Interpellationssvar - 2015-10-20

Fru talman! Lotta Finstorp har frågat mig hur jag ser på fenomenet att allt fler tecknar egna sjukvårdsförsäkringar och om det är en utveckling som jag och regeringen strävar efter. Interpellanten har även frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att befolkningen i Sverige ska få större förtroende för offentligt finansierad hälso- och sjukvård.

En grundläggande utgångspunkt för den svenska hälso- och sjukvården är att vården ska ges på lika villkor och efter behov, styras demokratiskt och vara solidariskt finansierad. Att fördela resurserna och vårdinsatserna optimalt är en grundläggande organisatorisk princip i svensk hälso- och sjukvård. Resurserna bör i första hand fördelas till de områden där behoven är störst.

Trots goda förutsättningar i ett internationellt perspektiv har utvärderingar av hälso- och sjukvården i Sverige visat på relativt betydande regionala såväl som olika typer av sociala skillnader i både hälsa och vård.

Att komma till rätta med ojämna villkor för hälsa och sjukvård är en viktig fråga för regeringen. Alla ska ha samma tillgång till vård oavsett bostadsort och social och ekonomisk status. Vårdsystemets resurser och insatser ska således fördelas efter de medicinska behoven och inte efter individers och gruppers betalningsförmåga.

Ett antal initiativ har tagits när det gäller att uppnå en mer jämlik hälso- och sjukvård. Som exempel kan arbetet som utförs på områdena cancer, psykisk ohälsa och kroniska sjukdomar nämnas, liksom insatser för att utveckla kunskapsstöd och styrning med kunskap. För att vi ska få en mer jämlik vård i hela landet behöver de nationella och kunskapsbaserade riktlinjerna i vården få större genomslag.

Det ökande antalet sjukförsäkringar i Sverige gör att det finns behov av att se över lagstiftningen så att privata försäkringspatienter inte kan gå förbi i kön i den offentligt finansierade vården. Den grundläggande principen om att vård ska fördelas efter behov ska hävdas.

Det är viktigt att Sveriges befolkning även fortsättningsvis har förtroende för hälso- och sjukvården. Regeringen har därför i budgetpropositionen för 2016 aviserat ett flertal satsningar på hälso- och sjukvårdsområdet som syftar till att öka välfärden och tryggheten i Sverige. Hälso- och sjukvården tilldelas 1 miljard kronor extra 2016 och 500 miljoner kronor extra per år från och med 2017. Därutöver sker viktiga investeringar i kvinnors hälsa och förbättrad psykisk hälsa för unga. Regeringen avsätter dessutom 1 miljard kronor per år för att stimulera bättre och effektivare användning av kompetensen inom hälso- och sjukvården.

En annan viktig del i att öka förtroendet för hälso- och sjukvården är att säkerställa att skattemedel används på bästa möjliga sätt. Mot den bakgrunden har regeringen tillsatt en utredning om ett nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster (dir. 2015:22). Syftet med utredningen är att säkerställa dels att offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedda för och på ett sådant sätt att de kommer brukarna till godo, dels att eventuella överskott som huvudregel ska återföras till den verksamhet där de uppstått.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har dessutom avsatt medel till arbetet med den etiska plattformen för öppenhet och insyn i vård och omsorg. Plattformen bygger på en överenskommelse mellan de kollektivavtalsslutande parterna och syftar till att öka insynen hos vårdens och omsorgens utförare. Insynen ska öka när det gäller verksamheternas kvalitet, ekonomi och anställningsvillkor.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Anledningen till att jag har skrivit interpellationen är att Sveriges Radio nyligen rapporterade om att allt fler tecknar egna sjukvårdsförsäkringar. Ökningen är markant. Under de senaste fem åren har antalet personer med en privat eller arbetsgivarbetald sjukvårdsförsäkring ökat med 50 procent. Nya siffror från försäkringsbranschen visar att det är mer än 10 procent av den arbetsföra befolkningen som har en sådan försäkring. Ökningen sker ständigt.

Sedan lång tid tillbaka har individer tecknat egna sjukvårdsförsäkringar. Men nu ser man att det är många företagsledningar, som tidigare haft dessa för egen del, som tecknar försäkringar för sina anställda. Fackförbund erbjuder de här försäkringarna. Kommuner och branscher som tidigare inte gav sina anställda denna förmån gör numera det. De växer också markant i antal.

Detta är inte så konstigt. Om man får stå i kö och vänta på att få en operation eller en åtgärd längre än de 90 dagar som vårdgarantin föreskriver tappar man inkomst som enskild arbetstagare. Företaget eller kommunen får kanske svårigheter att rekrytera vikarier. Och arbetsbelastningen på dem som finns kvar och som inte är sjukskrivna kan bli mycket tyngre. Därför vill jag uppmärksamma ministern på detta, därav mina frågor.

Egentligen tycker jag att den här frågeställningen är betydligt större än det som anges i svaret. Det handlar om en befolkning i Sverige som inte längre känner att vården är trovärdig för dem och att man måste hitta andra lösningar samtidigt som man betalar världens högsta skatt för att få den här vården eller behandlingen. Då får vi också ett parallellt system som jag vet att framför allt Socialdemokraterna har varit oerhört kritiska emot, men nu tecknar fler och fler privata försäkringar i en väldigt hög hastighet.

Öppna jämförelser till exempel mellan landstingen och hur lång tid det tar att få en operation genomförd visar en skrämmande statistik. Jag är övertygad om att ministern följer det väldigt tydligt. SKL har ju väldigt bra mätinstrument och verktyg både för den enskilda patienten och för oss politiker så att vi ska kunna se hur det ser ut i landstingen och hur länge människor får vänta.

Därför var det förvånande att den proposition som ministern lade fram förra hösten över huvud taget kom fram innan den drogs tillbaka. Det är ju en utveckling som går åt helt fel håll om man sätter det i relation till antalet nytecknade privata försäkringar.

Min fråga blir därför: Hur blir vården mer tillgänglig och patienterna nöjdare om regeringen minskar antalet vårdgivare?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag kan börja med den fråga som Lotta Finstorp ställde på slutet: Det har aldrig funnits någon ambition från regeringens sida att minska antalet vårdgivare.

Däremot är det, precis som Lotta Finstorp är inne på, en oroande utveckling om det är fler människor som känner sig nödgade att teckna privata sjukförsäkringar för att de på olika sätt är missnöjda med den offentligt finansierade vården. Det är en oro som jag tar på allra största allvar, och jag är också väldigt glad över att Lotta Finstorp tycks göra det.

För att kunna motverka den här utvecklingen måste vi koncentrera oss på hur vi kan höja kvaliteten inom den offentligfinansierade vården i Sverige. Då har vi ett antal utmaningar som vi står inför. Den kanske allra största utmaningen är att vi har en åldrande befolkning som redan i dag kräver stora vårdinsatser och kommer att göra det i framtiden. Det gör att en allt större andel av de resurser som är anslagna till hälso- och sjukvården kommer att gå till den äldre delen av befolkningen.

Redan i dag vet vi att ungefär 80-85 procent av sjukvårdsresurserna går till människor som lider av kroniska sjukdomar. Det är en ganska liten grupp av den totala befolkningen i Sverige som den största delen av sjukvårdens resurser faktiskt går till.

Samtidigt vet vi att våra sjukvårdssystem inte alltid är anpassade efter de här gruppernas behov. Många gånger sätts inte patienten i centrum. Olika typer av vårdprocesser och episoder utgår inte från patientens behov och unika förutsättningar.

