Arbetsplenum - 2013-06-18

Herr talman! KU lämnar med dagens debatt över ett betänkande med 20 olika granskningsutredningar på sammanlagt nästan 1 000 sidor. I de flesta av ärendena är vi överens, men det finns en handfull reservationer. Debatten i dag kommer att gå till så att vi startar med en allmän och övergripande diskussion. Därefter går vi in på de enskilda ärendena, framför allt dem där vi inte är överens om hur man ska se på ministerns agerande eller vad som har hänt och vilken ordning som ska gälla. Många här i riksdagen har haft mindre att göra än vanligt de senaste åren. Det ringa antalet propositioner och betänkanden har lett till att utskottsmöten har fått ställas in. För KU har det tvärtom varit ett ovanligt arbetsamt år. Alldeles särskilt gäller det KU:s kansli som vi har frestat på hårt. Jag vill passa på att tacka kansliet för ett utomordentligt arbete under det gångna året. Framför allt är det granskningen av regeringen som lett till extra möten, utfrågningar och pappersarbete. Det är inte så att vi haft ovanligt många ärenden, men ett av ärendena har varit extra besvärligt. Det handlar om den så kallade Saudiaffären. Det är ett av de största granskningsärenden som KU har genomfört. Vi har gått igenom stora mängder papper från både regeringen och berörda myndigheter. Vi har ställt mängder av frågor och fått en hel del svar. Vi har haft utfrågningar av elva personer. Det har dessutom varit extra besvärligt eftersom mycket av materialet varit sekretessbelagt. Jag ska ta upp en del principiella frågor som dykt upp under årets granskning. Min åsikt är att en stor del av KU:s legitimitet när det gäller granskningen ligger i just offentligheten. Ingen annan granskning sker så öppet och offentligt som KU:s. Vem som helst kan begära att få ta del av våra utredningar, vilka frågor vi ställt och vilka svar vi fått, till och med innan utredningarna är färdiga. I några fall måste vi hantera sekretesskyddade uppgifter. Saudiaffären är dessutom en fråga där allmänhetens intresse, och rättmätiga krav, på att faktiskt få reda på vad som hänt är stort. Det är en historia som redan varit ute i medierna under lång tid, och många undrar över det de fått höra. Det ställer i sin tur stora krav på oss. KU måste göra en granskning där vi verkligen går igenom de centrala frågorna. Man ska inte efteråt kunna säga att vi slarvade eller valde bort det viktigaste. Granskningen måste vara tuff och på riktigt, men vi kan inte berätta allt. Det är den konfliktsituation vi befunnit oss i. Det har lett till en hel del konflikter mellan utskottet och Regeringskansliet men också till en del konflikter inom KU när inte alla varit överens om tagen. I den nya regeringsformen, vår mest centrala grundlag som beslutades av riksdagen så sent som 2011, har lagen ändrats så att KU ännu tydligare än tidigare har rätt att få del av alla handlingar som finns i Regeringskansliet och vid myndigheterna. Vi har trots detta stött på ett betydande motstånd från regeringshåll när vi begärt att få fram handlingar och underlag när Saudiaffären varit uppe i förhandlingar mellan partierna i statsministerns kansli. Det är tydligt att just här pågick centrala förhandlingar vid flera tillfällen. Vi återkommer därför i höstgranskningen till frågan hur man ska se på det så kallade Samordningskansliet. Vi har haft långa förhandlingar och diskussioner mellan utskottet och Regeringskansliet om vad som kan offentliggöras från utfrågningarna och annat material. Det är ingen lätt sak att säga vad som ska rymmas inom sekretesslagstiftningen. Ibland är det självklart och ibland mycket svårt eller tveksamt. Det är klart att Regeringskansliet har den största kompetensen på området. Regeringen har i några fall i Saudiärendet exempelvis hävdat något som kan kallas pinsamhetssekretess. Om det blir offentligt och andra länder får reda på att svenska myndigheter och Regeringskansliet hanterar frågor där de länderna är inblandade på ett slarvigt och nonchalant sätt kan det bli så pinsamt att det måste hemlighållas. I Saudiaffären har det alldeles uppenbart varit en hel del pinsamheter. Jag tycker dock att den svenska regeringen i större utsträckning måste inse att allmänhetens rätt att få reda på vad som hänt i en viktig fråga som Saudiaffären är central och avgörande för förtroendet för regeringen liksom tilltron till riksdagens granskningsarbete. Alltför mycket sekretess skadar förtroendet. En annan attityd är därför välkommen. Som vanligt har det uppstått en debatt om att KU är politiserat. Det kan jag bekräfta. Vi som sitter i utskottet är alla politiker och riksdagsledamöter. Vi är valda för att vi är med i något parti. Det betyder att vi inte alltid är överens. Men det betyder inte att den granskning som görs är meningslös. Jag vet att det finns en hel del, till och med journalister, som inte orkar höra mer när det visar sig att det finns olika uppfattningar. Men det får man faktiskt lära sig att stå ut med. Meningen och legitimiteten med KU och dess granskning finns i tre fundament som utvecklats under åren - offentligheten, minoritetsskyddet och kanslipersonalens professionalism. Offentligheten i utredningarna är central. Jag har under året arbetat för att ytterligare stärka öppenheten under själva granskningen. Det har varit svårt men extra viktigt i ett ärende som Saudiaffären. Minoritetsskyddet i KU har under åren utvecklats till en tradition som bjuder att den som vill ha en granskning får det. Vilken riksdagsledamot som helst kan begära att KU ska granska en minister. Den i utskottet som vill ställa en fråga till ett departement eller en minister i något av våra granskningsärenden får göra det. Minoriteten har stora möjligheter att få genomföra ett seriöst arbete med hjälp av kansliets personal och kan också få till en offentlig utfrågning. Ett tredje fundament handlar om att det är kansliets personal som skriver utredningarnas grundtexter, inte vi ledamöter. Skulle vi börja ta över och själva beskriva rättsläget och formulera verklighetsbeskrivningen hamnar vi snart i en ohållbar situation där det med rätta går att ifrågasätta värdet av våra granskningar. Därför vill jag se årets försök till ingrepp från Moderaterna i Saudiärendets grundtexter som ett olyckligt felsteg och ett undantag som förhoppningsvis inte kommer att upprepas. Förtroendet för kanslipersonalens professionalism och integritet är avgörande för en bra granskning. Slutsatserna eller ställningstagandena är naturligtvis också viktiga. KU:s slutsatser i den särskilda granskningen har under åren ofta haft betydelse för utvecklingen av Regeringskansliets arbete. Insikten om att det nästa gång kan vara mitt parti som sitter i regeringen och ska granskas leder till att vi försöker se lite längre än näsan räcker, även om det kan vara nog så svårt ibland. Allra svårast är det förstås att granska den egna regeringen, att granska sina egna partivänner. Det har regeringspartiernas ledamöter visat prov på även i år, liksom socialdemokratiska ledamöter gjort tidigare. I år är det Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och Sten Tolgfors som får den tyngsta kritiken från utskottet. Det är en tuff kritik, men den är berättigad. Statsministern har ansvaret för hur man organiserar arbetet med att lämna ut handlingar i enlighet med tryckfrihetsförordningen. Det system man infört för denna hantering i hela Regeringskansliet uppfyller inte de krav som lagen uppställer. Det är entydigt så att en rejäl förändring krävs. Utskottet väljer att tro på Tolgfors och Reinfeldt när de säger att de inte ålagt FOI att bilda ett bulvanbolag när det gäller Saudiaffären. Det betyder i sin tur att försvarsministern inte har styrt sina myndigheter på ett så aktivt sätt som regeringsformen bjuder. En regering ska inte överlämna känsliga utrikespolitiska frågor till en myndighet utan att ens informera sig om hur problemet ska lösas. Effekten av denna underlåtenhet att styra har skadat Sveriges internationella relationer. Annie Lööf har som näringsminister lämnat felaktiga uppgifter till konstitutionsutskottet och dessutom brutit mot 1 kap. 9 § regeringsformen om opartiskhet och saklighet. Det är i dessa tre fall fråga om allvarliga missgrepp och ovanligt tydliga fel som KU måste reagera mot.

