftet så att det hela inte blev alltför uppenbart. I praktiken har man alltså överträtt utgiftstaket, men med lite kreativ bokföring har man lyckats undvika den akuta faran.

I november förra året valde regeringen att anslå 11 miljarder kronor extra till landets kommuner för att svara mot de kraftigt ökade kostnaderna som föranletts av ett ökat antal nyanlända invandrare. I dag, några månader senare, vill man skjuta till ytterligare 10 miljarder.

Sverigedemokraterna står i princip bakom initiativ till att stärka välfärden, men det måste givetvis ske smart och effektivt. Man kan inte föra en gravt ansvarslös invandringspolitik och sedan på kvartalsbasis skjuta till mångmiljardbelopp till kommunerna i förhoppningen att situationen då löser sig.

Den svenska välfärden lider inte primärt av brist på pengar. Den lider av brist på utbildad personal. Brist på lärare, barnmorskor eller annat löser vi inte genom att skjuta till mer pengar till kommunerna. Vi löser det genom att satsa på utbildning och på förbättringar av de offentliganställdas arbetsvillkor.

Det finns över huvud taget inget långsiktigt tänk hos denna regering. Jag är orolig för att man redan till nästa budget behöver gå tillbaka till riksdagen än en gång och be om ännu mer pengar för att möta kostnaderna som uppstår som ett resultat av nuvarande invandringspolitik.

Herr talman! Sverige lider av en akut brist på politiskt ledarskap. Nuvarande regering har med all tydlighet visat att man inte är mogen att axla den uppgift man tagit på sig.

I det förslag man lämnat ökar man anslagen till Migrationsverket med 31 miljarder kronor redan i år. Det leder till att denna myndighet går om hela den samlade Försvarsmakten storleksmässigt. Utgiftsområdena 8 och 13, alltså Migration och Integration, överstiger nu de statliga kostnaderna för sjukvård, hälsovård och social omsorg.

För vår del väntar vi på att de övriga partier som lanserat mer eller mindre lovvärda initiativ gör det också i kammaren så att vi möjligtvis tillsammans kan sätta stopp för en del av dessa galenskaper.

Sverigedemokraternas budgetmotion kommer att handla mycket om integration, sammanhållning och medborgarskapets betydelse. Vi kommer inte enbart att peka på de brister som denna och tidigare regering uppvisat, utan vi kommer att visa på en konkret väg framåt för det land som vi är valda till att förvalta. Vi kommer att visa politiskt ledarskap.

Innan detta är möjligt och innan vi tar ett steg mot en hållbar integration kommer vi att behöva en radikalt annorlunda inriktning på invandringspolitiken. Idén om att Sverige inte har ett invandringsproblem utan bara ett integrationsproblem har förkastats av de allra flesta. Det Sverige behöver är inte bara minskad invandring utan en påtaglig återvandring. Vi kommer att presentera flera initiativ för att möjliggöra detta. Först då kan vi på allvar börja tala om integration och sammanhållning i Sverige.

Herr talman! För den som inte är född i Sverige eller vars föräldrar kommer från ett annat land men har en god bevekelsegrund och en genuin vilja att bli en del av vårt svenska samhälle kommer vi att visa en tydlig väg att bli just det.

Jag säger inte att det kommer att bli en enkel väg, för det kommer det inte att bli. Men jag säger att vägen till svenskt medborgarskap, med de rättigheter och skyldigheter som det medför, kommer att bli tydlig.

Din bakgrund bryr jag mig inte det minsta om. Om ditt namn är svåruttalat bryr jag mig inte heller om. Det är din ambition jag bryr mig om.

Men till den person som har ett elakartat uppsåt och inte när en idé om att bli en del av Sverige och som kanske till och med föraktar de idéer som vi i västerlandet håller högt har jag inga som helst problem att säga: Där är dörren! Du är varmt välkommen att gå härifrån!

(Applåder)

I detta anförande instämde David Lång (SD).

Herr talman! Det säger en person som har skrivit en debattartikel om att svensk välfärd är till för svenskar.

Vi lever i ett land dit många människor har sökt sig undan krig och förtryck. När de kommer hit är det en självklarhet för Vänsterpartiet att de ska få så bra förutsättningar som möjligt för att kunna etablera sig, lära sig språket, få utbildning om de behöver det och kunna jobba och bidra till välfärden. Vi har ju mängder av arbetsuppgifter som behöver utföras. Vi behöver fler anställda i äldreomsorgen och sjukvården, och vi behöver bygga bostäder och infrastruktur. När vi blir fler minskar också försörjningsbördan per capita.

Det finns dock partier, till exempel Sverigedemokraterna, som gärna jagar ut dessa människor och sänder dem tillbaka till krigets fasor, och det oavsett hur många de är eller hur situationen ser ut i vår omvärld. Förslag på förslag läggs fram för hur de ska skrämmas bort och jagas bort och hur allt ska försämras för dem. Ingen cancervård ska ges, och välfärden ska inskränkas. Det kallas till presskonferenser, det skrivs debattartiklar och det ges intervjuer. Det är människor med lägre livsvärde enligt sverigedemokratisk logik.

Men när det gäller de flyktingar som i verkligheten undergräver vår gemensamma välfärd och kostar samhället stora pengar kallas det inte till några presskonferenser, skrivs några debattartiklar eller läggs fram några förslag.

Dessa flyktingar verkar Sverigedemokraterna gilla. Hör och häpna! Tänk att det kan finnas sådana! Jo, de finns. Det är skatteflyktingarna. 46 miljarder har de tagit undan från vår gemensamma välfärd. Men dem har Sverigedemokraterna inga förslag om. I stället försvarar de riskkapitalisterna som plockar vinster ur välfärden och smiter från skatten. Skatten ska sänkas för alla dem som har väldigt mycket kapital.

Ska även skatteflyktingarna jagas, Oscar Sjöstedt? Ska deras välfärd inskränkas, och i så fall hur? Det är väl ändå de som är hotet mot vår välfärd.

Herr talman! Jag tycker faktiskt att svensk välfärd i första hand är till för svenska medborgare. Den svenska staten har ett mer långtgående ansvar för sina egna medborgare än för andra staters medborgare. Så fungerar det i större delen av världen. Det är över huvud taget inte kontroversiellt utan en helt naturlig utgångspunkt.

Det enskilt största hotet mot Sveriges välfärd är Vänsterpartiets ekonomiska politik.

(Applåder)

Varför då? Jo, för ska man ha en allt-till-alla-politik måste man lösa det på ett av tre möjliga sätt. Antingen lånar man till det. Det kan man göra ett tag men inte i all evighet. Eller så höjer man skatterna. Men så småningom tappar man tillväxt, konsumtion och sysselsättning, och då har man sparkat undan benen för att upprätthålla en välfärdsstat. Eller så gör man det sämre för alla och alla får lite sämre välfärd.

Jag diskuterar gärna frågan om skatteflykt. Svaret på Ulla Anderssons konkreta fråga är ett rungande ja. Jag vill jaga dem med alla möjliga medel. Jag påstår inte att jag har alla lösningar för hur man gör det, men kommer Vänsterpartiet eller någon annan med välgrundade förslag och initiativ för att jaga skatteflyktingar är jag absolut beredd att stötta dem.

(Applåder)

Herr talman! Staten har ett ansvar för alla som lever här oavsett kön, bakgrund eller andra förutsättningar.

Jag skulle vilja påstå att det enskilt största hotet mot svensk välfärd är skatteflyktingarna.

Du svarade inte på min fråga, Oscar Sjöstedt. Jag förstår att du inte vill det. Ska skatteflyktingarna också ha inskränkt välfärd? På vilket sätt ska de i så fall jagas? Ett enda konkret förslag borde du väl ha om du tycker så illa om skatteflykt.

Men jag tror faktiskt inte att du gör det, Oscar Sjöstedt. Du driver en politik som framför allt vill gynna människor med höga inkomster och inte beskatta kapital. Du går gärna först i ledet när det gäller att skydda riskkapitalister och deras stora vinstuttag ur välfärden och att de smiter från skatt.

Svara på min fråga, Oscar Sjöstedt! Ska också skatteflyktingar ha inskränkt välfärd? Det är ju de som utgör det stora hotet mot vår gemensamma välfärd, ingen annan. Jo, det skulle i så fall vara ett högerpopulistiskt parti som Sverigedemokraterna.

Herr talman! Jag vidhåller att staten har ett mer långtgående ansvar för sina medborgare än för alla som råkar vistas i landet, oavsett om det är temporärt eller inte. Det gäller för svenska staten och för alla andra stater i världen.

Ska skatteflyktingar ha inskränkt välfärd? Det kan man diskutera. Jag vet inte om det är rätt sätt att attackera dem. Problemet med skatteflyktingarna är att vi inte vet vilka de är. Annars hade de inte varit skatteflyktingar, och då hade vi kunnat rätta till situationen.

Det är möjligt. Jag vet inte vilket sätt som är exakt rätt. Vi kan väl diskutera det vidare i den aktuella debatt om just den frågan som kommer att komma så småningom.

Jag är fortfarande beredd att titta på alla initiativ och lösningar för att komma åt skatteflyktingar. Men jag vet inte om just det är rätt väg. Det är väl tveksamt.

Vi vill ha även höginkomsttagare i Sverige. Vi vill inte straffbeskatta bort dem från landet. Men det är inte samma sak som att vi gynnar dem för att det finns ett egenvärde i det. Vi vill ha höginkomsttagare för att de betalar mycket skatt.

(Applåder)

Herr talman! Det senaste halvårets politiska samtal har präglats av kriget i Syrien och av hur Europa har misslyckats med att ta hand om alla människor på flykt. Hade länderna samarbetat hade vi kunnat hitta en lösning. Men nu är det inte så. Ändå måste Sverige fortsätta stå upp för en human flyktingpolitik.

För Miljöpartiet är det oerhört viktigt att Sverige bygger ut sitt mottagande så att vi står bättre rustade i framtiden och så att de 160 000 människor som kom hit förra året får en chans att etablera sig så snabbt som möjligt med jobb, skola och bostad. Gör vi det på ett klokt sätt kommer alla nya i Sverige att stärka vår ekonomi och välfärd. Vi behöver fler händer i vården och fler vuxna i skolan. I många yrken är det stor brist på arbetskraft. Vår befolkning åldras, men nu får vi många nya invånare i arbetsför ålder. Tillsammans kan vi bygga det moderna, hållbara samhället.

Regeringen ger nu ett extra stöd på 10 miljarder kronor per år till kommuner och landsting. Det är de som tar ett stort ansvar för Sveriges välfärd, inte minst för de nyanlända, och för det behövs mer pengar.

Detta är bara en av alla åtgärder som stärker vår gemensamma välfärd och det hållbara samhällsbygget. Snabbspår för nyanländas företagande, kompetenskartläggning under asyltiden och språksatsningar på sfi och svenska som andraspråk är några andra av regeringens åtgärder.

För att öka kapaciteten i mottagandet och hålla nere handläggningstiderna för asylansökningar får Migrationsverket ett tillskott på 30 miljarder kronor.

Sverige möter stora utmaningar, men vi har också förutsättningar för att klara dem. Sveriges ekonomi är starkare än på mycket länge. De ekonomiska klyftorna mellan kvinnor och män minskar. Arbetslösheten sjunker. 80 000 fler människor har ett jobb nu än när den här regeringen tog över. Det är ungdomsarbetslösheten som minskar snabbast. Och Sverige har lägst långtidsarbetslöshet i EU. Den ekonomiska tillväxten mätt som bnp är hög. Det är alltså bra tider för den som kommer hit och söker sitt första jobb.

Herr talman! Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988. Bland våra allra första motioner fanns en som tog upp just bnp och att det måttet inte säger allt om hur det står till med ekonomi och välstånd. Det stod att "det nu gängse ekonomiska styrmåttet BNP måste kompletteras med andra mått som speglar resursanvändningen av människor och natur."

Med Miljöpartiet i regeringen utvecklas den politiken. Vi tar fram nya mått som ger en mer heltäckande bild, där man har med ekonomi men också hur det står till med miljö och klimat och människors sociala förhållanden. Om ett år, nästa gång vi har en vårbudgetdebatt, kommer det att finnas ett förslag på sådana mått som ska användas framöver. Det ser jag mycket fram emot.

Herr talman! För ett parti med visioner kan det ta ett tag innan resten av samhället hinner i kapp. Jag vill gärna ge ett annat exempel från en av Miljöpartiets tidiga motioner om ekonomisk politik. Den är från januari 1989. "Miljöpartiet de gröna vill se ett skattesystem, som på allvar verkar för att vi minskar resursslöseri och som befrämjar hushållning. - - - Skattesystemet skall öka möjligheterna till att välja varor och tjänster som sliter mindre på natur och människor."