Om vi ska kunna möta den demografiska utveckling vi står inför, höja kvaliteten inom hälso- och sjukvården och förbättra tillgängligheten tror jag att vi måste ställa om sjukvården till att bli mer patientcentrerad. Då måste vi ställa om sjukvården och genomföra det kulturskifte som behövs för att se de patienter som kanske har de allra största behoven. Mot denna ambition står egentligen utvecklingen med privata sjukförsäkringar.

Vi vet inte minst från rapporter som OECD har släppt att privata sjukförsäkringar många gånger inte, som man skulle kunna tro, leder till en avlastning av den offentligfinansierade vården, att de patienter som kan betala får vård snabbare men att det samtidigt leder till att mer resurser kan riktas till de patienter som är kvar i det offentligfinansierade systemet. I stället leder det till att den totala vårdkonsumtionen ökar utan att, enligt OECD:s rapporter, de patienter som finns kvar i det offentligfinansierade systemet egentligen vinner någonting på det.

Det är såklart också en oroande utveckling om det här skulle visa sig stämma också för svenska förhållanden - att vi ökar konsumtionen av hälso- och sjukvårdstjänster utan att det kommer de patienter som har de största behoven till del eller utan att det egentligen höjer mervärdet generellt.

Jag vill än en gång tacka Lotta Finstorp för interpellationen, för det är en väldigt viktig fråga som vi har att hantera.

Fru talman! Jag tror att hela den här interpellationsdebatten egentligen handlar om svensk hälso- och sjukvård. Det ministern sa nu mot slutet var att överkonsumtionen, om jag drar samman det, är ett problem. Jag delar den uppfattningen, men det kan också ha att göra med att systemet gör att människor inte kommer till eller får tider i sjukvården. I stället åker man till akuten och sitter där, där egentligen främst de demografiskt svagare grupperna, som de äldre utgör, kanske borde finnas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Patientcentrerad hälso- och sjukvård har vi pratat om oerhört länge. Jag tror att alla landsting har det i sina värdegrunder, strategier och så vidare. Vad är ministerns uppfattning om varför inte detta fungerar? För mig handlar patientcentrerad vård bland annat om delaktighet, att jag själv kan välja till vilken instans jag vill gå oavsett vem som driver vården.

Det skulle vara intressant att höra vad ministern säger om den patientcentrerade vården och varför den egentligen aldrig kommer till. Vi pratar om det, vi skriver om det, men det blir liksom aldrig riktigt så.

Sedan finns det en annan fråga, tycker jag. Det finns goda ambitioner om jämlik vård och så vidare i regeringens politik. Men var hamnar det kommunala självstyret i detta? Det finns ju väldigt stora skillnader i Sverige när det gäller vård och tillgänglighet, och ju mer en regering ligger på och säger att nu ska det göras på det här sättet desto mer minskas det kommunala självstyret.

Jag har inget svar på den frågan, men jag tycker att det är en intressant diskussion. Till slut hamnar vi ju i att en regering ger så många uppdrag till landstingen att det kanske vore bättre om hälso- och sjukvården i Sverige drevs på nationell nivå - vad vet jag.

Det var några frågor som jag funderar på. Dessutom märker man nu en oro som finns ute framför allt bland de alternativt drivna verksamheterna. Välfärdsutredningen som nu har fått förlängd tid gör också att investering och utveckling har stannat av, eftersom man befinner sig i ett vänteläge. Det gör också att tillgängligheten minskar.

När vi tittar på SKL:s statistik, www.vantetider.se, ser vi att primärvården klarar sig väldigt bra. Om vi tittar på Sverige, i det ögonblick i går när jag drog ut detta, ser vi att det var 90 procent som fick kontakt med primärvården inom sju dagar. Det är otroligt bra. Men att nöjd-patient-index är så högt i primärvården ska man tillskriva hälsovalet. Där har man gjort en riktig reform för att sätta patienten i centrum.

Jag vill alltså höra lite om hur ministern ser på detta med patientfokuserad vård, patientcentreringen och gärna någonting kring det kommunala självstyret.

Fru talman! Jag ska börja i den ända som jag var inne på i mitt tidigare inlägg som handlar just om de patienter som åtnjuter 80-85 procent av sjukvårdens resurser på grund av att man lider av framför allt kroniska sjukdomar.

Problemet är att det hos vårdens professioner, hos politiker och hos allmänheten i stort nog fortfarande är den härskande uppfattningen att sjukvården är till för någon som har fått en infektion, brutit ett ben eller på annat sätt råkat ut för en olycka, kommer till sjukvården, får en behandling och förhoppningsvis går därifrån frisk och sedan inte kommer tillbaka på ett antal decennier. Vi har alltså en annan uppfattning om vem som är normpatient inom hälso- och sjukvården än de som faktiskt är det.

Hela synsättet behöver förändras. Det är grundläggande för att få till en patientcentrerad hälso- och sjukvård på allvar. Det förutsätter en stor kulturförändring. Alla som har jobbat med olika typer av organisationsförändringar förstår att det är svårt att få till en kulturförändring. Den kräver att det finns ett tydligt ledarskap från hierarkin, och det kräver att det finns ett ägandeskap över de förändringar som måste till i hela organisationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta är den största förklaringen till att vi kan se att den patientcentrerade vården inte har slagit igenom fullt ut inom hälso- och sjukvårdssystemet.

Regeringen försöker erbjuda det tydliga ledarskapet, dels genom att peka ut ett tydligt mål och en vision om att hälso- och sjukvården i större utsträckning än i dag ska vara centrerad runt patienten, dels genom att peka ut ett antal strategiska frågor som vi måste arbeta med tillsammans med landstingen och andra aktörer inom hälso- och sjukvården för att få en förändring.

Den första och absolut viktigaste förändringen rör kompetensförsörjningen. Vi vet att det i dag finns problem med kompetensförsörjningen. Det är kanske inte alltid en brist generellt sett över landet. Vi har aldrig haft så många läkare eller sjuksköterskor som i dag. Men på sina håll finns en brist på läkare, och på sina håll finns en brist på sjuksköterskor. Det måste vi adressera.

Svaret kan inte bara vara att öka antalet utbildningsplatser. Det gör vi. Svaret måste också sökas i hur vi kan organisera arbetet bättre och avlasta från onödig administration, vidare hur vi kan se till att samverkan mellan olika delar av hälso- och sjukvården förbättras samt hur vi kan se till att patienter genom att ta ett ökat ansvar för sitt eget tillfrisknande, sitt eget sjukdomstillstånd, också på det sättet avlastar hälso- och sjukvården.

Då kommer vi in på den andra prioriteringen som regeringen har ställt upp, nämligen arbetet med e-hälsa. Det är fantastiskt att vi har ett sjukvårdssystem med de mest nyskapande tekniska landvinningarna som mänskligheten har kommit fram till. Samtidigt råder situationen att it-systemen inte pratar med varandra. När man ska byta vårdgivare, vilket man gör allt oftare i dag än tidigare, måste journalerna skrivas ut eller i bästa fall skannas in och skickas över, i stället för att det går automatiskt. Alla förstår att det skapar frustration och tar tid från inte minst vårdens professioner.

Jag hann inte svara på Lotta Finstorps alla frågor, men jag hoppas få återkomma i nästa inlägg. Men det här är några av de frågor vi arbetar med i regeringen.

Fru talman! Det är uppenbart att vi ser samma problem i hälso- och sjukvården i Sverige. Det är bara hur vi ska nå fram som ser olika ut. Definitionen av patientcentrerad vård kan se mycket olika ut utifrån vilken politiker som tillfrågas.

Delaktighet och valfrihet, som är Alliansens arena, samt regeringens och de rödgröna partiernas arena ser ut på ett annat sätt. Vården förtjänar mer samsyn där patientcentrerad vård är i centrum. Den ursprungliga frågan handlar om ökningen av antalet privata sjukförsäkringar. Fine! Det är väl inget problem med dem egentligen. Även de personerna betalar lika mycket skatt som andra gör, men ändå måste de ha en privat försäkring.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men om individen kan sättas mer i centrum skulle fler vara nöjda med det som landsting och alternativa vårdgivare ger.

