Interpellationssvar - 2015-05-22

Herr talman! Aron Modig har frågat mig på vilket sätt en höjning av arbetsgivaravgifterna för unga förbättrar möjligheten för företag att växa och anställa samt hur ungas möjligheter att komma in på arbetsmarknaden påverkas. Vidare undrar han om jag är beredd att göra en förnyad analys av effekterna av en höjning av arbetsgivaravgifterna.

Efter den förra regeringens mandatperioder ser vi stora underskott i statens finanser samt en hög arbetslöshet, i synnerhet bland unga. Sverige har i dag en högre ungdomsarbetslöshet än många jämförbara länder. De nedsatta socialavgifterna för unga, som den borgerliga regeringen införde i syfte att sänka ungdomsarbetslösheten, har helt enkelt inte fått avsedd effekt. För att kunna genomföra angelägna satsningar i syfte att öka sysselsättningen slopas nedsättningen.

Resultaten i IFAU:s utvärdering av de nedsatta socialavgifterna för unga indikerar att nedsättningen är en ineffektiv åtgärd som inte har haft någon sysselsättningseffekt alls för grupper av unga med svag anknytning till arbetsmarknaden. De unga som är i störst behov av stöd tycks alltså inte ha hjälpts alls av en åtgärd som kostar omkring 20 miljarder kronor årligen. Uppenbarligen har inte företagens möjligheter eller vilja att anställa unga ökat i den omfattning som den förra regeringen hoppades på.

Finanspolitiska rådet, Riksrevisionen, Ekonomistyrningsverket och Arbetsförmedlingen instämmer i bedömningen att de nedsatta socialavgifterna för unga är en ineffektiv åtgärd för att skapa sysselsättning.

För att öka sysselsättningen bland unga måste nu insatserna på ett mer effektivt sätt riktas mot unga i behov av stöd. Regeringen bedömer att viktiga orsaker till många ungas problem på arbetsmarknaden är brister i utbildningssystemet och deras anknytning till arbetsmarknaden. Vi har därför i vårändringsbudgeten föreslagit bland annat ökade satsningar på skolan, fler utbildningsplatser på komvux, yrkesskola, universitet och folkhögskola samt införande av utbildningskontrakt och traineejobb.

Jag ser ingen anledning att i dagsläget göra en förnyad analys av effekterna av de nedsatta socialavgifterna för unga. Analyser och utvärderingar från oberoende aktörer indikerar samstämmigt att detta är en dyr och ineffektiv åtgärd.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka finansministern för svaret.

Även jag känner förstås till slutsatsen i IFAU:s rapport från 2013. Men den säger inte att sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga inte har haft någon effekt. Den har, enligt rapporten, skapat 6 000-10 000 nya jobb. Jag vet också att Finanspolitiska rådet hänvisar till den studien i den rapport som de presenterade häromveckan, i vilken rådet alltså inte väljer att avråda regeringen från att genomföra höjningen.

Av detta kan man dock inte, som finansministern gör i sitt svar, dra slutsatsen att sänkningen inte har fått avsedd effekt. Den har definitivt bidragit och lett till fler jobb, som har kommit vissa unga till del. Och den förhindrade med största sannolikhet att andra unga blev av med sina jobb då Sverige och övriga världen gick igenom en djup lågkonjunktur.

Det är dock inte det som jag frågar efter i min interpellation. Jag är nyfiken på hur den kraftiga skattehöjning som regeringen vill genomföra dels förbättrar möjligheten för företag att växa och anställa, dels underlättar just ungas möjlighet att få in en fot och få fäste på arbetsmarknaden.

Herr talman! Regeringen höjer skatten på jobb och företagande med 18 miljarder. Även om finansministern menar att sänkningen ska ses som en ineffektiv åtgärd har den ändå haft en positiv effekt i en svår ekonomisk tid. Nu ska reformen tas bort. Då lär den i hederlighetens namn få åtminstone motsvarande negativa effekt. Mycket talar för att den negativa effekten nu snarare kommer att bli större än den positiva effekten var då man gjorde nedsättningen. Det beror helt enkelt på att näringslivet, på grund av den hårda internationella konkurrensen och digitaliseringen, inte kan kompensera kostnadsökningarna med prishöjningar. Samtidigt är det inte heller möjligt att sänka lönerna när de sammantagna lönekostnaderna ökar.

Svenskt Näringsliv har räknat på att så många som drygt 18 000 helårsarbeten kan vara i fara om regeringen driver igenom sin plan. Svensk Handel räknar samtidigt med kostnadsökningar för handeln på omkring 3 ½ miljard kronor. Det motsvarar kostnaden för drygt 11 000 heltidsjobb, enbart inom handeln.

Herr talman! Det blir mycket siffror, men det är viktigt att komma ihåg att det här inte bara är siffror. Bakom var och en av dem finns det en ung människa som strax står utan jobb.

Hur förbättrar regeringens förslag om höjda arbetsgivaravgifter möjligheten för företag att växa och anställa? Och hur stärker det ungas ställning på arbetsmarknaden?

Herr talman! Jag vill tacka finansministern för svaret på interpellationen. Tack också till Aron Modig för interpellationen!

Det har riktats kritik mot den sänkta arbetsgivaravgiften för unga; den är inte tillräckligt träffsäker. Det var också anledningen till att Alliansen gjorde om förslaget och lade fram ett nytt med sänkta arbetsgivaravgifter ned till drygt 10 procent och då upp till 23 år.

Socialdemokraterna gick till val på att ta bort ungdomsrabatten i två steg. Men efter budgetnederlaget före jul måste regeringen genomföra Alliansens förslag och sänka arbetsgivaravgifterna för de yngre. Det lagförslaget trädde i kraft den 1 maj i år. Men i ändringspropositionen tas det här bort, och man räknar med att stegvis höja arbetsgivaravgiften igen till normal nivå. Det sker i ett första steg från den 1 augusti.

Regeringen har alltså bestämt sig. Socialavgifterna för unga ska höjas till den nivå som gäller för alla arbetstagare. Vägen är utstakad. Och jag tror att beslutet i december sågs mer som ett paustecken i det partitur som vår finansminister Magdalena Andersson dirigerar.

Regeringen ondgjorde sig till och med över att vi i oppositionen satte käppar i hjulet genom att ha fräckheten att hävda vårt eget förslag, som vi förstås tror är både rätt och riktigt för att få fler ungdomar i arbete. Vänsterregeringen ville att oppositionen skulle lägga sitt förslag åt sidan, trots dess demokratiska legitimitet, eftersom vänsterregeringen ändå skulle återkomma med sin höjning av arbetsgivaravgiften för unga. Det är ett mycket märkligt resonemang.

Vad säger då branschen om det som regeringen snart genomför? Aron Modig har varit inne på några siffor och konsekvenser. För telefonförsäljnings- och kundtjänstföretagen, där nära hälften av de uppåt 200 000 anställda är ungdomar, innebär vänsterregeringens förslag kostnadsökningar på 2 000-3 000 kronor i månaden per ung anställd. De räknar med upp till 5 000 färre arbetstillfällen som en direkt konsekvens av höjningen.

På Ica arbetar 25 000 unga. I interpellationen har Aron Modig ett exempel från Ica Maxi i Alingsås. Men totalt är det alltså 25 000, och hälften av butiksmedarbetarna är under 25 år. En Icahandlare säger att ungdomsrabatten har gjort butiksägarna mer benägna att utforska nya idéer och affärsmöjligheter, till exempel bemannade diskar. Den personen säger: "Nu kommer vi att tänka till på ett helt annat sätt innan vi anställer. Vi blir mindre kreativa och konsoliderar i stället mer."

Inom detaljhandeln arbetar 90 000 ungdomar, cirka en femtedel av alla ungdomar som har ett jobb. Nära tre av tio handlare säger att höjda arbetsgivaravgifter för ungdomar kommer att tvinga dem att minska antalet anställda.

Det är klart att de yngre nog får det lite svårare att få in en fot på arbetsmarknaden om kostnaden ändå blir densamma, oavsett om det gäller för en ungdom upp till 23 eller någon som är något äldre och mer erfaren.

Herr talman! Jag vill inleda med synpunkter på Roland Utbults historieskrivning. Vi har lagt fram en proposition i enlighet med det budgetbeslut som gick igenom i riksdagen. Vi har också agerat i riksdagen på ett sådant sätt att vi regeringspartier har hållit oss till decemberöverenskommelsen.

Däremot var det inte självklart att Alliansens önskemål var att krångla till det för företagen genom att de under ett års tid skulle ha tre olika arbetsgivaravgifter för ungdomar. Jag tyckte inte att det var självklart att det verkligen var allianspartiernas önskemål. Men nu var det allianspartiernas önskemål att göra det krångligt för företagen på det sättet. Och regeringen har levererat i enlighet med de beslut som riksdagen har fattat.

Jag skulle ha svårt att stå här och argumentera om det hade skapats väldigt många jobb när man sänkte arbetsgivaravgiften för unga. Men så är det ju inte, utan det här är en åtgärd som har verkat år ut och år in utan att vi har sett någon effekt på ungdomsarbetslösheten.

När man har en åtgärd i 20-miljardersklassen - 20 miljarder motsvarar 40 000 anställda i offentlig sektor - som får verka år ut och år in, ett experiment i gigantisk skala med våra skattepengar, då måste man om man vill ta ansvar för statsfinanserna också fundera igenom om detta är ett förnuftigt sätt att använda våra gemensamma skattepengar.

Från regeringens sida har vi kommit fram till att det här inte går att försvara. Vill man ta ansvar för de offentliga finanserna behöver man se till att vi använder våra skattepengar på effektivast möjliga sätt. Det här har uppenbarligen inte varit det effektivaste sättet.

Ni talar om olika branscher där många ungdomar arbetar. Men i de branscherna jobbade många ungdomar även innan man sänkte arbetsgivaravgifterna, och de har inte blivit fler. Det har inte blivit särskilt många fler jobb med den här åtgärden. Vi har inte sett att arbetslösheten har gått tillbaka så som jag är helt övertygad om att man hade ambitionen att den skulle göra när man införde åtgärden. Efter flera års experimenterande med våra skattepengar har den inte haft den effekt man hoppades på, och då behöver man faktiskt göra någonting annat.