Det var 27 år sedan. I dag gör Miljöpartiet verklighet av det som då var en vision. Skatterna gör det enklare och billigare att välja det bästa alternativet för klimatet och miljön.

Låt mig ge några exempel från årets vårbudget. Om man vill få sin trasiga disk- eller tvättmaskin lagad i stället för att köpa en ny ska man kunna göra RUT-avdrag för det. Det betyder att färre vitvaror slängs i onödan. Då minskar resursförbrukningen. Ett annat exempel är att det ska bli billigare att laga kläder, skor och cyklar genom sänkt moms. Ett tredje exempel är att den som har solceller på taket ska kunna sälja el som man inte själv gör av med utan att krångla med att redovisa moms. Att sätta upp solceller är redan väldigt populärt, bland annat tack vare att regeringen har ökat investeringsstödet. Nu blir det enklare än någonsin att göra el från solen på villataket.

Det finns ännu fler exempel. Sammanlagt presenteras sex skatteförslag som gör det lättare att vara miljövän. På det sättet styr vi mot det hållbara samhället, där politiska beslut medverkar till att ekonomin blir mer cirkulär, där energin kommer från förnybara källor och där råvaror inte förbrukas utan återanvänds. Företagen delar vårt tankesätt.

Herr talman! Regeringen skapar ett modernt Sverige, ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Tillsammans med näringslivet och med hjälp av alla nya invånare genomför vi nu det hållbara samhällsbygget.

(Applåder)

Herr talman! Det var ett närmast randianskt scenario i förra veckan då företrädare för både S och MP protesterade mot Findus nedläggning i Bjuv. Man protesterade alltså mot nedläggningen efter att man höjt skatterna på jobb och företagande med 30 miljarder. Man har försvårat för det gröna näringslivet genom inaktivitet, och när man väl gör någonting försvårar man genom ökade regleringar.

Miljöpartiet har kanske inte särskilt mycket av sin landsbygdskredd kvar. Men jag vill ge Janine Alm Ericson två minuter för att teckna en bild av vad man vill göra för att stärka landsbygdsutvecklingen, för att stärka de gröna näringarna i Sverige.

När vi tittar på vad regeringen planerar kan vi se att man bara i dag har aviserat att man kommer att dra ned på vägunderhållet med en halv miljard. Om vi tittar på hur man har prioriterat tidigare kan vi se att det kommer att gå ut över de enskilda vägarna, de mindre länsvägarna, landsbygdens infrastruktur.

Regeringen aviserar fortfarande för en kilometerskatt. Det har visat sig vara svårare att genomföra än regeringen trodde och har tagit mycket längre tid än man tidigare trodde. Men planerna på att börja beskatta avstånd finns alltså fortfarande.

Böndernas gödsel vill man beskatta. Och den livsmedelsstrategi som regeringen och regeringspartierna ställer mycket hopp till, och där det fanns en förväntan i Landsbygdssverige om att någonting skulle hända, verkar bli ett ytterst tandlöst dokument.

Om man nu vill att det gröna näringslivet, till exempel Findus i Bjuv, ska finnas kvar och utvecklas måste det till konkret politik. Var finns den, Janine Alm Ericson?

Herr talman! I den här budgetdebatten och i vårändringsbudgeten som nu har presenterats ligger fokuset på satsningar i välfärden och ordentliga skattesänkningar för att göra det som är bättre för miljön. Det handlar om höjda miljöskatter och bättre reparationer, vilket gör att vi bidrar till en cirkulär ekonomi. Det tror jag är saker som kommer att komma till nytta också på landsbygden. Välfärdsmiljarderna kommer att fördelas över landet och stärka upp även ute i landet.

Jag är inte alls säker på att den livsmedelsstrategi som Emil Källström nu sågar kommer att bli så dålig som han förutspår. Det är ett samarbete där vi alla kommer att komma med input. Jag tror att ett hårdare arbete från alla - i stället för att man står här i kammaren och kritiserar - kommer att kunna hjälpa landsbygdsutvecklingen framåt.

En annan tydlig sak i fråga om landsbygdsutvecklingen är att vi till exempel för en decentraliserad energipolitik. Mer förnybart skapar jobb på landsbygden när det gäller bland annat vindkraft men även metangasproduktion. Dessutom har regeringen tidigare gjort satsningar på bredband i hela landet.

Det är några av de saker som krävs för att vi ska kunna fortsätta ha företagsutveckling även på landsbygden.

Herr talman! Janine Alm Ericson tror att om man gör saker på en massa andra områden kommer det på något sätt att spilla över även på landsbygdspolitiken. Det är en tro som jag inte riktigt delar.

Jag tror att om vi ska stärka jobb och företagande runt om i hela vårt land måste vi föra en politik som leder till detta, som bryter med regeringens tydliga decentraliseringstendenser.

Låt oss bara ta exemplet där man drar tillbaka 2 miljarder av statens riskkapital från Östersund till Stockholm när man lägger ned Inlandsinnovation.

Jag nöjer mig inte med att tro, utan jag vet vad som skapar utveckling. Om vi på ett klokt sätt sänker skatter och avgifter och drar tillbaka den regleringsbörda som håller så många företagare runt om i landet tillbaka blir det bra. Om vi stärker infrastrukturanslagen med bredband och med mer pengar till järnväg, och inte mindre, är det någonting som gynnar landsbygden. Det är det som behövs.

Herr talman! Det märks att vi är överens på flera områden som vi behöver stärka och göra ytterligare satsningar på. Det är jättebra att Centerpartiet nu har svaren på frågorna från landsbygden. Det var bara synd att man inte presenterade dem under sina åtta år i regeringen under allianstiden. Om man hade gjort de insatser som man visste behövdes då hade vi inte haft den situation som vi har i dag.

Jag tycker också att det är oroväckande att situationen ser ut som den gör. Det är bra att vi pratar landsbygdspolitik här inne ofta. Men låt oss göra det på ett sätt som också är konstruktivt och stärkande för ett område som vi båda bryr oss mycket om.

Herr talman! I höstas fick vi tyvärr se exempel på panikens politik från Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Vi stod inför en stor utmaning när många sökte skydd i Sverige. Vi var sex partier som samlades i en överenskommelse med ett antal åtgärder som var tuffa både för mitt eget parti, Liberalerna, och Miljöpartiet.

Från Liberalernas sida stod vi också bakom tanken på identitetskontroller, som är tufft från en liberal utgångspunkt. Det handlade om att den som inte har papper med sig och som befinner sig i Tyskland eller Österrike får söka asyl där och inte söka sig vidare till Sverige. Det var ett tufft beslut.

Efter denna överenskommelse uppstod paniken när Romson och Löfven ställde sig på en pressträff bara några veckor efter det att vi var sex partier som stod på en pressträff och gick vidare för att nå en migrationspolitik och en flyktingpolitik på EU:s miniminivå.

Det som bekymrar mig nu är att vi ska rösta igenom detta i riksdagen - inte vi, men framför allt Miljöpartiet och några till - och att det finns några punkter som både är för omänskliga, enligt min mening, och som kommer att ha mycket stora problem när det gäller att flyktingar ska få jobb.

Min första fråga till Janine Alm Ericson rör vilken effekt hon tror att det får för människors möjlighet att komma i jobb i Sverige att man inte får återförenas med sina barn. Hur ska den person som sitter på en flyktingförläggning någonstans i vårt land just nu och har barnen i Jordanien, i Turkiet eller på flykt kunna koncentrera sig på att få jobb och lära sig svenska när ni har stängt dörren för en återförening med barnen?

Min andra frågeställning gäller varför ni inte lyssnade på remissinstanserna när det gällde synpunkterna på jobben och de tillfälliga uppehållstillstånden. Jag tror att det kan behövas tillfälliga uppehållstillstånd, men inte ettåriga. Ni lyssnade på remissinstanserna när det gäller att vi måste öppna upp så att man kommer in i bidragssystemen, men ni lyssnade inte när det gäller jobben.

Min tredje frågeställning - och där är jag lite förvånad - gäller att i den budget som nu ligger på riksdagens bord finns det inga åtgärder för att korta väntetiderna för asyl. Vi kan vara oense om mycket annat när det gäller integration, men en sak bör vi vara överens om, Janine Alm Ericson: Väntan, väntan och väntan på besked om att stanna i Sverige sliter sönder människor.

Herr talman! Under tio år har Miljöpartiet haft en oerhört tydlig strategi när det gäller migrationsfrågorna. Vid varje tillfälle när det har varit politiskt möjligt har vi förhandlat om att stärka utsatta gruppers rättigheter. Vi har också fått igenom en hel del politik. Ibland har det varit möjligt med förbättringar, och ibland är det enda man kan göra att bromsa eller blockera en kraftig försämring.

Regeringens politik nu är att göra stora satsningar på bättre etablering, att få ett bra mottagande av dem som kommer och att ge mer till kommuner och landsting. Det är de som tar det allra största ansvaret.

Den tillfälliga lagen är mycket mer långtgående än vad vi har önskat. Det har vi sagt många gånger, och det står vi fast vid. Men när de två största oppositionspartierna kräver en ännu mer restriktiv politik är detta så långt man kommer.

Däremot tycker jag att de förbättringar som kom efter remissrundan är bra. Vi ska nu kunna ge möjlighet för barn med mycket svåra hälsoproblem att få permanenta uppehållstillstånd. Det finns en liten men ändå ökad möjlighet till återförening. Det är nu också möjligt för ensamkommande att gå färdigt gymnasiet, få ett jobb och få ett permanent uppehållstillstånd.

Herr talman! Förbättringar och förbättringar - visst, det finns någon form av liten nödutgång för barn att kunna återförenas med sina föräldrar. Men det sker på bekostnad av kvotflyktingarna. I stället ska ni minska det vi var överens om. Vi sa att vi ska ta emot 5 000 människor direkt från lägren så att de inte skulle tvingas ombord på båtarna. Nu halverar ni den siffran och sviker en för mig rätt viktig del av den migrationsöverenskommelse vi var överens om.

Det är en märklig argumentation vi hör från Miljöpartiet. Ni sitter på vice statsministerposten och på sex statsrådsposter. Ni sitter med i en regering, och ni säger: Vi kom inte längre, för de som sitter i opposition ville något annat. När ska ni ta ansvar för er regeringsställning? Det är ni som bär ansvar för en situation då barn inte kommer att få återförenas med sina föräldrar. Det är ni som har suttit på regeringssammanträdena och fattat dessa beslut.

Min fråga, herr talman, blir därför: Finns det någon gräns för vad en statsrådspost är värd? Gustav Fridolin sa att visitkorten inte var det viktigaste.

Herr talman! Det är konstigt. Ibland när det tjänar oppositionens syfte tycker ni att det är regeringen som ska ta sitt ansvar, vilket den också gör. Men vid andra tillfällen brukar ni understryka riksdagens betydelse för att få besluten att gå igenom. Det är en tudelad bild vi ser här. I det här fallet vet vi att det är vad riksdagen säger som kommer att vara det avgörande.

När det kommer till frågan om kvotflyktingar, som Erik Ullenhag tog upp, konkurrerar de inte med varandra. Det är fortfarande kvotflyktingar det handlar om när man ska titta även på familjeåterföreningen.

Herr talman! Jag har vid något tillfälle tidigare frågat Janine Alm Ericson vad som har hänt med Miljöpartiet. Det är bra med nya mått, och det är bra med reparationstjänster. Men vad har hänt i övrigt? Tidigare har man kunnat uppskatta Miljöpartiet för aktivt arbete för mångfald i välfärden. Nu säger tidigare företrädare för Miljöpartiet att det är partiet som leder hetsjakten på friskolorna. Miljöpartiet har tidigare stått för en grön skatteväxling. Nu är det rödgrön svartväxling som gäller, där skatten på jobb alltid höjs oavsett hur mycket utsläppen beskattas. Jag har pekat på hur Miljöpartiet har tagit 250 miljoner från hjälporganisationer och i stället prioriterat fri entré på statliga museer.

Till denna inte så smickrande lista kan vi lägga det lika svikna som storslagna löftet om att fixa skolan på 100 dagar. Vi kan lägga till hur biståndet, som skulle fredas från varje avräkning, nu tycks ha gått till att bjuda ambassadörer på lyxresor till Sverige i utbyte mot röster i en mycket ovärdig säkerhetsrådskampanj.

Tvärtemot löftet att aldrig medverka till att göra det svårare att komma till Sverige är det nu Miljöpartiet som ställer sig emellan flyktingar från krigets Syrien och deras små barn.

Det kanske tydligaste miljöpartistiska bidraget till svensk politik just nu är att lösa bostadskrisen genom att ersätta ROT med snedvridande byggsubventioner som inte ens de som ska få subventionen tror på.