Jag har tittat på uppgifterna om vårdtiderna. Man slås verkligen av att primärvården klarar sitt uppdrag bra, men väntetiden till operation och åtgärd i den specialiserade vården ska vara 90 dagar. I Örebro län, som sticker ut, väntar 51 procent av patienterna mer än 90 dagar på att bli opererade. Det är klart att de som har möjlighet tecknar en privat sjukförsäkring och sedan får vänta kanske i två veckor.

Tack för debatten! Jag tror att den kommer att fortsätta.

Fru talman! Lotta Finstorp har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att minska den akuta bristen på psykologisk behandling i primärvården och om jag inte anser att det är dags att utöka det fria vårdvalet så att patienternas egenmakt inte begränsas och minskas.

Inledningsvis vill jag betona att psykisk hälsa är en prioriterad fråga för regeringen och att det är en viktig del i regeringens ambition att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation. Emellertid är hälso- och sjukvården så organiserad att det är landstingen och kommunerna som har huvudansvaret för att organisera och styra sina verksamheter så att alla invånare får tillgång till en tillgänglig vård och omsorg av god kvalitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns, och har länge funnits, en brist på kompetens när det gäller psykoterapi och psykologisk behandling i primärvården, som komplement eller alternativ till läkemedelsbehandling - detta trots ett starkt vetenskapligt stöd. Emellertid ökar tillgången stadigt, och sedan 2009 har tillgången till KBT-behandling ökat med 94 procent i landet. Enligt en inventering som landstingen själva har genomfört uppger tio landsting att de i dag har en god eller en relativt god tillgång på psykologisk behandling i primärvården med personal som har grundläggande kompetens i KBT. Jag tycker att det är en positiv utveckling. Samtidigt krävs ett fortsatt systematiskt arbete hos alla inblandade aktörer för att utveckla en lättillgänglig vård för personer som drabbas av psykisk ohälsa.

För att få en mer sammanhållen satsning för att motverka den ökande psykiska ohälsan och de stigande sjukskrivningstalen ser vi just nu över statens satsningar på psykisk-hälsa-området parallellt med inriktningen på rehabiliteringsgarantin.

Min bedömning är att det är av stor vikt att dra slutsatser från den modell som har tillämpats under senare år vad gäller både goda och mindre goda erfarenheter, detta för att få en ändamålsenlig utveckling där patienten står i centrum och där alla, utifrån behov, erbjuds evidensbaserad vård och behandling vid psykisk ohälsa.

Vad gäller frågan om jag inte anser att det är dags att utöka det fria vårdvalet så att patienternas egenmakt inte begränsas och minskas vill jag nämna den nya patientlagen som trädde i kraft den 1 januari 2015. Genom patientlagen har patienten möjlighet att välja offentligt finansierad primärvård och öppen specialiserad vård, oavsett driftsform, i hela landet. Eftersom patientlagen bygger på de skyldigheter som vården har gentemot patienterna har landstinget en skyldighet att upprätthålla de krav på valmöjligheter för patienten som lagen reglerar.

Regeringen är positiv till de valmöjligheter som patienten har enligt patientlagen och har därför inte för avsikt att ändra på detta.

Landstingen är i dag skyldiga att ha vårdvalssystem enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem. Det obligatoriska kravet kan ses som en inskränkning av det kommunala självstyret, då det har satt upp hinder för möjligheterna för huvudmännen inom sjukvården att utforma och utveckla egna modeller för en god primärvård med medborgarnas rätt till en god vård i centrum.

Välfärdsutredningen (Fi 2015:01) har därför fått i uppdrag att ge förslag på hur regleringen kan ändras så att landstingen inte ska vara skyldiga att ha vårdvalssystem i primärvården enligt LOV men med bibehållen möjlighet för patienterna att enligt patientlagen välja utförare av offentligt finansierad öppenvård. Uppdraget ska redovisas senast den 1 november 2016.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I dag är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till längre sjukfrånvaro. Mer än var tredje ny sjukskrivning beror på den typ av diagnoser som har psykisk ohälsa som samlingsnamn.

Parallellt med larmrapporterna om ökad psykisk ohälsa larmas det alltmer om att få vårdcentraler kan ge rätt vård till dem som drabbas av utmattningssyndrom eller andra stressrelaterade sjukdomar.

En anledning till detta är bristande kunskap. Bara 3 av distriktsläkarnas 60 månader långa specialistutbildning handlar om psykiatri. Detta trots att depression och ångesttillstånd hör till de vanligaste folksjukdomarna.

En annan anledning är att det inte finns några nationella riktlinjer för hur man inom primärvården ska arbeta med psykisk ohälsa.

Det finns också brist på beteendevetare inom primärvården. Det är ju ofta till primärvården man kommer först när man mår psykiskt dåligt. Det gäller framför allt den sortens psykisk ohälsa som inte är depression eller psykosliknande tillstånd.

Som det är nu är det i stället upp till den enskilda läkaren, vilket i praktiken innebär att man i ett landsting kan bli sjukskriven länge och få antidepressiva läkemedel medan det i ett annat landsting kan vara kortare sjukskrivningar och andra behandlingsformer, till exempel KBT, för samma symtom. Det är orimligt, för i slutändan är det patienten som blir lidande.

Därför måste vi verka för att säkerställa mer likvärdig vård, precis som ministern sa. Där har vi verkligen samsyn - det behövs nationella riktlinjer avseende de här diagnoserna, och de ska dessutom baseras på evidens.

Det är också något alarmerande som man hör från hela landet: Man kanske anställer personer med en viss kompetens som har en väldigt kort komplettering i till exempel KBT, och då jämställs det med att ha en beteendevetare som kan hantera de här ärendena. Man jämför det med en psykolog eller en psykoterapeut, som har en betydligt längre utbildning för att hjälpa till vid de här diagnoserna.

Det är oroande att det mest är för kvinnor med de här diagnoserna som sjukskrivningarna ökar, framför allt då för kvinnor i kontaktyrken. Den som arbetar inom hälso- och sjukvården tenderar att oftare bli sjuk och må dåligt psykiskt. Sedan finns det en mängd forskning av olika slag som visar på att det kan ha minst lika stor betydelse hur man mår i sitt privatliv som hur man mår på arbetsplatsen, men man kan väl ändå säga att det främst är arbetsplatsen och behandlingen om man har fått den här diagnosen som är politikens uppdrag.

Det behövs fler beteendevetare. Det är också oroande: Många unga människor pluggar till psykolog utomlands, och det Socialstyrelsen gör är att den inte godkänner att de personerna har sin praktik i Sverige. I stället ska man ha det i till exempel Ungern - psykoterapi på ungerska i Ungern när man är svensk. Det gör att vi inte har tillräckligt många psykologer som är legitimerade i Sverige.

Vi ser ju nu att i den takt som sjukskrivningarna ökar behöver det anställas fler som har god kompetens för de här diagnoserna. Jag skulle vilja att vi vidgade debatten till att gälla även kompetensen och hur vi ska kunna få den på plats.

Fru talman! Jag tycker att det är en bra debatt som vi har, för det här är en stor utmaning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vid sidan av debatten som vi hade tidigare i kväll, som handlade om hur man ska kunna ställa om hälso- och sjukvården och sätta patienten i centrum men också möta de utmaningar som vi står inför med bland annat en åldrande befolkning, finns den här oroväckande utmaningen. Den handlar om att den psykiska ohälsan ökar och kommer att vara ett jätteproblem, inte minst för sjukvården. Det är det redan i dag, men det kommer att bli ännu större i en nära framtid.