Herr talman! Naturligtvis är det, som finansministern påtalar, inte enbart skatteförändringar som har effekt. Det spelar roll även vad man lägger resurserna på i statsbudgeten, så det kan väl vara värt att titta lite närmare på det.

När den helt slagit igenom 2017 beräknas regeringens föreslagna höjning, eller dubblering, av arbetsgivaravgifterna för unga innebära högre intäkter till staten på ungefär 18 miljarder kronor. Det har vi konstaterat är mycket pengar, som det alltså i stor utsträckning är företagen som ska stå för - 18 miljarder kronor i högre kostnader för att anställa unga till riktiga jobb.

Precis som finansministern lyfte fram vill regeringen lägga de här pengarna på andra saker. I sitt svar lyfter statsrådet fram ett antal områden. Det är införande av rätt tveksamma satsningar på traineejobb och utbildningskontrakt, och det är i och för sig hyfsat lovvärda satsningar på skola och utbildning. Men, herr talman, även med den breda definition av jobbsatsning som finansministern använder är summan av de här satsningarna bara 6 miljarder kronor, alltså ungefär en tredjedel av de pengar som regeringen tar in på höjningen av arbetsgivaravgifterna. Resten av pengarna, de övriga 12 miljarderna, går till vad då? Jo, en del går till olika välfärdssatsningar. Men en annan del går till olika typer av bidragshöjningar, till exempel av a-kassan.

Angående detta kan finansministern förstås återigen lyfta fram Finanspolitiska rådet, som i sin senaste rapport skrev att det finns goda argument för att höja arbetslöshetsersättningen. Den åsikten kan man förstås ha. Men rådet skriver samtidigt att en sådan höjning av a-kassan ökar arbetslösheten med uppemot 27 000 personer. De ska då adderas till de tusentals unga som kommer att förlora jobbet till följd av höjningen av arbetsgivaravgifterna.

Även om jag personligen tycker att det här är dåliga förslag må det väl vara att en regering av en annan politisk kulör vill driva igenom dem. Men jag tycker att man då ska vara uppriktig med konsekvenserna av den förda politiken och stå för dem, inte försöka skönmåla de skadliga reformer som föreslås och genomförs.

Herr talman! Finansministerns parti gick till val på att få ned arbetslösheten till den lägsta nivån i EU senast år 2020. Efter vad arbetsmarknadsministern sagt i veckan är det lite oklart om detta fortfarande är ett skarpt mål. Oavsett vilket är det ju ingenting som regeringen genom sina reformförslag tar sikte på. Även detta påpekas av Finanspolitiska rådet.

För att sammanfatta: Regeringen höjer skatten kraftigt på ungas jobb. Man lägger ungefär en tredjedel av pengarna man får in på det som måste betraktas som låtsasjobb och ytterligare lite på skolan. Men en ganska stor satsning görs även på höjda bidrag till människor som inte arbetar.

Jag väljer därför att upprepa min fråga: Hur leder detta till att förutsättningarna för företag att anställa och växa stärks, och hur stärker detta ungas förutsättningar att komma in på arbetsmarknaden?

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret och kommentarerna!

Finanspolitiska rådet nämner slopandet av de lägre socialavgifterna för ungdomar. I den kritik mot regeringen som har kommit från Finanspolitiska rådet, som är ganska dräpande, talar man om att det blir svårt för regeringen att nå målet om den lägsta arbetslösheten i EU till 2020. Man tar också upp att regeringen bryter mot det finanspolitiska ramverket och så vidare. Det är ett antal kritiska punkter man lyfter fram.

En punkt är höjningen av taket i a-kassan och slopandet av de lägre socialavgifterna för ungdomar, som enligt Finanspolitiska rådet i stället för att bidra till sänkt arbetslöshet kommer att öka antalet arbetslösa. Det är en oerhörd kritik, som borde få finansministern att sova dåligt på nätterna. Trots allt är det ju ett mål uppsatt till 2020 om att ha den lägsta arbetslösheten i EU. Det här skulle inte alls bidra.

Jag stannar där. I övrigt ansluter jag mig till Aron Modigs synpunkter och de frågor som han har ställt till finansministern.

Herr talman! Det är helt korrekt, det som Roland Utbult säger - Finanspolitiska rådets uppfattning är att regeringen bör föra en stramare finanspolitik framåt 2017 och 2018. För 2015 och 2016 ligger bedömningarna av vad som är den mest lämpligt avvägda finanspolitiken väldigt nära varandra. Men sedan tycker Finanspolitiska rådet att man bör höja skatterna mer för att strama åt mer 2017 och 2018.

Roland Utbult tycker att detta är bekymmersamt. Då undrar jag naturligtvis om Kristdemokraterna avser att ytterligare höja skatterna och föreslå åtstramningar i ekonomin 2017 och 2018. Det är ingenting som man har skrivit om i sin vårmotion eller i Alliansens gemensamma vårmotion. Avser man att göra det? Vilka skatter avser man att höja? Är det någonting man ska skära ned på i välfärden eller kanske i försvaret eller polisen? Vad är det för förslag Kristdemokraterna kommer med? Eller var det där egentligen bara tomt prat?

Vad gäller arbetsgivaravgifterna för ungdomar är det, precis som Aron Modig säger, viktigt att vi också ser vad vi använder pengarna till.

Vi vet att i dagsläget är arbetslösheten allra högst bland ungdomar som inte har gymnasieutbildning. Bland dem är arbetslösheten 40 procent. Här behöver vi verkligen ta till krafttag. Jag önskar att vi kunde ha en lite bredare samverkan i riksdagen om de här frågorna, för vi ser ju att det är oerhört viktigt för de ungdomarna att kunna ta sig in på arbetsmarknaden.

Därför föreslår regeringen ett utbildningskontrakt - alla ungdomar som blir arbetslösa och inte har gymnasieutbildning ska få möjlighet att slutföra gymnasieutbildningen. Det är klart att om det är svårt för de här ungdomarna att komma in på arbetsmarknaden utan gymnasieutbildning i dag kommer det inte att vara lättare när de är i 30, 40- eller 50-årsåldern. Det är viktigt att ungdomar får med sig den här basen, som är så viktig på svensk arbetsmarknad i dag. Vi vet också att arbetsgivarorganisationerna efterfrågar personer med den kompetensen.

Vi vill möta varje ungdom för att kunna kombinera yrkesutbildning med jobb och praktik för att hitta vägen framåt för den personen. Men det ska inte bara vara ett erbjudande. För att man ska få ersättning tycker vi också att det ska vara ett tydligt krav från samhället att man slutför sin gymnasieutbildning.

Jag har svårt att förstå varför Kristdemokraterna inte ställer upp bakom den idén. Tycker ni inte att det är bra att ungdomar ska jobba och plugga i stället för att som i dag gå långtidsarbetslösa?

Herr talman! För några år sedan, innan jag blev invald i Sveriges riksdag, var jag engagerad som ungdomspolitiker. En av de frågor som jag och vi drev allra hårdast var den om ungas jobb, om den alltför höga ungdomsarbetslösheten, som var och fortfarande är en skamfläck på Sverige och svensk arbetsmarknad. Vi var väldigt kritiska mot den dåvarande alliansregeringen, mot att den gjorde för lite och ofta för sent.

Men problemet är nu inte längre att regeringen gör för lite och för sent utan att den genomför rakt kontraproduktiva åtgärder, som kommer att öka den redan för höga arbetslösheten bland unga. Ingenting tyder nämligen på att ungas ställning på arbetsmarknaden i Sverige stärks när regeringen höjer arbetsgivaravgifterna kraftigt. Tvärtom.

Vi behöver göra mer för att fler unga ska få ett jobb att gå till, men de nedsatta arbetsgivaravgifterna måste vara en grund i detta arbete, som sedan kompletteras med ytterligare jobbskapande åtgärder och absolut utbildning. Jag håller med finansministern om att för få unga i Sverige har jobb. Men vi ska göra mer åt detta, inte mindre. Jag kan bara beklaga att regeringen ser ut att stirra sig blind på det senare alternativet.

Herr talman! Jag tackar för interpellationen. Det är viktigt att vi har möjlighet att debattera ungdomar och deras möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Men efter åtta år av alliansregering är inte bara arbetslösheten högre än då man tillträdde, utan långtidsarbetslösheten har tredubblats och ungdomsarbetslösheten har ökat. Inte minst har arbetslösheten ökat bland ungdomar som inte har gymnasieutbildning. Det är därför regeringen nu ser att vi behöver ändra politiken och att den väldigt dyra och ineffektiva skattenedsättningen, som har kostat skattebetalarna många miljarder kronor, tyvärr inte har haft effekt. När vi nu har provat det i så många år är det väl dags kanske även för allianspartierna att inse att detta inte fick den effekt som man hoppades.

Nu handlar det om att hitta mer effektiva åtgärder för att få in ungdomar i arbete. Det gäller inte minst att bryta utvecklingen i skolan. Om nästa generation ska få chansen att klara sig på den globala marknaden måste också skolresultaten vändas. Då kan vi inte fortsätta den nedåtgående trend som vi har sett, där skolresultaten rasar snabbare än i något annat jämförbart land.

Efter åtta år med alliansregering faller skolresultaten i Sverige snabbare än i något annat land. Det är en utveckling som måste brytas. Det kan inte bara handa om var läraren ska stå, vad eleverna ska ha på sig eller om man ska ha på mobiltelefonen. Det måste också handla om resurser till skolan.

Regeringen satsar resurser på skolan. Det är oerhört viktigt. Vi måste också se till att de ungdomar som har hoppat av gymnasiet får möjlighet att gå klart och att fler av de ungdomar som drömmer om en högre utbildning ska få möjligheten att få det - inte som under alliansregeringen när man kringskar de möjligheterna så att färre i varje generation får möjlighet till en högre utbildning.

Tack för debatten!

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Aron Modig har frågat mig varför jag vill slopa skattereduktionen för gåvor och om jag tänkt kompensera civilsamhället om skattereduktionen slopas.