Jag har ställt frågan förut, och jag ställer den igen: Vad är det som har hänt med Miljöpartiet i regeringsställning?

Herr talman! Det var en väldigt öppen fråga och ganska många områden, så jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Det som har hänt med just detta budgetförslag är att vi visar att vi gör ordentliga satsningar på välfärden. Det är ett område som har varit eftersatt under många år och som nu får en oerhört välbehövlig förstärkning. Vi behöver fler händer i vården, och vi behöver fler vuxna i skolan. Det har vi varit tydliga med.

Utöver det lägger vi fram flera skatteförslag som gör det möjligt att leva mer miljövänligt. Vi ska få klimat- och miljöutmaningen att för en gångs skull gå i rätt riktning i stället för felaktig. Det var en politik vi såg alltför lite av under alliansregeringen.

När det gäller den ideella sektorn drog vi inte tillbaka pengar från civilsamhället för att satsa på gratis inträde till statliga museer, utan alla pengarna som vi tog i den reformen används för att satsa tillbaka mot den ideella sektorn.

Civilsamhället har tagit ett enormt stort ansvar sedan i höstas i samband med flyktingkrisen. Det ser vi gärna att man fortsätter att göra, och därför är det roligt och bra att vi faktiskt gör satsningar på det området.

När det gäller bistånd tror jag också att Jakob Forssmed tycker att det är bra att vi har internationellt samarbete i de internationella frågorna. Till exempel i klimatarbetet, där vi prioriterar de mest utsatta länderna, måste vi ju kunna ha ett samarbete och ett utbyte av varandra oavsett om vi har en säkerhetsrådskandidatur eller inte.

Herr talman! Jag tar upp lite för många ämnen, tycker Janine Alm Ericson. Det ligger någonting i det. Låt oss stanna vid ett av ämnena.

Byggsubventionerna är i stort sett den enda byggreform som regeringen driver utöver det ni ärvde från Stefan Attefall. Inte ens byggindustrierna som skulle få del av subventionerna tror på dem. Fastighetsägarnas vd avråder bestämt från att införa detta.

Varför vill ni nu driva upp mark- och byggpriser, vilket var konsekvensen förra gången? Detta testades, och bostadsbristen avhjälptes inte.

Dessutom: Om detta är så bra, varför sitter nu byggbolag runt om i Sverige och svettas i osäkerhet? Jo, för att den förordning som remitterades förra sommaren ännu inte har beslutats på grund av att den möttes av så massiv kritik att den måste arbetas om. Det kan ju drabba dem som gjorde kalkyler på den första versionen.

Är detta ett bra sätt att ta ansvar för den bostadskris som vi nu ser, Janine Alm Ericson?

Herr talman! Jag tycker att det finns mycket som vi gör som är att ta ansvar för den bostadssituation som vi står inför i dag. Bland annat sitter vi i samtal med hela oppositionen för att vi ska kunna lösa de här sakerna tillsammans. Regeringen med Miljöpartiet ser vissa saker som vi behöver åtgärda medan allianspartierna framför andra delar.

Jag tycker kanske inte att det är ett bra sätt att föregripa de bostadspolitiska samtalen här i kammaren, men vi har också, förutom bostadssubventioner, gjort satsningar på ökat bostadsbyggande. Investeringarna ger resultat. Boverket har räknat med att de som fanns under den förra rundan inte hade kommit till annars.

Alliansens facit när det gäller bostadsbyggandet lämnar också mycket övrigt att önska, och jag hoppas att vi kan hitta vägar framåt tillsammans även i den här frågan.

Herr talman! Sverige har stora reformbehov. Centrala samhällsområden måste reformeras i grunden. Såväl vår arbetsmarknad som vår bostadsmarknad är anpassade efter en annan tid, ett annat Sverige. Samtidigt ser vi att vi ytterligare måste förbättra företagsklimatet för att de små och växande företagen, Sveriges jobbskapare, ska få de bästa förutsättningarna att utvecklas.

Detta kommer att kräva högt reformtempo de kommande åren. Det kommer att kräva många stora och politiskt tuffa reformer. Vi får inte rädas den utmaningen.

Herr talman! I går protesterade företrädare från Spotify och Klarna, två av de klarast lysande representanterna för det svenska it-undret, vårt nya svenska näringsliv och 2000-talets mycket snabbväxande bolag mot att Sverige håller på att halka efter i utvecklingen. Denna protest bar med sig ett eko från en annan, sämre tid. På 1970- och 80-talen flyttade svenska entreprenörer utomlands för att slippa ifrån den då förda socialistiska politiken. De kanske mest kända exemplen är familjerna Kamprad och Rausing med bolagen Ikea respektive Tetra Pak. Då var det höga skatter och hot om löntagarfonder som gjorde att många företagare, jobbskapare, lämnade vårt land.

Det som dagens svenska entreprenörer kräver präglas av rimlighet. En bostadsmarknad som fungerar. Ett system för personaloptioner som finns i exempelvis USA och Storbritannien. Man vill också att den svenska skolan ska bli bättre på att nyttja och lära ut möjligheterna som den nya tekniken ger oss.

Detta handlar om företag som politiker av alla färger har tävlat om att värna om, prioritera och uppmärksamma. Tyvärr har dessa strävanden i mångt och mycket stannat vid vackra ord. Verkstaden har uteblivit. Handlingskraften lyser med sin frånvaro. Fortsätter det så här kan den olycksaliga dagen komma då små och stora svenska företag åter tvingas utomlands på grund av politisk inaktivitet eller en direkt företagarfientlig politik. Flera kommer då att fråga: Varför gjorde ni ingenting? Varför agerade inte riksdag och regering när varningstecknen i skyn kom?

Herr talman! Låt då detta och flera andra riksdagsprotokoll visa att det finns tydliga alternativ till regeringens passivitet och skattehöjarpolitik.

Ett Sverige som står still är ett Sverige som faller tillbaka. Varje dag som går utan att vi gör de reformer som krävs är en dag då vi tappar konkurrenskraft och framtidstro.

Jag vill inte att det likt under 1990-talet krävs en djup ekonomisk kris innan den svenska politiken klarar av att samla sig för att genomföra genomgripande reformer. Det är nu, de kommande åren, som vi lägger grunden för ytterligare decennier av ett Sverige i den internationella toppen när det gäller ekonomisk utveckling, kreativitet och innovation och en generös välfärd.

För att klara detta krävs några saker.

Herr talman! Som jag nämnde är vår arbetsmarknad anpassad för en annan tid. Nu hör vi att OECD i Paris, Världsbanken i Washington, EU-kommissionen i Bryssel och vårt eget finanspolitiska råd alla säger samma sak. Sverige behöver öppna fler och nya vägar in på arbetsmarknaden för dem som i dag inte kommer in. Det handlar om en modernare, mer rörlig arbetsmarknad som bygger på en fundamental princip: Verklig trygghet på arbetsmarknaden handlar om att vi har ett företagsklimat där svenska företag kan vara framgångsrika och anställa. På en verkligt trygg arbetsmarknad ska man också känna sig trygg i förändringen det innebär att byta såväl arbetsgivare som arbetsuppgifter.

På samma sätt är vår bostadsmarknad en rest från i går. Delar av inte minst hyresregleringen är i mångt och mycket en kvarleva från andra världskrigets regleringsekonomi. Nu krävs rejäla reformer för ökat byggande, ökad rörlighet och bättre nyttjande av vårt bostadsbestånd.

Vi sitter i förhandlingar över blockgränserna. Jag hoppas att vi kommer fram till rejäla reformer, men det återstår att se vad regeringspartierna faktiskt är beredda att medverka till.

Herr talman! Den svenska jobbskaparpotentialen finns i de små och växande företagen. Det svenska företagsklimatet blev stadigt bättre under Alliansens tid vid makten. Denna trend bröts mycket tydligt efter valet 2014. Magdalena Andersson inledde sin finansministertid med att höja skatten på jobb och företag med mer än någon annan finansminister i en enskild budget sedan, tror jag, Olof Palmes dagar - det finns statistik på det här men den sträcker sig bara tillbaka till 1996.

Det här är djupt olyckligt. I stället vill Centerpartiet göra det enklare och billigare att starta och driva företag. Det handlar om handfasta och konkreta reformer oavsett var på sin företagarresa man befinner sig.

För den nyanlände eller för gymnasieeleven som vill ta sitt första steg som företagare föreslår vi ingångsföretag, en kraftigt förenklad företagsform där hela företagandet ska kunna ske i en och samma applikation.

För den som vill testa vingarna och anställa tar vi helt bort arbetsgivaravgiften under två år. Det gör vi för att fler ska våga ta chansen.

För den som ska expandera rejält och locka till sig nyckelkompetens och bli nästa Klarna eller Spotify gör vi precis det som Klarna och Spotify efterlyser och inrättar en ordentlig möjlighet att använda sig av personaloptioner.

Låt oss ta varningstecknen på allvar. Låt oss göra det som krävs för nya decennier av svensk framgång.

Herr talman! Trots att svensk ekonomi bär många av högkonjunkturens kännetecken finns stora orosmoln i vårt land. Vi har en statsminister som i internationella medier beklagar sig över svenskarnas oro, men jag tror att det är fel att bara vifta bort vad tusentals människor känner. Detta är något att ta på allvar. Den oro som svenska folket ger uttryck för har helt klart fog för sig på vissa punkter.

För det första är det uppenbart att jobbtillväxten är otillräcklig. Som jag nämnde i ett tidigare replikskifte ökar jämviktsarbetslösheten, och sysselsättningen vänder ner.

För det andra ser vi hur delar av statsbudgetens utgifter skenar. Utgiftsområdena för till exempel sjukförsäkring och integration måste effektiviseras.

För det tredje ser vi att den svenska polariseringen och tudelningen ökar. Om några år kommer andelen arbetslösa som Arbetsförmedlingen kallar utsatta att närma sig 80 procent. Det tecknar bilden av en närmast total tudelning där det är härkomst och utbildning som ensamma avgör om man lyckas på arbetsmarknaden eller inte.

De kommande åren kommer faktisk bnp att överstiga potentiell bnp. Under samma år kommer underskotten i statens finanser att förvärras, detta i ett läge där finanspolitiken snarare borde stramas åt på ett klokt sätt. Samtidigt som finanspolitiken eldar på är ju penningpolitiken historiskt expansiv. Den sammantagna svenska ekonomiska politiken är sannolikt för expansiv, samtidigt som den underpresterar på ett antal områden, inte minst när det gäller jobbtillväxten. Det är en farlig paradox.

Regeringen tar inte tag i dessa utmaningar. I stället gör man illa värre, exempelvis när man fattar beslut som innebär högre sjukskrivningstal och försämrar möjligheterna till jobb i stället för bidrag under integrationsprocessen.

När det gäller såväl samhällsutmaningarna som finanspolitiken lämnar regeringens vårproposition mycket övrigt att önska. Det är olyckligt för Sverige. Vårt land förtjänar bättre. Den budgetmotion som Centerpartiet kommer att presentera inom kort kommer att staka ut en annan, betydligt bättre väg för Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen har presenterat en rad förslag för att få ned arbetslösheten. Vi ser nu också hur den sjunker och att politiken fungerar, vilket är mycket positivt. Sverige har högst sysselsättningsgrad i EU. Regeringen presenterar nu också ytterligare satsningar för att förbättra etableringen för nyanlända.

För att finansiera de satsningar som genomförs har regeringen bland annat börjat fasa ut systemet med subventionerad arbetsgivaravgift för unga, som den förra regeringen införde. Reformen med sänkta arbetsgivaravgifter ansågs som en väldigt ineffektiv politik för att skapa nya jobb.

Samtidigt som regeringen genomförde förändringen noterade jag att flera borgliga partier också släpper denna reform i olika grad för att kunna prioritera annat. Men Centerpartiet håller sig krampaktigt kvar vid den tidigare nivån.

Samtidigt föreslog Centerpartiet i höstas att man ska skära omkring 10 miljarder under 2016 från utgiftsområdena Utbildning och universitetsforskning och Arbetsmarknad och arbetsliv, ett annat av de områden som Spotifygrundarna tog upp i sitt brev. Detta får naturligtvis konsekvenser för arbetsmarknaden och möjligheten att göra andra reformer. Särskilt olyckligt är det när det görs för att kunna bibehålla en reform som dömts ut som dyr och ineffektiv.

Jag undrar därför om Emil Källström kommer att fortsätta att prioritera att återställa föregående regerings nivå på arbetsgivaravgifter för unga eller om det finns andra mer effektiva förslag för fler jobb med satsningar inom skola och arbetsmarknad som har högre prioritet hos Centerpartiet.