Herr talman! Årets granskning har karakteriserats av framför allt bedömningar av statsrådens tjänsteutövning och styrning av den offentliga förvaltningen. Avgörande är föreskriften i regeringsformen som säger att "under regeringen lyder Justitiekanslern och andra statliga förvaltningsmyndigheter". Det är på så sätt som regeringen styr riket, i enlighet med regeringsformen. Redan i det första ärendet i detta betänkande, "Regeringens arbete för att nå klimatmålen med hjälp av infrastrukturplanering", konstaterar utskottet enigt att vi inte riktar någon kritik men att "det är regeringen som styr riket, i vilket ingår en skyldighet att leda förvaltningen, och regeringen är inför riksdagen ansvarig för hur målkonflikter hanteras vid genomförandet av riksdagens beslut". Grundlagarna är inte alltid entydiga, men vår granskning syftar till att verka vägledande. Ett sådant förhållande gäller när utrikesministern och UD har agerat i samband med Kronofogdemyndighetens ärende om verkställighetsåtgärder mot utländsk - läs: rysk - egendom i Sverige. Ingen myndighet, varken regeringen eller riksdagen, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet eller domstol ska avgöra ett ärende mot en enskild. Men regeringsformen säger att utrikesministern ska hållas underrättad när en fråga som är av stor betydelse för förhållandet till en annan stat eller en mellanfolklig organisation uppkommer hos en statlig myndighet. I det här fallet anmälde myndigheten sin avsikt att mot bakgrund av domar i svenska domstolar inleda åtgärder mot den ryska egendomen. UD och utrikesministern har i en serie utsagor visat myndigheten att man anser att detta skulle kunna skada Sveriges internationella folkrättsliga åtaganden. Utskottet stöder enigt indirekt myndighetens sätt att använda sig av kontakten med utrikesministern samt utrikesministerns sätt att lämna sina bedömningar med en viss marginal i en sakfråga som myndigheten och indirekt domstolar beslutar om. Detta ärende innebär alltså en knivig avvägning av regeringsformens föreskrifter, men det har varit möjligt att spåra skeendena. Tyvärr är förhållandena inte detsamma när det gäller en serie ärenden där frånvaro av styrning och frånvaro av offentliga handlingar har lett till svårigheter att spåra ansvarigheten. Vi möter och bedömer enigt problem med hur regeringen och Försvarsdepartementet "beredde besparingar inom Försvarsmaktens materielförsörjning". Det gäller en process i Regeringskansliet, framför allt Försvarsdepartementet, under 2008. En grupp politiker, statssekreterare och borgerliga parlamentariker tog fram besparingar inom försvarsmaterielområdet, bland annat genom att avbryta projekt. Man gav inga direktiv. Man höll myndigheterna på avstånd och visade rent av misstro. Man skapade ingen dokumentation av vilka handlingar man byggde på. Jag ska inte bedöma sakfrågan nu. Men hela konstitutionsutskottet anser att man på detta sätt inte kunde presentera förslag som höll. Man måste, menar konstitutionsutskottet, arbeta med myndigheternas sakkunskap. Dessa lyder under regeringen och kan och ska styras. Men detta uteblev i det här fallet. Det är ett mönster som återfinns. Detsamma gäller bristerna i dokumentationen. Hur ska då Riksrevisionen och riksdagen kunna granska regeringen? Att styra eller inte styra - det är frågan. I vår granskning av det militära samarbetet med Saudiarabien har vi inte hittat något som styrker att någon i regeringen eller Regeringskansliet varit delaktig i eller godkänt beslutet om SSTI:s bildande, finansiering eller tilltänkta roll. Men den så kallade Saudiaffären är så pass allvarlig att kritik måste riktas mot att regeringen inte hållit sig informerad och att styrningen därmed blivit bristfällig. I regeringens styrande funktion förutsätts det nämligen att regeringen följer myndigheternas verksamhet och agerar för att skaffa sig de nödvändiga upplysningarna även om myndighetens information är bristfällig eller uteblir. Vi konstaterar att dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors aldrig träffade generaldirektören för Totalförsvarets forskningsinstitut för att diskutera Saudiärendet, trots att det rörde känsliga och viktiga frågor som dessutom berörde samarbete med en annan stat. I stället för att noggrant följa ärendets utveckling sköt Försvarsdepartementet ifrån sig frågan och gav de inblandade myndigheterna i uppgift att lösa situationen. Det gällde särskilt under 2008. Utskottets granskning visar här att regeringens önskan att hålla sig ifrån ärendet lett till allvarliga brister. Det har i förlängningen genom förhållandena i beredningsprocesser och beslutsprocesser i myndigheter och Regeringskansliet skadat Sveriges internationella relationer. Vår grundlag är tydlig. Det är regeringen som styr landet, och dess myndigheter lyder under regeringen. Det är en uppgift som regeringen inte kan ta på sig bara när man så önskar. Den gäller 24 timmar om dygnet. Den som har makten och av riksdagen har fått mandatet att utgöra landets regering måste sköta denna sin maktutövning hela tiden. Det framkom inte minst 2005 i konstitutionsutskottets granskning av dåvarande regerings hantering av tsunamikatastrofen. Ett enigt utskott kritiserade då regeringen, inte för vad den gjorde, utan för vad den inte gjorde. Också i Saudiärendet finns en brist vad gäller att kunna spåra de handlingar som legat till grund för beslutsprocesser. Detta vetter emot tryckfrihetsförordningen, fundamentet för den fria debatten och granskningen av den offentliga verksamheten. Här konstaterar vi att Näringsdepartementet agerat fel när de på eget initiativ lämnat ut en handling till andra än dem som begärt ut handlingen. Det kan inte uteslutas att departementet agerade för att få ut sin version först, vilket missgynnade den journalist på Aftonbladet som ursprungligen hade begärt ut handlingen. Näringsminister Annie Lööf är ytterst ansvarig för hur hennes närmaste medarbetare har agerat i ärendet. Regeringens och statsministerns snabbhet med att bortförklara missförhållandena med krav på höjd säkerhet och ökade krav från allmänhet och medier håller inte, för samtidigt som man är väldigt snabb med att få ut information som man gärna vill ha ut har alltför få åtgärder vidtagits för att anpassa Regeringskansliets diariesystem till dagens moderna krav på att göra uppgifter tillgängliga elektroniskt. Vi kommer under hösten att följa detta för att se att det reformarbete som statsministern utlovat verkligen kommer till stånd. Herr talman! Vår insamling av material och våra utfrågningar visar på två tendenser i det styrsystem som regeringen Reinfeldt arbetar under. En tendens är att ibland inte styra och inte ta ansvar i enlighet med regeringsformen, ibland styra men utan den offentliga och opolitiska förvaltningen. Båda dessa förhållanden är konstitutionellt sett inte korrekta. Den andra tendensen är att bedriva en egen mediekommunikation på bekostnad av de principer som ligger i tryckfrihetsförordningens ord: "Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar." Herr talman! Jag yrkar på godkännande av utskottets anmälan.