En stark och livaktig ideell sektor har stor betydelse för samhällslivet och demokratin. Min utgångspunkt är att säkerställa att det finns goda förutsättningar för en stark ideell sektor.

Det är angeläget att skatter tas ut på ett sätt som främjar skattepolitikens främsta syfte, att finansiera den gemensamma välfärden, och också i övrigt är förenligt med de övergripande målen för regeringens ekonomiska politik.

Skatterabatt för gåvor går inte ihop med inkomstskattelagens förbud mot avdrag för personliga levnadskostnader och ökar komplexiteten i skattesystemet. Konflikten med avdragsförbudet framhölls också vid införandet av den borgerliga regeringen. Skattepengar till enskilda organisationer bör inte fördelas utifrån hur de lyckas få enskilda bidragsgivare.

Det är mot denna bakgrund som skattereduktionen för gåvor bör slopas.

Herr talman! Jag vill tacka finansministern för svaret, naturligtvis.

Gåvoskatteavdraget infördes den 1 januari 2012 på initiativ av främst Kristdemokraterna inom alliansregeringen. Det är en reform som har visat sig vara en stor succé.

Jag fick häromdagen tillgång till Skatteverkets siffror för 2014. De visar att antalet personer som använde denna avdragsmöjlighet under förra året uppgick till 820 000, vilket är en ökning med 8 procent från 2013. Totalt skänkte dessa personer 1 ½ miljard kronor till välgörande ändamål inom ramen för avdragsrätten. Det var en ökning med 15 procent från 2013.

Det är alltså en populär reform, och vi vet att den också har stort stöd bland svenska folket. I en färsk Novusmätning visar det sig att 65 procent av svenska folket anser att gåvoavdraget ska behållas eller utökas, medan bara 18 procent tycker att avdraget bör tas bort.

Vi i Kristdemokraterna har också bett riksdagens utredningstjänst att ta reda på hur de största välgörenhetsorganisationerna ser på gåvoavdraget. Vi frågade de 15 största insamlarna i landet och fick svar från 13 av dem. Av dessa svarade 12 att de ansåg att det var viktigt att gåvoavdraget får vara kvar.

Herr talman! Vi har med andra ord här en succéreform. Men för att motivera ett slopande av den lyfter finansministern alltså fram att "skatterabatt för gåvor går inte ihop med inkomstskattelagens förbud mot avdrag för personliga levnadskostnader och ökar komplexiteten i skattesystemet". Menar finansministern alltså på allvar att gåvor till ideella organisationer är att se som "personliga levnadskostnader"? Handlar det alltså inte om solidaritet och medmänsklighet, inte om att ge till andra och att bidra till det goda?

Visst gör skattereduktionen för gåvor att skattesystemet blir lite mer komplext. Men är det inte värt det? Och så komplext kan det inte vara. Det funkar ju utmärkt i andra länder. Danmark och Norge är två exempel, där man dessutom har möjlighet att göra större avdrag än man har i Sverige. Danmark styrs för övrigt också av en socialdemokratiskt ledd regering.

Jag blir förundrad när jag hör finansministerns svar på min interpellation och måste helt enkelt fråga igen: Är det bra för samhället att människor engagerar sig i och skänker pengar till ideella organisationer, eller är det dåligt? Om finansministern tycker att det är bra, varför vill hon då ta bort ett välfungerande system och de incitament som finns för att öka givandet?

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret på interpellationen från Aron Modig!

I budgetpropositionen från regeringen motiverar man det slopade avdraget med att ett sådant stöd "ökar den ideella sektorns verksamheters beroende av enskilda personers förmåga och vilja att bidra". Detta har förvånat ett antal personer som arbetar i den här verksamheten. Det ligger ju i sakens natur att den ideella sektorn är beroende av enskilda personers vilja att hjälpa till.

Det är sällan man här i riksdagen så tydligt ser skillnaden i ideologi. För vänsterregeringen och den ideologi som finns där är det frågan om att ta in alla skatter och sedan fördela dem. Det är av tradition så.

Vi kristdemokrater vill att det ges möjlighet för den enskilde att ge av sin inkomst och själv kunna bestämma och rikta en del av sin inkomst - frivilligt, naturligtvis - till en verksamhet som arbetar för att människor i utsatta situationer får ett bättre liv. När man införde det här i Norge ökade givandet med 30 procent.

Aron Modig tog upp ett antal väl grundade siffror.

När du ger en summa på upp till 6 000 kronor, som det handlar om, per år får du tillbaka på skatten. Då kan du också ge den summan, om du vill, till organisationen.

Men det finns en klar ideologisk skillnad här. Den är väldigt tydlig, och den gör mig lite fundersam. Hur ser finansministern på värdet av ideella insatser?

De här organisationerna gör en väldig samhällsnytta. De kompletterar den offentliga omsorgen, och det civila samhället som komplement är väldigt effektivt. Egentligen gör varje krona där samhällsnytta. Jag är förvånad om inte finansministern ser det. Det ligger i det gemensammas intresse att stärka det civila samhället. Och detta är faktiskt ett billigt sätt.

Nu har jag redogjort för hur vi kristdemokrater ser på det här. Jag stannar där så länge.

Herr talman! Den ideella sektorn i Sverige spelar en väldigt stor och viktig roll. Det sker ett fantastiskt arbete inom den ideella sektorn på många olika sätt. Det gäller inte minst det sociala arbete som ideella organisationer utför. Det är också därför som regeringen har jobbat oerhört hårt under våren för att lösa situationen med moms vid secondhandförsäljning som ideella föreningar genomför. Jag delar helt Roland Utbults och Aron Modigs syn på hur viktig den här sektorn är.

Den formulering som fanns i budgetpropositionen om att man är beroende av enskilda personers vilja att hjälpa till tycker jag var olycklig. Den formuleringen finns inte i den promemoria som har gått ut och kommer heller inte att finnas den dag vi genomför den här förändringen. Det var ett olycksfall i arbetet.

Roland Utbult undrar hur vi värderar ideella insatser när vi vill avskaffa den här skattereduktionen. Frågan är naturligtvis också hur Roland Utbult värderar ideella insatser. Med den här skattereduktionen fördelas nämligen resurser till ideella föreningar utifrån i vilken utsträckning man kan få privatpersoner att donera pengar till föreningarna. Det innebär att man med det system vi har i dag värderar det ideella arbetet i de organisationer som har förmögna bidragsgivare högre än det ideella arbetet i organisationer som kanske inte har lika många sponsorer som har möjlighet att skänka pengar och göra skatteavdrag. Är verkligen de organisationerna mer värda? Är det så vi ska värdera och fördela våra skattepengar?

Herr talman! Precis som Roland Utbult påpekade tidigare i debatten är det uppenbart att vi har en helt annorlunda ideologisk syn på det civila samhället än vad finansministern och Socialdemokraterna har.

Ja, vi kristdemokrater tycker att det är en styrka om det civila samhället kan bli mer självständigt, mer beroende av privata donationer om man så vill. Vi tycker det. Vi tycker att själva syftet, ändamålet, med det civila samhället är att vara en motvikt till den offentliga sektorn och att vara en motvikt till näringslivet.

Finansministern talar om att det skulle vara förmögna bidragsgivare. Det är inte så verkligheten ser ut. Det är personer som kanske skänker några hundralappar i månaden till välgörande ändamål, som tycker att det är en bra sak som gör samhället bättre. Det är snarare så det ser ut.

Som jag sa tidigare i debatten har vi frågat de största välgörenhetsorganisationerna vad de tycker om gåvoskatteavdraget.

Cancerfonden skrev: Skattereduktionen är en viktig fråga för att vi ska ha en stark ideell sektor i Sverige.

Röda Korset skrev: Det är mycket angeläget att avdragsrätten får behållas. Den har redan i dag en mycket positiv effekt på givandet i både gåvobelopp och hur många som väljer att skänka pengar. Intäkterna är avgörande för finansieringen av vår verksamhet.

Frälsningsarmén skrev: Vi på Frälsningsarmén befarar att vi kommer att se en minskning i givandet om möjligheten till skattereduktion för gåvor tas bort.

Plan Sverige skrev: Vi ser det som mycket angeläget för vår organisation och för hela den ideella sektorn att behålla skatteavdraget.

Stockholms Stadsmission skrev: Ja, det känns mycket angeläget, och vi märker också att många givare är intresserade av skattereduktionen. Vi befarar att givandet kommer att minska om skattereduktionen avskaffas.

För mig är det helt oförståeligt att regeringen vill ta bort denna möjlighet.

Herr talman! Det är inte så ofta vi hör en minister säga att man har en svag formulering i en budgetproposition. Det tycker jag att finansministern ska ha all heder av, liksom att man har arbetat hårt när det gäller momsen på secondhand. Vi behöver inte alltid vara motståndare till varandra, så att säga, utan ibland finner vi en harmoni i våra frågor.

Precis som Aron Modig vänder jag mig mot att det skulle handla om förmögna bidragsgivare. Det finns naturligtvis sådana. De har säkert en väldigt stor betydelse. Det har vi sett även globalt. Men här handlar det om en gåva på maximalt 6 000 kronor under ett år och ett avdrag på 25 procent av den summan. Det tror jag inte handlar om särskilt förmögna människor. Men det är klart att man måste ha lite över för att kunna ge det.

Jag och många andra i Sverige har ett fadderbarn - det kostar kanske 200 kronor i månaden - genom en organisation. Jag har haft det i sju åtta år. Jag ska inte förhäva mig på något sätt. Det är många i vårt land som har det. Jag har hjälpt den här killen, Patrik Kalanda i Uganda, lite grann med den här summan. Det handlar om skolgång. Han är nu fri från det som man i alla fall trodde var aidssmitta. Det handlar bland annat om utbildning.

Vad jag vill säga är naturligtvis: Det civila samhället är ett komplement, och det är väldigt effektivt. Jag ber finansministern att se värdet av det på det sättet att man också låter personer komma loss i sin goda tanke om att ge.