Herr talman! Att arbetslösheten sjunker efter nio raka alliansbudgetar är väl ingen större skräll. Det som oroar mig nu är att vi är på väg in i en högkonjunktur och att regeringens egna prognoser säger att läget på arbetsmarknaden efter denna högkonjunktur, år 2020, kommer att vara snäppet sämre än det är nu när vi går in i den.

Det oroar mig att regeringen säger att sysselsättningen och arbetskraftsdeltagandet kommer att vara lägre och att arbetslösheten kommer att vara högre. Vi kommer inte att ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020, som regeringen har sagt. Det var lite oklart i ett tidigare replikskifte om detta fortfarande är regeringens politik, men oavsett vilket kommer det inte att bli verklighet.

Janine Alm Ericson gör det misstag som många på vänsterkanten gör. Bara för att man inte ökar anslagen lika mycket som i det politiska alternativ som höjer skatten på allting innebär det inte att man skär ned. Centerpartiet har inte medverkat till en enda sådan budget. Samtliga nio alliansbudgetar innebar ökade anslag till utbildning - allt från förskola till högre utbildning - och detta kommer självfallet att fortsätta. Men det är klart att ett av mina bekymmer är hur man ska budgetera gentemot ett politiskt alternativ som höjer skatterna på allting hela tiden och därmed har väldigt mycket pengar att röra sig med.

Janine Alm Ericson ska inte oroa sig. Centerpartiet kommer självklart att presentera skattesänkningar på jobb och företagande där vi återställer efter de skattehöjningar som regeringen har genomfört eller åtminstone tar steg mot att göra det.

Jag kommer att återkomma med vissa besked i vår. Andra får du vänta på till hösten, Janine Alm Ericson, men den som väntar på något gott väntar sällan för länge.

Herr talman! Vi får väl se vad som kommer i Centerpartiets budgetförslag när det presenteras. Att det kommer att innebära skattesänkningar är kanske ingen överraskning, men kommer det att finnas med ambitioner om förstärkningar av välfärden?

Jag skulle ändå vilja fråga om stödet för de 10 miljarderna till välfärden. Det är den största permanenta höjningen av det generella statsbidraget sedan det infördes på 90-talet.

Vid den föregående debatten här i kammaren använde Emil Källström begreppet dutta sönder välfärden. Det är väl inget han kan säga i detta fall. Men det skulle vara intressant att få veta vad Centerpartiet tänker i frågan, särskilt nu i ett läge där flera kommuner och landsting har utmaningar just därför att de har växt så snabbt. Min bild är nämligen att det finns många i Centerpartiet som skulle bli glada om en sådan satsning kom till stånd.

Hur ser Källströms politik på detta område ut på ett ungefär? Är det fortfarande omfattande skattesänkningar, eller är det utveckling av kvaliteten i vård, skola och omsorg?

Herr talman! Om jag ska utmana mig själv och säga något positivt om regeringens politik tycker jag att det är bra att kommunmiljarderna blir generella bidrag. Det innebär att man pressar ned makten där den ska ligga, på lokal och regional nivå där man kan göra anpassningar. Det innebär också ett brott med den budget som vi diskuterade för bara ett halvår sedan, där Socialdemokraterna och Miljöpartiet slog nytt svenskt rekord i specialdestinerade statsbidrag. Det göder ineffektivitet, det är dålig politik och det är bra att ni släpper den.

Det var ett bra tillägg från Janine Alm Ericson när det gäller att de 10 miljarderna är den största ökningen av statsbidragen. Det är inte den största ökningen av kommunernas och landstingens resurser, för den kom när Alliansens jobbpolitik verkade. Tack vare att fler människor gick till jobbet och fler tjänade mer hade kommuner och landsting över 150 miljarder mer i årliga resurser än när vi tog makten. Det är så jobbpolitik fungerar. Det är det som är kärnan i välfärdens finansiering, och det är därför vi måste tillbaka till en jobbpolitik som fungerar.

Herr talman! Jag måste först ge dig en eloge, Emil Källström. Du pratar ju faktiskt om vad ni vill, till skillnad från det stora borgerliga partiet, och du hade en mening i inledningen om att det behövs reformer. Det instämmer jag i.

Jag tänker på de 10 miljarder som kommer till välfärden, bostadsinvesteringar, ökat underhåll av järnväg, investeringar i hela landet, trygga jobb, rätt till heltid och löner som det går att leva på. Jag vet inte riktigt om det var det du hade i ditt tankegods, Emil Källström. Det verkar som att ni är mer inne på nyliberala tankar i er nuvarande politik. Där ska lönerna sänkas, och framför allt verkar det vara LO-arbetarnas och arbetarkvinnornas löner som är det stora problemet.

Ni ser en massa enkla jobb framför er, har jag förstått. Jag vet inte om det är att plocka i matkassar på Ica eller om piccolon ska komma tillbaka i Sverige. Det känns lite som att vi är på väg baklänges in i framtiden.

Samtidigt som ni driver på för lägre löner och för att det är du, det vill säga staten, som ska sätta lönerna driver ni på för högre hyror. Det kommer att slå väldigt hårt mot väldigt många människor. Här i Stockholms stad räknar man med att en hyra för en tvåa i genomsnitt kommer att höjas med ungefär 5 000 kronor i månaden och i Stockholms län med ungefär 40 procent.

Det kommer att leda till att väldigt många hyresgäster tvingas flytta. Hyresgästföreningen räknar med att fyra av tio skulle behöva flytta om man skulle införa fri hyressättning på marknaden. Det är väldigt oroväckande. Det betyder att 1 miljon människor skulle behöva flytta från sina bostäder för att de inte klarar av hyran. En tanke jag då får är: Är Centern numera flyttkarusellernas parti?

Herr talman! En sådan heltäckande rapsodi av medvetna missförstånd har jag nog inte hört i denna kammare sedan förra gången vi hade replikskifte, jag och Ulla Andersson. Man vet inte riktigt var man ska börja någonstans.

En bild som jag tror att många som följer debatten får är att vi står väldigt långt ifrån varandra på snart sagt varje politiskt område, jag och Ulla Andersson som representanter för Centerpartiet och Vänsterpartiet. Får man den bilden är det någonting som präglas av sanningens kännetecken.

Det är sant att Sverige behöver stora reformer. Det är sant att Centerpartiet driver på för att centrala samhällsområden ska göras om i grunden. Det är inte sant att en massa människor, som Ulla Andersson säger, ska få lägre löner. Vi tecknar en bild där fler människor går från bidrag till lön, fler ska tjäna mer.

Rörelsen är att gå på försörjningsstöd på 6 000 kronor till att få sin första lön. Det är ytterst få förändringar som innebär en intäktsökning på över 100 procent. Men just denna förändring från bidrag till lön innebär det. Det är därför jag vill att fler ska få chansen att göra den resan. Det är därför jag vill göra det som såväl internationella som svenska experter säger när de pekar ut vad vi måste göra för att modernisera arbetsmarknaden.

Det är inte sant att vi ska chockhöja hyrorna för dem som i dag sitter på hyreskontrakt. Vi har varit väldigt tydliga med att vi vill göra en klok och stegvis förändring som innebär starkt besittningsskydd och att ingen ställs på gatan. Det är därför vi fokuserar på nyproduktion när vi talar om friare och mer marknadsbaserad hyressättning. Det är ett bra sätt att fasa in förändringar så att människor inte upplever väldigt snabba förändringar.

Ulla Andersson ser ungefär vad vi säger men förstår det fullständigt fel. Det är bra att jag får möjlighet att korrigera.

Herr talman! Jag har i varje fall förstått så mycket som att du vill ha lägre löner. Framför allt är det inom affär men även inom vård, om jag har förstått det hela rätt. Det är i varje fall vad din vice ordförande har sagt i debatter med mig.

Om vi tittar på affär är den faktiska ingångslönen i dag 13 800 kronor. Den är alltså enligt Centerpartiet alldeles för hög och behöver bli lägre. Det betyder att vi kommer att få väldigt många fattiga arbetande i detta land. Sänker man lönerna för en grupp, i det här fallet för dem som kommer hit, som ni nu vill, påverkar det såklart alla andra i dessa verksamheter.

Men nu var det fråga om hyrorna. Ni har också sagt att ni vill ha marknadsbaserade hyror. Det kommer självklart att få konsekvenser. Hyrorna kommer att öka, och det är också meningen. Det kommer att få påverkan på väldigt många människors ekonomi. Det kommer att leda till att de tvingas flytta oavsett besittningsskydd. Har man inte råd med hyran, så har man inte råd med hyran. Hyresgästföreningen har räknat ut att det är 1 miljon människor som kommer att beröras. Det innebär att ni är flyttkarusellernas parti.

Herr talman! Kärnformuleringen i Ulla Anderssons senaste replik var: om jag förstått det hela rätt. Det har hon inte.

Det är sant att vi måste reformera centrala samhällsområden i Sverige i grunden. Det är inte sant att en massa människor ska få lägre löner. Däremot är det sant att en massa människor ska ha möjlighet att komma in på arbetsmarknaden och gå från låga bidrag till en lön de kan leva på.

Det är inte sant att en massa människor ska få chockhöjda hyror och bli av med sina lägenheter. Däremot är det sant att vi steg för steg ska reformera den svenska bostadsmarknaden så att den fungerar bättre. Det är solklart det vi måste göra.

Vänsterpartiet har en helt annan agenda för Sverige. Man vill inte göra någonting i mångt och mycket, och vill man göra någonting innebär det i varje läge en massa offentliga miljarder som alltid ska betalas av någon annan.

Det är så långt ifrån Centerpartiets politik man kan komma. Det är väldigt tydligt efter ett sådant här replikskifte. Jag tackar Ulla Andersson för möjligheten att tydliggöra detta.

Herr talman! De allra flesta av oss har upplevt den där alldeles speciella personen i välfärden. Det är förskoleläraren eller barnskötaren som gjorde en alldeles speciell insats när vi kom med vårt första barn till förskolan. Eller kanske var det undersköterskan som tog hand om mormor när hon var svårt sjuk på sjukhuset och gjorde hennes tillvaro så mycket bättre. Utan deras insatser skulle vårt liv vara så mycket svårare.

För oss kvinnor är det dessutom helt avgörande att välfärden fungerar, är trygg, håller god kvalitet och är väl utbyggd. Vi vet hur viktigt det arbetet är för att det ska vara så. Vi vet också att det behövs väldigt mycket mer resurser för att det ska kunna utföras på det bra sätt som det faktiskt behövs.

När vi är på vårt arbete vill vi kunna känna oss trygga med att våra nära och kära ska ha det bra. De är trots allt det värdefullaste vi har. Dem ska vi överlämna till välfärdsarbetarna och deras ansvar. Därför ska de också ha de bästa förutsättningar de någonsin kan ha för att ta det ansvaret.

Tyvärr är det inte alltid så i dag. Resurserna är knappa, och hur personalen än sliter räcker de inte till. Så kan vi inte ha det. Ett modernt samhälle kräver en utbyggd välfärd, ett samhällsbygge där kvinnors livsvillkor stärks och där de som är i centrum för välfärdstjänsterna som barn, äldre och sjuka får det bättre. Det är ett mänskligare Sverige, och det är ett Sverige som vi alla tjänar på.

Det är det vi haft med oss i Vänsterpartiet inför förhandlingarna när vi krävde 10 miljarder i permanenta tillskott till välfärden, till kommunsektorn. Vi krävde det, och vi fick det. Nu kan kommuner och landsting få goda planeringsförutsättningar för att förstärka i de verksamheter där de tycker det bäst behövs.

Det kommer se lite olika ut. I en del kommuner är barngrupperna i förskolan för stora. I andra kan det handla om att äldre behöver få en bättre kvalitet i äldreomsorgen, att biståndsbedömningen blir generösare och att personalen får mer tid för en god omsorg. Man kan ta bort delade turer eller satsa på skolan. Förlossningsvården kan få mer resurser, eller köerna till vård för prostatacancer kan kortas. Löner och arbetsmiljö kan också förbättras. De 10 miljarderna kommer att göra skillnad, år efter år efter år.

Det vi nu gör är att vi visar att det går att ta emot väldigt många människor samtidigt som vi stärker välfärden. Gång på gång får vi höra påståenden om att det inte går att göra bägge sakerna samtidigt. Men i vår moderna historia är precis de två sakerna som har gjort Sverige känt internationellt - en generös flyktingpolitik och en ambitiös välfärdspolitik.

Ett samhälle som under lång tid har låtit det gemensamma förfalla blir självklart sämre på det. Om lärarna redan är pressade till gränsen och bostadsbyggandet har avstannat, då är det svårare att ta emot många nya människor. Därför är det viktigt att vi nu lämnar högerns sköra samhällsbygge, för det håller inte ihop. När vi satsar på välfärden gör vi Sverige starkare och stabilare. När välfärden förstärks skapas trygga människor, och ekonomin förbättras för såväl den enskilde som i samhällsekonomin i stort.

