Interpellationssvar - 2016-03-01

Fru talman! Eskil Erlandsson har frågat mig om jag anser att Sverige nu ska byta strategi i synen på besiktningarnas roll för fortsatt säkrare trafik gentemot vad vi haft tidigare. Vidare har Eskil Erlandsson frågat mig vilken hänsyn som kommer att tas till de regionalpolitiska effekterna av Transportstyrelsens förslag, om det genomförs, för att garantera besiktningsstationer i hela Sverige. Slutligen har Eskil Erlandsson frågat mig om det i det fall regeringen går vidare på Transportstyrelsens förslag är aktuellt att upphandla besiktningsverksamhet i glesbygd för att garantera en lokal närvaro och en fungerande service i hela landet.

Låt mig först säga att remissen av Transportstyrelsens hela utredning avslutades den 12 februari. Som jag tidigare meddelat avser regeringen att internt i Regeringskansliet bereda förslagen efter att remissen är avslutad och berörda parter, såväl offentliga som privata samt intresseorganisationer, har getts möjlighet att komma med synpunkter. Jag vill därför inte föregå den beredningsprocessen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kontrollbesiktning av fordon sker för att kontrollera att fordon uppfyller föreskrivna krav som är av betydelse utifrån miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt. Det framgår av fordonslagen. Transportstyrelsen har en konsekvensanalys till stöd för sitt förslag, men regeringen har även i en remiss inhämtat andra synpunkter.

Regeringen följer även utvecklingen på besiktningsmarknaden efter omregleringen. Transportstyrelsen fick i augusti 2015 i uppdrag av regeringen att redovisa en nulägesanalys av tillgängligheten till fordonsbesiktning i hela landet. Det är en viktig fråga när det gäller att underlätta för människor att kunna bo, jobba och driva företag i hela Sverige.

I uppdraget ingår att redovisa tillgängligheten till fordonsbesiktning i landets glesbygdsområden samt tillgången till besiktning av tunga fordon. Transportstyrelsen ska även redovisa om tillgängligheten har förändrats efter omregleringen 2010. Uppdraget ska redovisas till regeringen senast i maj i år.

Jag har även tidigare sagt att regeringen avser att arbeta för ökad säkerhet och trygghet på vägarna. Det är även viktigt att fordon i Sverige genomgår kontroll av de utsläpp som avgaser ger upphov till. Det handlar om att vi ska klara de mål som riksdagen har satt upp för trafiksäkerhetsarbetet och miljön, nollvisionen och miljömålen. Dessa mål kommer att vägas in i regeringens bedömning av Transportstyrelsens olika förslag.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på min interpellation!

Jag ämnar vid denna sena timme inte inleda någon längre diskussion i sakfrågan. Vad jag vill åstadkomma med min interpellation är en uppmärksamhet i den beredningsprocess som jag vet vidtar efter det att ett förslag har varit ute på remiss.

Jag vill nämligen förekomma att tillgängligheten försämras och försvåras för de verksamheter som landsbygden är beroende av för att fungera. Jag säger detta med anledning av att till exempel skogen, gruvverksamhet och lantbrukets verksamheter men också mycket av den tillverkningsindustri som vi har i vårt land är lokaliserad på platser som inte är tätortsnära.

Av det skälet vill jag uppmärksamma statsrådet på att det i beredningen bör tas hänsyn till alla de verksamheter som människor i sin tur är beroende av för att få den utkomst och inkomst som de behöver för att leva det goda livet. Det bör tas en verklig och reell hänsyn till dem när beredningen görs av det förslag som nu ligger på regeringens och därmed ansvarigt statsråds bord.

Det jag skulle vilja ha i debatten är ett löfte från statsrådet att tillgängligheten inte försämras eller försvåras för dessa verksamheter, som riktigt många människor i vårt land är beroende av.

Fru talman! Den här frågan är som jag ser det framför allt en trafiksäkerhetsfråga.

EU-regelverket på den här punkten har nu skärpts för de allra flesta av medlemsstaterna. Men för Sveriges del innebär EU-miniminivån, om vi skulle gå på den, en allvarlig försämring av trafiksäkerheten eftersom besiktningsintervallen skulle utglesas betydligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det skulle möjligen också få den följd som interpellanten Erlandsson har varnat för. Det skulle kunna ske att man faktiskt måste lägga ned besiktningsstationer, framför allt i glesbygd.

Efter omregleringen som den förra regeringen stoltserade med så vitt och brett, bland annat i debatter med Peter Norman och andra statsråd här i kammaren, har också ett av de företag som man vid den tiden verkligen tyckte var någonting att hänga i julgranen faktiskt fått sitt tillstånd indraget av myndigheterna. Det kommer att innebära svårigheter att besikta bilen på en del mindre orter. Men det handlar ju om att företaget inte har levt upp till de krav som finns på det här området.

Vi hade ett frukostmöte här i riksdagen för någon vecka sedan. Det var synd att inte interpellanten var där, för då hade han tydligt kunnat se att det fanns två linjer. Den ena företräddes av Transportstyrelsen enbart, den andra av alla andra som var där. Utglesningen som Transportstyrelsen föreslår var ingenting som de andra intressenterna som var där förespråkade. NTF pekade bland annat på just trafiksäkerheten och på vad det skulle kunna få till följd om man skulle gå på EU:s miniminivå, som Transportstyrelsen föreslår.

Jag är helt övertygad om att regeringen efter att ha fått remissvaren - som alla antagligen pekar åt samma håll, i alla fall de från sagda intressenter - kommer att göra en klok avvägning av dessa svar. Man kommer också att se hur tongångarna i dessa frågor går ute i landet.

Det är viktigt med bilbesiktningen för ett stort antal människor i det här landet, och jag hoppas att man därför kommer att ta fram ett klokt förslag. För min del är jag inte helt och hållet främmande för att en ny bil inte behöver besiktigas efter tre år utan efter fyra, men sedan blir det nog svårt ur trafiksäkerhetssynpunkt att göra kontrollerna glesare, allra helst som vi vet att åtminstone 7 000 bilar per år får körförbud direkt på besiktningsstationen och inte får köras därifrån utan måste bärgas. Detta, om inte annat, visar att kontrollbesiktningarna verkligen behövs.

Fru talman! Man kan börja med att konstatera att skälet till att vi har besiktning är just att säkerställa trafiksäkerhet och att vi inte har en fordonsflotta som överskrider utsläppsgränser och bidrar till mer miljöförstöring än vad som är tillåtet. Det innebär att fordonsbesiktningen inte är till för att hålla ett antal företag under armarna.