Precis som jag angav i interpellationssvaret håller regeringen just nu på med ett omtag kring insatserna mot psykisk ohälsa. Utgångspunkten för det omtaget är att man med de erfarenheter som man har kunnat göra ända sedan psykiatrireformen genomfördes i mitten av 90-talet ska kunna gå vidare med statens insatser.

Några av de erfarenheter som vi har gjort under 20 års statlig politik på det här området är att alltför stor del av insatserna har riktats mot den specialiserade psykiatrin, att alltför stor del av insatserna har bedrivits i projektform och att alltför stor del av insatserna har bedrivits med ett väldigt kort perspektiv. Sammantaget har det här lett till att vi har saknat helheten. Vi har inte kunnat vara uthålliga i de utvecklingsarbeten som ändå har genomförts och visat sig fungera. Det har skapat osäkerhet, inte minst i verksamheten.

Därför utgår omtaget som regeringen just nu håller på med från att ha ett mycket mer långsiktigt perspektiv. Det utgår också från att fokusera inte bara på den specialiserade psykiatrin utan också på ett arbete som handlar om tidiga insatser och om förebyggande och främjande insatser för att människor aldrig ska behöva hamna i den specialiserade psykiatrin.

I detta arbete har, precis som Lotta Finstorp har varit inne på, primärvården en nyckelroll eftersom det är dit man söker sig. Många gånger kanske man söker sig dit för somatiska besvär och får veta att de beror på någonting helt annat - utmattningsdepression eller liknande.

Jag håller helt med om att vi måste sprida kunskapen mycket tydligare och att vi också måste fokusera på kompetensförsörjning. Men vi måste framför allt få hela kedjan att hänga ihop. I dag saknar vi strukturerna för de tidiga insatserna och definitivt för de hälsofrämjande och förebyggande insatserna.

Med statens omtag och med den dryga miljard per år som regeringen har aviserat att vi vill satsa på det här området från och med nästa år hoppas jag att vi ska kunna komma till rätta med en del av problemen, börja bygga mer långsiktiga och hållbara strukturer, kunna se hela kedjan av olika typer av insatser som måste till och framför allt kunna hjälpa människor innan problemen blir så stora att de hamnar i den specialiserade psykiatrin.

Fru talman! Ministern och jag har verkligen en samsyn i att det förebyggande arbetet är det viktiga. Nu är ministern inte socialförsäkringsminister, men jag kan ändå nämna att det finns någonting som heter förebyggande sjukskrivning, men det används egentligen aldrig. Den skulle jag vilja att man tittade lite extra på för att se om man kanske kunde lyfta upp den lite mer.

Jag håller på att skriva en rapport om psykisk ohälsa bland kvinnor. Det som de intervjuade kvinnorna beskriver är att utmattningssyndromet kommit smygande. De hade behövt hjälp med att hejda det, kanske genom att gå ned i arbetstid. Men då måste framför allt offentlig sektor, för det är tyvärr där man ser de flesta sjukskrivningarna, agera. Kvinnorna beskriver också att när de går ned i arbetstid finns det ingen som arbetar på de 25 procent som de gått ned, utan då får man göra 100 procent på 75 procent av tiden. Resultatet blir helt omvänt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill också ta upp Finsam. Kvinnorna - vi talar om kvinnor eftersom det främst är där vi ser att sjukskrivningarna sticker iväg - har varit sjukskrivna länge, varit föremål för insatser hos olika myndigheter och så vidare. Att samverka såväl från statlig nivå med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan som från landstingen och kommunerna är nödvändigt vad gäller finansieringen. Annars kommer vi inte att klara det i Sverige.

Jag sitter i socialförsäkringsutskottet, och där har vi att hantera Finsam. När man reser ute i landet är det alltid landstingen som får på pälsen för att de inte är engagerade i Finsamsamarbetet. Jag tror att det beror på att landstingsföreträdarna inte direkt ser mervärdet i att vara med i Finsamsamarbetet. De betalar in sin del av pengarna, men de är inte aktiva i samarbetet. Som tidigare landstingspolitiker kan jag säga att vi aldrig efterfrågade vad pengarna gick till. Det hör jag från hela Sverige. Jag skulle vilja vädja till ministern att lyfta fram Finsamsamarbetet när han besöker landstingen.

Om man kraftsamlade mer från politiken både i kommuner och landsting och arbetade tillsammans med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skulle det kunna vara ett sätt att få kvinnor att komma tillbaka tidigare i arbete, alltså att ha ett bra brobyggande mellan sjukskrivning och återgång i arbete.

Sedan tror jag att man måste våga byta arbetsgivare. Där kommer möjligheten till flera utförare inom till exempel offentlig sektor in. Man skulle kunna byta arbetsgivare när det gått så långt att det inte finns någon återvändo utan man blir sjukskriven för att man mår dåligt på arbetsplatsen. Då kan en lösning vara att byta arbetsgivare om man till exempel är sjuksköterska.

Jag är orolig för att Välfärdsutredningen kan hämma möjligheten till fler arbetsgivare för oss kvinnor inom kontaktyrkena. Jag tror att den kan bli ett hinder just när det gäller utmattningssyndrom och möjlighet att byta arbetsgivare.

Jag tänkte också fråga ministern om vårdgarantin. Det vore bra att se över möjligheten att införa vårdgaranti även för psykologisk behandling inom primärvården. Ser ministern det som en möjlighet för att till exempel snabbare få en återgång till arbete? Jag menar inte att man ska forcera människor som är sjukskrivna att komma tillbaka, utan det handlar om att snabbare få vård och behandling om man har vårdgaranti även för psykologbehandlingar.

Fru talman! För att svara på den sista frågan först vill jag säga att jag inte är beredd att på stående fot säga vare sig bu eller bä, men med tanke på den mycket oroande utveckling som vi är mitt inne i vill jag inte avfärda några idéer utan att ha prövat dem ordentligt.

Det vi nu gör med regeringens omtag gällande våra insatser mot psykisk ohälsa är att försöka se hela bilden, att förutom att satsa på den specialiserade psykiatrin också satsa på tidiga insatser och, som jag var inne på tidigare, på det förebyggande och främjande arbetet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De två sistnämnda bedrivs väldigt sporadiskt, skulle jag vilja säga. På vissa håll jobbar man jättebra med förebyggande insatser. Man jobbar jättebra med tidiga insatser. Men på andra håll gör man det inte alls. Min ambition är att vi ska få en mer långsiktig strategi på plats som bidrar till att det inte ska vara fritt valt arbete att jobba förebyggande och med tidiga insatser mot psykisk ohälsa utan att det ska göras över hela landet.

Kan vi göra det tror jag att vi kommer att komma till rätta med en del problem som finns när det till exempel gäller tillgänglighet, som vi varit inne på och diskuterat, och att fler personer som befinner sig i riskgrupper eller riskzoner upptäcks tidigare, kan få hjälp tidigare och aldrig behöver hamna i långvariga sjukskrivningar och den problematik som Lotta Finstorp beskriver. För att kunna göra det anser jag att staten behöver ändra sin inställning och koncentrera sig mer på de delar som tidigare kanske försummats och i stället jobba mer långsiktigt.

Den kanske största utmaningen är precis det som Lotta Finstorp är inne på, samordningen mellan olika aktörer. Vi vet att det är ett fenomen som återfinns inom en lång rad verksamheter i Sverige. Vi är duktiga på att jobba i stuprör men inte så duktiga på att jobba i hängrännor. Det gäller särskilt på det här området, skulle jag vilja säga. Därför utgår det omtag som vi nu gör från att hitta strukturer som kan verka stödjande, som kan underlätta samarbete, som kan bidra till att sprida kunskap till olika aktörer. Det gör det möjligt att även på detta område sätta patientens behov i centrum.