Förutom att de 10 miljarderna tillförs, inleds nu också en dialog mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting för ett gemensamt arbete om bristyrkena i välfärden. I många viktiga yrken saknas i dag personal med rätt kompetens. Det är självklart ett problem som måste lösas. Nu när väldigt många människor har sökt sig hit undan krig och förtryck måste vi också ta till vara deras kompetens och vilja att arbeta.

Därför får Arbetsförmedlingen ett extra tillskott för att redan under väntan på flyktingförläggningen inleda en kompetenskartläggning med ett särskilt riktat fokus mot bristyrkena i välfärden. Även möjligheterna att lära sig det nya språket förstärks, eftersom folkhögskolorna får ta del av de pengar som finns avsatta för detta och kan inleda ett nytt och bra arbete.

Nu pustar högern och beklagar sig över att välfärden ska få 10 miljarder. Ulf Kristersson blir nästan lite tragikomisk när han står i tv och oroar sig över svensk ekonomi och över statsfinanserna därför att välfärden ska få 10 miljarder i permanenta tillskott. I hans värld är det ett hot när välfärden får mer pengar, men inte när skatterna sänks ofinansierat.

Vi har hört hur borgerligheten åmar sig över hur de offentliga finanserna undergrävs. Så lät de inte när de själva sänkte skatten ofinansierat gång på gång. Vi kommer väl alla ihåg hur de lämnat efter sig stora offentliga underskott alla tre gånger de varit vid regeringsmakten.

Men när välfärden får resurser sliter borgerligheten sitt hår i förtvivlan. Tänk att välfärden ska förstärkas och inte utarmas! Ojojoj, hur ska detta gå?

I stället vill de fortsätta att sänka skatten. Vad är barns utbildning mot en skattesänkning? Vad är mormors omsorg värd mot en skattesänkning? Vad är en fungerade förlossningsvård värd mot en skattesänkning? Svaret kommer självklart att vara att skattesänkningar alltid kommer först.

Högerns kreativitet när det gäller att forma nya förslag till skattesänkningar är stor, likaså Moderaternas kreativitet när det gäller att jaga människor som är på flykt undan krig och förtryck. När det gäller att jaga skatteflyktingar är de däremot helt tomma på förslag. När de rikaste grupperna i samhället genom sinnrika upplägg smiter undan skatten gör högern inga presskonferenser eller snabba utspel. Från deras håll kommer då bara tystnad.

En anledning till det är kanske att det är deras kompisar som är inblandade. Nyss kom det fram att tidigare moderata riksdagsledamöter hör till dem som haft tillgångar utomlands och inte velat betala skatt. Det är resurser som skulle ha gått till välfärden. De skulle ha gått till de sjuka som sitter i kön på akuten eller till de äldre som sitter på ett äldreboende med underbemannad personalstyrka. När före detta borgerliga statssekreterare som numera utgör ledningen på Skatteverket ringer och varnar sina gamla kompisar för att medierna vet att de smitit från skatten har det faktiskt klivit över alla gränser. En välfärd man kan lita på kräver att alla som kan är med och bidrar. Det gäller även de rikaste, och det gäller faktiskt även moderater.

Det pratas mycket om den svenska modellen dessa dagar. Det är välkommet. Högern försöker på alla tänkbara sätt sminka över det uppenbara faktum att de jämt och ständigt vill gå ifrån den. Ena dagen är det skattesänkningar som slår mot välfärden. Andra dagen är det staten som ska gå in och sänka lönerna.

Vi är många som är med och försvarar den svenska modellen. Men det räcker inte att bara försvara den. Vi måste hela tiden utveckla och förbättra den med nya reformer och nya satsningar. Annars stagnerar den och kommer att angripas. Därför är det hela tiden så viktigt att utveckla den svenska modellen. I detta kommer de 10 miljarderna till kommunerna, landstingen och välfärden väl till pass.

När regeringen förhandlar med Vänsterpartiet står välfärden och jämlikheten i centrum. Då får man 10 miljarder till välfärden och en bankskatt.

När man läser den fördelningspolitiska bilagan i vårpropositionen kan man faktiskt bli lite glad. Politiken påverkar inkomstskillnaderna. Den ekonomiska standarden förbättras för dem med lägst inkomster, medan skattehöjningarna har riktats till dem med högst inkomster. Det är väl därför borgerligheten nu är så upprörd. Framför allt är det dessutom kvinnor som får det bättre.

Att minska inkomstskillnaderna är centralt i försvaret av välfärden. Med alltför stora inkomstskillnader minskar tilliten och solidariteten mellan olika samhällsgrupper. De där uppe känner då inte lika mycket för att betala skatt för att bistå grupper som har det tuffare ekonomiskt. Vi vet att hälsan också påverkas och blir sämre. Framför allt är det barns hälsa som påverkas. Även skolresultaten blir sämre.

När borgarna styrde ökade inkomstskillnaderna. De 10 procenten med högst inkomster fick cirka tio gånger mer i procentuell ökning än de 10 procenten med lägst inkomster. Den relativa fattigdomen ökade med över 40 procent. Nu får vi i stället ett mål om att lyfta fram de grupper som har lägst inkomster och garantera dem en ekonomisk tillväxt som är högre än för andra grupper i samhället.

Från Vänsterpartiets sida vill vi minska inkomstskillnaderna, för det ger ett starkare samhällsbygge som omfamnar fler. Vi vill bygga ut välfärden. Men medan vi vill utveckla den svenska välfärden siktar högern på att angripa den gång på gång. 10 miljarder till välfärden i permanent tillskott kommer att göra skillnad för väldigt många människor, inte minst för oss kvinnor. Sorry, Ulf, Erik, Jakob och Emil - för mig är det mycket viktigare än att ni ska bli nöjda.

(Applåder)

Herr talman! Jag har haft ett lågintensivt projekt under ett antal budgetdebatter att få Ulla Andersson att erkänna att det vore positivt med fler kvinnliga företagare, fler kvinnliga vd:ar och fler kvinnliga styrelseordförande. Jag kommer att avsluta även denna replik med att fråga henne om just detta.

Men den förda politiken leder i helt motsatt riktning när Vänsterpartiet har inflytande. Med kirurgisk precision försämrar man för de branscher där kvinnligt företagande, kvinnliga vd:ar, kvinnliga styrelseordförande och kvinnligt ägande växer fram. Där ska Vänsterpartiet förbjuda, försvåra och förstöra.

Vi ser dessutom vad som hänt med andra åtgärder som alliansregeringen vidtog, till exempel ambassadörsnätverket för kvinnliga företagare och satsningarna på organisationer som på olika sätt stöttar detta. Allt sådant har också försvunnit. Är det så att vi är överens om att vi vill ha fler kvinnliga företagare är det en märklig politik man bedriver.

Frågan är om vi på ett grundläggande plan är överens. Är jag och Ulla Andersson överens om att det vore bra med fler kvinnliga företagare i Sverige? Och om så är fallet, vad gör Vänsterpartiet för att det ska bli så?

Herr talman! Vänsterpartiet vill gärna ha fler kvinnor i bolagsstyrelser. Vi är för kvotering. Jag vet inte om Centerpartiet är det. Det skulle jag gärna vilja höra i så fall.

Vi är också väldigt mycket för att kvinnor ska få bättre förutsättningar i sina liv. Det är därför vi kämpar så mycket för att se till att välfärden får resurser, så att den kan ha den kvalitet som behövs, men också för att vi ska ha en barnomsorg som är öppen när föräldrar - kvinnor och män - går till jobbet på obekväm arbetstid, till exempel kvällar, nätter och helger, och för att vi ska ha en äldreomsorg som fungerar, så att kvinnor, som har huvudansvaret i dag, kan gå till jobbet och utföra ett bra arbete. Det påverkar oss alla.

Ja, vi vill självklart ha fler kvinnliga företagare. Det är därför vi jobbar febrilt för att se till att sysselsättningen ökar i det här landet. Vi investerar i bostadsbyggande och infrastruktur och ger mer resurser till bland annat välfärden och forskningen. Det finns självklart fler sådana områden.

När jag var kommunalråd hemma i Gävle jobbade jag väldigt mycket med ett nätverk för kvinnliga företagare och såg till att de fick mer resurser. Som det såg ut där fick manliga företagare väldigt mycket mer av de kommunala medlen än de kvinnliga fick.

Vi är alltså med på olika sätt. Däremot - och det är väl det jag tror att Emil Källström är ute efter - tycker vi inte att RUT är en bra reform. Den är fördelningspolitiskt felaktig och ekonomiskt ineffektiv. Vi lägger hellre de pengarna på att städa sjukhus och skolor, vilket kvinnor som driver städföretag också kan göra.

Herr talman! Är man mot RUT-avdraget måste det vara lätt smärtsamt att nu ge sitt stöd till en budgetproposition där vi i Centerpartiet och Alliansen drivit regeringspartierna framför oss och tvingat igenom historiska breddningar av RUT-avdraget. Det krävs visserligen mer. Man borde höja tillbaka taket, och det finns fler fajter att ta på RUT-området. Men jag kan konstatera att Vänsterpartiet ger sin välsignelse till Centerpartiets reformer, som vi fick igenom i migrationsförhandlingarna. Det gläder mig.

Det som inte gläder mig är bristen på politik för kvinnligt företagande, bristen på satsningar på information och stöttning. Vi har fortfarande ett jämställdhetsproblem när det gäller företagandet. Det är olyckligt att man ser kvotering som en väg framåt. Kvotering innebär inte fler kvinnliga företagare och inte fler kvinnliga vd:ar. Det är ett felspår. Det som krävs är rätt förutsättningar för kvinnligt företagande. Då blir det fler sådana.

Herr talman! Kvotering gällde ju kvotering till bolagsstyrelser. Jag märker att Emil Källström inte tycker att det är rimligt att kvinnor ska få mer makt på bekostnad av att män får avstå en del makt. Det var ett tydligt besked.

När man samarbetar högerut får man en sned fördelningspolitik och en ineffektiv ekonomisk politik. Det största RUT-företaget får ungefär 100 miljoner per år i bidrag. Man plockar ut ca 22 miljoner i vinst per år. De anställda i företaget har en genomsnittlig lön före skatt på ca 12 000 kronor. Det vore väl mycket bättre om man lade dessa miljarder på städning av sjukhus och skolor. På det viset skulle det komma alla barn och sjuka människor till del, så att man kan förebygga skador inom sjukvården. Det blir en mycket mer effektiv ekonomisk politik, och den kan också städföretagen ta del av genom de upphandlingar som görs. Det skulle skapa jobb, pengarna skulle komma fler till del och kvinnliga företagare skulle självklart stärkas av det.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska säga något som kanske kommer att chockera Ulla Andersson. Vi behöver mer skattepengar till skolan. Vi kan behöva mer skattepengar till äldreomsorgen. Vi behöver mer skattepengar till utsatta barn. Men vi får mer skattepengar om vi har lite fler skattebetalare. Det är där skillnaden ligger i svensk politik.

När vi säger att det är rätt dumt att höja skatten på jobb och företagande beror det på att det kanske blir än färre som jobbar och betalar skatt. Då blir det mindre resurser till välfärden.

Jag tänker fokusera på sjukskrivningsfrågan därför att där är jag djupt bekymrad över vart Sverige är på väg, Ulla Andersson. En del av oss minns hur det var förra gången när du hade inflytande över politiken och du, Göran Persson och några till skulle minska arbetslösheten. Då ökade sjukskrivningarna. Då skulle man lösa problemet med sjukskrivningarna, och då ökade förtidspensioneringarna. Det är klart att er statistik blev lite bättre, men människor kom allt längre ifrån att ha ett eget jobb att gå till, en lön att leva på och en skatt att betala som kunde bidra just till äldreomsorg och skola.

Jag vet att Ulla Andersson inte gillar att lyssna på företagare, men i det här fallet har man ett sällskap som Ulla Andersson kanske gillar. Ett av de förslag som regeringen nu lägger fram är att arbetsgivarna ska ta ett större ansvar för sjuklönekostnaden. Det kan låta bra, men i tidningen läser man att Carola Lemne, vd i Svenskt Näringsliv, tillsammans med Håkan Sörman, vd i Sveriges Kommuner och landsting, och Eva Liedström Adler, generaldirektör för Arbetsgivarverket som har hand om de statligt anställda, säger så här:

Gör inte detta! Då vältrar ni över kostnaderna på arbetsgivarna. Det finns risk för färre jobb och det som är riktigt allvarligt är att vi kan komma tillbaka till en situation då en företagare som väljer mellan att anställa en person som riskerar att bli sjukskriven och en som är frisk kommer att välja bort den som riskerar att bli sjukskriven. Därmed ökar utanförskapet.