Det är något märkligt när man gör en avreglering eller omreglering av en sådan här marknad - bara det faktum att bilbesiktningen, som ju är en form av myndighetsutövning, är en marknad är en intressant sak i sig - utan att samtidigt säkerställa att det finns tillgång till denna service, som samtidigt är en lagstadgad skyldighet för alla fordonsinnehavare i Sverige. Eskil Erlandsson efterlyser nu en strategi från regeringens sida. Var fanns den glesbygdshänsynen när man fattade beslut om att omreglera bilbesiktningen? Fanns det några krav mot dem som skulle bedriva den här verksamheten att det fanns tillgång till bilbesiktning med en viss täthet i hela landet? Gav man ett särskilt uppdrag åt någon att följa upp att det finns tillgänglighet, så att man som fordonsägare kan besiktiga sin bil i alla delar av landet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Menar Eskil Erlandsson att vi ska avstå från att göra förändringar av fordonsbesiktningen för att säkerställa tillgängligheten snarare än utifrån ett trafiksäkerhets- och miljöperspektiv? Det vill säga att fordonsägare i praktiken ska betala för onödiga besiktningar för att den tidigare landsregeringen så gärna ville göra bilbesiktningen till en marknad. Det är nämligen detta som blir konsekvensen av Eskil Erlandssons resonemang i interpellationen.

Därmed är inte sagt att vi har för avsikt att glesa ut på det sätt som Transportstyrelsen föreslår. Som jag inledde med har vi för avsikt att ta del av de remissvar som har inkommit och göra en bedömning utifrån både Transportstyrelsens rapport och de inkomna remissvaren, men det är intressant att ta del av den principiella diskussionen. Det skulle vara intressant att höra hur Eskil Erlandsson ser på det beslut som fattades om omregleringen och på vilket sätt den dåvarande regeringen säkerställde tillgänglighet i hela landet.

Fru talman! Jag inledde med att säga att jag i denna sena timme inte ämnade ta upp någon längre politisk diskussion, men statsrådet tvingar mig. Som jag ser det är vi som deltar i den här debatten överens om att trafiksäkerhetsaspekten är det viktigaste. Till det ska läggas en miljöaspekt och också, som jag ser det, en tillgänglighetsaspekt. Det är det som är min huvudfråga.

Många av de fordon som verksamheter på den svenska landsbygden är beroende av är vad vi kan kalla landsbygdsfordon. Det är lastbilar, skolskjutsfordon och liknande, där det inte föreslås någon förändring av besiktningsintervallerna.

De verksamheter som människor är beroende av är i sin tur beroende av att dessa fordon finns. Det är därför jag är så angelägen om att tillgängligheten finns kvar för den besiktningsverksamhet som är en nödvändighet för att fordonen ska få användas i den verksamhet som de är avsedda för.

Vad gäller den omreglering som den regering som jag var en del av gjorde vill jag säga: Ja, vi gjorde dessa avvägningar. Vi gjorde det på så sätt att vi försåg det statliga tidigare monopolet med en skyldighet att tillhandahålla den tillgänglighet som människor och deras verksamheter kräver. Men också för de verksamheter som delvis såldes ut slog man i avtal fast att de skulle bedrivas under ett antal år framåt i tiden, det vill säga att de som övertog dem inte fick avveckla dem.

Jag vill påstå att den avreglering eller omreglering som vi gjorde har fungerat på det sätt som vi har avsett. Men nu är jag rädd för att den nuvarande regeringen avser att försämra för människor och deras verksamheter på den stora svenska landsbygden - människor som är beroende av dessa fordon, av att de är trafiksäkra och också miljövänliga, vilket ju kommer oss alla till del.

Jag är rädd för att den nuvarande regeringen inte tar den här frågan på allvar. Detta är en viktig fråga för alla dem som är beroende av att använda bil i sin verksamhet eller privat på den svenska landsbygden.

Fru talman! Det intervall i fordonsbesiktningen som finns i Sverige har vi haft under en väldigt lång tid. Under den perioden har ganska mycket hänt vad det gäller bilarnas standard. En fem år gammal bil i dag har en helt annan kvalitet än en fem år gammal bil för bara några år sedan.

Det är rimligt att då och då se över till exempel besiktningsintervall och andra regelverk. Vi behöver hela tiden ha regelverk och verksamheter i samhället som följer med den utveckling som vi har.

Vi ska självklart ha en fortsatt fordonsbesiktning som säkerställer att vi har en trafiksäker och klimatanpassad fordonsflotta. Det är helt avgörande. Men vi ska självklart inte reglera, kontrollera och besiktiga mer än vad som behövs. Någonstans finns det en gräns. Man skulle naturligtvis kunna ha en diskussion: Ska vi i stället ha bilbesiktning en gång i halvåret? Ska vi ha det varje år även för nya bilar? Jag tror att vi i den här salen är överens om att det hade varit helt orimligt.

Det innebär att det finns ett spann när det gäller vad som är rimligt och orimligt i den här frågan och med vilket intervall man behöver genomföra fordonsbesiktning för att fortfarande upprätthålla en trafiksäkerhet och de klimatmål som vi har. Frågan om var exakt den gränsen går har regeringen för avsikt att ta vidare när vi nu har fått Transportstyrelsens rapport jämte de remissvar som har inkommit.

Men jag konstaterar igen att den avreglering som skedde av bilbesiktningen i praktiken riskerar att ställa stora delar av landet, där den så kallade marknaden inte är så stark, utan den här verksamheten. Det är helt enkelt inte så intressant att bedriva en bilbesiktning i ett glesbefolkat område där man inte kan få så många kunder.

När man gör en marknad svarar den aldrig mot behov - det är självklart. En marknad svarar bara mot efterfrågan. Bilbesiktning är inte någonting som efterfrågas. Det är någonting som behövs. Därför är det en tämligen olämplig verksamhet att marknadsutsätta. Nu gjorde den tidigare regeringen det. Det har vi svårt att göra någonting åt. Men det är ett problem i förhållande till tillgänglighet och möjligheter att göra anpassningar över tid. Det tror jag att även Eskil Erlandsson kanske kan se, även om jag förstår att det kan vara lite jobbigt att erkänna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! När det gäller det sist framställda påståendet från statsrådet vill jag säga: Nej, jag ser faktiskt inte den problematik som statsrådet ser. Marknaden är konstant. Att det skulle vara fel med en omreglering som innebär att också andra aktörer än ett statligt monopol får tillträde till marknaden ser jag inte. Jag ser inte att det skulle påverka den tillgänglighet som jag, i det skede som nu är, är angelägen om att statsrådet avger ett löfte omkring. Det handlar om att tillgängligheten måste förbli konstant för de människor som har verksamheter - det är dem jag tänker mest på - men också för privatpersoner. Det handlar om att den blir oförändrad även efter en översyn av de besiktningsintervall som är för närvarande.