Jag säger inte att det blir lätt, men jag tror att vi är på god väg när vi pekat ut långsiktigheten och satt fokus på hela bilden som metod för att börja komma till rätta med arbetet med psykisk ohälsa.

Vad Lotta Finstorp också helt riktigt påpekar är att många av dem som lider av psykisk ohälsa, många av dem som drabbas, är kvinnor som arbetar i kontaktyrken. Här har den offentliga sektorn ett särskilt ansvar, för här behöver det förebyggande arbetet inte göras i form av kontakter med vårdcentral eller med olika typer av centrum. I stället kan det göras genom att man har ett bättre ledarskap inom den offentliga sektorn, att man organiserar arbetet på ett bättre sätt och i och med det förebygger förekomsten av psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa innebär givetvis ett stort lidande för enskilda individer, men det medför också, vilket måste understrykas, enorma direkta kostnader för arbetsgivaren.

Fru talman! Jag tror att jag ska ta vid där ministern slutade. Att organisera arbetet på ett sådant sätt att man undviker eller förebygger psykisk ohälsa så långt det är möjligt är oerhört viktigt. Därför är det alarmerande att det är i offentlig sektor som ökningarna sker. Där tror jag att vi politiker i kommuner och landsting verkligen måste tänka till.

En av intervjuerna jag gjort för min rapport handlar om mellanchefernas roll. Jag har talat med mellanchefer inom offentlig sektor. Det är orimligt att behöva ha 70 medarbetare som man ska ha utvecklingssamtal med. Man ska se hur de mår, och man ska dessutom ha ekonomiskt ansvar för verksamheten. Det är ofta just mellancheferna i offentlig sektor som inte orkar. Där tror jag att politiker ute i landet, oavsett partifärg, har en roll att spela.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den mellanchef som jag intervjuade sa till mig att det som sker är att man plockar bort kringresurserna. När det ska sparas tar man bort sekreteraren, man tar bort den som är it-kunnig, och plötsligt ska mellanchefen göra allting. Det medför en omänsklig press. Om man arbetar som sjuksyster på ett sjukhus har man också där en enorm press på sig. Den finns förstås på alla nivåer, och jag tror att man från politiken måste tänka till och inte skala bort där det är enklast att göra det.

Dessutom tror jag att vi behöver jobba för en bättre begreppsanvändning vad gäller symtomen. Det går inte att jämföra en psykos och den kvinna som har ett stressrelaterat utmattningssyndrom.

Sedan återkommer jag till det kommunala självstyret. Ju mer nationella strategier som kommer, desto mer minskar det kommunala självstyret. Rätt eller fel må vara osagt.

Fru talman! Det finns många krokar att haka på här. Jag kan börja med det sistnämnda, det kommunala självstyret. Det har länge funnits en pyrande debatt om huruvida vi ska ha kvar den modell som vi har i dag, där landstingen ansvarar för sjukvården, eller om vi ska ha en statlig sjukvård. Många gånger anförs detta i jämlikhetens och effektivitetens namn.

Det som utkristalliserat sig under flera år är en utveckling som är driven av regeringar av olika partifärg och som varit ganska positiv. Vi har börjat hitta en mellanväg där vi kan jobba med ett visst ökat statligt ansvarstagande framför allt när det gäller samordning av olika processer men där strukturen i grund och botten finns kvar, det vill säga att landstingen ansvarar för hälso- och sjukvården.

Jag tror att det är en modell som det går att bygga vidare på. Det gäller inte minst om vi lyckas i det som regeringen har ställt upp som en målsättning, att få till större men färre regioner i Sverige som inte minst har ansvaret för hälso- och sjukvården. På det sättet kan man förena effektivitet och en strävan efter ökad jämlikhet med en regional förankring som innebär att metoderna och lösningarna kan se lite olika ut över landet men ändå bidra till de övergripande målsättningarna om en jämlik vård över hela landet.

Jag vill avslutningsvis göra några kommentarer. En del av de frågor som vi talat om i dag handlar till syvende och sist om hälso- och sjukvårdens resurser. Vi tillför mer pengar från regeringens sida till hälso- och sjukvården. Det kommer förmodligen inte att räcka med tanke på den stora utmaning vi står inför. Men det är ändå det som diskussionen måste handla om. Det handlar om hur vi kan få loss mer resurser till hälso- och sjukvården och inte prioritera andra saker som till exempel skattesänkningar.

Överläggningen var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Lotta Finstorp har frågat mig vad jag avser att göra för att stärka ridsporten och för att möta de behov som finns vid många anläggningar, såsom behov av handikappanpassning, underhåll och renovering.

Som interpellanten själv är inne på är idrottsanläggningar till stor del en frivillig kommunal angelägenhet. Jag bedömer att det kommunala självstyret är helt nödvändigt när det kommer till frågan om vilka idrotts- och fritidsanläggningar som det ska satsas på ute i kommunerna.

Den statliga idrottspolitiken bygger på en rollfördelning mellan staten och den samlade idrottsrörelsen där staten i princip endast anger målen och syftena med det statliga stödet. Det är inte regeringens sak att prioritera mellan olika idrotter, och jag är en varm anhängare till denna rollfördelning.

Den här regeringen väljer att höja stödet till idrotten för att vi tror på den svenska idrottsrörelsen och den verksamhet som den bedriver. I regeringens budgetproposition föreslås att statens stöd till idrotten ska öka med totalt 197 miljoner kronor 2016 och med ytterligare 30 miljoner kronor till 2018. Det här är en satsning som kommer all idrott till del, bland annat ridsporten.

Inom ramen för Idrottslyftet har landets ridsportföreningar fått anläggningsstöd, bland annat för handikappanpassningar, med totalt 35 miljoner kronor åren 2007-2014. Detta stöd har dessutom växlats upp av andra finansiärer, ofta kommuner, till 233 miljoner kronor. Genom att markant höja det statliga idrottsstödet möjliggör vi för idrottsrörelsen att göra ytterligare satsningar på framför allt barns och ungas idrottande.

Fru talman! Tack för svaret, ministern! Ridsporten är en väldigt stor sport i Sverige. Den har en mängd utövare, inte minst funktionsnedsatta. Det är otroligt viktigt och bra för dem i deras rehabilitering att de rider. Det är en halv miljon svenskar som har ridsporten som sin fritidssysselsättning. Många av dem tävlar också. Det är Sveriges näst största ungdomsidrott. Det är bara fotbollen som är större. Bland tjejer är det den allra största idrotten. Det är färre som ägnar sig åt fotboll.

Ridning är en viktig idrott och fritidssysselsättning just för tjejer. Det man ser i landet är att många kommuner har satsat på till exempel stora ishallar. Där har tjejerna väldigt lite tid för att utöva konståkning eller tjejhockey. Grabbarna tar väldigt stor plats i ishallarna. Det kostar väldigt mycket för kommunerna att bygga de stora ishallarna. Det som har hänt är att ridanläggningarna har fått stå tillbaka.

Det vi nu ser är ridanläggningar i ungefär samma förfall som miljonprogramsområdena. Därför blir det också väldigt dyrt när kommunerna måste börja anpassa sina anläggningar utifrån till exempel ny lagstiftning som djurskyddslagstiftningar. Det ska vara vissa mått på boxar och så vidare. Till slut måste man bygga om det helt och hållet.