Herr talman! Låt mig inleda med att å konstitutionsutskottets vägnar anmäla vårt nästan 1 000 sidor långa granskningsbetänkande i tre volymer. Det här är vår produkt. Det finns visserligen fyra reservationer från Alliansen, men vi tänker inte votera om dessa; vi tycker inte att det är riksdagens roll att överpröva den granskning som gjorts av KU. Herr talman! Enligt regeringsformen 13 kap. 1 § ska vi "granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning". Det här är sjunde året som jag är med. Vi har haft som våra utgångspunkter att försöka vara sakliga i vår granskning av regeringen, vara konstitutionellt stringenta och relevanta, värna KU:s integritet och göra en rättslig granskning som syftar till att utveckla regeringsarbetet och ge vägledning för framtiden, det vill säga att vara den goda revisorn. Jag vill likt utskottets ordförande Peter Eriksson rikta ett tack till kansliet för allt jobb och de 1 000 producerade sidorna. Kristina Svartz, Peder Nielsen och övriga har gjort ett fantastiskt jobb. Jag hoppas att ni får ett ordentligt sommarlov trots att många av er när vi andra är på badstranden ska börja dyka ned i Regeringskansliets olika protokoll för att se att den administrativa ordningen är god. Herr talman! Vi har haft 22 ärenden att titta på. Ett var så dåligt att vi lade det åt sidan, och ett blev bordlagt. Vi har alltså ägnat oss åt 20 granskningsärenden varav vi i princip är överens i 16 av dem. Egentligen kan man säga att det bara finns ett enda ärende där det finns oceaner av skillnader. Det är i Saudiärendet. Som hobbystatistiker tycker jag möjligen att det var lite spännande att se att nio av de 20 KU-anmälningarna som vi har behandlat kommer från Miljöpartiet. Herr talman! Vi försöker att göra en granskning, bygga upp en analys och dra väl grundade slutsatser. Om man tar styrkta fakta som vi har fått genom att ställa skriftliga frågor, samla in material och ibland även göra utfrågningar gör vi sedan en samlad bedömning som ska vara juridisk. Vi skickar viktiga signaler till Regeringskansliet. Ibland påtalar vi också brister i statsrådens tjänsteutövning. Vad vi inte vill göra är att använda ej styrkta påståenden, eftersom det leder till spekulationer som blir värdelösa för Regeringskansliets förbättringsarbete. Vi är överens om mycket. Men i dag ska vi som vanligt debattera det som vi inte är överens om. På ett mycket övergripande plan kan man säga att det är två saker som bekymrar mig. Det ena är att det finns flera spekulationer i vårt granskningsbetänkande. Jag tycker också att det är oproportionerlig kritik. Det är spekulationer av typen "mycket talar dock enligt utskottet för att". Jag tror inte att den typen av spekulationer är någonting som gagnar det framtida regeringsarbetet. När det gäller det andra har jag gått tillbaka 20 år i tiden och tittat på: Hur brukar KU uttala sig? Vi brukar säga "att det finns brist", "bristande", "bristen", "brister", "bristerna", "bristfälligt", "brustit", "fel", "felaktigt", "felet", "felen" och "missvisande". Ingen gång på 20 år har ordet "skada" funnits med. Vi har ändå tittat på ärenden som tsunamikatastrofen. Där blev tusentals människor strandsatta, många dog, och ännu fler blev skadade. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen gjorde nästan ingenting de första dagarna. Det slutade med "kritik", men det slutade inte med att "det har allvarligt skadat Sverige" eller något liknande. Samma sak gäller Bofors, Ebbe Carlsson och Telub. Alla de ärendena ledde till "kritik", men inte till ord som "att det har allvarligt skadat Sveriges internationella relationer". En kvantitativ genomgång av KU:s ställningstaganden ger en annan bild. Det är att vi har fått en ökning av antalet kritikärenden sedan Peter Eriksson blev ordförande. Från att tidigare har legat på tre, två, ett och fyra oavsett om det har varit en borgerlig regering eller en socialdemokratisk regering har vi de senaste tre åren legat på tio, nio och sju. Det är nästan en fördubbling av antalet ärenden med kritik fast den totala mängden ärenden gått ned. Herr talman! Jag tycker att vi ska vara rädda om konstitutionsutskottet och försöka göra ett omtag. Ska vi ha ett konstitutionsutskott ska vi vara rädda om det. Att chansa, använda omotiverade överord och att spekulera urholkar utskottets trovärdighet på sikt. Låt oss därför i nästa års vårgranskning återgå till KU:s uppdrag så som det är beskrivet i KU:s lilla gröna. Det är en bok som vi gemensamt har tagit fram. Där kan man läsa: Konstitutionsutskottets granskning ska vara rättslig. Det är en politisk uppgift att genom granskningen av regeringsarbetet från rättsliga utgångspunkter vårda legalitetsgrundsatsen.