Herr talman! Ja, jag ser verkligen värdet av ideella organisationer. Det bedrivs ett väldigt viktigt arbete. Roland Utbult och Aron Modig tar upp en rad organisationer som bedriver ett oerhört viktigt arbete i Sverige.

Det handlar om olika former av fadderverksamhet men också om viktig forskning som finansieras via ideella föreningar och ideella organisationer. Det är ett viktigt bidrag och komplement till både den offentliga sektorn och den privata sektorn. Sverige tjänar på att ha en stark ideell sektor. Det är bland annat därför som vi har arbetat hårt för att lösa frågan om momsundantaget. Jag måste säga att jag verkligen har uppskattat det stöd som jag har fått i skatteutskottet från en bred palett av partier för att vi från regeringens sida ska kunna lösa den här frågan. Jag har verkligen uppskattat det stödet och känt mig styrkt när jag har fått möjlighet att träffa skatteutskottet.

Däremot har vi olika syn på hur vi ska fördela skattepengar. Roland Utbult och Aron Modig tycker att skattemedel ska fördelas utifrån hur framgångsrika olika föreningar är när det gäller att få tag på privata donatorer, medan jag tycker att det är mer lämpligt att använda skattepengar utifrån hur politiska församlingar fattar beslut.

Herr talman! Som jag tror har klargjorts kan skattereduktionen för gåvor inte ses som något annat än en stor succé. Användandet av reformen har ökat år för år. Svenska folket gillar den och vill att den åtminstone ska vara kvar i sin nuvarande form. Flera av våra största välgörenhetsorganisationer ser avdraget som viktigt för att vi ska kunna ha en fortsatt stark ideell sektor i Sverige. De vill utveckla avdraget snarare än att avveckla det.

Även om finansministern tycker att detta gör skattesystemet mer komplext så funkar det alldeles utmärkt i andra länder, till exempel i Norge och i Danmark, där det avdragsgilla beloppet är betydligt högre än här i Sverige.

Herr talman! Fokus i den här debatten borde vara hur vi kan utveckla gåvoavdraget. Kan vi också ge företag möjlighet att dra av för gåvor? Kan vi utöka gränsbeloppet? Kan vi inkludera fler typer av gåvomottagare eller ändamål?

I stället framhärdar finansministern och regeringen med märkliga hänvisningar till att givmildhet skulle handla om personliga levnadskostnader, att komplexiteten i skattesystemet ökar med gåvoskatteavdraget och att det skulle vara ett problem så stort att man går emot alla dessa välgörenhetsorganisationer och väljer att ta bort avdraget.

Jag måste säga att det är en minst sagt märklig syn som finansministern och regeringen har på det civila samhället och dess betydelse för Sverige. Det gäller ju också att inte bara tala i ord om hur viktigt detta är utan också arbeta för och i praktisk politik stötta civilsamhället och visa att man gör allt för att det ska växa och bli mer självständigt.

Herr talman! Jag vill tacka för den här interpellationsdebatten. Jag vill också tacka för frågan. Jag tycker att det är väldigt fint att det finns ett sådant engagemang för den ideella sektorn i riksdagen. Jag har fått en del interpellationer kring detta och annat tidigare, och jag har märkt att det är många riksdagsledamöter som är engagerade i frågan. Det märks också när jag träffar skatteutskottet.

Detta är en styrka för hela Sverige, och det är viktigt för de ideella organisationerna att känna detta stöd från riksdagen och att ledamöter från många olika partier ser det viktiga arbete som den ideella sektorn utför i Sverige, både på nationell och på lokal nivå. Det handlar om att stötta forskning, och det handlar om viktigt stöd till människor som bor i andra delar av världen där en extra resurs verkligen gör stor nytta. Det handlar också om det viktiga sociala arbete som bedrivs på lokal nivå.

Jag tror att det är en stor styrka att det finns en sådan stor samsyn kring vikten av den ideella sektorn.

Däremot råder det inte samsyn kring just skatteavdraget. Jag vill påminna om att utredaren som utredde frågan avrådde från att införa detta avdrag. Min utgångspunkt i detta är att när vi fördelar skatteresurser till de ideella organisationerna bör det ske utifrån de beslut som fattas av politiska församlingar snarare än utifrån hur framgångsrika enskilda organisationer är i att få tag på privata sponsorer och donationer.

Där har vi olika syn, men vi förenas i stödet till de ideella organisationerna och det faktum att vi ser att de är viktiga och bedriver ett viktigt arbete.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Anette Åkesson har frågat mig vilka konsekvenser ett återinförande av löneskatten för de äldre får för dem som väljer att jobba efter 65 år. Hon frågar även hur jag menar att höjda kostnader för att anställa personer över 65 år kommer att leda till fler i arbete och fler arbetade timmar.

Låt mig först notera att det är anmärkningsvärt att beskriva föregående regerings politik som en jobbmotor med tanke på hur arbetslösheten utvecklades under dess mandatperioder. Därutöver lämnade föregående regering efter sig stora underskott i statens finanser. De stora skattesänkningar som den borgerliga regeringen genomfört i syfte att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten har helt enkelt inte fått avsedd effekt.

Regeringens politik är inriktad på andra jobbskapande åtgärder än sänkta skatter, som i flera fall visat sig vara ineffektivt. För att genomföra angelägna satsningar som kan bidra till att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten krävs nu att skatten höjs.

Det är missvisande att bedöma politiken genom att enbart se till enskilda finansieringsåtgärder. Man måste även se till vad pengarna kommer att användas till. En utgångspunkt för regeringens politik är att alla människors kompetens ska tas till vara så länge de vill och kan arbeta.

Ny statistik visar att det främst är viljan eller den fysiska hälsan som avgör om man pensionerar sig, inte arbetsgivarens efterfrågan. För att få fler att arbeta längre måste arbetsmiljön förbättras och den arbetsrelaterade ohälsan förebyggas. Satsningar på högre kvalitet och ökad bemanning inom äldreomsorg kommer att leda till att fler inom äldreomsorgen orkar och vill stanna kvar längre i arbete och dessutom till att färre kvinnor och män behöver gå ned i arbetstid för att ta hand om sina äldre anhöriga.

De arbetande äldre är kraftigt skattemässigt gynnade även efter förslaget om återinförd särskild löneskatt, både på arbetsgivarsidan och på inkomstskattesidan. Därtill gör pensionssystemets utformning att de ekonomiska drivkrafterna för att fortsätta att arbeta efter 65 år är starka.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka finansministern för svaret. Nu är det ju inte så att jag är ensam om att beskriva alliansregeringens arbetslinje som jobbmotor. Det är tvärtom den gängse bilden som ges av olika exporter, både svenska och internationella.

Att Magdalena Andersson konsekvent låtsas som att världen inte har haft en finanskris samt återkommande håller upp ett av få nyckeltal som inte förbättrats, nämligen arbetslösheten, är vi vana vid. Att Sverige 2014 bland annat hade EU:s högsta sysselsättningsgrad kan hon inte förneka. Det är ett gott bevis om något.

Vi får lika ofta höra att Alliansen lämnade stora underskott samt att skattesänkningarna inte gav någon effekt. Men finansministern glömmer då att S i sina skuggbudgetar ville låna mer pengar till större utgifter, vilket hade inneburit ännu större underskott. Samtidigt har S accepterat samtliga fem av Alliansens jobbskatteavdrag. Det är extra besynnerligt om man sedan hävdar, mot den samlade expertisen, att det inte gett någon effekt.

År 2010 presenterade en av Sveriges Kommuner och Landstings programberedningar en rapport om välfärdens långsiktiga finansiering. Programberedningen var parlamentariskt tillsatt men enades kring problembilden om hur framtidens utmaningar ser ut i samband med den demografiska utvecklingen. Det presenterades ett smörgåsbord av lösningsförslag, där fler arbetade timmar var ett av de mer okontroversiella.

Fler arbetade timmar får man genom att börja arbeta tidigare efter genomförd utbildning, genom att arbeta längre, genom att arbeta heltid och genom att vi lyckas integrera invandrare på ett bättre sätt.

Att förändra in- och utträdet på arbetsmarknaden kräver rejäla incitament, utgick man från. Alliansregeringen genomförde i praktiken framgångsrikt den del som riktades mot att få äldre att jobba längre.

Lösningen låter kanske som att man fick ihop kalkylerna. Tvärtom fanns det vid den tidpunkten, trots relativt kraftfulla åtgärder, fortsatta prognostiserade gap i finansieringen på sikt.

Jag upplever att frågan om demografins utmaningar har lyfts upp i allt fler sammanhang, inte minst i budgeten. Det tycker jag är positivt. Det gäller även olika förslag som syftar till att vi ska kunna arbeta längre, till exempel arbetsmiljöfrågor.

Jag har svårt att bedöma om just ökad bemanning inom äldreomsorgen ger de önskade effekterna men tycker ändå att ambitionen är lovvärd. Dock är det viktigt att beakta att det inte är nu vi har utmaningarna, utan de demografiska effekterna kommer att börja märkas först på 2020-talet. Nu är tiden att förbereda oss och se till att arbeta med rätt saker på rätt sätt. Annars kommer det att bli riktigt tufft inom fem tio år.

Jag utgår från att S och MP är medvetna om att försämrade ekonomiska incitament kommer att innebära att äldre personer väljer att arbeta mindre, även om jag inte har fått det svaret. Därför undrar jag fortsatt varför S och MP lägger fram förslaget om att ta bort moroten för äldre att arbeta. Dessa incitament har tydligt bidragit till att Sverige nu har EU:s snabbast växande sysselsättningsgrad bland personer i åldersgruppen 65-74 år.

Frågan är viktig, inte minst då vi alla är medvetna om hur viktiga de extra arbetade timmarna är för finansieringen av välfärden.

Herr talman! Anette Åkesson säger att jag hävdar att skattesänkningen inte har haft någon effekt. Men det jag säger är att de inte har haft avsedd effekt. Jag hoppas att 130 miljarder i skattesänkningar har haft någon effekt på sysselsättningen. Men jag hoppas att avsikten inte var 400 000 arbetslösa, en tredubblad långtidsarbetslöshet samt en ökad ungdomsarbetslöshet. Det tror jag inte.