Det händer också att man får lägga ned ridskolor därför att de inte uppfyller kraven. Det finns inte heller pengar för att bygga om. Det är bland annat därför som jag har skrivit interpellationen. Det som händer är inte bra. Jag ser också ridningen som en väldigt viktig del avseende till exempel integration. Det finns många bra exempel på det. Det handlar också om tjejer i ledarskap, att vara ledare för en häst. Det är otroligt bra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Många kvinnor som finns i ledande ställningar i Sverige både i företagsvärlden och inom politiken har varit ryttare, tävlingsryttare eller har ridit på ridskola under många år. De har på så sätt lärt sig att samarbeta med häst och andra i stall men också att vara ledare över ett stort djur. Det kan låta patetiskt, men det finns forskning på det.

Därför är jag orolig över att våra ridanläggningar i många kommuner är så nedslitna. Det gör att många väljer att inte börja rida. Barn och ungdomar i dag vill ha det fräscht. Det är inte som när jag gick på ridskola och man stod och värmde sig vid gödselstacken därför att det var varmt där, och där drack man också sin choklad.

I dag ska det vara fräscht, bra och ha hög kvalitet. Svenska Ridsportförbundet jobbar väldigt aktivt med att till exempel höja utbildning för ridlärarna, fortbildning och så vidare. Men om anläggningarna är väldigt nedslitna hjälper inte det. I dag finns det 905 klubbar. Det är ungefär hälften som driver en ridskola. Jag tror att de här siffrorna är från 2013. Det är en väldigt stor sport, men jag känner en stor oro.

Jag tillsammans med andra driver också att ridningen ska godkännas som friskvård. Om man gjorde det och kopplade det till en godkänd ridanläggning skulle det kunna ge mer intäkter till ridningen. På så sätt skulle det finnas pengar för att vidareutveckla, bygga om och investera i ridanläggningarna.

Min fråga är kopplad till friskvårdsbidraget, som vi tidigare har debatterat i kammaren. Jag skulle vilja att ministern kopplade svaret lite grann till just friskvårdsbidrag för att få in inkomster till ridningen.

Fru talman! Precis som Lotta Finstorp är inne på har vi debatterat frågan om friskvårdsbidrag tidigare. Mitt svar var då och är också nu att frågan kommer att beredas under mandatperioden. Det finns olika aspekter på friskvårdsavdraget som sådant som gör att man behöver titta närmare på det i dess helhet, inte minst utifrån möjligheten att kunna göra den här typen av avdrag för ridning.

När vi kommer till grundfrågan håller jag i stora delar med Lotta Finstorps beskrivning av tillståndet i Sverige i dag för ridsporten och för ridanläggningarna men också de möjligheter som finns. Jag var själv och besökte en ridskola utanför Norrköping för några veckor sedan som har satsat oerhört mycket på att kunna ta emot nyanlända ensamkommande flyktingbarn och såg vilken enorm skillnad som ridskolan gör.

Det var också väldigt intressant att se och höra att de med hjälp av inte minst i det här fallet kommunen men också av ekonomiskt stöd och stöd på andra sätt har kunnat utveckla verksamheten. Man såg också en möjlighet i och med de pengar som regeringen har avsatt och som ska gå till integration av nyanlända. Man tror att om man kan få ta del av dessa så kommer det att kunna bidra till verksamheten. Det gör att man kan fördubbla antalet timmar eller på andra sätt utöka verksamheten så att fler kan delta. Det tycker jag är positivt, för det visar vilken kraft som den här typen av verksamheter kan ha, inte bara i den traditionella kontexten utan också när det gäller att hjälpa till i den stora utmaning vi har i flyktingmottagandet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det som dock blir problemet när vi diskuterar detta på den nationella nivån är just som jag hänvisar till i svaret att vi har ordningen att den här typen av anläggningar framför allt är en kommunal fråga. Vi har gjort det så därför att vi tror att det framför allt är på lokal nivå som man kan göra den typen av avvägningar med investeringar, bidrag och olika lösningar som bidrar till att föreningslivet får så bra förutsättningar som möjligt och att det skulle vara ogörligt om staten går in och styr detta.

Det är alltså i första hand en kommunal fråga, och statens roll blir där att generellt stötta kommunerna men också ha en kontinuerlig dialog med idrottsrörelsen om vilka sätt som idrottsrörelsen kan behöva stöd på.

Det finns dock en aspekt, och det var den jag lyfte upp här, där också de statliga pengarna kan växlas upp via Idrottslyftet till att förstärka anläggningarna. Som jag påpekade i svaret innebär 35 miljoner kronor under en sjuårsperiod att dessa pengar har växlats upp till närmare en kvarts miljard kronor i den här typen av stöd. Jag tror att av de pengar som vi nu tillför idrottsrörelsen de kommande åren kommer en del naturligtvis att tillfalla den här typen av idrottsanläggningar och bidra till att inte minst ridsporten utvecklas även framöver.

Fru talman! Friskvårdsfrågan har diskuterats i den här kammaren under många år, och ridningen är en av fyra idrotter som inte anses vara friskvård. Något friskare än att rida vet jag inte om det finns, för det är en otroligt bra sport ur folkhälsosynpunkt. Den är också otroligt jämställd, vilket ju passar bra när vi nu har en regering som kallar sig feministisk. Män och kvinnor tävlar på lika villkor, till exempel, och det är en av få idrotter där man gör så.

Jag var väldigt nöjd med mig själv när jag kom på den här idén om att man skulle kunna koppla friskvårdsbidraget till ridning på en godkänd ridskola. Det skulle ge mer intäkter också till kommunerna och till klubbarna. Argumenten som man hörde under alliansregeringens tid - jag pratade om den här frågan då också - var att det är så dyr utrustning. Golf går inte heller därför att det är för dyr utrustning. Men att rida på en ridskola, ja, då är det ju en färdigsadlad häst, och man kan låna hjälm och stövlar och allting. Att koppla det på det sättet tror jag vore genialiskt, och det kanske vore en väg framåt för att få ridningen avdragsgill. Det skulle också ge intäkter till ridskolan.

Ridsporten är unik i världen, och man kommer från hela världen för att titta på hur svenska ridskolor fungerar. Det är verkligen precis som en skola med en hög pedagogisk svansföring både på häst och ridlärare, kan man säga. Det är alla åldrar. De som börjar rida igen i dag är kvinnor i min ålder som har hållit upp ett antal år. Det är alltså egentligen inte barn och ungdomar främst. Vi i min ålder kräver säkert också att det är fräscht och bra, men vi måste också tänka på att barn och ungdomar har helt andra krav i dag på det man vill syssla med.

Jag är jätteoroad för de här investeringarna, och jag håller fullständigt med ministern om att det är en kommunal fråga, men att kanske kunna hitta vägen via att få ridningen godkänd som friskvård skulle kunna möjliggöra att man får mer intäkter till ridskolan och därmed kan göra större investeringar. I Härnösand har man till exempel byggt en ny ridanläggning för 40 miljoner - det är gigantiska summor det handlar om - för att kunna hålla sig inom det lagkrav som finns. Det är ju olika lagar som styr verksamheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är tufft för många kommuner. De kommuner som har låtit sina anläggningar bli alldeles för nedgångna måste nästan jämna dem med marken och bygga nytt. Då blir prislappen hög.

Det är en bra sport också för den som är funktionsnedsatt, som vi pratade om tidigare. Det är perfekt personalvård. Ridsporten är otroligt tillgänglig och är läkande för den som mår dåligt psykiskt - samvaron med ett djur, att bara kunna fokusera på sig och hästen och så vidare.

Jag är jättebesviken över att vi inte kommer fram fortare med ridningen som friskvård till gagn för ridskolorna.

Fru talman! Jag kan som sagt bara hålla med Lotta Finstorp. När det gäller friskvårdsavdrag för ridning är det som sagt en fråga som vi har debatterat tidigare i kammaren och som jag har pekat ut som en viktig fråga att bereda vidare, inte minst med de positiva fördelar som ridningen för med sig och som Lotta Finstorp har räknat upp här.