Jag har absolut inte någonting emot att man tittar på och omprövar det, men för de verksamheter som är väldigt viktiga för glesbygdens näringsliv är tillgängligheten en nödvändighet. Jag väntar fortfarande på ett löfte från statsrådet om att detta vägs in och tas stor hänsyn till i den översyn som är för närvarande.

Fru talman! För regeringen är de klimatmål vi har satt upp, möjligheterna för människor att bo och arbeta i hela landet och en god tillgänglighet i hela landet avgörande. Men det handlar självklart också om trafiksäkerhet. Därför kommer vi inte att genomföra förändringar av fordonsbesiktningen som innebär en åsidosatt trafiksäkerhet eller en åsidosättning när det gäller klimatmålen eller den möjlighet som vi eftersträvar: att människor ska kunna bo, verka och leva i hela landet.

Det sa jag redan i mitt svar, och jag säger det gärna igen i slutanförandet. Detta innebär självklart inte att man aldrig kan göra förändringar. All verksamhet behöver ses över. Även om man så småningom kommer fram till att man ska ha det som man har det - det kan ju hända - handlar det om att man omprövar och ständigt har en öppen inställning till det man gör. Och det vi gör ska vi göra för att det behövs och är bra och inte för att vi alltid har gjort så. Det tycker jag är en ganska sund inställning i ganska många frågor.

Men regeringen sätter trafiksäkerheten, tillgängligheten i hela landet och klimatfrågan väldigt högt på dagordningen. Det gäller naturligtvis även i förhållande till fordonsbesiktningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Linus Sköld har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra skolledares arbetssituation. Vidare har han frågat mig hur jag avser att arbeta för att skapa goda förutsättningar för skolledares pedagogiska ledarskap.

Skolledarfunktionen är central för skolverksamhetens kvalitet och utveckling. Förskolechefen och rektorn har som pedagogiska ledare det övergripande ansvaret för att verksamheten som helhet utvecklas och inriktas på att nå de nationella målen. Det är därför viktigt att rektorer och förskolechefer har goda förutsättningar att utveckla sitt pedagogiska ledarskap utifrån kraven i skollagen, läroplanerna och andra författningar.

Enligt skollagen ska varje huvudman se till att rektorerna går en särskild befattningsutbildning eller en utbildning som kan jämställas med denna. Utbildningen ska påbörjas snarast möjligt efter det att rektorn har tillträtt sin anställning och vara genomförd inom fyra år efter tillträdesdagen. Den obligatoriska befattningsutbildningen ges i dag vid sex lärosäten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan 2011 pågår en fortbildningsinsats för rektorer som är inriktad mot styrnings- och ledarskapsfrågor. Syftet är att ge rektorerna förutsättningar att utveckla och fördjupa sitt pedagogiska ledarskap utifrån kraven i skollag och läroplaner samt utifrån vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Rektorer som deltagit i fortbildningen vittnar om att de stärkts i sin roll som pedagogiska ledare. Regeringen har därför beslutat att förlänga satsningen till och med 2018. Regeringen har också initierat en motsvarande kompetensutvecklingsinsats för förskolechefer som syftar till att utveckla förskolechefernas pedagogiska ledarskap. Utbildningen påbörjades under hösten 2015, och satsningen beräknas pågå till och med 2018.

Linus Sköld pekar i sin interpellation på att skolledares lönenivå i genomsnitt är lägre jämfört med genomsnittlig lönenivå för chefer. Regeringen beslutade nyligen om Lärarlönelyftet som innebär att ett särskilt statsbidrag införs vid halvårsskiftet 2016 i syfte att stimulera skolhuvudmännen att ge särskilt kvalificerade lärare, förskollärare eller fritidspedagoger högre lön. Inom ramen för satsningen finns det möjlighet även för lärare i ledande befattning att ta del av statsbidraget för högre lön om de uppfyller kraven på legitimation, till största delen av sin arbetstid arbetar med undervisning och uppgifter som hör till undervisningen eller andra uppgifter av pedagogisk natur samt uppfyller övriga villkor i statsbidragsförordningen.

Lärarlönelyftets fokus är dock att höja läraryrkets attraktivitet, och ansvaret för lönesättningen ligger, oberoende yrkesgrupp, på arbetsmarknadens parter. Det är av avgörande betydelse att huvudmännen tar sitt arbetsgivaransvar genom att prioritera investeringar i skolledares löner. Det är viktigt att även lönenivån för skolledare motsvarar det ansvar och den ofta komplexa uppgift som skolledare har.

Som nämns i interpellationen visar granskningar från bland annat Statens skolinspektion att många skolledare anser att de på grund av en stor mängd administrativa uppgifter inte kan avsätta tillräckligt med tid för pedagogisk ledning av verksamheten.

Utredningen om rektorernas arbetssituation inom skolväsendet konstaterar i sitt betänkande Rektorn och styrkedjan (SOU 2015:22) att många av rektorernas problem beror på svagheter i den så kallade styrkedjan. Med skolans styrkedja avses i utredningen den kedja som består av staten - huvudmannen - huvudmannens förvaltning - rektorerna - lärarna. I fråga om fristående skolor utgörs motsvarande kedja ofta av staten - huvudmannen - rektorns chef - rektor - lärare. Betänkandet har remitterats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Sammantaget genomförs en rad insatser som syftar till att förbättra skolledares förutsättningar för att utveckla sitt pedagogiska ledarskap genom till exempel fortbildning. Jag delar dock Linus Skölds bedömning att mer behöver göras.

Fru talman! I sitt svar berör Gustav Fridolin nästan uteslutande utbildningsinsatser som verktyg för att förbättra skolledares förutsättningar att utöva sitt pedagogiska ledarskap. Det är också huvudinriktningen i utredningsbetänkandet, Rektorn och styrkedjan, som utbildningsministern hänvisade till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att frågan som vi nu debatterar här kan anläggas lite fler perspektiv än så. Först och främst tycks vi vara överens om att skolledare har en nyckelroll för utbildningens kvalitet och utveckling. Vi har identifierat skolledarrollen som en nyckel till framgång.

Ur ett verksamhetsperspektiv, det perspektiv som säger att skolledaren är viktig för skolans utveckling och kvalitet, tycks fortbildningsinsatser och befattningsutbildning vara rimliga verktyg för rektorn att stärka sin inre trygghet och sin kompetens för att agera inom ramen för det pedagogiska ledarskapet. Det handlar om att stärka professionen, att förstå sin roll i ett komplext system på ett mer nyanserat sätt och att bygga sig större nätverk. Det finns många fördelar rent verksamhetsmässigt.

Det andra perspektivet som jag tänker att man måste ha på den här frågan handlar mer om yttre faktorer. Det är alltså ett arbetsmiljöperspektiv. Det saknar jag helt i utbildningsministerns svar.