Är du beredd, Ulla Andersson, att den här gången lyssna på Sveriges Kommuner och Landsting, Svenskt Näringsliv och de statliga arbetsgivarna så att det inte blir fler som fastnar i utanförskap?

Herr talman! Jag tycker att frågeställningen är rätt intressant. Erik Ullenhag påstår att om man får betala mer i skatt blir det färre som jobbar och betalar skatt. Det visar en ganska flagrant skillnad i synen på människan.

Jag utgår ifrån att människor vill göra rätt för sig, jobba och bidra till samhället. De allra flesta människorna i det här landet har nog sett att den svenska modellen innebär ett relativt stort skatteuttag som finansierar vår gemensamma välfärd och som har byggt det här landet starkt.

Jag inser att det kan vara svårt för Erik Ullenhag att förstå, eftersom man under hans tid i regeringen införde till exempel stupstocken. Det gjorde man med motiveringen att det skulle ge kvinnor bättre inkomster och att de skulle bli friskare. Det säger sig självt hur falskt det skorrade. Men jag kommer också ihåg att ni tyckte att människor som hade turen att vara friska och ha ett arbete skulle betala lägre skatt än de som hade oturen att vara sjuka.

Det säger också en hel del om er syn på människan. Om de som var sjuka skulle få reda på att de skulle få lägre skatt, skulle de bara se till att blir friska. Så tror jag inte att det fungerar. Jag tror att människor som är sjuka vill kunna känna en ekonomisk trygghet, de vill veta att de har rätt till rehabilitering och att de vill veta sjukvården ska ha resurser att möta deras behov. Det tror jag är absolut avgörande för hur detta ska förbättras.

De 10 miljarderna till välfärden kan nog göra att arbetsvillkoren inom kommunsektorn förbättras så att sjukfrånvaron kan minska. Det behövs verkligen. Men jag tror inte på Erik Ullenhags tidigare modeller. Vi har ännu inte tagit ställning till regeringens förslag. Vi tycker att det saknas delar i det för att det ska kunna bli bra för människor som i dag faktiskt är sjuka.

Herr talman! Jag har lyssnat noga på Ulla Andersson, och hon sa att det inte spelar någon roll hur hög skatten är. Folk kommer ändå att gå till jobbet. Det finns några ekonomer - till och med på vänsterkanten - som tror att man jobbar lite mindre med 100 procent i skatt. Någon gräns måste väl ändå finnas, även för Ulla Andersson.

Ulla Andersson älskar att säga att det är höginkomsttagarna som ska betala. Det slår igenom i den budget som ligger på vårt bord. Jag kan nämna några av dem som nu med Ulla Anderssons politik och regeringens förslag får betala statlig inkomstskatt: gruvarbetare, hamnarbetare, barnmorskor och föreståndare för förskolor. Är det höginkomsttagare, Ulla Andersson? Idén med den statliga inkomstskatten var ju att den skulle träffa dem som tjänar allra mest.

Menar Ulla Andersson att det är helt rätt att gruvarbetare, hamnarbetare och den som är föreståndare på en förskola får betala statlig inkomstskatt?

Herr talman! Till skillnad från Erik Ullenhag tror jag att barnskötare, föreståndare på förskolor och gruvarbetare har barn i förskolan eller en äldre mormor som behöver omsorg. De behöver kanske till och med fler arbetskamrater, och det gäller inte minst barnmorskor i förlossningsvården. De vet att verksamheten är skattefinansierad.

Erik Ullenhag säger att jag påstår att alla ska betala 100 procent i skatt. Det har jag aldrig sagt. Däremot tycker jag att det är rimligt att ha bra arbetsvillkor och en bra lön som det går att leva på. Erik Ullenhag förespråkar ju en annan linje. Ni vill sänka människors löner. Det verkar vara ert fokus just nu. Du vill till och med bestämma hur hög lönen ska vara.

Era förslag skulle innebära att en undersköterska skulle få ungefär 11 900 kronor i ingångslön. Den faktiska tjänstgöringsgraden för en undersköterska är 85 procent. Jag tror inte att man bygger ett land starkt med fattiga arbetare och en välfärd som utarmas på resurser. Vi ska bygga ett stabilare samhälle, inte ett skörare.

(Applåder)

Herr talman! Häromdagen kunde vi läsa i Svenska Dagbladet om hur de pengar som skulle gå till att öka bemanningen i äldreomsorgen i princip bara har använts för öka bemanningen inom den äldreomsorg som drivs i egen regi av kommunerna. De verksamheter som drivs av företag, ideella och idéburna organisationer får knappast något av de pengar som har betalats ut till landets kommuner. Bara i 66 av landets 290 kommuner har enskilda utförare över huvud taget fått del av stödet, och då enbart 10 procent av det. De privata vårdgivarna står för ungefär 20 procent av äldreomsorgen.

Även om Ulla Andersson inte gillar valfrihet och mångfald på det sätt som många äldre gör borde det väl vara rimligt att också de äldre som får äldreomsorg från privata omsorgsgivare får del av den personalsatsning som regeringen har gjort. Eller är det så att de privata omsorgsgivarna redan är så pass bra att de inte behöver ta del av det extra tillskottet? Det brukar inte Ulla Andersson tycka, trots att de enligt brukarundersökningar är väl så bra som den kommunala äldreomsorgen.

Jag minns när vi stod här i kammaren och Ulla Andersson slog sig för bröstet över pengarna till mer personal. Det var helt nyligen. Samtidigt tog Ulla Andersson bort kompetenssatsningen på personalen, pengarna till den nationella demensplanen, måltidslyftet, äldreboendegarantin och investeringsstödet för äldrebostäder.

Nu ser vi resultatet. Var femte äldre fick i stort sett inte del av vänsterns bemanningssatsning. Det enda de fick var högre avgifter för hemtjänsten. En äldre med låg pension och stora hemtjänstbehov fick inte del av personalsatsningen men fick 2 532 kronor i höjd avgift. Vad säger Ulla Andersson till honom eller henne?

Herr talman! Jag säger att resurserna ska gå till den välfärd de är avsedda för, i det här fallet till äldreomsorgen och inte till stora privata vinstuttag. Det är grundläggande, men den idén delar inte Jakob Forssmed.

Jag förstår att Jakob Forssmed är glad över de riktade statsbidragen för att stärka äldreomsorgen. Under er tid skedde ett historiskt trendbrott, nämligen att resurserna till välfärden per capita minskade. Mellan 1993 och 2006 ökade inkomsterna per capita med 30 procent. Under er tid vid makten sjönk de med 7 procent. Det innebar 77 miljarder mindre för välfärden. De 10 miljarderna räcker till lönerna för ungefär 5 000 undersköterskor. De behövs verkligen. Jag tror att även Jakob Forssmed tycker att de behövs. Jag tycker också att det behövs pengar till att ta bort delade turer och rätt till heltid i äldreomsorgen.

Vi har inte satt upp något regelverk där de privata företagen inte kan ta del av pengarna. Det har inte vi stått för i det här fallet. Däremot förstår jag att det kan vara så att det finns en risk för att pengarna i stället går till privata vinster.

I Stockholm där Vänsterpartiet hör till majoriteten har taxan för hemtjänsten inte höjts. I Stockholm avsattes extra pengar för att höja lönerna för till exempel undersköterskorna i äldreomsorgen. De privata bolagen sökte inte de pengarna eftersom de inte vill betala högre löner. De vill inte ha högre kostnader för sin personal. Det bygger på färre anställda med sämre villkor, och på så vis kan de plocka ut en vinst.

Herr talman! Under alliansåren ökade bidraget till kommunsektorn från 58 till 90 miljarder. Det berodde bland annat på ändrade kommunala åtaganden, vilket vi finansierade enligt finansieringsprincipen, men vi tillförde också resurser.

Vi såg till att det blev i fasta priser en 10-procentig ökning av välfärdsresurserna ute i kommuner och landsting. Med vår politik ökade medelskattekraften per invånare från 147 000 till 186 000 kronor, vilket är en ökning med 26 procent, i fasta priser med 14 procent. Detta är det absolut viktigaste för att klara välfärden, det vill säga att vi får människor i arbete. Det är ett samband som Vänstern aldrig har insett och förmodligen aldrig kommer att inse.

Det förvånar mig ändå att Ulla Andersson tycker att det är helt i sin ordning att man gör en satsning på äldreomsorg, men om du får omsorg från en privat vårdgivare är det helt i sin ordning att du inte får en krona av den här satsningen.

Herr talman! Vänsterpartiet är för en effektiv ekonomisk politik. Det är bland därför vi tycker att skattepengarna ska gå till just den verksamhet de är avsedda för, det vill säga till den äldres omsorg, till barnens skolgång eller till den sjukes sjukvård och inte ska plockas ut i stora vinstuttag, inte heller av riskkapitalbolag som vägrar att betala skatt.

Vi vill ha människor i arbete. Vi vill pressa ned arbetslösheten. Därför är det så viktigt att öka de offentliga investeringarna. Det är investeringar som kan gå till ökat bostadsbyggande, infrastruktur eller till fler anställda inom äldreomsorg, vård och skola. Därför har vi satsat på de delarna tillsammans med regeringen. De 10 miljarderna kommer att ge många fler människor möjlighet att arbeta inom välfärdssektorerna. Vi har inte satt upp några regelverk som förhindrar att privata företag kan ta del av de öronmärkta pengarna till fler anställda i äldreomsorgen.

(Applåder)

Herr talman! Morgondagen kan bli betydligt bättre än denna dag. Vi lever i ett Europa i ett Sverige - västvärlden - där det är enormt viktigt att försöka bygga framtidstro. Vi sitter i en situation där debatten i land efter land går ut på att gårdagen var bättre och morgondagen blir sämre. Man ser bara hot och faror. Då ropar man på enkla lösningar.

Förutsättningen för att morgondagen ska bli bättre är att vi har idéer om hur det ska bli bättre. Förutsättningen är också att vi beskriver verkligheten på rätt sätt. Vi ska inte skrämma människor med det som faktiskt kan göra oss rikare och samhället mer spännande.

Det sker nu en fantastisk omvandling av svensk ekonomi, det som kallas delningsekonomin med nya företag som växer fram. Människor löser själva problem, byter bostäder med varandra eller använder sig av taxibolaget Uber. Svaret från den nuvarande regeringen är att Uber är obehagligt och ska förbjudas.

Jag kan understryka precis det som egentligen den ansvarige ministern var ute efter, nämligen att man ska betala skatt och att det ska vara enkelt att göra rätt för sig. Det gäller också Uber. Men angrip inte det nya sättet. Hamna inte i samma läge som tidigare socialdemokratiska regeringar när de sa att it är en fluga som man ska vara försiktig med.

Jag är bekymrad över framtidstron därför att framför allt Socialdemokraterna i stället för att tala om en bättre framtid hamnat i att tala om att allt var bättre förr. De talar om den svenska modellen - man ser unikaboxen och många människor på första maj - men de missar dagens samhällsutmaningar.

Pendeln slog snabbt om i Sverige i höstas. Det var en jätteutmaning, och det rådde problem i mottagandet i och med att det kom 10 000 personer i veckan som sökte asyl i Sverige. Från att vi står upp för solidaritet svängde pendeln jättefort, och nu är höjden av vishet från regeringspartierna att ha den mest restriktiva flyktingpolitiken på EU-nivå.

Jag är bekymrad över tonläget i Sverige - om man nu skulle tro att framtiden kan bli bättre - med ord som systemkollaps, hot mot välfärden och att detta aldrig kommer att fungera. I grunden är det klart att det är bättre att människor flyr till vårt land än att människor flyr från vårt land. I grunden är det en jättemöjlighet att befolkningen ökar, och det ska mötas med rätt politik.

Om vi ska klara framtidstron finns en beståndsdel som är viktigare än något annat, nämligen skolan - kunskap i skolan. Det finns ingenting som skapar mer jämlika förutsättningar och möjligheter för människor än en skola där alla får chansen att lyckas. Där har Sverige stora problem och utmaningar. Under lång tid har kunskapsresultaten sjunkit.

När Liberalerna satt i regeringen och hade ansvar för skolan var den vanligaste kritiken från den som nu har ansvar för skolan, det vill säga Gustav Fridolin, att alliansregeringen genomförde alldeles för många reformer. Kanske det viktigaste vallöftet från Miljöpartiet innan man kom in i regeringen var att det ska vara arbetsro i skolans värld. Ja, det blev arbetsro på Utbildningsdepartementet. Det har blivit helt reformstopp. Några enstaka saker görs, och då slår man på stora trumman.