Jag tycker att det är bra att vi har den här typen av idrottsdebatter i kammaren, därför att det visar att vi börjar flytta oss ifrån bilden av att idrott bara handlar om underhållning. Idrotten är faktiskt en grundläggande del i det svenska samhället, både för sammanhållningen mellan människor och olika grupper och utifrån det perspektiv som vi har debatterat här i dag som handlar om att det bidrar till en förbättrad folkhälsa. Det kan på det sättet också bidra till att vi lyckas bättre med många av de andra utmaningar som vi står inför, inte minst på sjukvårdens område.

Jag välkomnar den här debatten, och jag ser fram emot att samarbeta vidare kring idrottsfrågor med Lotta Finstorp och med Moderaterna.

Fru talman! Jag tror också att den här frågan är någonting som man måste försöka komma överens om brett.

Min fråga är: När kan vi förvänta oss ett svar angående utredningen om huruvida ridningen kan bli en del av friskvården? Det känns lite som att det brinner i knutarna. Jag pratade med den person som har hand om samhällskontakter på Svenska Ridsportförbundet, och hon hade hållit på med det här i ungefär 15 år. Att få ridningen som en del av friskvården, en del av folkhälsan, är en jätteviktig sak för Sverige. Dessutom ska vi vara stolta över att våra ridskolor verkligen är någonting som man tittar på från världens olika hörn. Den är också tillgänglig för alla, dels utifrån integrationsperspektivet, dels för alla kommuninvånare. Det finns egentligen inget hinder för någon.

Jag håller verkligen tummarna för att den feministiska regeringen tar hänsyn till att ridsporten är en sport för väldigt många tjejer och kvinnor. Jag hoppas på en positiv utveckling av den här friskvårdsfrågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag kan tyvärr inte här i kväll ange någon tidpunkt för när vi kan komma vidare i den här frågan, men ambitionen är att vi ska göra det under mandatperioden och att vi ska kunna ta ett helhetsgrepp kring avdragsfrågan, inte minst med tanke på de debatter vi har haft i kammaren förut om att också inkludera ridningen.

Jag ser fram emot fortsatta diskussioner om detta mycket angelägna och viktiga ämne.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Fredrik Malm har frågat mig om jag avser att uppmana till bojkott av VM i Ryssland och Qatar och vilka krav staten ställt på Svenska Fotbollförbundet vad gäller mänskliga rättigheter och förbundets ansvar som medlem i Fifa.

Vidare frågar Fredrik Malm om regeringen och statsrådet har en plan för hur man ska agera om svenska medborgare, exempelvis hbtq-personer eller journalister, attackeras eller fängslas av regimerna i Ryssland och Qatar vid kommande fotbolls-VM.

Därtill frågar Fredrik Malm om svenska medborgares säkerhet kan garanteras och vad statsrådet avser att göra för att fördöma de människorättskränkningar som sker i fotbollens namn.

Slutligen frågar Fredrik Malm om jag avser att ställa krav på att människorättsfrågor sätts lika högt på agendan som miljöfrågor.

I Ryssland fortsätter trenden mot en alltmer inskränkt sfär för det civila samhället. Repressionen mot det ryska civilsamhället ökar, exempelvis genom lagar som begränsar utrymmet för organisationer och deras möjligheter att fritt verka samt samarbeta och ta emot hjälp från andra länder.

Denna utveckling gör det än viktigare att Sverige fortsätter att ha en politik som fokuserar på vår långsiktiga relation med Ryssland, som bygger på kontakter mellan människor, samt stöder det civila samhället. Det gör Sverige bland annat inom ramen för strategin för Sveriges stöd till demokrati, mänskliga rättigheter och miljö i Ryssland 2014-2018.

Sverige för konstruktiva samtal med Qatars regering om vikten av en social dialog. För att ytterligare kunna påverka Qatar i frågor rörande arbetarnas villkor i landet deltar också vår ambassad i Doha i olika social-dialog-konferenser. Vid nästa stora konferens i Doha i november i år är vår svenska ambassadör inbjuden att medverka. Det är en möjlighet för att konstruktivt föra fram den svenska synen på social dialog.

Den internationella idrottens ansvarstagande för framför allt mänskliga rättigheter, arbetsrätt, antikorruption, jämställdhet och miljö är viktigt. Regeringen anser att det internationella arbetet på idrottsområdet utgår från principen om en fri och självständig idrottsrörelse som även internationellt har ett betydande eget ansvar.

Med beaktande av idrottens självständighet anser regeringen att frivilliga avtal på internationell nivå som ställer krav på dessa områden är en möjlig väg att gå. Som förebild kan FN:s Global Compact tjäna. Det är ett frivilligt avtal som ställer grundläggande krav om mänskliga rättigheter, arbetsrätt, antikorruption och miljö.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är viktigt att idrottens organisationer själva tar ansvar för att de internationellt agerar utifrån samma idrottsliga värdegrund som i Sverige. Jag välkomnar den uppfattning som Riksidrottsförbundet, RF, ger uttryck för i sin strategi för internationellt arbete. I strategin anger RF att det internationella idrottsutbytet tar utgångspunkt i att respektera alla människors lika värde.

Svensk idrott ska ha utbyte med andra länder oavsett deras politiska system. Undantag kan göras för länder som är föremål för bindande FN- eller EU-sanktion.

Om internationella förbund beslutar att förlägga mästerskap till länder med icke-demokratiska regimer uppmanar RF inte enskilda utövare till bojkott. RF menar att det i sådana fall finns skäl att samarbeta med organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter eller liknande för att bland annat informera idrottsutövarna om den politiska situationen i landet.

Utrikesdepartementet följer utvecklingen i hela världen och avråder från resor till ett land, eller delar av ett land, när säkerhetssituationen bedöms som mycket farlig, oberäknelig eller snabbt föränderlig. Hur situationen kommer att se ut i olika delar av världen i samband med kommande världsmästerskap i fotboll för herrar är ännu för tidigt att bedöma. Utrikesdepartementet kommer att utfärda de rekommendationer som vid varje tidpunkt bedöms vara nödvändiga.

Sammanfattningsvis kommer jag att anstränga mig för att i samarbete med svensk idrott arbeta för att respekten för mänskliga rättigheter inom idrotten värnas.

Tredje vice talmannen konstaterade att Fredrik Malm, som framställt interpellationen, inte var närvarande i kammaren.

Fru talman! Jag ersätter Fredrik Malm, som tyvärr har fått förhinder. Jag ska försöka bära detta tunga ok.

Jag tackar idrottsministern för svaret. Det är angeläget att lyfta upp dessa frågor. Det handlar om arbetstagares rättigheter i länder där skyddet är mycket svagt. Det handlar också om idrottsrörelsens förhållningssätt till mänskliga rättigheter.

Låt mig därför börja med det viktigaste: Fifa skulle givetvis aldrig ha beslutat att låta Ryssland och Qatar arrangera fotbolls-VM 2018 och 2022. Men när beslutet ändå är fattat har dessa två länder möjlighet att motbevisa alla kritiker och visa att byggprojekt och andra förberedelser lever upp till internationell standard vad gäller rättigheter för dem som involveras i arbetet, transparens i hur man använder pengarna och att låta medier granska arbetet.