Herr talman! Jag reagerade på några saker som Per Bill sade. En intressant sak var att han hade ägnat sig åt sin hobbystatistik. Han påstod att vi nu kritiserar i större utsträckning än vad som har varit fallet tidigare. Det kan hända att det stämmer. Man kan också tänka sig att det har viss betydelse att under den förra mandatperioden var det en borgerlig regeringsmajoritet. I dag har vi en minoritetsregering. Som jag sade i mitt anförande är det svårt för regeringspartierna att granska sina egna partivänner. Det är alldeles uppenbart för den som följer konstitutionsutskottets granskningsärenden. Det är lätt att hamna i en försvarsposition och att agera som försvarsadvokat i stället för som granskare eller den gode revisorn, som Per Bill gärna talar om. Det får man ha viss förståelse för. Men vi i oppositionen försöker göra en granskning på riktigt. Det har antagligen också en viss betydelse för resultaten att det nu är en minoritetsregering. Det har varit minoritetsregeringar tidigare. Jag har suttit i KU under 90-talet. Det var också då tuff kritik mot regeringen som satt i minoritet. Jag tror att KU:s majoritets ställningstaganden kanske blir något mer rimliga att se på när vi har minoritetsregeringar. Det är också skillnaden i politiska bedömningar, som inte helt går att komma ifrån, som har betydelse för hur man ska se på KU. Det är grundmaterialet och offentligheten som skapar legitimiteten i systemet snarare än våra egna slutsatser.

Herr talman! Jag har i mitt hobbystatistikarbete, som naturligtvis inte håller någon akademisk kvalitet, ändå gått tillbaka till 1998. Då hade man kritik i tre ärenden, året därpå tre, året därpå fyra och året därpå sju och därefter tre, fyra, tre, ett, tre, fyra, tre, tre och fyra. Sedan kommer din tid som ordförande med åtta, nio och den här gången sju. Det är möjligt att det är ett för litet material. Men här finns det i stort sett minoritetsregeringar hela tiden med undantag för fyra år under förra mandatperioden. Nog tycker jag ändå att jag har fog för mig att säga att det ser ut som att vi nästan haft en fördubbling av ärendena med kritik under de senaste tre åren. Då har vi ändå haft olika typer av minoritetsregeringar under 11 av dessa 15 år.

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att det blev en ökning från förra mandatperioden, när vi hade en majoritetsregering. Men frågan är, när det gäller ett sådant här litet material som Per Bill har tagit fram: Är det bra eller dåligt? Vad innebär förändringen? Som jag ser det måste envar göra den bedömningen själv. Journalister och allmänhet får titta själva, lyssna på diskussionen och se i materialet om man tycker att den kritik som vi har är rimlig. Det är inte vi som ska avgöra vad som är rätt och fel i detta, utan vi gör våra bedömningar, och i och med det får andra ta över.

Herr talman! Det är alldeles korrekt. Vi har också försökt visa på de ställen där vi tycker att kritiken bygger på spekulationer snarare än på fakta. Vi ska göra vårt bästa för att få ut en bild till såväl journalister som allmänhet om att det finns några fall där regeringen och enskilda statsråd får kritik på grund av brister. Men det finns också andra fall, där vi tycker att spekulation har bidragit till onödig kritik.

Herr talman! Per Bill och reservanterna, Alliansens partiföreträdare, menar att konstitutionsutskottet inte har utrett vilken påverkan på Sveriges förbindelser med andra länder som regeringens hantering av Saudihändelserna har haft. Låt oss gå till de recit som vi blev överens om. Jag kan referera till några punkter. Det finns till exempel en bedömning på s. 272 som har sin utgångspunkt i vad statsrådet Tolgfors säger till utskottet: Det saudiska missnöjet riskerar att orsaka utrikespolitisk skada som kunde drabba såväl pågående försäljningsförhandlingar som andra militära och civila handelsrelationer som Sverige har byggt upp under årtionden. Att man inom Regeringskansliet bedömde att risken för utrikespolitisk skada var allvarlig framgår också av det skriftliga material som överlämnats till utskottet. Förre krigsmaterielinspektören Andreas Ekman Duse säger på s. 282: Däremot var det helt klart att man från saudisk sida tillmätte den här affären mycket stor betydelse, och man gjorde kopplingar mellan den svenska attityden och den här affären i andra relationer mellan Sverige och Saudiarabien. Eftersom det var klart att den svenska relationen med Saudiarabien bedömdes som viktig handlade det givetvis om att inte agera i onödan på ett sådant sätt att man störde relationerna. Vi har menat att i anslutning till de föreskrifter i sekretesslagen som gör det möjligt att hemligstämpla material har det på det sättet framträtt förhållanden som visar att processen, särskilt under vissa perioder, har varit av det slag att det i sin förlängning har lett till skada för rikets internationella relationer.

Herr talman! Jag har bara läst Saudiärendet, så jag känner inte till detaljerna. Andreas Norlén kommer att debattera detta senare. Man kan ändå konstatera - framför allt om man lyssnade på partiledardebatten som vi hade i den här kammaren för ett par dagar sedan - att roten till allt det onda är det MOU som den socialdemokratiska regeringen skrev någon gång under det sista året den hade makten. Det var alldeles för långtgående, och det lovade Saudiarabien alldeles för mycket. Jag skulle vilja säga att det är roten till det onda. Sedan har det skett minst sagt konstiga saker på FOI. Detta skulle man kunna skriva en dålig agentroman om - pengar i plastpåsar och startande av misslyckade företag. Men det är inte någonting som regeringen vare sig har känt till eller på något sätt medverkat i. Det är till och med så - om jag läste rätt i handlingarna - att inte ens generaldirektören för FOI visste om att några personer startat ett bolag med konstiga syften.