I går kunde vi läsa i Svenska Dagbladet att nu skulle minsann skolorna byggas ut eftersom Magdalena Andersson och Gustav Fridolin har lovat att för att möta utmaningen med flyktingmottagandet ska 100 miljoner kronor anslås. För alla vanliga människor låter det som jättemycket pengar. Jag kan berätta att det räcker till en halv ny skola. Malmö kommun behöver 26 nya skolor.

Lite grann sker dock. Bland annat har man kanske vaknat i en gammal diskussion, det vill säga om det är en bra idé med mobiltelefoner i skolan. Nu har Gustav Fridolin sagt att frågan ska utredas om det är bra att lärarna får möjlighet att behålla mobiltelefonerna, men man behöver utreda lite mer. Gustav Fridolin uttryckte till Ekot att det måste avgöras när man får ha mobiltelefonerna med och när de ska användas i undervisningen. Jag kan spara lite pengar åt Magdalena Andersson och regeringen genom att utreda frågan snabbt: Mobiltelefonerna ska inte ringa på lektionstid!

Det är helt absurt att vi befinner oss i en situation där massor av lärare säger att de är rädda för att beslagta mobiltelefoner som stör lektionerna.

Det räcker inte med att klaga på att regeringen gör för lite. Liberalerna behöver som parti och som inkommande regering fundera över vad som ska göras i nästa steg. Det är helt avgörande att vi hittar en väg för att återförstatliga skolan. Vi kan se en situation där skolresultaten verkligen sjunker och läraryrkets status har sjunkit, och det är kopplat till Göran Perssons och Magdalena Anderssons kommunalisering av den svenska skolan.

Om skolan fungerar, ger kunskap, finns det framtidstro. Det finns en särskild utmaning just nu i alla de nyanlända som kommer till Sverige. Liberalerna har föreslagit rätt radikala reformer som handlar om att förlänga skolplikten för äldre barn. Det är bättre att de stannar ett tag i skolan och får med sig grundläggande kunskaper. Vi säger att sommarlovet ska halveras för den gruppen så att tiden kan användas bättre. Det måste finnas fler förstelärare, de bäst betalda och duktigaste lärarna, i de skolor som behöver dem allra mest.

Jag stod i det som tidigare var stadshuset i Karlstad för några månader sedan, mitt under när flyktingmottagandet var som störst. Jag talade med en ung kvinna och en ung man - de var i 20-årsåldern. Den unge mannen talade nästan perfekt engelska och hade på två veckor i Sverige lärt sig lite svenska. Han tittade på mig och frågade: När får jag börja plugga på universitetet? Mitt ärliga svar var: Kanske om två år.

Det är effekten av de väntetider som regeringen nu har byggt upp och använder för att skrämma iväg människor från Sverige. Två år kommer det att ta att behandla en asylansökan. Två år kommer det att ta för den här unge mannen att komma in på universitetet i Sverige, och det kommer att slita sönder honom. Vi vet av all historisk erfarenhet av integrationsutmaningen i Sverige att väntan och ovisshet sliter sönder människor.

Från Liberalernas sida kommer vi att fortsätta ta strid för en migrationspolitik med både hjärta och hjärna som handlar om att stoppa en hel del av det Romson och Löfven föreslog i höstas som kommer att göra det svårare för flyktingar att få jobb. Men vi kommer samtidigt att stå upp för de rätt tuffa beslut vi gemensamt fattade i höstas i en sexpartiöverenskommelse.

Allt fokus måste ligga på vad folk kan bidra med i Sverige, hur de ska lära sig svenska, hur vi ska se till att alla de människor som vill bygga en framtid här får den chansen. Då måste vi säga stopp till förslagen som handlar om att skilja barn från sina föräldrar, för det är ingen bra start i Sverige. Vi måste hitta vägar för att se till att man snabbare får besked om asylansökningar. Där finns det en hel del att göra.

Herr talman! Jag beklagar att Magdalena Andersson och socialdemokratin nu väldigt tydligt har markerat att man väljer Vänsterpartiet och lutar ditåt i svensk politik.

Det fanns ett fönster i höstas då bland annat vi från Liberalernas sida sa så här: Låt oss tillsammans se över skattesystemet och få till ett som fungerar, där vi kan sänka skatterna på jobb och företagande. Vi är beredda att höja en del skatter, finansministern, på det som förstör miljön och på en hel del annat.

Men nu har man bestämt sig. Nu är det strid om den svenska modellen som gäller, och nu är det samarbete vänsterut.

Det var rätt avslöjande, det som hände här i kammaren för en liten stund sedan. Då frågade Ulla Andersson en sak: Vilka ska betala statlig inkomstskatt?

Magdalena Andersson och jag har tidigare varit överens om att statlig inkomstskatt kan behövas för dem som tjänar riktigt mycket pengar. Nu läggs en budget på riksdagens bord som innebär att det är gruvarbetarna, hamnarbetarna, barnmorskorna och föreståndarna på förskolorna som kommer att omfattas av att betala statlig inkomstskatt. Det är effekten av en socialdemokrati som väljer att luta sig vänsterut.

Ni får gärna åka upp till Gruvtolvan eller några andra och berätta att de är höginkomsttagare, för det är ju det de kommer att bli nu. Det är klart att det kan ge ytterligare några kronor till välfärden, men effekten blir också att folk kanske inte väljer att jobba extra. Folk kanske inte väljer att utbilda sig. Folk kanske inte väljer att anstränga sig.

Ska framtidstron finnas där måste människor vilja jobba och anstränga sig, och vi måste ha skattesystem som uppmanar och uppmuntrar till det.

Politiskt arbete handlar om att prioritera. Från Liberalernas sida kommer vi att prioritera ett par välfärdssatsningar.

Vi kommer att prioritera att försöka skapa en äldreomsorg och en hemtjänst där äldre människor kan få en garanti att få maten lagad hemma. Det finns en grundläggande värdighet i att slippa den där plastförpackningen. Det finns något grundläggande för människor i minnet de får av dofterna när maten lagas hemma. Det här kostar lite pengar, men vi är beredda att prioritera det.

Vi är också beredda att prioritera och kommer att återkomma med förslag för att stärka situationen för de pensionärer som har det sämst ställt. Det är inte så att alla pensionärer i Sverige har det tufft. Men det finns en grupp människor, framför allt kvinnor, som har det tuffare än andra. Därför kommer vi att återkomma med förslag när det gäller kommunala bostadstillägg för att stärka deras situation.

Med rätt politik ska vi ha som målsättning att Sverige ska vara världens bästa land att leva i. Men då måste vi titta framåt. Då kan vi inte, som regeringen gör, bygga en politik kring gårdagens strider.

Vi måste också se till att rusta oss för en framtid som kanske inte kommer att vara lika ljus som i dag. När högkonjunkturen inte längre finns där blir jag den första att beklaga att Magdalena Andersson, Ulla Andersson och den här regeringen ägnade sin tid i högkonjunkturen åt att låna pengar på ett sätt som gör att vi inte klarar att trygga välfärden den dag räntorna går upp och lågkonjunkturen kommer.

Med det sagt, herr talman, vill jag tacka för ordet.

(Applåder)

Herr talman! Från regeringens sida tycker vi ju inte att det är staten eller ledamöter i riksdagens kammare som ska sätta löner. Däremot har Liberalerna föreslagit att man via lagstiftning ska kunna sänka ingångslönerna.

Det här har debatterats inom Alliansen. Anna Kinberg Batra slängde igen dörren i ansiktet på Jan Björklund och sa: Det här blir inte av. Sedan har jag hört Jan Björklund säga: Jo, det blir det visst. Vi ska diskutera och förhandla om detta om vi ska bilda regering.

Nu har Alliansen sagt att man kommer att gå till val som ett samlat alternativ. Då undrar jag naturligtvis: Kommer det samlade alternativet att föreslå att vi ska ha statligt satta lägre ingångslöner eller inte?

Herr talman! Det återstår att se, finansministern. Vi är fyra partier som kommer att förhandla fram ett gemensamt valmanifest. En skillnad mellan oss och den regering som nu sitter är att vi kommer att förhandla fram det före valdagen. Jag kan lova dig, Magdalena Andersson, att du får besked före valdagen.

Det problem du har i den regering du nu sitter i var att ni inte gjorde den hemläxan. Däremot är det fullt naturligt att vi i fyra partier nu ser olika samhällsutmaningar. Vi måste också ha ödmjukhet inför att vi förlorade förra valet. Då gäller det att utveckla en politik för att möta dagens samhällsutmaningar.

Vem vinner en sådan här diskussion? Mellan oss brukar det ofta vara den som har argumenten på sin sida. Jag ska försöka ge ett par argument för att få en bättre lönebildning.

Det finns en del i det som nu ligger på riksdagens bord som är bra, finansministern, när det gäller att möta nyanlända. Det är bra att ni fortsätter den tidigare alliansregeringens satsning på utbyggd validering, det vill säga att man översätter kunskap från andra länder. Det är bra att ni fortsätter att bygga ut det vi jobbade med i fråga om kompletterande utbildningar. Det är bra att ni genomför de föreslagna reformer vi hade för svenskundervisning för invandrare. Men det hjälper framför allt dem som har en högre utbildning bland dem som nu kommer.

Ungefär hälften av dem som nu kommer har en så pass låg utbildning att de har rätt svårt att komma in på svensk arbetsmarknad. Vi kan blunda för det och säga att vi hoppas att vi på något magiskt sätt ska lösa de problemen, eller också kan vi angripa ett grundproblem.

Då säger Magdalena Andersson lite slängigt, som ungefär alla på vänsterkanten säger saker: Ja, men Liberalerna vill sänka löner.

Det vi har föreslagit är följande: Unga och de som är nya i Sverige ska kunna komma in på arbetsmarknaden till en något lägre lön, en nivå på 14 000-16 000 kronor. Då slipper man arbetsgivaravgift i ett enkelt system, och då halverar man lönekostnaden för arbetsgivaren. Det är klart att det finns ett antal människor som då kommer att komma in på en lägre lön, men det finns framför allt fler som kommer in på arbetsmarknaden över huvud taget.

Min fråga till Magdalena Andersson är: Ser du inte alla de nyanlända som saknar utbildning?

Herr talman! Jag tackar för ett väldigt tydligt besked. Det betyder att det som Anna Kinberg Batra sa, nämligen att det här inte kommer att hända, inte är det besked som gäller.

Det är också tydligt att det inte är Anna Kinberg Batra som styr i Alliansen. Jag tackar så mycket.

Herr talman! Nej, vi är fyra partier som samarbetar. Det kanske ibland skulle vara bra att skicka några socialdemokrater på kurs. Det skulle nog miljöpartisterna uppskatta. Det är liksom inte ett parti som bestämmer i en regering. Det var det som var framgången när vi satt i en koalitionsregering.

Det problem ni nu brottas med, Magdalena Andersson, är att ni har gjort det till ett varumärke att bryta vallöften. Och det beror på att ni inte hade förberett er.

Kommer Ulf Kristersson eller jag eller Jan Björklund eller Anna Kinberg Batra att vinna diskussionen om hur vi sänker trösklar? Det får vi se. Det jag kan lova är att vi gemensamt kommer att komma med konkreta förslag för att sänka trösklar in, för vi inser att det alltid är bättre för den som nu flyr till Sverige eller för en ung människa att ha ett jobb att gå till och en egen lön att leva på än att fastna i utanförskap.

Jag är bekymrad. Jag är jättebekymrad över att det inte finns en politik som över huvud taget ser de människor som har kommit hit med mycket låg utbildning. Det finns risk att det blir en social katastrof om inte regeringen öppnar ögonen snart.

Vi kommer att ha ett gemensamt program när vi går till val. Det kommer vi att presentera före valdagen. Vi kommer inte att göra om era misstag.

Herr talman! Först vill jag säga detta: Bortom en god konjunktur är det uppenbart att ett fundament för en väl fungerande ekonomi sett bättre dagar. Då menar jag bättre dagar än när storbanker hjälpt förmögna att gömma tillgångar i skatteparadis.

Detta skadar tilliten, och tilliten är enormt viktig i ett samhälle, inte minst för ekonomin - tilliten till varandra, till institutioner som banker, till att myndigheter behandlar alla lika, till att det finns en välfärd den dag jag behöver den.

Och tilliten uppstår inte i ett vakuum. Den grundläggs när vi får känna kärlek och bli sedda och respekterade i gemenskap med andra i ett sammanhållet samhälle där vi kan lära oss rätt och fel och utveckla solidaritet med den utsatte.

Tilliten påverkas i våra relationer, i vårt språk, i hur vi talar om andra och om varandra. Och tillitens bas är respekt för varje människas absoluta värde.