Anette Åkesson säger att vi tar bort moroten för äldre att arbeta. Då undrar jag i vilken värld Anette Åkesson befinner sig. Även med den förändring som regeringen gör finns stora incitament för äldre att fortsätta att arbeta. Skatten för äldre som arbetar kommer även i fortsättningen att vara lägre än för personer som är under 65 år. Det förhöjda jobbskatteavdraget för äldre finns kvar. Därutöver är arbetsgivaravgiften för äldre lägre även med förslaget. Därutöver finns starka incitament i pensionssystemet för äldre personer att arbeta längre. Det finns tydliga morötter. Jag tycker att det är svårt att beskriva regeringens förslag som att man tar bort moroten för äldre att arbeta.

Det är viktigt att påminna om att de allra flesta studier som har gjorts av sänkta arbetsgivaravgifter har visat att det är ett dyrt och ineffektivt sätt att försöka öka sysselsättningen. Det gäller både unga och äldre på arbetsmarknaden.

Herr talman! Det var frågan om avsedd effekt. Det var lite svårt att kalkylera in finanskrisen. Vi hade säkert önskat oss ännu större effekt än vad vi fick, men med tanke på omständigheterna var det goda effekter.

Låt mig fortsätta med liknelsen med moroten. S och MP minskar storleken på moroten rejält. Även om en liten bit av moroten finns kvar är det ändå inte så att hela moroten finns kvar.

Låt mig göra en kort sammanställning. Alliansen sänkte skatten för pensionärer vid fem tillfällen, avskaffade den särskilda löneskatten och det förhöjda jobbskatteavdraget, vilket har resulterat i att det år 2014 arbetar 177 000 personer i åldern 65-74 år jämfört med 78 000 personer 2006.

Vi är dessutom politiskt överens om att det behövs fler arbetade timmar för att klara framtidens välfärd. Då lägger S och MP fram förslaget att återinföra den så kallade silverskatten, det vill säga öka kostnaden för att anställa äldre. I samma veva skjuter S och MP upp den utlovade skattesänkningen för pensionärer på obestämd tid.

S och MP lyckas alltså både lura pensionärerna och försämra förutsättningarna för finansieringen av välfärden samt även minska pensionerna. Pensionernas utveckling är starkt kopplad till ekonomins utveckling. Ju bättre det går för Sverige, desto högre blir pensionerna. Yttre omständigheter, till exempel globala finanskriser, kan vi enbart reagera på. Men att regeringen själv lägger fram politiska förslag som kommer att ge sänkta pensioner är ansvarslöst. Då tänker jag inte enbart på förslaget om återinförd löneskatt. De budgetar som S och MP lagt fram bidrar enligt egen utsago till färre jobb och lägre bnp-utveckling.

Finansdepartementet, Ekonomistyrningsverket och Konjunkturinstitutet beskriver konsekvenserna av budgetförslaget från S och MP i negativa ordalag, till exempel dämpad sysselsättning, sjunkande arbetskraftsdeltagande och höjd jämviktsarbetslöshet. I stället vill Moderaterna sänka åldersgränsen för det förstärkta jobbskatteavdraget till 64 år. Det ökar drivkraften och motivationen för fler att arbeta längre.

S och MP:s förslag att fördyra för äldre att arbeta innebär att färre äldre kommer att jobba. Att arbeta har flera positiva effekter för individen. Man ingår i ett socialt sammanhang på arbetsplatsen, är en i gänget och behövd, utöver att man får ett större ekonomiskt utrymme. Även arbetsgivarna välkomnar äldre med kompetens och erfarenhet på arbetsplatsen. Det är inte bara individen utan även arbetsgivaren och samhället som drabbas av detta förslag.

Finansministern lyfter fram den viktiga poängen att man måste se vad pengarna används till. Det håller jag helt med om. Det gör att det blir ännu svårare att förstå S-MP-regeringens olika förslag eftersom man själv känner till att förslagen får negativa konsekvenser. Det vore intressant att höra finansministern berätta varför S och MP lägger fram flera olika förslag som man är väl medveten om kommer att slå mot pensionerna. Varför vill man försämra de ekonomiska incitament som finns för äldre som vill och kan arbeta och vill förbättra sina pensioner?

Herr talman! När man lyssnar på Anette Åkesson får man lätt intrycket att ett samhälle utan skatter skulle vara det samhälle som har högst sysselsättning. Så är det dock inte. När vi tittar ut över världen syns det att länder som har högt skatteuttag också har en hög sysselsättning och hög sysselsättningsgrad.

Det beror på att man inte bara kan titta på det faktum att skatter tas ut, utan man måste också titta på vad skatterna används till. Säg att det inte finns någon löneskatt för pensionärer alls, men sedan införs en skatt och pengarna läggs på äldreomsorgen, då kan det sammantaget öka sysselsättningen bland de äldre. Det finns möjlighet för till exempel kvinnor att arbeta i stället för att ta hand om sina äldre anhöriga. Det finns möjlighet för kvinnor att arbeta heltid i stället för att gå ned på deltid för att lägga tid på att ta hand om sina äldre anhöriga. Via skatteuttag kan ofta sysselsättningsgraden höjas, om vi tittar ut över världen.

På Anette Åkesson låter det som att vi förändrar incitamenten för pensionärer att arbeta. Så är det inte eftersom vi inte ändrar det förhöjda jobbskatteavdraget för de äldre. När vi tittar på orsaker till att personer går i pension är det vanligaste svaret att de inte har hälsan. De tycker att de har åldern inne att gå i pension, och de tycker att de inte har hälsan för att arbeta längre. Det stärker mig i min uppfattning att det är viktigt att vi arbetar förebyggande när det gäller arbetsmiljöarbetet och att det finns goda möjligheter i inte minst de kvinnodominerade yrkena att arbeta hela livet. Den satsning vi gör på äldreomsorgen är viktig. Det gäller inte bara att kvinnor med äldre anhöriga ska kunna arbeta utan också för att alla kvinnor som jobbar i äldreomsorgen ska ha möjlighet att och orka arbeta heltid ett helt långt liv.

Anette Åkesson säger att vi skjuter upp skattesänkningen för pensionärer. Det är lite magstarkt. Det var Anette Åkessons parti Moderaterna som tillsammans med de andra borgerliga partierna och Sverigedemokraterna stoppade den skattesänkning regeringen föreslog skulle träda i kraft den 1 januari 2015, stoppade den bostadstilläggshöjning som vi också ville skulle träda i kraft samt stoppade den förstärkning av äldreomsorgen som vi föreslog.

Det var ett bra paket för Sveriges äldre vad gäller pensionärsskattesänkning, höjning av bostadstillägget och förstärkning av äldreomsorgen som Moderaterna och de andra borgerliga partierna samt Sverigedemokraterna stoppade i riksdagen i höstas. Nu får regeringen möjlighet att komma tillbaka med förslagen för att förbättra villkoren för Sveriges pensionärer.

Herr talman! Finansministern och jag har olika åsikter om betydelsen av Alliansens budget. Jag tror att Sverige har många fördelar av att Alliansens budget gäller i år. Jag instämmer i att det är viktigt med fokus på arbetsmiljöarbetet, och det är viktigt att kvinnor har möjlighet att fortsätta att arbeta.

Som politiker vill vi förbättra Sverige. Det är för de flesta av oss vår huvudsakliga drivkraft. Vi ser olika vägar i de olika partierna. Det hör liksom till. Med det sagt försöker jag verkligen förstå varför S och MP lägger fram förslag som man vet får negativa konsekvenser för landet som helhet på kort sikt och på lång sikt och även för stora grupper, till exempel pensionärerna. Än så länge har finansministern inte lyckats ge ett tillfredsställande svar.

Skatter är starka verktyg, speciellt i ett land som Sverige med ett högt skattetryck och höga marginalskatter. Skatter påverkar hur vi beter oss, hur vi konsumerar och om vi jobbar mer eller mindre, och de påverkar tillväxten. Tillväxten är i sin tur direkt påverkande på pensionerna och på hur vi ska klara av finansieringen av inte minst framtidens vård, skola och omsorg. Det betyder att vi som politiker har ett stort ansvar att visa försiktighet i att ta ut skatt från invånarna och för hur skattepengarna sedan används. Att föreslå höjda skatter för sådant som ger negativa effekter måste vara de absolut sämsta förslagen för svenska folket. Som jag ser det är det tyvärr exakt vad S och MP gör. Jag hoppas att väljarna har den insikten vid nästa val.

Jag tackar finansministern för debatten.

Herr talman! Anette Åkesson instämmer i att det är viktigt att jobba med arbetsmiljöfrågor. Jag förstod också att man inte tycker att det är dumt att satsa på äldreomsorgen. Problemet är att det inte går att bara vara för utgifterna men sedan vara emot inkomsterna. Då går plus och minus inte ihop. Det är precis vad vi ser efter åtta år med moderater på Finansdepartementet. Man lämnar efter sig ett underskott på 74 miljarder kronor, och svenska folket fick låna 10 miljoner i timmen för att finansiera det faktum att Moderaterna ville sänka skatten med lånade pengar.

Vi lägger fram förslagen därför att vår bedömning är att de samlat ger positiva effekter. Det är också vad vi redovisar i budgetpropositionen, det vill säga att de samlade effekterna av regeringens politik bedöms öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och höja tillväxten under de kommande åren. Som jag sa tidigare kan man inte bara titta på skatten, utan man måste också titta på vad skattepengarna används till. Den här skattehöjningen kan vi använda till att till exempel satsa på äldreomsorgen och arbetsmiljön, vilket möjliggör för äldre att arbeta längre.

Det är aldrig roligt att behöva höja skatten, men ska man ta ansvar för de offentliga finanserna behöver man fatta tuffa beslut. Från regeringens sida tycker vi att det är viktigt med pensionärernas villkor. Vi vill göra omfattande satsningar för att våra äldre ska ha en trygg vardag och ett tryggt liv. Därför vill vi sänka skatten för pensionärer, höja bostadstillägget för pensionärer och göra en omfattande satsning på en förbättrad äldreomsorg - allt detta för att våra pensionärer ska kunna ha ett tryggt liv.