Herr talman! Även under den fas som så småningom ledde fram till formella regeringsbeslut finns oklarheter. Vid våra utfrågningar av statsråd och statssekreterare fick vi inte fram vem eller vilka som läst eller tagit del av FOI:s förslag. Det berörde bland annat SSTI. Vi har också konstaterat att beredningsordningen hos Regeringskansliet och Totalförsvarets forskningsinstitut har varit ostyrd och närmast okontrollerad från regeringens och statsrådens sida. Här ligger förhållanden som i sin förlängning har lett till skada för rikets internationella relationer. Det är just detta att regeringen har försökt hålla denna fråga borta. Den gick inte in med en tydlig riktlinje för hur MOU:et skulle hanteras. Det gäller särskilt under åren 2007-2008. I verkligheten blev situationen den att Inspektionen för strategiska produkter förklarade att den kommer att motsätta sig ett genomförande på det sätt som Totalförsvarets forskningsinstitut hade föreställt sig. Här hade det varit önskvärt att regeringen hade gått in och varit den instans som tog i denna frågeställning och såg till att det inte blev den otydlighet, ovilja och misstänksamhet som skapades på den andra sidan. Det är detta som i sin förlängning har lett till skada för rikets internationella relationer.

Herr talman! Att regeringen har försökt hålla frågan borta är en spekulation, återigen. Det har inte visats, och vi har inte kunnat läsa det i några slutsatser. Det har skett en del konstigheter på FOI. Men vi tittade på bolaget SSTI och tog in årsredovisningarna. Företaget har haft ungefär 200 000 kronor i omsättning under tre år. Det är inte mycket bomber och granater man kan sälja för 200 000 kronor. Vi har haft en generaldirektör som säger att hon inte visste om att bolaget har funnits. Hur skulle försvarsministern, även om han hade ätit frukost, lunch och middag med generaldirektören varje dag, ha kunnat få reda på att bolaget SSTI fanns om generaldirektören själv inte visste om det?

Herr talman! Granskningen av årets anmälningar till konstitutionsutskottet är klar. Presskonferens hölls för två veckor sedan, och många medier toppade nyheterna med KU:s resultat. Det är förstås glädjande att granskningen anses viktig och intresserar många. I grunden handlar KU:s granskning om att utveckla svensk demokrati. I veckan som gick lärde jag mig ett nytt uttryck, lixmåttet. Det är ett mått på läsbarhetsindex där lägre tal betyder lättare text. Jan Björklund bedöms enligt detta mått vara den mest lättförstådde partiledaren. Jag funderade då på vad KU:s granskningsbetänkande kan ha för lixmått. KU-text är ofta krånglig och kanske lite torr. Det är som om det utvecklats ett KU-språk under åren. Varför har det blivit så? Går det att göra KU:s slutsatser mer lättillgängliga? Är det önskvärt? Många gånger lyckas medierna skapa uppmärksamhet kring KU:s slutsatser. De använder ofta starka ord. Påpekanden av utskottet kan bli tolkade som att KU rasar. En slutsats om att något har brustit blir till att ministern prickas. För den som lyssnar på debatten kan det vara bra att bli upplyst om att det är medierna som delar ut prickar, inte KU. KU:s roll är att i efterhand se om regeringen och dess företrädare fullgjort sina konstitutionella förpliktelser. Med förmånen att kunna vara efterklok kan KU också ta fasta på om det finns något att säga för att ge vägledning för framtiden. Att lixtalen för KU-betänkandena blir så höga kan nog ha sin förklaring i att KU måste vara precist. Jag gick tillbaka till de rapporteringar som skedde för ett år sedan i det som då kallades för Saudiaffären. Man kan där hitta formuleringar som inte är tillräckliga för KU:s syfte. Det kunde stå: svenskarna diskuterar ett upplägg. Men exakt vem av dem med svensk nationalitet som var med i diskussionerna är en fråga som KU behöver få ett svar på. Det skrivs i medierna att myndigheten gjorde något. För KU:s ställningstagande är det avgörande om det var några medarbetare vid myndigheten som hade gjort något eller om det var myndigheten. Fanns det mandat från regeringen, och vad bestod det av? Detta gör att KU-granskningens lixtal ökar, och det måste vi leva med för att utskottet ska kunna fullgöra sin uppgift, nämligen att inte bara väcka uppmärksamhet utan också kunna stå för noggranna slutsatser om hur statsråden har skött sin tjänsteutövning och hur handläggningen gått till i regeringsärendena. Även i år har vi fått en diskussion om huruvida KU klarar sin roll att hålla isär den konstitutionella granskningen och partiernas olika intressen och åsikter i sakfrågor. Jag läste protokollet från den förra riksdagsdebatten, och den diskussionen fördes även då. Är det rimligt att tro att politik inte letar sig in i KU-granskningen? Det går inte att komma ifrån att vi alla är politiker. Det är väl just detta att vi kommer med olika bakgrund och perspektiv som gör att vi ser på verkligheten med olika ögon. Men några saker har vi ändå att hålla oss till. Ställningstaganden bör baseras på vad vi kan belägga. Vi ska bedöma ärenden utifrån vad vi vet och inte vad vi tror. KU:s ledamöter måste vara noga med att de uttalanden som de gör ligger inom det område som lagen anger är KU:s uppgift. Påpekanden om vad regeringen ska och inte ska göra ska kunna hämta stöd i lagen. Under årets granskning har vi fått en hel del överskottsinformation, men om den information som framkommit inte är konstitutionellt relevant har KU ingen anledning att ha åsikter om detta. KU:s ledamöter måste hålla sinnet öppet och inte ta ställning innan processen är färdig. Anmälningarna utgår från att något kan vara fel och måste granskas. Inte sällan är anmälan en mediehändelse i sig själv. Då kan det vara mer medialt spännande att kunna bekräfta att fel verkligen begåtts, men att komma fram till att det inte finns något att anmärka på ur ett KU-perspektiv kan vara lika viktigt. Det kan ge lika mycket konstitutionell vägledning som ett påpekande att ett fel har begåtts. Det är faktiskt också en nyhet om KU kommer fram till att saker inte har varit så som många har trott. En hel del information i år har varit sekretessbelagd. Det handlar om utrikessekretess och försvarssekretess. KU har mycket långtgående befogenheter att begära in uppgifter, och det har vi använt oss av i Saudiärendet. Dokument på säkert totalt 1 000 sidor har begärts in, varav vissa hemliga. Tio personer har frågats ut i sluten utfrågning, varav två på skyddad telefonlinje för att möjliggöra utfrågningar med personer som befunnit sig utomlands. Vi har under granskningens gång gemensamt försökt att släppa på sekretessen för att vara så öppna som möjligt. Samtidigt återstår en del sekretessbelagt material, och i vissa fall spelar den informationen roll för våra ställningstaganden. I stora drag återspeglar dock betänkandet väl vad granskningen har fått fram. I år har det varit 22 anmälningar, varav 20 lett till granskningar. I de allra flesta ärendena finns det inget att anmärka mot regeringen. Det är vi överens om. I några fall har vi ansett det vara värt att ge en kommentar eller ett medskick. I två ärenden står KU samlat och kräver bättring av regeringens företrädare. Det handlar om kulturministern, som skrivit brev till Skånes landshövding, och om hanteringen av besparingar inom försvaret. Låt mig kort säga något om ärendet som gäller kulturministern. Det visar hur noga en minister måste vara när det gäller hur han eller hon kommunicerar. En minister ska förstås kunna vara en varm personlighet, men det går inte att bortse från att ministern alltid bär med sig sin statsrådsroll, med den makt det innebär, och därför måste tänka sig för i sina kontakter. Detta gäller inte minst med representanter i offentlig verksamhet. Det finns några reservationer i betänkandet. I vissa fall handlar det om skilda syner på vad KU ska uttala sig om eller på vilket sätt. Det gäller exempelvis i ärendet om Näringsdepartementet. Våra olika skrivningar handlar inte om vem som vill vara mest för öppenhet. Vi är alla överens om att offentlighets- och sekretesslagen måste följas. Vi ger inte heller olika kraftig kritik mot de fel som faktiskt begåtts. Det handlar i stället om att vi tycker att partier låter de rättesnören jag tidigare talat om få för mycket resår, det vill säga att vissa partier tänjer på eller går utanför ramarna för vad KU bör göra. Jag tänkte stanna med inledningen där. Debatten återkommer till de olika granskningsärendena. Enligt lagboken ska KU, minst en gång per år, meddela riksdagen vad utskottet har funnit värt att uppmärksamma vid sin granskning. Därmed anmäler jag årets KU-granskning till kammaren.