Vi har en skolledarkår i landet som omsätts snabbt, som överväger att lämna yrket, som har talrika enheter och som har ett komplext och svårbalanserat uppdrag. Skolledare är ofta sjukskrivna till följd av arbetsrelaterad stress, beskriver sig själva som stressade när den statliga utredaren frågar och så vidare. Det är ganska många indikationer på bristande arbetsmiljö, i ganska många olika utredningar från alltifrån facket till Arbetsmiljöverket till inspektionen till statliga utredningar.

Då tänker jag att vi behöver acceptera det som en systemfråga. Om vi accepterar det som en arbetsmiljöfråga och en systemfråga verkar det inte helt rimligt att föreslå fortbildning som den medicin som ska bota sjukan. Det är lika orimligt som att tänka att fortbildning för personalen skulle lösa det strukturella arbetsmiljöproblemet med delade turer i vård och omsorg.

Utbildningsministern säger som avslutning i sitt svar att han delar min bedömning att mer behöver göras. Min följdfråga är alltså enkel: Vad skulle det kunna vara?

Fru talman! Linus Sköld gör en beskrivning som många har gjort av den utredning som professor Olof Johansson gjorde, Rektorn och styrkedjan. Den går ut på att analysen var viktig men att förslagen om fortbildning inte räckte för att täcka upp analysen. Det är en rimlig synpunkt som har kommit in från många remissinstanser.

Men om jag ska komplicera bilden något är den argumentation som professor Olof Johansson har i utredningen, om varför fortbildning också kan vara ett svar på åtminstone en del av de strukturella problem som utredningen belyser, och det som Linus Sköld beskriver två paradoxer.

Den första paradoxen är att vi i dag har en skollag som i grunden ger rektorer möjlighet att delegera alla arbetsuppgifter utom just det pedagogiska ledarskapet. Ändå är det det pedagogiska ledarskapet som man som rektor menar att man inte har tid till. Det är klart att det finns en paradox i hur lagen ser ut och vilka förutsättningar man som rektor upplever att man har att arbeta utifrån enligt lagen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den andra paradoxen är att Olof Johansson kan se i sina undersökningar att även rektorer som fått mer personal för avlastning, administrativ och annan personal som man kan delegera till, i flera fall upplever att de har lika lite tid kvar till det pedagogiska ledarskapet även med den personalen. Man fortsätter att ha de administrativa uppgifterna och förväntningarna på sig att genomföra dem snarare än det pedagogiska ledarskapet.

Det är de två paradoxerna som gör att mycket av Olof Johanssons svar är fortbildning. Det ska sägas att det inte bara handlar om fortbildning av rektorer utan lika mycket av politiker, förvaltningschefer och andra i styrkedjan som behöver kunna skollagen minst lika väl som en rektor.

Med det sagt och med den förklaringen till den utredning som vi nu bereder vill jag ändå svara mer konkret på Linus Skölds fråga om vad jag menar när jag säger att mer kan behöva göras. Det är precis den typen av diskussioner vi för med parterna inom den nationella samlingen för läraryrket.

När det handlar om rektorer tror jag att man samlas ganska mycket om tre delar. Det handlar om tid för rektorsuppdraget, det handlar om mandat till rektor och det handlar om stöd i rektorns uppgift.

När det gäller tiden återkommer vi till att för att rektorer ska få mer tid för sin uppgift måste det rensas i arbetsuppgifter som i dag ligger på rektorerna och säkerställas att det finns fler anställda som kan göra jobbet, att det finns tillgång till administrativ och annan personal.

I rensandet är det ungefär samma saker, som vi har makt över från statligt håll, som tynger rektorns uppgift och som tynger andra personalkategorier, framför allt lärare. Om man minskar på de nationella proven, digitaliserar dem, ökar det också rektorns tid så som arbetet är organiserat på många skolor. Om vi förbättrar reglerna för särskilt stöd och kan koppla bort rektorn från en del av de uppgifterna innebär det också att det på ett annat sätt kan ges mer tid för det pedagogiska ledarskapet.

Det är två rensningar i arbetsuppgifter som vi kan stå för från statens sida och som befriar tid för rektorn. De statliga satsningarna på fler anställda hör såklart också dit.

När det gäller mandatet tror jag - och jag skulle gärna vilja utveckla det senare - att den satsning vi gör, inom Samverkan för bästa skola, på skolor som har särskilt tuffa förutsättningar är ett gott sätt för att inom ramen för nuvarande bristande styrkedja ändå kraftigt stärka rektorerna och rektorers förutsättningar för att jobba på de tuffaste skolorna. Det görs genom att deras arbetsuppgifter samlas i en handlingsplan där staten och huvudmannen tillsammans står bakom åtgärder som man vill se genomförda och som har stöd i forskning eller erfarenhet.

När det gäller stödet ser vi att flera av de nationella skolutvecklingsprogram som regeringen har beställt och som Skolverket nu genomför riktas just till rektorn och rektorns arbetssituation.

Fru talman! Jag vill tacka för det uttömmande svaret.

Styrkedjan som begrepp ger en något förenklad bild av hur skolan styrs. Egentligen omfattar det bara de formella delar som vi kan påverka i det här huset och i förvaltningsled och så vidare. Som utbildningsministern pekar på finns det också mer svårfångade och informella styrningar, såsom kultur och förväntningar på ledarskap, som svårligen låter sig beskrivas inom begreppet styrkedjan. Men i mitt fortsatta resonemang är styrkedjan, i den betydelse som utbildningsministern använde i sitt första svar, ändå rimlig att använda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Skolledarens roll är komplex. Det har vi konstaterat tidigare. Det kommer sig delvis av hur styrningen av skolans uppdrag fungerar. Styrkedjan är inte rak. Skolledaren är i princip en statlig företrädare i viss mening och är direkt utförare av skollag och läroplan. Vi har också indirekta regleringar som skjuter vidare ansvaret via huvudmannen till skolledaren. Skolledaren är i många fall primär kommunal chefstjänsteman eller vd i ett privat företag. De rollerna är trixiga att balansera.

Skolledaren har, som utbildningsministern påpekat, i lagstiftning fått mandatet att forma skolans inre organisation som man själv bedömer lämpligt. Det ställs givetvis mot omgivningens förväntningar. De som dristar sig till att ha förväntningar på vad skolledaren bör göra är alltifrån föräldrar till politiker, elever, förvaltning, medier, allmänhet - i stort sett alla.

Samtidigt förfogar skolledaren inte över medlen att göra det, i alla fall oftast inte. Målen för verksamheten är också så omfattande och tolkningsbara att det är svårt att veta var uppdraget börjar och var det slutar. Samtidigt mäts verksamheten av externa aktörer på längden och tvären - inspektionen, PISA, huvudmännen, Skolverket och medier. Till och med facken ger sig på att uttala sig om skolors kvalitet utifrån mätningar som de själva gör.