Jag tycker att det var tråkigt att de borgerliga partierna stoppade det här i höstens budgetdebacle. Men jag är glad att regeringen kan återkomma för att säkra en trygg vardag för våra äldre i Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Katarina Brännström har frågat ministern för strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete om regeringens syn på utmaningarna på arbetsmarknaden och vilka åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att få fler att bidra längre. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Jag delar Katarina Brännströms uppfattning att det är viktigt att inkludera fler människor, även längre upp i åldrarna, för att möta framtidens samhällsutmaningar. Ett långt och produktivt arbetsliv är centralt för att alla ska kunna ha en god ekonomisk standard även som pensionärer men också för finansieringen av en gemensam välfärd av god kvalitet.

För att uppnå detta krävs politik på en rad politikområden. Det handlar dels om att påskynda inträdet, dels om att få till stånd en lång och fast förankring på arbetsmarknaden. En viktig utgångspunkt för regeringens politik är därför att unga ska slutföra sin utbildning och vara rustade för arbetsmarknaden. Politiken ska också bidra till att nyanlända snabbt kan komma i arbete och att det finns möjligheter till omställning under hela arbetslivet. Äldre ska också ges förutsättningar för att orka jobba längre.

Att återinföra den särskilda löneskatten för personer över 65 år beräknas frigöra välbehövliga resurser som kan användas för att finansiera mer effektiva åtgärder för att främja ett långt arbetsliv. Regeringen vill förebygga ohälsan och har därför föreslagit satsningar för att förbättra arbetsmiljön och för att stärka arbetslivsforskningen. För att bidra till fler jobb samt en god välfärd av hög kvalitet och för att människor inte ska behöva minska sin arbetstid för vård av anhörig har regeringen föreslagit riktade satsningar inom välfärden. Regeringen satsar från och med 2016 till och med 2018 motsvarande omkring 2 miljarder årligen på mer personal i äldreomsorgen.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret. Som sagt ställde jag interpellationen till framtidsminister Kristina Persson just för att hon har talat om behovet av att se över skattesystemet och att skatten på arbete är för hög. Framtidsministern har ju dessutom tillsatt tre arbetsgrupper som ska se över vad som krävs för att få fler jobb i framtiden och vilka ekonomiska åtgärder som ska till för att det ska bli fler jobb.

I en intervju i DN den 25 februari säger Kristina Persson att skatten på arbete behöver ses över och att det finns andra sätt att beskatta än på just arbete. Det var en stor nyhet för oss andra. Det verkar också vara en stor nyhet för andra i regeringen.

Det är säkert fler än jag som blir något förvirrade över regeringens politik och de signaler som regeringen sänder, för de tankar som Kristina Persson förde fram går ju helt emot vad regeringen nu vill göra. Man höjer skatten på arbete på olika sätt, höjer arbetsgivaravgifterna för unga och höjer arbetsgivaravgifterna för dem som har passerat 65 år.

Framtidsministern uttalade också sin oro över att allt färre ska försörja allt fler i framtiden. Det är väl en oro som vi alla kan dela, och det är en stor utmaning. Men hur ska vi då få fler människor i arbete och få fler människor att arbeta längre? Det är där konflikten ligger mellan oss och regeringen. Vi menar att lägre kostnader för arbete och företag faktiskt ger fler jobb och att högre kostnader ger färre jobb.

Min konkreta fråga i interpellationen var vilka åtgärder framtidsministern ämnade vidta för att trygga samhällsutvecklingen och därmed få fler äldre till ett längre arbetsliv.

De äldre behövs på arbetsmarknaden. Många har en stor erfarenhet som efterfrågas, och det blir svårt att ersätta dem. Det handlar om ingenjörer, sjuksköterskor, lärare och många andra yrken. Dessutom lever vi allt längre och blir allt friskare upp i åren, så det är nödvändigt att många fler av oss arbetar allt längre för att vi ska klara pensioner och annan välfärd.

Jag förstår att det kan bli lite omtugg här för finansministern, men jag ställde ju som sagt min interpellation till framtidsministern. Då får jag vinkla den även mot finansministern nu och fråga: På vilket sätt anser finansministern att det är bättre använda pengar för att få fart på Sverige att höja a-kasseersättningen, att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen och att höja andra bidrag? Vad ger det för nya jobb? Det är ju det vi pratar om, om vi ska klara framtiden.

Man kan i alla fall konstatera att regeringen talar med kluven tunga. Finansministern har i stort sett i alla inlägg här i dag sagt att det är nödvändigt att höja skatter. Finansministern klagar också i varje inlägg i dag på de skattesänkningar som alliansregeringen gjorde under de åtta åren. Men det märkliga är att de flesta skattesänkningar står den nuvarande regeringen bakom. Ni tänker inte ta bort de skattesänkningar som vi gjorde. Ni visste för det första att ni då inte hade vunnit valet, och för det andra skulle det ha blivit ett uppror i Sverige. Det är svårt att förstå logiken i regeringens politik. Ni säger en sak och gör en annan.

Det skulle vara intressant att höra hur finansministern ser på utmaningen att vi måste få fler att jobba och få allt fler jobb framöver för att vi ska klara välfärden och de framtida utmaningar som vi står inför.

Herr talman! Fler i arbete, att få ned arbetslösheten, är regeringens främsta mål, och vi vill att det ska ske på ett sådant sätt att antalet arbetade timmar och antalet sysselsatta i ekonomin ökar. Det är på det regeringens politik fokuserar med de förslag som vi har lagt fram.

Vi jobbar inom tre områden. Det första är en mer aktiv näringspolitik. Det andra är ytterligare investeringar. Det tredje är ett kompetenslyft på arbetsmarknaden. På alla de tre områdena har vi förslag i den vårändringsbudget som vi har lagt på riksdagens bord. Här kommer vi med ytterligare förslag under de kommande åren.

Sedan ska vi inte glömma bort att även välfärden är en viktig del för att människor ska kunna och orka arbeta långt upp i åren och under hela livet.

För det första satsar vi på en mer aktiv näringspolitik. I ett litet globaliserat land som Sverige behöver näringslivet, det offentliga och akademin arbeta närmare tillsammans. Därför har vi startat ett innovationsråd, som leds av statsministern själv, för att se till att fler av alla de idéer som finns i Sverige också ska kunna bli fler växande företag och fler anställda i befintliga företag. Vi gör också en ganska stor satsning på export. Och vi kommer att se över det statliga riskkapitalet.

För det andra satsar vi på investeringar, för efter åtta år med skattesänkningar är det uppenbart att vi behöver öka investeringarna i samhället. Vi lägger till exempel en 20-procentig ökning av järnvägsunderhållet redan i vårändringsbudgeten som vi har lagt fram, men vi kommer med ytterligare förslag på infrastrukturinvesteringar och förslag för att få upp bostadsbyggandet. Det råder en akut bostadsbrist i många tillväxtregioner, och vi behöver få upp bostadsbyggandet för att säkra jobb och tillväxt och för att människor ska kunna flytta dit där jobben och utbildningarna finns.

För det tredje satsar vi på ett kompetenslyft på arbetsmarknaden. Efter finanskrisen har arbetslösheten fallit tillbaka bland personer som har en högre utbildning, medan den har stigit bland personer som bara har en grundskoleutbildning. Det har regeringen identifierat och avsätter därför rejäla resurser för att fler människor ska få möjlighet att få gymnasieutbildning, som i dag är en vattendelare på svensk arbetsmarknad, inte minst vad gäller våra unga. Vi har ett utbildningskontrakt, men vi har redan i år 6 500 nya utbildningsmöjligheter för personer som i dag står utanför arbetsmarknaden.

I den här jobbagendan är det också viktigt att komma ihåg att en väl fungerande välfärd är basen för en hög sysselsättningsgrad. En fungerande barnomsorg och en fungerande äldreomsorg är helt avgörande för en hög sysselsättningsgrad. Vi ser när vi tittar ut över världen att länder som har lite högre skattenivåer också är länder som har lite högre sysselsättningsnivåer, därför att om man tar ut skatt på ett begåvat sätt och sedan använder pengarna på ett begåvat sätt får man faktiskt upp sysselsättningen.

Men då kan man inte bara titta på hur man tar ut skatten. Man måste också titta på hur man använder skatten. Gör man en samlad bedömning av regeringens politik ser man att sysselsättningen och tillväxten kan öka och arbetslösheten minska.

Herr talman! Det är intressant att höra regeringens alla idéer och tankar som ännu inte har blivit verklighet. Man kan säga att det är förhoppningar.

Det är också intressant att höra regeringen säga att man har en aktiv näringspolitik när man i själva verket höjer skatterna på företag och arbete med 40 gånger mer än vad man lägger på insatser i den där aktiva näringspolitiken.

I jämförelse med andra länder har Sverige generellt sett höga skatter på arbete och höga arbetsgivaravgifter. Vi har dessutom höga löner, höga ingångslöner och få låglönejobb. Jag och många forskare är överens om att det påverkar storleken på arbetslösheten i Sverige.

Sammantaget är det dyrt att anställa och dyrt att köpa tjänster, och därför minskar efterfrågan. Det är efterfrågan som styr hur många jobb det blir i Sverige, inte hur många miljarder regeringen satsar hit och dit. Det är bra att man vill bygga järnväg och bostäder. Det kommer säkert att skapa fler jobb. Men det räcker inte.

Alliansregeringen införde RUT och ROT, sänkte kostnaderna för att anställa och sänkte restaurangmomsen. Det gjorde man för att höja den inhemska efterfrågan, vilket jag tror är jätteviktigt för att få fram fler jobb. Framför allt behöver vi fler enkla jobb eftersom många av dem som kommer till Sverige inte har möjlighet att ta de mer kvalificerade jobben.

Det är intressant att höra hur vi ser på framtiden och hur vi bedömer verkligheten. Om regeringen inte tror på sänkt skatt för arbete och klagar på att alliansregeringen sänkte skatterna alldeles för mycket - alliansregeringen verkar ha gjort Sverige en fruktansvärd otjänst genom att sänka skatterna - förvånar det mig mycket att man behåller till exempel det dubbla jobbskatteavdraget för äldre. Min interpellation handlade just om äldre.