Herr talman! Det väckte viss uppmärksamhet när jag vid konstitutionsutskottets presskonferens efter justeringen av vårt granskningsbetänkande för fjorton dagar sedan kritiserade Socialdemokraterna i utskottet för att deras gruppledare, Björn von Sydow, inte deltog i beslutet i fråga om den nuvarande regeringens och Sten Tolgfors agerande i Saudiarabienärendet. Jag tycker att denna fråga är principiellt viktig och vill ta upp den här ytterligare. Frågan kom upp på konstitutionsutskottets sammanträde i förra veckan när ordföranden tog upp den kritik jag riktade mot Socialdemokraterna. Jag har stor respekt för Björn von Sydows erfarenhet och det sätt på vilket han aktivt deltagit i utskottets arbete vid ett tjugotal sammanträden och vid ett tiotal utfrågningar, de flesta hemliga av sekretesskäl, för att utreda om den nuvarande regeringen skött frågorna om vapenexport till Saudiarabien på ett acceptabelt sätt. Björn von Sydows erfarenhet som tidigare försvarsminister hade ett särskilt värde vid granskningen, som jag ser det, eftersom han väl känner till de förutsättningar som en försvarsminister och en regering har i sådana här situationer. Eftersom hans tid som försvarsminister ligger mer än tio år tillbaka i tiden var vi i utskottet vid granskningens påbörjande överens om att han inte var att betrakta som jävig i det här ärendet. Det som orsakat min reaktion är att Björn von Sydow var närvarande på justeringssammanträdet men att Socialdemokraterna vid justeringen av det här ärendet ersatte Björn von Sydow med en ersättare som inte tidigare deltagit i sammanträdet och inte till någon del deltagit i granskningen av detta ärende. Ytterligare en socialdemokratisk ledamot hade vid justeringssammanträdet en ersättare som inte hade deltagit i granskningen. Jag är väl medveten om att det enligt riksdagens regler är möjligt att som ordinarie ledamot i utskottet låta sig ersättas av en suppleant vid behandlingen av ett visst ärende i utskottet. Men jag anser att man bör fråga sig om det är lämpligt att göra det, speciellt när det gäller prövning av ansvarsfrågor. I detta fall handlar det om prövningen av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors ansvar för hanteringen av vapenexport till Saudiarabien. Som jag ser det framstår det för personer utanför riksdagen som märkligt att en ersättare som inte alls deltagit i en mycket omfattande granskning får fälla avgörandet när det gäller Sten Tolgfors ansvar. Visst, det är ett politiskt beslut och inte ett domstolsbeslut. I en domstol som prövar ansvarsfrågor måste de som beslutar ha deltagit i hela ärendets behandling. Annars blir domen ogiltig. Men även politiska beslut behöver, som jag ser det, tas på ett ansvarsfullt sätt. Jag tycker att det känns provocerande mot det statsråd som får kritik om beslutet tas av personer vilka inte till någon del deltagit i den mycket omfattande granskning som ligger till grund för beslutet, särskilt när den ordinarie ledamoten, som utfört granskningen, finns med på sammanträdet utan att delta i beslutet. Som sagt: Jag har stor respekt för Björn von Sydow, men jag anser att riksdagen bör tänka igenom om våra arbetsformer i ett ärende som det här är i överensstämmelse med vad folk förväntar sig av oss som riksdagsledamöter. Herr talman! Det fanns redan förra sommaren en mediebild av att dåvarande försvarsministern, Sten Tolgfors, var ansvarig för de missförhållanden inom FOI som då, genom läckor av hemliga handlingar, blev kända. När vår granskning nu visat att han inte varit inblandad i FOI:s interna arbetsmetoder, med bolagsbildning och hemlig finansiering, har han i stället genom KU:s majoritet fått ta ansvar för att han inte engagerat sig tillräckligt mycket i myndighetens arbete. Vår arbetsform där det ingått medieintervjuer efter varje hemlig utfrågning har, som jag uppfattat det, lett till att det gjorts tidiga uttalanden och mycket spekulationer som byggt på en granskningsmässigt och av sekretesskäl mycket ofullständig bild av vad som framkommit vid granskningen. KU ska värna meddelarfriheten, men uttalanden i ett tidigt skede av en granskning leder lätt till att det blir politiskt svårt att senare ändra sig när nya uppgifter kommer fram. Som jag ser det har det här bidragit till att tidigare försvarsministern Sten Tolgfors fått en orättvis kritik från utskottets majoritet. Utskottets majoritet har, som jag ser det, varit fångad i sin egen retorik. Är det inte fel på det ena sättet måste ministern ha gjort fel på ett annat sätt. Vi bör, som jag ser det, överväga om de arbetsformer vi använt i utskottet i samband med de hemliga utfrågningarna varit lämpliga och dra slutsatser av detta.