Styrkedjan gynnar inte förtroendet eller tilliten. Det är en slutsats som jag vill minnas att Olof Johansson drog i sin analys. Bristande förtroende är ett problem med det här sättet att styra skolan. Jag tänker att en skolledare skulle ha rimliga förutsättningar att balansera det komplexa uppdraget om skolledaren ägde sin profession och kände sig betrodd, om styrkedjan präglades av förtroende mellan nivåerna. Det gör den inte.

Vad ämnar utbildningsministern göra åt det?

Fru talman! Jag delar verkligen bilden; när vi har en svag eller rent av bristande styrkedja i svensk skola är det ytterst eleverna som drabbas, men det finns nog ingen som är så utsatt i systemet som just rektorn, eftersom rektorn möts av så många och motstående förväntningar från olika håll.

Ska man vända det och bygga mer av tillit - Olof Johansson använde begreppet förtroende - och bygga en ansvarskultur, vilket är kännetecknande för internationella skolsystem som lyckas väl liksom skolor och huvudmän i Sverige som lyckas väl, tror jag att vi behöver göra systemförändringar i uppbyggnaden av den svenska skolan och den svenska styrkedjan. Det är anledningen till att regeringen har kallat på en skolkommission där forskningen och professionen sitter företrädda och har möjlighet och fria mandat att lägga fram förslag på de styrningsförändringar och andra förändringar som behövs för att skapa ett mer likvärdigt skolsystem och en mycket tydligare ansvarsfördelning. När alla i det svenska skolsystemet vet var deras ansvar börjar och slutar kan man bygga den ansvarskultur som behövs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kan vi därmed inte göra någonting förrän vi inväntat Skolkommissionens betänkanden? Det första kommer senare i år, det andra nästa år. Jo, det kan vi! Det var därför jag delade upp mitt förra inlägg enligt de åtgärder vi vidtar för tidigt mandat och stöd. Jag skulle vilja utveckla en av de åtgärderna, nämligen samverkan för bästa skola, som riktar sig just till de skolor som har de tuffaste förutsättningarna och som har svårast att ge eleverna möjlighet att nå målen.

En vanlig och återkommande situation på de skolorna är att man har rektorer som sitter mycket kort tid. Man har ett väldigt snabbt utbyte av rektorer. Det är som rektor väldigt svårt att få det mandat som behövs för att kunna jobba vidare. Precis som Linus Sköld beskriver handlar det om att de har mängder av olika förväntningar på vad de ska göra i sin uppgift, vilket i slutändan gör det mycket svårt att bedriva ett fungerande skolutvecklingsarbete. Det blir en skola som inte ger det bästa till eleverna därför att den som har ansvar för att göra det hela tiden måste brottas med olika förväntningar och olika maktsfärer som styr över skolan. Det handlar om politiker, eller motsvarande inom friskolesystemet, och därtill förvaltning, föräldrar, medier, elever och statens olika organ.

Det vi såg att vi behöver göra på de här skolorna - i vårt fall i väntan på tydligare styrningsförändringar, och sannolikt även efter dem - när man har situationen att det är svårt eller hart när omöjligt att fungera som rektor är att samla staten och huvudmannen bakom en gemensam handlingsplan kretsande kring åtgärder som man ger rektorn mandat att genomföra, åtgärder som man har sett fungerar i andra delar av skolsystemet och som har stöd i empiri eller forskning. Det blir helt enkelt ett slags avtal mellan staten och huvudmannen som rektorn får möjlighet att genomföra. Förslaget utarbetades ursprungligen av bland annat Sveriges Skolledarförbund efter den kritik man haft mot hur Skolinspektionen och Skolverket fungerat mot skolor.

Det här börjar rulla ut nu. De första avtalen är tecknade. Avtalen går, med skiftande förutsättningar, ned på enskild skolnivå för huvudmannen och kompletteras med nya avtal för de skolor som tar på sig den växande uppgiften att ta emot många nyanlända på kort tid. Ett hundratal avtal kommer att slutas mellan staten och huvudmännen åren 2016 och 2017.

Jag tror att det är så här man måste jobba med de skolorna för att möta den problembild Linus Sköld ger av skiftande förväntningar. Då finns det en tydlig förväntan på rektorn att förhålla sig till och en möjlighet att sortera andras förväntningar. Det kan ge svar gentemot rektor, medier och även de egna lärarna när det behövs.

Fru talman! När jag talar om olika perspektiv menar jag inte att man ska sortera bort elevperspektivet. Det är viktigt för mig att understryka det. Men ur ett elevperspektiv är det viktigt att förutsättningarna för rektorns pedagogiska ledarskap fungerar. Då ser jag tre perspektiv som samverkar. Det handlar om styrning, verksamhetsfokus och arbetsmiljöfokus.

Jag skulle vilja be om ett förtydligande. I det inledande svaret fanns det några lite kryptiska formuleringar om Lärarlönelyftet. Jag skulle bara vilja få detta klarlagt. Ministern talade om "lärare i ledande befattning" samt om "andra uppgifter av pedagogisk natur". Betyder det att skolledare omfattas av Lärarlönelyftet? Jag tänker mig att utbildningsministern gärna vill förtydliga det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur det än är har jag egentligen inte så mycket mer att tillföra. Det handlar om styrning, arbetsmiljö och verksamhet. Låt oss skapa rimliga förutsättningar för gott pedagogiskt ledarskap!

Fru talman! Jag tackar för interpellationsdebatten. Jag ska förtydliga de kryptiska meningarna, som är direkt tagna ur förordningen om Lärarlönelyftet. Nej, man kan inte säga att skolledare per se omfattas. Däremot har man rättat till ett stort problem som vi menar finns i karriärtjänsterna, och som såklart blir mycket större när det inte handlar om nya tjänster, nämligen att lärare som tar en ledande befattning, det vill säga lärare som blir skolledare, inte ska vara utestängda. Om man är lärare och blir skolledare ska det inte vara så att de statliga medel som finns plötsligt tas bort. Det blir ett väldigt märkligt sätt att kommunicera till lärare som väljer att utvecklas i sin profession genom att bli skolledare. Detta har vi rättat till i Lärarlönelyftet.

Däremot ska det sägas - och det var det jag underströk - att Lärarlönelyftet, som i genomsnitt motsvarar 3 000 per individ i skolan som träffas av det, inte är det som kan rätta till att skolledare tjänar så mycket mindre än andra chefer. Huvudmännen måste ta ett mycket större ansvar för rekryteringen av skolledare, också vad gäller investering i lön, och det är vi väldigt tydliga med. Det finns ingen statlig satsning som kan hjälpa till, utan där måste man ta det grundläggande huvudmannaansvaret.