Det krävs mer åtgärder mot skatteflykt. Vi har gjort en del som allians, men mer kan säkert göras. Det krävs tuffare tag och hårdare regler gentemot banker, men det är också uppenbart att det inte räcker med ett aldrig så omfattande regelverk och aldrig så många lagar och styrdokument. Det som är rätt måste också vara skrivet i våra hjärtan. Därför är det centralt med en god etik, med bildning och värden i skolan, i högskolan, i myndigheter och företag och i det offentliga samtalet.

Herr talman! Alla ska bidra till det goda samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Alla ska bidra, och alla måste tillåtas att bidra, men så är det inte i Sverige i dag. Vi ser en tudelning av arbetsmarknaden, där en allt större andel av de arbetslösa finns i en utsatt ställning på arbetsmarknaden och där utrikes födda och personer med bristande utbildning har krympande jobbchanser.

Klyftan fördjupas mellan dem som har ett arbete och dem som inte har - de som inte får en chans att komma in på den svenska arbetsmarknaden, som aldrig blir efterfrågade och som aldrig blir en del av en arbetsgemenskap. Vad händer med deras framtidstro och deras tillit? Vad händer med deras barn, som växer upp och inte ser sina föräldrar gå till jobbet år efter år? Det är ju dem det handlar om när vi talar om regeringens totala frånvaro av strukturreformer i denna vårproposition.

Visst, man gör ett antal satsningar. Man inför snabbspår och mer validering, och det finns ett antal satsningar i vårändringsbudgeten, varav flera är lovvärda. Vi kan också ha en samsyn om att vi behöver mer och bättre yrkesutbildningar. Men på det stora hela saknas svaren på hur de hinder som blir allt högre för vissa på arbetsmarknaden ska monteras ned.

I stället tycks regeringen ägna sin möda åt att angripa oss som kommer med förslag om sänkta trösklar, som vårt förslag om introduktionsanställningar. Vi som har sett hur arbetsmarknaden förändrats vill göra något åt detta. Det är samma problem som IMF, OECD och Finanspolitiska rådet pekar på: behovet av att sänka trösklarna till jobb i Sverige.

Vi måste göra något åt problemet med höga krav som slår ut jobb och stänger ute personer med lägre kvalifikationer. Vi behöver reformer som skapar vägar in för alla. Det handlar om en breddad RUT-sektor och om åtgärder som gör att jobb som har försvunnit men som kan utföras av personal med lägre utbildning kan återkomma. Dessa jobb utförs kanske inte alls i dag, eller så utförs de av högutbildad personal, till exempel vårdserviceteam. Vi behöver också förenkla kraftigt i arbetsmarknadsstöden för att de ska kunna bidra till att fler tar sig in.

Men i vårpropositionen blir det övertydligt: Det ekar tomt i regeringens reformverkstad. Lampan är släckt. Man tycks ha gått hem för dagen. Det goda tillfället att när hjulen snurrar göra långsiktiga reformer när det gäller arbetsmarknad och välfärd, det tar man inte, och det är de mest utsatta man sviker. Det innebär förlorade år för Sverige när det gäller nödvändiga reformer. Så agerar, eller agerar inte, en regering som är illa förberedd och inte orkar eller kan driva den reformagenda som Sverige behöver.

Men regeringen nöjer sig inte med detta. Den gör i stället tvärtom och monterar ned goda reformer. Vi har år efter år sett en fantastisk utveckling med RUT-reformen, med fler företag, fler kunder och fler jobb varje år. Det har blivit tusentals nya jobb, och hälften av dem som får dem är utrikes födda och fyra av fem kommer från arbetslöshet eller uppsägning. Då vill regeringen gärna ha ett ord med i laget och halvera RUT-taket. Visserligen lägger man till ett par tjänster, men det skapar ändå osäkerhet.

Vad ser vi då hända? Jo, det blir ett trendbrott i utvecklingen. Omsättningen i RUT-sektorn sjönk i januari 2016 med 8 procent, och 63 procent av RUT-företagen bedömer att de nu kommer att behöva minska antalet anställda.

Regeringen har också andra åtgärder. När vi nu har en utveckling med fler äldre som arbetar inför regeringen en särskild löneskatt för äldre, som remissinstans efter remissinstans varnar för att införa eftersom den kan komma att trycka ut människor från arbetsmarknaden och försämra möjligheterna för den som vill sätta guldkant på tillvaron i slutet av arbetslivet.

Det finns också andra utmaningar som regeringen duckar för. När regeringen tillträdde låg på Socialdepartementet avsatta pengar för en nationell demensplan för ett bättre arbete mot demenssjukdomar - en enorm utmaning! Det första regeringen gjorde var att stryka bort dessa pengar, och det är faktiskt ganska upprörande. Till och med när Alliansens budget vann bifall och riksdagen bestämde att pengarna skulle gå till en nationell demensplan genomförde regeringen inte det, utan pengarna gick till annat.

Nu varnar en internationell forskargrupp för att ökningen av demens kan komma att leda till kaos i sjukvården. Vi ser en kraftig ökning av antalet personer i Sverige som lider av demenssjukdomar. Man räknar med att det om 15 år kan ha gått från 160 000 till 250 000. Och det största problemet, menar forskarna, är att många dementa tvingas bo kvar hemma mot sin vilja. De får inte flytta till ett äldreboende. Men även investeringsstöd till äldreboende tog regeringen bort, och det förberedda förslaget om en äldreboendegaranti där den äldre själv skulle få välja när han eller hon skulle flytta till ett äldreboende genomfördes aldrig. Det är dags att återinföra detta eller att se till att det kommer på plats, så att det blir större makt för den enskilde att välja i stället för att myndigheter ska ha makten.

Herr talman! Det är förstås välkommet med mer pengar till kommuner och landsting. Det finns stora behov i många verksamheter. Vi kristdemokrater kommer också att tillföra mer resurser i vårt alternativ i höst, som vi gjort så många gånger förr. Men det viktigaste för kommunerna och för välfärden är hur jobben utvecklas.

Vi har hört regeringen tala om en konflikt mellan sänkt skatt och resurser till välfärden. Vi kan dock se att under alliansregeringens tid ökade resurserna till kommunerna med 10 procent, rensat för inflationen, och det var en kraftigt ökad skattekraft. Det berodde på konsekventa reformer för fler jobb.

Vi kan se att regeringens jobbfientliga politik ligger fast. Den politik som innebar tiotals miljarder i höjd skatt på att arbeta och anställa fortsätter, trots att det kommer att leda till färre sysselsatta än annars. När regeringen inte reformerar arbetsmarknaden, som man borde göra, och har dålig kostnadskontroll i de offentliga utgifterna och inte utvecklar välfärden för att klara morgondagens utmaningar kommer vi också att se risker för välfärden i framtiden. Det är inte risker i största allmänhet, utan det är de mest utsatta som drabbas, inte minst de som har flytt från krig och förföljelse.

De som inte får en chans att komma in på arbetsmarknaden är de som drabbas hårdast när regeringen inte klarar av att göra den här typen av reformer. Det är de som är allra mest beroende av fungerande välfärd i dag och i framtiden.

Det är min övertygelse att vi måste göra mer, att regeringen måste göra mer och att regeringen måste presentera reformer för att vi ska kunna se ett Sverige där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter.

Herr talman! Tack, Jakob Forssmed! Jag tänkte höra lite hur Jakob Forssmed ser på den fördelningspolitiska analys som finns med i vårpropositionen. Jag vet inte om du har hunnit läsa den, men jag hoppas förstås att du anser att den ser bra ut. Den fördelningspolitiska analysen visar nämligen att det är de med lägst inkomster som får mest pengar i de budgetar som Vänsterpartiet har förhandlat fram tillsammans med regeringen.

Detta är en skillnad mot den tid då Jakob Forssmeds parti satt i regeringen och det framför allt var de med högst inkomster som fick det bättre ställt. Jag kommer ihåg Anders Borgs grafer, och det gör kanske Jakob Forssmed också. Där kunde man se att de med inkomster i decil 1 kom väldigt dåligt ut jämt, medan de i decil 10, alltså de med högst inkomster, kom väldigt bra ut. Man kan se att de som har tjänat bäst har fått 10 gånger mer i procentuell ökning av sin disponibla inkomst än de 10 procent som tjänar minst.

Så var det under er tid vid makten. Vi såg också att den relativa fattigdomen ökade med över 40 procent. Särskilt illa drabbade var ensamstående kvinnor med barn.

Men nu ser det helt annorlunda ut. Det borde, tycker jag, glädja någon som pratar mycket om att man ska kunna känna tillit i samhället. Tillit bygger ju också på att vi inte har för stora ekonomiska skillnader i samhället. Det visar forskning och beprövad erfarenhet. Om skillnaderna ökar väldigt mycket minskar förtroendet mellan människor. Det påverkar hälsa. Det påverkar barns hälsa, framför allt. Det påverkar också barnens skolresultat.

Med de starka orden om tillit i samhället borde det finnas ett intresse från Kristdemokraternas sida av att faktiskt se en annan fördelningspolitik än den som fördes under deras åtta år vid makten.

Herr talman! Tack, Ulla Andersson, för frågan! Jag tycker att det är mycket intressant och viktigt med fördelning och sammanhållning i ett samhälle.

Om du studerade graferna så noga som du säger vet du också att decil 1, som du pratar om, hade en väldigt god utväxling över tid när det gäller de reformer som gjordes. När det blev lättare att komma i arbete fick också den gruppen, när man såg det i ett längre perspektiv, större möjligheter. Det är också väldigt viktigt. Den stora klyftan finns nämligen mellan dem som har ett arbete och dem som inte har ett arbete.

Därför är den bästa fördelningspolitiken den som skapar fler jobb och som ser till att de 700 000 som i dag saknar gymnasieutbildning får en chans att komma in på svensk arbetsmarknad. Det skulle vara det absolut bästa vi skulle kunna göra för Sverige i fördelningspolitiskt hänseende. Det är ett stort problem att man inte ger de människorna chansen. Ni har inte i er budget som ni presenterar i dag några reformer för hur de ska kunna få ett arbete på svensk arbetsmarknad.

Jag och mitt parti har drivit på för höjt flerbarnstillägg och för en höjd barndel i bostadsbidraget. Det är kanske det mest träffsäkra man kan göra på kort sikt för att stärka fördelningen i Sverige och se till att barnfamiljer kommer bättre ut. Jag har drivit på för att höja grundnivån i föräldraförsäkringen. Det är också en reform som har bidragit till en bättre fördelning och till att fler i Sverige får del av inkomstökningen. Det är väldigt viktigt.

Herr talman! Jakob Forssmed pratar varmt om detta. Jag ska säga att ni hade en del bra reformer - jag tycker också om höjt barntillägg och så vidare. Men verkligheten såg de facto lite annorlunda ut.

Det var faktiskt så att de med högst inkomster kom ut mycket bättre än de med lägst inkomster. Jag vet att Anders Borg försökte dölja det i sina grafer. Han hade alltid en skugga inritad bland de lägre inkomsterna för att de någon gång i framtiden också skulle gynnas av att de rika fick sänkt skatt. Det var någon form av trolleritrick som han förväntade sig skulle hända - vi vet alla att det inte hände.

Vi kan titta på hur det faktiskt var. De 10 procenten med högst inkomster fick en förbättrad ekonomi med över 100 000 kronor per år under er tid vid regeringsmakten, medan de 10 procenten med lägst inkomster fick ca 2 000 kronor mer i inkomst. Det säger ganska mycket om vilka ni prioriterade att lägga de resurser som vi har gemensamt i samhället på. Det var alltid de med högst inkomst.

Herr talman! Jobbskatteavdraget var och är väl fortfarande i den budget som Vänsterpartiet lägger fram och som ni står bakom, där jobbskatteavdraget är en bärande del, utformat så att man vid lägre arbetsinkomster får en större procentuell minskning av sin skatt. Det är ni med på. Det lägger ni fram på riksdagens bord.

Idén med detta är naturligtvis att det ska löna sig att arbeta och att marginaleffekterna ska minska när man går från bidrag och ersättningar till arbete. Det kan man kalla för trolleritrick om man vill, men på sikt är det faktiskt ganska bra att människor får större möjligheter och större drivkraft att komma i arbete.

Jag håller med om att man på kort sikt, i det korta perspektivet, behöver göra fördelningspolitiska insatser för att hålla ihop ett samhälle. Där är vi helt överens. Men vi är definitivt inte överens om hur man skapar det bästa sammanhållna samhället över tid. Det handlar inte om att skapa stora grupper som lever i ett utanförskap och lever på bidrag och ersättningar. Det kommer inte att skapa det sammanhållna samhälle som jag vill se.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

Propositionen bordlades.

Kammaren biföll talmannens förslag att motionstiden för propositionen skulle förlängas till måndagen den 2 maj.