Herr talman! Jag tänkte säga några ord om utskottets arbetsmetodik. Vi är en demokrati. Vi är inte en meritokrati. Vi sitter här som ledamöter för att vi har fått ett politiskt förtroende. Men vi behöver tillgång till kvalificerad personal, och det har vi. De som arbetar på kansliet finns där uteslutande för att de verkligen har meriter. När det kommer in en granskningsanmälan och vi börjar arbeta är det ett slags växelverkan mellan kansliet och ledamöterna. Vi kommer överens om vilka frågor som ska ställas, vilka som kanske inte ska ställas och hur de ska bedömas. Under arbetets gång sammanställs en berättelse om det här, den så kallade reciten. Den växer fram utifrån det sätt som den föredragande har uppfattat ärendet på och ska naturligtvis spegla vad som har framkommit under granskningen på ett så korrekt sätt som möjligt. För att berättelsen ska vara väl avvägd och sammanhållen är det nästan en förutsättning att den har en och samma upphovsman och författare. Jag vill naturligtvis väldigt gärna se en berättelse som jag i alla delar känner igen och som jag i alla delar förstår och som på ett lättfattligt och logiskt sätt leder fram till det ställningstagande som jag själv tycker är lämpligt. Det är någonting som vore optimalt och möjligt om vi hade ett parti i riksdagen. Nu har vi inte det. Nu har vi åtta. Jag kan tänka mig att när den här berättelsen, reciten, utformas på kansliet kan säkert allihop av oss tycka att den i stort sett väl speglar vad som har framkommit under granskningen. Möjligtvis skulle företrädare för ett parti gärna vilja lyfta fram ett område. Företrädare för ett annat skulle kanske vilja lyfta fram ett annat område. Och någon skulle kanske vilja se saken klädd i en annorlunda språkdräkt. Men den här berättelsen ska också kunna läsas av folk som inte alls har varit med i det här. De ska kunna förstå den, och de ska kunna bedöma det här utifrån förhållandet mellan reciten och ställningstagandet. Då är det viktigt, när någon läser den här reciten, att begreppen används konsekvent. Det förutsätter nästan att man har en och samma författare. Jag tycker att de arbetsformer som vi har här är väldigt bra. Vi kan fullgöra vårt politiska uppdrag, och vi har tillgång till mycket kvalificerad personal. Därför, som jag ser det, är det synnerligen önskvärt att den här arbetsmetodiken får vara kvar och att den avvikelse vi såg i ett av årets ärenden var just ett undantag.