Linus Sköld sammanfattar med orden styrning, verksamhetsfokus och arbetsmiljöfokus. Jag upplever att det är det vi har hållit oss till. Jag kan dela upp det jag säger utifrån det. Styrning handlar om att vi måste förstärka styrkedjan. Det är ett av Skolkommissionens grundläggande uppdrag. Samverkan för bästa skola är ett sätt att göra det just nu för de skolor som har det allra tuffast. Verksamhetsfokus är något som de nationella skolutvecklingsprogrammen har, och detta fokus kommer att bli mycket tydligare för skolledare som har möjlighet att ta del av dem. Arbetsmiljöfokus handlar om att rensa i arbetsuppgifter, se till att det finns tid för det pedagogiska ledarskapet och inse att de statliga satsningar vi gör på mer personal måste kunna leda till att man utifrån skolans lokala förutsättningar anställer den personal som man ser är nödvändig för att skolan ska kunna utvecklas. Så har vi till exempel konstruerat lågstadiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Bengt Eliasson har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att komma till rätta med de problem som finns inom den psykiatriska heldygnsvården, hur jag ska säkerställa en långsiktig utveckling av den psykiatriska heldygns- och tvångsvården samt om jag avser att ta initiativ till något tilläggsdirektiv till den pågående utredningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Psykisk ohälsa är en av regeringens mest prioriterade frågor inom hälso- och sjukvårdsområdet. Sedan flera år tillbaka avsätts betydande statliga resurser till kommuner och landsting genom årliga överenskommelser mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting. Den överenskommelse som slutits för 2016 omfattar 845 miljoner. Syftet med överenskommelsen är att stimulera utvecklingsarbete och skapa bättre förutsättningar för lokala och regionala analyser av de utmaningar som respektive län står inför. Det handlar också om att identifiera behov och utvecklingsmål lokalt och regionalt samt att förbättra ungas psykiska hälsa. Analysen ska resultera i målsättningar på fem års sikt inom fem fokusområden och lokala eller regionala handlingsplaner för att nå målen. Här skapas unika möjligheter för målgruppsanpassade regionala satsningar.

Jag ser mycket allvarligt på de uppgifter som har framkommit i radioprogrammet Kalibers granskning. Det är, precis som interpellanten framhåller, en grundläggande uppgift för samhället att skydda barn och vuxna mot alla former av sexuella kränkningar. Att säkerställa en god vård och garantera patientsäkerhet är i hög grad ett ledningsansvar som vilar på sjukvårdens huvudmän.

Jag vill i detta sammanhang lyfta fram det stöd som Socialstyrelsen har tagit fram för att säkerställa en god kvalitet i vård och omsorg, nämligen Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete. Brister i det systematiska kvalitetsarbetet ökar risken för att den typ av händelser som interpellanten pekar på kan uppstå. Det är därför av yttersta vikt att dessa bestämmelser hålls levande på alla nivåer i vården. Tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg fyller här en viktig roll, men det grundläggande ansvaret för att upprätthålla en hög medvetenhet om olika risker vilar på ansvariga ledningsfunktioner.

Vidare är det min bedömning att den långsiktiga utvecklingen av psykiatrin kan stimuleras genom det arbete som det nyligen inrättade Rådet för styrning med kunskap bedriver. Rådet behandlar strategiskt viktiga frågor som bidrar till att rätt kunskap når fram till huvudmän och profession på deras villkor. Det handlar om kunskap som bidrar till god kvalitet i vård och omsorg till nytta för patienter och brukare. I rådet ingår nio myndigheter, och Socialstyrelsens generaldirektör är ordförande.

Enligt förordningen (2015:155) om statlig styrning med kunskap avseende hälso- och sjukvård och socialtjänst ska den statliga styrningen med kunskap i fråga om hälso- och sjukvård och socialtjänst vara ett stöd för huvudmännen - kommuner och landsting - och professionen. Rådet ska verka för att styrningen med kunskap blir ett stöd för huvudmännen och professionen och att den är samordnad, effektiv och anpassad till deras behov. Rådet ska även verka för att ta med patienters och brukares synpunkter och erfarenheter.

Beträffande frågan om den nationella samordnarens direktiv och uppdrag vill jag peka på att det i direktiven till samordnaren tydligt framgår att samordnaren har i uppgift att främja erfarenhetsutbyte, samverkan mellan berörda aktörer och samordning mellan verksamheter hos samma huvudman. Samordnaren har också i uppdrag att fortlöpande identifiera utvecklingsbehov inom området och redovisa dessa till regeringen med förslag till åtgärder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Genom tillsättandet av den nationella samordnaren har regeringen således skapat en funktion för att kontinuerligt identifiera och lyfta fram de utmaningar den psykiatriska vården står inför och lämna förslag på förändringar som kan bidra till ökad kvalitet.

Fru talman! Tack, sjukvårdsministern, för svaret!

Det känns i mångt och mycket som om vi är helt eniga i grunderna om att den psykiatriska vården är och måste vara högprioriterad inom hälso- och sjukvården. Mycket görs också, precis som sjukvårdsministern beskriver det. Den fråga som jag tycker är väl värd att diskutera är om det räcker till och om det är tydligt nog för att ge de resultat som jag tror att vi båda är "committade" till, så att säga.

Psykiatrin är den enda verksamheten inom hälso- och sjukvården som har rätt och ibland skyldighet att vårda människor mot deras vilja, vilket naturligtvis är ett kraftigt ingrepp i integriteten. Det är något som väcker starka känslor. Vissa ser tvångsvården som ett uttryck för omsorg, medan andra pekar på faran, att det kan leda till övergrepp och övervåld.

Alla är överens om att den kräver stora mått av eftertanke och medmänsklighet, liksom hög grad av rättssäkerhet. Konflikten mellan rätten och plikten att vårda med tvång är en brännande fråga som det är viktigt att vi som har någon form av ansvar ständigt begrundar och debatterar. Det får, som sjukvårdsministern så väl uttrycker det, aldrig bli till slentrian.

Fru talman! Avsikten med min interpellation till ministern är att hålla igång dialogen kring viktiga psykiatrifrågor. I dag debatterar vi vården av de allra svårast sjuka. Erfarenheterna från den somatiska sjukvården visar att alla sådana här rätt snabba och genomgripande utvecklingsprocesser som psykiatrin står i ställer stora krav på ledarskap, styrmedel och systematisk uppföljning.

Vi kan alla drabbas av en psykiatrisk diagnos eller sjukdom, och någon som är nära oss kan drabbas. Men som patient inom psykiatrin blir man inte alltid bemött på samma sätt som andra, särskilt inte om man söker vård för någon kroppslig åkomma. Lägger man då till en otrygg vårdmiljö, vad händer då?