Varför höjer ni inte arbetsgivaravgiften till samma avgift som för alla andra? Om ni tror att högre avgifter och skatt på jobb ger fler jobb, varför inte ta i ordentligt? Ni talar med kluven tunga.

I själva verket är det så att ni behöver skattepengarna till den största utgiftsposten i regeringens budget, sjukskrivningarna. Pengarna går inte till skola och en aktiv näringspolitik. Ni måste leta upp pengarna någonstans, och ni hittar dem genom att höja skatterna lite här och där.

Ni vågar inte stå för den politik ni talar så mycket om, för då skulle ni ha hamnat i en kris, inte blivit valda och aldrig kommit i regeringsställning över huvud taget.

Allt färre kommer att försörja allt fler. Det är en stor utmaning. Hur vi ska klara samhällsutvecklingen kan vi alla fundera över. Sverige står inför enorma utmaningar. Vi tror att sänkta kostnader är en stimulans som ger möjligheter.

Det är intressant att höra finansministern klaga på de sänkta skatterna utan att göra särskilt mycket åt dem mer än i tal.

Herr talman! Jag blir lite förbryllad. Jag vet inte om Katarina Brännström är mest kritisk till att jag höjer skatten eller till att jag inte höjer skatten mer. Jag uppfattar interpellationen som att Katarina Brännström inte uppskattar att vi höjer skatten, men nu i debatten låter det som att Katarina Brännström tycker att det är fel att vi inte höjer skatten mer.

Det är aldrig roligt att höja skatten, men ska vi ta ansvar för de offentliga finanserna och samtidigt genomföra nödvändiga reformer kan det ibland vara nödvändigt att höja skatten.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet tog över regeringsmakten i ett läge då Sverige hade 400 000 arbetslösa, skolresultat som föll snabbare än i något annat jämförbart land och stora underskott i de offentliga finanserna - så stora att svenska folket lånade 10 miljoner i timmen.

Vad gör man i ett sådant läge? Jo, det handlar om att bedriva en väl avvägd finanspolitik så att vi kopplar ett fast grepp om de offentliga finanserna och inte slarvar utan steg för steg betar av de underskott som vi ärvde. Detta gör regeringen nu.

För att kunna bryta utvecklingen i skolan och genomföra en politik så att ungdomar får möjlighet att gå ut sin gymnasieutbildning och jobba i stället för att som i dag gå långtidsarbetslösa behöver vi öka skatteintäkterna. Därför föreslår vi en del skattehöjningar. Det är självklart inget vi gör lättvindigt, men det är nödvändigt eftersom vi behöver genomföra reformer samtidigt som vi har stora hål i de offentliga finanserna.

På Katarina Brännström lät det som att vi inte har några konkreta förslag utan bara en lista. Men det finns en rad konkreta förslag i den vårändringsbudget vi nyss lade fram.

Innovationsrådet är ingen idé utan ett konkret råd som arbetar redan nu. Exportstödet som riksdagen kommer att besluta om blir verklighet i höst. Även järnvägsunderhållet kommer att bli verklighet i höst. Stadsmiljöavtal blir verklighet. Klimatinvesteringsprogram mellan kommuner, privata företag och staten kommer att bli verklighet. 6 500 nya utbildningsplatser blir verklighet redan i år och kommer att öka till över 20 000 under mandatperioden. Därutöver kommer vi att höja bostadstillägget för pensionärer.

Det finns alltså en rad konkreta åtgärder i regeringens budget, men för att i detta läge kunna finansiera dessa satsningar måste vi öka skatteintäkterna. Vill vi ta ansvar för de offentliga finanserna måste vi jobba så.

Herr talman! Av det finansministern säger kan vi dra slutsatsen att det kommer fler höjda skatter. Det var ett besked så gott som något.

Det finns en skiljelinje. Regeringen höjer skatten på arbete för att genomföra reformer som inte gynnar arbete. Vi tog i stället ansvar för Sverige genom att stimulera till fler jobb och försöka höja efterfrågan. Här kommer det alltid att stå en strid oss emellan.

Låt mig rätta finansministern. Jag stör mig lite på att hon säger att alliansregeringen tillsammans med Sverigedemokraterna sänkte regeringens budget. Då vet finansministern inte hur det går till i kammaren. Sverigedemokraterna röstade oväntat på vår budget. Vi gjorde precis som vi alltid har gjort; vi gjorde inget annorlunda. Skyll inte detta på Alliansen! Det är ohederligt.

I övrigt tackar jag för debatten. Jag tror att vi kommer att mötas igen efter denna första gång. Det är ju på skatteområdet, kring kostnader för arbete och företag, som den framtida striden kommer att stå.

Självklart är ökade investeringar bra. Alliansen gjorde historiska satsningar på järnvägen. Det har dock glömts bort eftersom man nu talar om andra saker. Men kom ihåg att de största utgifterna i den nya regeringens budget inte går till investeringar utan till sjukförsäkring, a-kassa och andra bidrag.

Vi har olika syn på framtidens utmaningar, men jag tackar för debatten. Vi lär ses igen.

Herr talman! Katarina Brännström säger att det är ohederligt att säga att de borgerliga partierna tillsammans med Sverigedemokraterna stoppade budgeten. Det är helt korrekt att det var oväntat att Sverigedemokraterna röstade på Alliansens budget.

Det är dock exakt samma formulering som alliansföreträdare använde de gånger som Sverigedemokraterna röstade på Socialdemokraternas förslag under förra mandatperioden. Det är alltså exakt samma språkbruk som dina partivänner har använt, Katarina Brännström. Tycker du att jag är ohederlig ska du kanske börja med att städa upp i ditt eget parti.

Vad gäller möjligheten att få fler människor i arbete är det viktigt att regeringen satsar och investerar. Det är precis det regeringen gör.

Givet det läge vi har i de offentliga finanserna behöver vi finansiera våra reformer. Jag önskar naturligtvis att vi hade tagit över statsfinanser i ett helt annat skick och att det hade funnits möjligheter att, som man normalt sett gör, finansiera reformer via ett framväxande reformutrymme.

Nu måste det reformutrymme som naturligt växer fram när ekonomin växer användas till att beta av de underskott som alliansregeringen lämnade efter sig. Då behöver vi i det här läget höja skatterna för att kunna genomföra reformer. Det är ingenting man gör lättvindigt. Om man vill ta ansvar för Sveriges framtid kan det dock ibland vara nödvändigt, och så är läget just nu.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Olof Lavesson har frågat utrikesminister Margot Wallström om när Sverige avser att underteckna Europarådets konvention mot handel med mänskliga organ.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Konventionen mot handel med mänskliga organ är angelägen, och Sverige ställer sig bakom dess syften. Konventionen har tillkommit för att skapa skyddslagstiftning för främst de människor som på grund av ekonomisk utsatthet eller fattigdom ser möjligheten att donera organ mot ekonomisk ersättning. Så länge det råder brist på organ för donationer finns dessvärre en marknad för denna typ av handel.

Den 1 oktober redovisar Utredningen om donations- och transplantationsfrågor sitt uppdrag till Socialdepartementet. Utredningen har haft i uppdrag att ta fram förslag som ska öka antalet donatorer och tillgängliga organ.

Områden som utredningen särskilt ska belysa är hur informationen till allmänheten kan förbättras när det gäller hur människor kan göra sin vilja att donera organ känd, vilket kunskapsstöd vårdgivarna behöver i fråga om organisation och arbetssätt samt förfarandena för ersättning till levande donatorer.

Flera av de handlingar som enligt konventionen ska göras straffbara är redan kriminaliserade i Sverige. Dock finns vissa bestämmelser i konventionen som i nuläget inte omfattas av svensk straffrätt, och det kommer att krävas ett relativt omfattande beredningsarbete innan det är möjligt att ta ställning till frågan om ett svenskt tillträde till konventionen.

Frågan bereds för närvarande i Socialdepartementet, och jag kan därför ännu inte redogöra för om eller när ett undertecknande kan ske.

Herr talman! Häromåret släpptes boken Organ till salu, skriven av Susanne Lundin, som till vardags är professor i etnologi vid Lunds universitet. Det är en skrämmande berättelse om och insyn i den illegala handeln med mänskliga organ.

Lundin tar oss med på en resa genom Moldavien, Filippinerna, Sydafrika och Israel. Hon skriver om den desperata jakten på de organ, de reservdelar, som kan hjälpa när ingen annan hjälp finns att få.

Hon skriver om hur människor med pengar, kanske inte av ondska men av uppgivenhet och i ren desperation, vänder sig till mer och mer oseriösa aktörer eftersom vården på hemmaplan inte kan erbjuda den hjälp som behövs när efterfrågan på organ är mycket större än tillgången och donationsviljan.

Det är också en berättelse om den desperation som finns i andra ändan av kedjan, där mat på bordet eller hoppet om ett bättre liv blir viktigare än den egna njuren men också om hur hoppet släcks och hur löften om pengar och rikedom visar sig vara tomma. Man blir inte bara lurad på sin ersättning utan även på sin hälsa. Bristfälliga operationer sker i lönndom, med sjukdom, fattigdom och utanförskap som följd.

Herr talman! Handeln med mänskliga organ är illegal över nästan hela världen men är trots detta ett stort problem i många utvecklingsländer. Det är i dag svårt att säga hur omfattande handeln är.

Troligen finns det ett stort mörkertal. Det handlar om människor som lever i utsatthet och fattigdom och som säljer sina inre organ mot ekonomisk ersättning. Det kan också vara mellanhänder som gör ekonomisk vinning på handel med organ från avrättade personer. Det finns även fall där människor mördats i jakten på organ, som sedan förmedlas till välbeställda mottagare.

Nyligen undertecknade ett flertal länder Europarådets konvention mot handel med mänskliga organ. Detta är den första internationella konventionen i sitt slag. Konventionen, som fokuserar på olovligt borttagande och handel med mänskliga organ, antogs av Europarådets ministerkommitté i juli 2014 och öppnades för undertecknande den 25 mars i år.