Tyvärr lever inte Qatar och Ryssland upp till detta på en enda punkt och motbevisar kritikerna. Tvärtom har deras agerande bekräftat de farhågor som vi hade och som kritikerna uttalade ända från början. I Qatar har exempelvis 1 400 personer mist livet under byggandet av arenorna, och Ryssland har lagstiftat bort dessa arbetstagares rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fifa är så korrupt, vilket vi har sett på sista tiden, att organisationen inte klarar av att sätta upp några rimliga gränser som vi kan acceptera. Därför är det upp till stater och andra aktörer att höja sina röster och klargöra att det som ska arrangeras 2018 och 2022 är VM i fotboll och inte VM i slavarbete och människorättskränkning.

Fru talman! Jag saknar konkreta ställningstaganden i svaret från ministern. Bland annat säger ministern: "Sverige för konstruktiva samtal med Qatars regering om vikten av en social dialog. För att ytterligare kunna påverka Qatar i frågor rörande arbetarnas villkor i landet deltar också vår ambassad i Doha i olika social-dialog-konferenser."

Jag har mycket svårt att se hur dialogkonferenser ska hjälpa de migrantarbetare som dör i Qatar eller inte har fått lön på upp till ett år. Kanske kan konferenserna spela en positiv roll i vissa frågor, om man är väldigt konkret. Till exempel gäller det hbtq-personers rättigheter och rätten att engagera sig fackligt. Därför frågar jag ministern: Hur lyfter Sverige just dessa frågor i dialogen med Qatar?

Ministern säger också att vi inte kan bedöma hur situationen kommer att vara 2018 och 2022 i dessa länder. Det hävdar jag är fel. Det går mycket väl att bedöma detta till stor del. Qatar och Ryssland kommer med all sannolikhet att ha kvar sina repressiva lagar mot hbtq-personer även 2018 och 2022. Inget tyder på något annat.

Sveriges regering måste väl ändå ha en plan för hur man ska agera och höja rösten i dessa frågor.

Fru talman! Jag tackar Mathias Sundin för inlägget.

Först till den sociala dialogen. Vi har valt en inriktning där vi inte i första hand använder bojkott och sanktioner mot idrottsevenemang. Det har att göra med vår syn på idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen ska stå fri från politisk påverkan. Den ska vara ett forum där olika typer av atleter och idrottsutövare ska kunna mötas under en tid för att tävla och idrotta tillsammans, oavsett vilka regimer deras hemländer har. Det är en tradition som går långt tillbaka och även gäller de olympiska spelen.

Vi har valt en strategi för att ändå kunna hålla fokus på de viktiga frågorna om mänskliga rättigheter. Inte minst har denna regering tagit strid för dessa frågor, och då är social dialog mycket viktigt. Nu genomförs sådana, och navet är den nyöppnade svenska ambassaden i Doha.

Det handlar bland annat om att delta i konferenser och om att ha en god dialog med Byggnadsarbetareförbundet, som har engagerat sig djupt i dessa frågor, inte minst via sin international.

Det handlar också om att när vi tar emot svenska delegationer, till exempel näringslivsdelegationer eller andra, trycka hårt på det sociala ansvarstagandet och vikten av att lyfta upp detta i kontakten med företrädare för Qatars regering och andra organisationer och aktörer inom Qatar.

Den här kan tyckas otillräckligt, och jag är den första som är villig att skriva under på detta. Men alternativet att inte göra någonting alls är ju värre. Att lyfta frågorna i den här typen av forum och hela tiden visa det svenska engagemanget kan vara den droppe som på sikt får stenen att urholkas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är helt villig att diskutera frågan. Det förs också diskussioner på departementet och inom regeringen om på vilka andra sätt vi kan bidra till att lyfta upp frågan om mänskliga rättigheter och på vilka sätt vi kan utnyttja den här typen av internationella idrottsevenemang till att sätta ljuset på olika typer av övergrepp eller förtryck som sker i olika länder. På det viset kan man utan bojkott och sanktioner vända en situation till att stärka mänskliga rättigheter och bidra till bättre levnadsvillkor, både för enskilda individer och för grupper i stort.

Vi har ett antal år på oss. Det finns all anledning att använda den tiden klokt till att diskutera - som vi gör här i kammaren i dag och också i mer strukturerade former - på vilka sätt vi kan lyfta dessa frågor och använda den här typen av idrottsevenemang till att sätta ljuset på de missförhållanden som råder.

Fru talman! Alternativet är ju naturligtvis inte att göra ingenting, utan alternativet är att göra mer. Framför allt bör man i detta läge höja rösten och vara konkret i dialogerna massmedialt. Jag begär inte att regeringen eller Gabriel Wikström ska fixa dessa problem. Men vi kan dra vårt strå till stacken.

Jag tycker att Margot Wallström tidigare i år visade vad det kan innebära om man markerar väldigt hårt, som hon gjorde mot Saudiarabien. Det skapade en situation som uppmärksammades internationellt. Nu gällde det något annat, men det går att göra även i dessa frågor. En minister och en regering har verkligen möjlighet att visa detta. Men det görs ju inte med den här typen av ganska tama svar, utan det kräver att man tar i och visar att detta absolut inte är acceptabelt.

Att idrotten ska vara fri från politik kan jag hålla med om. Men det här handlar inte om att lägga sig i idrotten utan hur dessa länder kränker mänskliga rättigheter för hbtq-personer, för arbetare och journalister. Här måste vi ryta ifrån. Vi kan också ställa väldigt konkreta krav i den dialog som förs. Men ska dialogen få någon effekt måste den höras utanför mötesrummen nere i Doha.

Fru talman! Jag håller helt med Mathias Sundin. Jag är väldigt glad över att han hänvisar just till den utrikespolitik som den här regeringen för och till Margot Wallströms agerande i olika sammanhang under det senaste året. Det om något visar att vi inte skyr att höja rösten när det behövs. Vi skyr inte att peka ut missförhållanden och visa att en annan värld är möjlig. Men vi väljer hur detta ska gå till, och vi gör det mycket systematiskt.

Vi diskuterar nu frågan om hur man ska se på fotbolls-VM i Qatar eller i Ryssland och hur man ska använda sig av dessa evenemang för att sätta fokus på mänskliga rättigheter som kränks och på vad världssamfundet kan göra för att motverka detta. Det ska, som vi har gjort hittills, göras systematiskt och i linje med den övriga svenska utrikespolitiken.

Jag har en nära dialog med idrottsrörelsen. Den svenska idrottsrörelsen delar regeringens ståndpunkt, inte minst i fråga om vikten av att stå upp för mänskliga rättigheter. Men när det gäller det praktiska genomförandet för att lyfta de missförhållanden som finns, för att kunna peka på alternativ och för att få en bred uppslutning, inte minst internationellt, kring vikten av att lyfta frågan om mänskliga rättigheter också när det gäller internationella idrottsevenemang behöver vi fortfarande arbeta något mer för att hamna rätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kan inte tillåta oss att hamna i en sådan situation att ett svenskt agerande eller ett agerande från den svenska idrottsrörelsen döms ut på förhand som något slags aktivism som inte hör hemma i idrottssammanhang, och sedan diskuterar man inte mänskliga rättigheter alls. Vi måste göra detta på ett mycket sofistikerat sätt så att vi också får med oss ett antal nationer som normalt sett har väldigt långt till att ta upp kränkningar av mänskliga rättigheter i idrottssammanhang eller som normalt sett inte drömmer om att använda sig av idrottssammanhang för att lyfta fram den här typen av missförhållanden.

Jag är beredd att anta den utmaningen tillsammans med den svenska idrottsrörelsen. Men jag ser också med tillförsikt på att vi har några år kvar innan dessa evenemang ska hållas. Det betyder att vi har tid på oss att lyfta frågan på ett sådant sätt att vi bidrar till en bred internationell uppslutning. Vi ska göra det på ett sådant sätt som stärker både Sveriges position i världen och den svenska idrottsrörelsen.

Överläggningen var härmed avslutad.