Suicid sker i alltför stor omfattning. Läkare misstolkar ofta fysiska symtom hos psykiatripatienter, som om allt tillhör den psykiska sjukdomen. Detta gäller främst de allra tyngsta diagnoserna med de svårast sjuka. När det kommer rapporter som denna om rena övergrepp, otrygghet och slentrianmässig omvårdnad är det helt klart besvärande, för att uttrycka sig milt.

Psykiatrin har ett ansvar för att se till hela människan. Med allt detta samlat: Det behövs bättre kunskap för att motverka attityder och stigmatisering. Det behövs mer forskning, och det behövs förbättrade läkemedel och förbättrade psykologiska terapier.

I de rapporter som vi har sett kan det finnas ett mer eller mindre starkt inslag av att patienten får skylla sig själv - det är patienten som utmanar, patienten som ställer till, precis som det finns ansatser i den uppblossade debatten.

Eftersom detta är kärnfrågor i vårdutvecklingen för psykiatrin kvarstår min fråga: Var anser ministern att tydligheten ligger i det utvecklingsarbete som har beskrivits, och var ligger styrningen i vården för de allra svårast sjuka? Det är ett vällovligt, mycket brett arbete, men var finns spetsen? Och vad har ersatt den långsiktighet i satsningar som olika regeringar sedan många år har haft inom psykiatrin?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill passa på att tacka Bengt Eliasson för interpellationen. Det är, precis som interpellanten anför, mycket viktigt att ständigt hålla igång debatten och diskussionen om de här frågorna.

Jag skulle också vilja ta tillfället i akt att påpeka att den överenskommelse som regeringen nu har slutit med Sveriges Kommuner och Landsting delvis har andra kännetecken än de tidigare överenskommelserna på det här området. Jag tror att vi är ganska många som är överens om att trots att staten på olika sätt har engagerat sig i kampen mot psykisk ohälsa har insatserna många gånger varit av tillfällig karaktär. De har fokuserat på den specialiserade psykiatrin, och de har många gånger saknat det långsiktiga perspektiv som så väl behövs.

Med stöd av de erfarenheter som har kunnat dras under ett antal år har vi försökt göra annorlunda den här gången, se till att ha längre sikt i de satsningar och överenskommelser som nu sluts och inte bara fokusera på den specialiserade psykiatrin utan också se på hur vi på allvar kan etablera tidiga insatser och ett förebyggande och till stora delar hälsofrämjande arbete. Vi tror nämligen - inte minst med utgångspunkt från de allra svårast sjuka patienterna - att vi måste komma in med tidiga insatser och jobba mycket mer förebyggande.

En stor debattfråga under flera år har varit köerna till den specialiserade psykiatrin. Jag kan konstatera att många av de som befinner sig i de köerna aldrig skulle ha behövt stå där om de hade fått hjälp tidigare eller för den delen om det hade funnits ett förebyggande arbete på plats, så att man aldrig hade behövt utveckla någon psykisk sjukdom.

Kan vi jobba med ett större helhetsperspektiv som fokus kommer vi också att avlasta den specialiserade psykiatrin, vilket gör att de resurserna och den kunskapen kan gå till att hjälpa de patienter som lider av de svåraste psykiska åkommorna. Det tycker jag är mycket positivt.

En annan aspekt som inte har kommit upp hittills i debatten är att om vi ska kunna höja kvaliteten inom den specialiserade psykiatrin och hjälpa patienterna med de svåraste diagnoserna, då behöver vi också koncentrera oss mycket mer på kompetensförsörjningen än vad vi har gjort hittills. Vi vet att det råder brist på en rad specialiteter och en rad yrkesgrupper inom den specialiserade psykiatrin.

Bland annat därför har jag från första dagen som sjukvårdsminister aviserat att staten via regeringen behöver ta ett ökat ansvar för kompetensförsörjningen - inte för att vi på något sätt ska ta ifrån huvudmännen deras ansvar för att det finns nödvändig personal och kompetens på plats utan därför att vi ser att detta är ett problem som finns över hela landet. Staten har en unik möjlighet, genom utbildningsväsendet men också på andra sätt, att bidra till en förbättrad kompetensförsörjning. Jag ser det som en av de viktigaste insatserna vi kan göra från den nationella nivån för att höja kvaliteten inom den specialiserade psykiatrin och i den meningen också hjälpa de patienter som lider av de svåraste psykiska åkommorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, ministern, för svaren!

Ibland debatterar vi psykiatrin precis som om det enbart och ensidigt handlar om personal, system och arbetsmiljö.

En mycket ovetenskaplig titt ut över våra 21 landsting och regioner visar att man inte direkt har några specifika riktlinjer eller handlingsplaner som rör just sexuella övergrepp. Jag trodde personligen inte att det var så. Jag trodde att man hade detta, men det har man alltså inte. Exempelvis här i Stockholm har jag fått höra att det finns på vissa avdelningar, men till exempel inte inom BUP. I mitt hemlän Halland finns generella riktlinjer, men inte några med fokus på just sexuella övergrepp. Det ser betydligt bättre ut om man frågar om hot och våld generellt riktat mot personal, men lite sämre när det gäller detsamma mellan patienter.

I vården av dessa patienter handlar det hela tiden om ett samspel, precis som ministern lyfte fram. Personalen är ständigt medveten om problematiken. De är tränade i att upptäcka och motverka, och sedan ska ledningen se till att denna medvetenhet fortsätter och löper vidare genom vården. Detta är självklarheter i alla vårdprocesser. Det är inget där man kan slappna av och lämna till antaganden.

Det är just det jag är rädd för sker just nu - att man har flyttat spetsig fokus till ett bredare generellt anslag, vilket gör att man slappnar av och lämnar till antaganden. Då uppstår problem.

Vården är van att arbeta med handlingsplaner och riktlinjer. Det är så man jobbar. Det gäller både lokala och regionala och självfallet också nationella riktlinjer. Det jag efterlyser är den politiska tydligheten i att just efterlysa kvalitetsarbetena på djupet. Det handlar om riktlinjer tillsammans med kvalitetsregister och uppföljningsprogram och tillsyn som leder vården framåt.

I den gamla priosatsningen som förändrades till det arbete som nu bedrivs genom Rådet för styrning med kunskap, nationell samordning och alla de delar som ministern har lyft fram upplever jag att styrningen har blivit mer fragmentarisk, generell och svepande. Den har också blivit lite mer otydlig vad gäller färdriktning.

Fru talman! Jag vill betona att jag inte på något sätt vill förringa det arbete som sker eller enbart säga att det var bättre förr, för det var det inte. Men samtidigt vill jag lyfta fram diskussionen om vikten av färdriktning och vikten av tydlighet och styrning. Tydlighet är grundläggande. Det är möjligt och rent av troligt att den förra regeringens satsningar gick för långt in i detaljrikedom och var inne och petade för mycket.