I den förklarande texten till konventionen konstateras att förekomsten av en världsomspännande olaglig handel med mänskliga organ för transplantation är ett välkänt faktum och att denna handel innebär en klar fara för både individen och folkhälsan och strider mot mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Det är en skymf mot själva begreppet mänsklig värdighet och personlig frihet.

Konventionen uppmanar anslutna stater att lagstifta mot organtransplantationer där givaren inte frivilligt har gett sitt samtycke eller när donatorn eller tredje part får ekonomisk vinning av transplantationen.

Till dags dato har konventionen undertecknats av Albanien, Österrike, Belgien, Tjeckien, Grekland, Italien, Luxemburg, Norge, Moldavien, Polen, Portugal, Spanien, Turkiet och Storbritannien - dock inte av Sverige.

I sitt svar här i dag, som jag för övrigt vill tacka för, anger statsrådet att det finns delar av konventionen som i dag inte omfattas av svensk straffrätt. Han går dock inte närmare in på vilka dessa delar är. Så kan det givetvis vara, och vilka delar detta är får han gärna redogöra för. Det vore intressant att höra. Men jag blir bekymrad när statsrådet uttrycker tveksamhet om ett undertecknande någonsin kommer att ske.

Frågan jag ställde i min interpellation var när Sverige avser att underteckna konventionen. Men efter att ha hört statsrådets svar i kammaren får frågan i stället bli: Tänker Sverige över huvud taget underteckna konventionen?

Herr talman! Jag tackar för interpellationen. Det är ett mycket angeläget område som Olof Lavesson belyser.

Vi vet att det, precis som interpellanten är inne på, förmodligen finns ett stort mörkertal som ska läggas till de fakta som är kända om den illegala organhandeln.

Det är viktigt att understryka det jag tar upp i interpellationssvaret, nämligen att Sverige har ställt sig bakom syftet med konventionen. Det är inte det som frågan gäller, utan den gäller de delar där det kan behövas ny lagstiftning i Sverige.

Vad jag förstår behövs ett omfattande analysarbete för att kunna se hur konventionen bäst kan passa in i den svenska lagstiftningen och hur vår lagstiftning kan passa ihop med konventionen.

Man kan tycka att detta är byråkratiskt och att Sverige borde kunna skriva under den här typen av konventioner mer lättvindigt när man nu ändå delar synen på syftet.

Det är dock viktigt att se att när Sverige undertecknar den typ av internationella överenskommelser som detta faktiskt är ska det betyda något i praktiken. Det är därför vi nu gör detta gedigna analysarbete, för att se över vilka delar vi eventuellt behöver komplettera i den svenska lagstiftningen.

Jag vill inte säga vare sig om eller när ett undertecknande kan ske, för jag tycker att man ska ha respekt för analysarbetet. Men det borde inte råda några som helst tvivel om att vi i sak är helt överens med Olof Lavesson.

Herr talman! Jag uppskattar statsrådets engagemang i frågan, men jag blir ändå tveksam över svaret och över hur det utvecklas. Det blir jag med tanke på att Sverige inte bara har stått bakom syftet med konventionen utan också är ett av de länder som har drivit på och varit med och förhandlat fram den. Sverige borde därför vara medvetet om vilka problem som kan uppstå när det gäller den nationella lagstiftningen.

De länder som undertecknar konventionen förbinder sig att vidta åtgärder som kriminaliserar olagliga transplantationer, särskilt om de genomförs utan givarens frivilliga samtycke och uttryckliga vilja.

Det finns också tydliga sanktionsmöjligheter om man bryter mot konventionen. Den öppnar upp nya möjligheter för internationellt samarbete och bidrar förhoppningsvis till att vi får ett mer harmoniserat regelverk.

Jag undrar vad som är försvaret för eller förklaringen till att Sverige inte redan har satt igång ett arbete där det finns en tydlig tidsplan för när man skulle kunna underteckna konventionen. Jag tycker att statsrådet borde kunna svara på frågan hur en sådan tidsplan kan se ut.

Jag vet att ansvaret för det här arbetet, och därmed också arbetet med konventionen, har flyttats till ett annat departement och att det i dag är Socialdepartementet som har ansvaret för denna typ av frågor. Statsrådet har i sitt svar hänvisat till Utredningen om donations- och transplantationsfrågor, men den utredningen svarar ju inte på de frågeställningar som omfattas av Europarådets konvention.

Som statsrådet nämnde rör konventionen frågor som information till allmänheten, vårdgivarnas arbetssätt och donationsfrämjande insatser i vården. Sedan finns det ett tilläggsdirektiv om hur en eventuell ersättning skulle kunna se ut.

Men det vi talar om här är en ganska utbredd illegal handel med mänskliga organ där människor i utvecklingsländer far illa och i värsta fall dör i en hänsynslös jakt på deras inre kroppsdelar.

Statsrådet hänvisar till att vi i stor utsträckning redan har lagstiftning på plats i Sverige och att vi redan har en kriminalisering. Men så är det inte överallt, och det vet Gabriel Wikström lika väl som jag. Som alla andra internationella konventioner vilar legitimiteten på att så många länder som möjligt är med och undertecknar dem. Om länder som Sverige, som dessutom har förhandlat fram konventionen, inte tycker att ett undertecknande har högsta prioritet får det givetvis återverkningar. Jag tycker att Sverige har ett ansvar i detta.

Jag har full förståelse för att det finns punkter som inte stämmer överens med svensk straffrätt. Gabriel Wikström hänvisar till ett omfattande beredningsarbete.

Min fråga blir vilka initiativ statsrådet har tagit för att få igång beredningsarbetet och få det avslutat och vilka initiativ han tänker ta framöver för att få nödvändig lagstiftning på plats.

Herr talman! Jag ska börja med det Olof Lavesson själv var inne på i ett tidigare inlägg. När det gäller den illegala handeln med mänskliga organ är det viktigt att se att vi naturligtvis kan komma åt en del av detta med en lagstiftning som också innebär konsekvenser för dem som utövar den här handeln. Men en annan del av detta - som kanske är en av de viktigaste - är att tillgången till organ på laglig väg måste öka. Fler människor måste ställa upp och vara beredda att donera sina organ. Kunskapen måste öka om att den möjligheten finns men också att det är ett slags skyldighet när man lever i ett samhälle som vårt.

Därför hänvisar jag i mitt svar till den utredning som nu är på gång. Jag tror att det är viktigt att Sverige också på det här området kan gå före och visa hur vi med hjälp av bättre information och bättre metoder kan få fler människor att ställa upp och vilja donera sina organ. Det kan inte bara hjälpa hälso- och sjukvården i Sverige och hjälpa alla de patienter som är i behov av en organtransplantation, utan det kan också fungera som ett föredöme för andra länder i deras arbete med att förmå sina befolkningar att donera organ.

När det gäller själva huvudfrågan, som debatten i dag handlar om, är det som jag har anfört tidigare. Regeringen har ingen annan åsikt än att det är ett gott syfte med konventionen. Men det är samtidigt viktigt, som jag påpekade tidigare, att vi, när vi skriver under den här typen av konventioner, gör ett gediget analysarbete för att se hur de stämmer överens med svensk lagstiftning. Det handlar om straffrätten, men det handlar också om att det inte ska bli negativa konsekvenser för den svenska hälso- och sjukvården, att det inte ska innebära att man sätter käppar i hjulet för det nödvändiga arbete med organtransplantationer som sker i Sverige.

En fråga som var uppe under arbetet med konventionen var till exempel hur man ser på samtycke, om det i väldigt sällsynta fall ska finnas möjlighet till undantag, till exempel när man ska göra vissa former av ingrepp på underåriga eller beslutsoförmögna. Vi har en bra reglering av detta i Sverige i dag. Men det kan vara en reglering som inte helt överensstämmer med regleringen i andra länder, exempelvis Tyskland, och då riskerar vi att få en debatt om Sverige följer en konvention, om vi skriver under den i förtid utan att ha gjort detta mycket noggranna analysarbete. Det är ett exempel på en fälla som vi inte vill hamna i från svensk sida.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! När det gäller frågor som samtyckesfrågan finns det paragrafer i konventionen som säger att man ska ta hänsyn till nationell lagstiftning, som kan skilja sig åt mellan länder i just den här typen av frågor. Det kan också gälla en avliden person som inte uttryckligen har lämnat sitt samtycke innan personen har avlidit.

Statsrådet pratade om vilka skyldigheter man har. För mig är en sådan skyldighet att göra vad man kan för att genomföra de konventioner där man själv har tagit initiativ, själv har varit drivande och själv har ställt krav på andra länder. Sedan det här arbetet initierades har vi förvisso bytt regering. Men jag uppfattar inte att detta är en fråga som är vare sig parti- eller blockskiljande utan att det finns ett brett engagemang, och det är jag glad för.

Även om man tittar på den nationella lagstiftningen och den pågående utredningen bör man även titta utanför landets gränser. Det viktiga här handlar också om att skapa grund för internationellt samarbete och att man får harmoniserade regelverk på plats. Jag tror att det är en förutsättning för att man ska kunna angripa det verkliga problemet.

Jag väljer att tolka statsrådets svar som positivt. Jag kommer att fortsätta att följa frågan och hoppas att vi inom någorlunda överskådlig tid får en lagstiftning på plats och att vi kommer att underteckna konventionen.

Herr talman! Jag tackar än en gång Olof Lavesson för att han lyfter upp den här viktiga frågan. Jag tackar också för den positiva tolkningen av de svar som jag har gett här i kammaren.

Jag vill igen understryka att det handlar om att vi ser positivt på intentionen bakom konventionen men behöver göra ett närmare analysarbete för att ett eventuellt undertecknande av konventionen också ska innebära en praktisk förbättring för alla de människor som i dag lider av den illegala organhandeln. I den frågan uppfattar jag att jag och Olof Lavesson är helt överens.

Jag ser fram emot ett fortsatt gott samarbete och en god diskussion tillsammans med Olof Lavesson och hoppas också att beredningsarbetet ska gå smidigt och fort.

Överläggningen var härmed avslutad.