Men hur ser ministern på möjligheten att det som nu sker i stället har svängt över pendeln för långt åt andra hållet så att det har blivit för brett? Finns det någon tanke på att göra en avstämning längs resan och kanske förtydliga?

Fru talman! Jag ska börja med att svara på frågan direkt. Jag tror att det alltid finns anledning att stämma av under resans gång, både när det gäller färdriktningen och i vilken takt man har tagit sig närmare de mål som man har ställt upp. Det är bland annat därför vi har tillsatt en nationell samordnare för att kunna vara den som har större fokus än vad andra delar av den nationella nivån kanske kan ha i de här frågorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att det är viktigt att se att det är ett brett spektrum av insatser som nu görs inom ramen för överenskommelsen. Vad jag försökte förklara i ett tidigare inlägg är att jag tror att bredden är helt nödvändig. Vi kan inte bara, som man har gjort tidigare, fokusera på en del i kedjan. Då riskerar man att fokus inte blir till fyllest. Om vi talar om den specialiserade psykiatrin kan den få en anstormning av patienter som kanske egentligen aldrig borde ha hamnat där. Men vi vet också att om vi ska kunna klara de stora, gigantiska, utmaningar som finns när det gäller den psykiska ohälsan i samhället måste vi involvera de tidiga insatserna och det förebyggande arbetet i mycket större utsträckning.

För att kunna få ihop hela kedjan och sprida den kunskap som alltför ofta inom psykiatrin finns isolerad här och var i landet eller på olika politiska nivåer har vi försökt att titta på ett framgångsrikt område inom hälso- och sjukvården som på senare år har genomgått revolutionerande förändringar, det vill säga cancervården.

Sedan den nationella cancerstrategin togs fram och började implementeras 2009 har vi sett en etablering av regionala cancercentrum som i sin tur har kunna bidra till att kunskap sprids fortare än tidigare. I talande stund är man också inne i ett intensivt skede där man rullar ut standardiserade vårdförlopp, ser till att kunna korta köer och ser till att göra vården mer jämlik över landet.

Inte minst med inspiration från det arbete som bedrivs på cancerområdet håller SKL, inom ramen för den överenskommelse som regeringen har slutit med dem, på att se över om det går att etablera liknande regionala center, noder, runt om i landet som på samma sätt kan hjälpa till att sprida kunskap i syfte att göra den psykiatriska vården mer jämlik över landet och naturligtvis se till att de oegentligheter och fruktansvärda övergrepp vi diskuterar i dag kan förebyggas och på ett bättre sätt förhindras i framtiden.

Det arbete som är igångsatt inom ramen för den överenskommelse som finns mellan regeringen och SKL kan också bidra till arbetet med ett problem som Bengt Eliasson lyfte upp i sitt första inlägg, det vill säga hur vi kan se till hela patienten och inte bara till den psykiatriska diagnosen. Det handlar också om att få sina kroppsliga besvär tillgodosedda och utredda i mycket större utsträckning än i dag.

Genom att involvera primärvården och peka ut att den har ett tydligt ansvar för att föra kampen mot den psykiska ohälsan kan man också öka medvetenheten om de kroppsliga besvär som många av patienterna som lider av psykiska sjukdomar har och därmed också göra den somatiska vården än bättre för den typen av patientgrupper.

Vår överenskommelse bygger på att se hela kedjan och försöka få ett större sammanhang. Det är viktigt att hålla fast vid oavsett vilken del av psykiatrin vi diskuterar.

Fru talman! Det gläder mig mycket att vi har talat om det förebyggande arbetet och tidig upptäckt, att patienter inte ska falla mellan stolarna. Vi är helt överens om det arbetet. Det är något som jag själv har jobbat med i många år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det gläder mig också att ministern lyfter fram möjligheten att kopiera arbetssättet inom RCC, Regionala cancercentrum. Det är något jag började skriva små enkla debattartiklar om, mest i lokalpress, för tre fyra år sedan. Det är intressant att det äntligen börjar spira och ta form. Det är definitivt en framgångsfaktor.

Fru talman! I denna något sena timme konstaterar jag att hälso- och sjukvården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet har gjort stora framsteg de senaste årtiondena. Det har gjorts möjligt framför allt genom målmedveten forskning. Det är det enda temat vi inte har tagit upp än.

Vårdpersonalens grundkompetens höjs. Det har ministern också varit inne på. Det måste fortsätta. Inom psykiatrin har fokus på utbildning för baspersonal och stöd till samverkan prioriterats högt, men grundforskning och klinisk forskning har inte fått lika hög prioritet. Det är dags för en stor, bred och riktad psykiatrisk forskningssatsning. För att lyfta upp psykiatrin krävs en uthållig och lång satsning. Det krävs målmedvetenhet, och det krävs tydlighet.

Jag vill tacka herr sjukvårdsministern för debatten, och jag hoppas att vi kan återkomma regelbundet i det viktiga ämnet.

Tack, fru talman, och god natt!

Fru talman! Jag tror, precis som Bengt Eliasson, att det finns många ytterligare aspekter av arbetet med psykisk ohälsa som vi behöver täcka in i debatter framöver, förutom dem vi har diskuterat i kväll.

Ett ämne vi inte har berört så mycket men som jag tror är helt avgörande för att vi ska lyckas reformera vården och naturligtvis också föra arbetet i fråga om psykiska ohälsa framåt är det som Bengt Eliasson hastigt berörde i sitt första inlägg. Det handlar om synen på psykisk ohälsa och det stigma som ofta drabbar patienter som lider av olika typer av psykiatriska diagnoser. Vi kan göra betydligt mer genom att dels prata om problemet, dels sprida kunskapen inte minst inom vården.

En bieffekt av detta som flera psykiatriker och andra som jobbar inom den specialiserade psykiatrin har vittnat om är att det inte bara är patienter som drabbas av fördomar och ett stigma. Det gör också människor som arbetar inom psykiatrin, både bland kollegor och bland allmänheten i stort. Det kan vara en delförklaring till att det råder brist inom många yrkeskategorier i den specialiserade psykiatrin. Jag tror att det är viktigt att lyfta fram dessa missförhållanden och se vad vi kan göra åt dem, inte minst om vi talar om att det ska bli mer attraktivt att forska på psykisk ohälsa.

Avslutningsvis kan jag konstatera att även om också jag tror att vi behöver mer forskning finns det redan väldigt mycket kunskap framtagen som behöver spridas på ett mycket bättre sätt, både i vården och till andra aktörer i samhället, för att vi ska kunna få till det förebyggande arbete med tidiga insatser som vi båda verkar vara överens om behövs.

Jag tackar så mycket för interpellationen och för en väldigt bra debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.