Herr talman! Denna dag i riksdagen är vikt för granskningsdebatten, det som fram till 1968 kallades för dechargedebatten, av franskans décharge, som betyder avlastning, om det är någon som tycker att det är avlastande den här dagen. Ordet decharge betyder i detta sammanhang beviljad ansvarsfrihet för fullgjort uppdrag och betecknar en av parlamentet beviljad ansvarsfrihet för regeringens medlemmar. Det är alltså den på detta sätt vunna ansvarsfriheten som benämns decharge. I denna betydelse förekommer ordet decharge i 1810 års riksdagsordning, § 76, där det står: "Allt hvad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt, bör anses hafva vunnit decharge i afseende på det granskade, och ingen ny, till ansvarighet förbindande, granskning af ny riksdag i samma mål vara tillåten". I den nu gällande regeringsformen 13 kap. 1 § föreskrivs att KU "ska granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning". KU:s lilla gröna, som det har refererats till tidigare, RFR14, Konstitutionella kontrollfunktioner , fungerar som en handbok för oss i denna granskning. På s. 11 nämns det att KU 1968 framhöll - och det har vi att följa sedan dess - att grundtanken är att granskningen ska vara administrativ och inte politiskt inriktad. Enligt grundlagspropositionen 1973:90, s. 415 är granskningen numera inriktad på en rättskontroll och administrativ praxis. Granskningen ska i första hand vara inriktad på att kontrollera om statsråden i sin tjänsteutövning och Regeringskansliet vid sin handläggning av regeringsärendena har följt gällande regler och vedertagen praxis. Vid underlåtenhet att handla prövas frågan om skyldighet att handla förelåg enligt regler och praxis. De bakgrundsregler som i första hand åsyftas när det gäller granskningen är procedur- och kompetensreglerna i regeringsformen och riksdagsordningen, det vill säga reglerna om lagrådsremiss, normgivningskompetens och propositionsavlämnande. Men det kan också vara fråga om materiella lagbestämmelser som regeringen tillämpar vid beslut i förvaltningsärenden, till exempel bestämmelser i utlänningslagen, plan- och bygglagen och sekretesslagen. Konstitutionsutskottet iakttar stor försiktighet med att uttala sig på ett sådant sätt att det blir fråga om en överprövning i sak av ett enskilt ärende. Normalt sett lägger sig KU inte i den materiella bedömning som regeringen har gjort. Vi prövar alltså inte om regeringen har gjort rätt, och vi kan inte, varken i förväg eller i efterhand, gå in och göra en politisk bedömning och anvisa en politisk väg. Herr talman! Det är givetvis verklighetsfrämmande att bortse från att konstitutionsutskottet är ett politiskt organ. Det är sammansatt av valda ledamöter som alla har ett politiskt uppdrag. Vi har som ledamöter politiska motiv för vårt handlande i riksdagen. Det måste man räkna med även när det gäller vår granskning. Att de ledamöter som tillhör ett regerande parti under granskningens gång kan sträva efter att tillföra ärendet uppgifter som talar till förmån för det statsråd som granskas är legitimt och fullt begripligt. Så har det varit under alla år som jag har haft inblick i KU:s arbete. Det har varit i två omgångar under den här mandatperioden och en tidigare. Partilojaliteten behöver inte vara något problem förrän vid själva bedömningen. När vi begär in material, när vi ställer frågor, när vi försöker få ett sådant material som också tar upp det som talar för ett statsråds oskuld, då är det legitimt. Men vid bedömningen finns det inget utrymme alls för partipolitiska avväganden. Enligt regeringsformen ankommer granskningen på utskottet. Det finns därför grund för att hävda att granskningen utförs av utskottets ledamöter och att deras roll som företrädare för sina partier i detta sammanhang inte utan vidare sammanfaller med vad en sådan roll i övrigt kan innebära. Det är inte förvånande om det även vid en konstitutionell granskning från rättsliga utgångspunkter, så som det ska vara, görs särskilda bedömningar - det sker ju också vid våra domstolar. Det kan vara lekmän som gör en annan bedömning än vad den juridiskt utbildade gör och tvärtom. Inte heller är det förvånande om sådana skiljaktigheter någon gång visar sig utfalla efter partilinjerna. Ju mindre entydigt ett rättsligt beslutsunderlag är, desto större blir utrymmet för den beslutandes eget omdöme. Detta, herr talman, är alltså gränserna för KU:s granskning. Det är viktigt för riksdagens egna ledamöter att veta om dessa gränser, för då slipper vi se anmälningar till KU som ligger utanför vårt kompetensområde. Vi tror att detta och regelverket i den lilla gröna har inneburit att antalet KU-anmälningar har minskat. Vi noterar att nära hälften kommer från ett enda parti som råkar ha ordförandeskapet i KU. Annars har det varit en stor minskning och genomgående en bättre kvalitet bland anmälningarna. Så till två saker som ska lyftas upp här och annat som får skjutas längre fram i debatten. I granskningsärendet Brev från kulturministern till Skånes landshövding anför utskottet att det framstår som klart att kulturministerns avsikt inte var att försöka påverka länsstyrelsen. Det finns emellertid utrymme för en ökad tydlighet från kulturministerns sida i fråga om åtskillnad mellan det privata agerandet och agerande i tjänst. Den opinionsyttring som ärendet gäller har, konstaterar utskottet, hanterats enligt en annan ordning än den ordinarie. Med detta hoppas vi att inte få se fler brev på KU:s bord. I granskningen av utrikesministerns agerande med anledning av Kronofogdemyndighetens ärende om verkställighetsåtgärd mot rysk egendom i Sverige gör utskottet bedömningen att orienteringen av myndigheterna om sakens utrikespolitiska betydelse i enlighet med 10 kap. 13 § regeringsformen faller under förbudet mot ministerstyre såsom vi finner det i 12 kap. 2 § regeringsformen. Vid en sådan orientering måste således en viss återhållsamhet iakttas när det gäller uttalanden som rör myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag. Om avsikten är att påverka myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag kan uttalandet vara att se som ett avsteg från reglerna vi finner i 12 kap. 2 § regeringsformen. Det är inte är godtagbart från konstitutionella utgångspunkter. Samtidigt faller det, menar vi i utskottet, inom ramen för orientering av myndigheten att utrikesministern eller Utrikesdepartementet i förekommande fall uttalar sin bedömning av om Sveriges förhållande till en annan stat, i det här fallet Ryssland, eller till en mellanstatlig organisation skulle påverkas av det aktuella ärendet. I dessa orienteringar finns det vidare en viss marginal för utrikesministern eller Utrikesdepartementet att lämna sin bedömning av en aktuell sakfråga. Jonas Åkerlund tog upp frågan om reciten, alltså den bakomliggande sammanställningen av material och texter som vi har för vårt ställningstagande. Han menade att reciten hade politiserats - så förstod jag honom, han får själv förklara sig - genom att vi från Alliansen ville ha in mer text i reciten. Reciten är alltså en förhållandevis kort text. Den måste för att kunna rymmas i vårt betänkande vara så pass innehållsrik så att vi kan göra ett ställningstagande utifrån den. Men den får inte vara så lång att den helt enkelt blir opraktisk. Man måste koka ned dessa hundratals, kanske tusentals sidor som vi har haft till vårt förfogande. Här påstår Jonas Åkerlund att reciten skulle ha varit kortare. Vi i Alliansen tycker att det var bra att vi fick med en del saker som annars inte skulle ha kommit till allmänhetens kännedom. Det är inte hemliga uppgifter. Det är inte uppgifter som är känsliga, men likväl bör de lyftas med. Det är ett enigt utskott som lägger fram den här texten, och även Jonas Åkerlund har alltså satt sitt namn under den. Jag vill vidare, tillsammans med Per-Ingvar Johnsson, säga att det är hedervärt att Björn von Sydow inte satte sitt namn under utskottets betänkande i delen om Saudiarabien. Vad hans skäl är och varför han gjorde detta får han själv utveckla. Vi kan notera att han var med under hela granskningen men sedan valde att inte göra det. Det är hedervärt och ingenting han ska kritiseras för. Däremot är det anmärkningsvärt att det vid justeringstillfället kommer in sådana som inte alls har deltagit i granskningen. Det vore önskvärt om så inte var fallet i fortsättningen.

Herr talman! Det jag försökte säga är att när vår kanslipersonal utformar reciten så gör man det självständigt men utifrån den växelverkan vi har haft hela tiden. Jag tror att det vore väldigt bra om vi samtliga avhåller oss från att falla för frestelsen att tycka att reciten skulle kunna passa just vårt eget syfte bättre. Det fungerar kanske om det är ett parti, som jag nämnde, men jag tror att det blir väldigt svårt om åtta partier ska försöka utforma en recit som ska få det egna ställningstagandet att framstå som det enda vettiga. Jag tror att det bästa för oss är att vi lever med att reciten kanske inte alltid passar oss som hand i handske utan att vi har en ofullkomlighet. Ska vi börja ta som rutin att ha långa diskussioner om hur reciten ska se ut tror jag att vi sänker KU:s anseende, för då avhänder vi oss möjligheten att få det riktigt professionella arbete som kansliet ger oss. Det här är ett område som vi inte bör göra föremål för diskussioner annat än naturligtvis vid felaktigheter. Kansliet är inte felfritt. Det kan vara någon lapsus. Det kan stå något fel. Naturligtvis kan vi ha synpunkter på det, men som skedde i år, det vill säga att man kommer med väldigt många förslag till förändringar och heller inte bara småsaker, fungerar kanske om det är ett parti gör det, men det kommer inte att fungera om åtta partier gör det.

Herr talman! Till att börja med vill jag tacka kansliet för ett gott arbete under det gångna året. Inte minst i detta ärende har det varit svårt att omfatta allting. Det var ett utomordentligt stort material som skulle kokas ned. I den nedkokningsprocessen, som var absolut nödvändig, fanns synpunkter på att man från Alliansens sida ville lyfta in saker som annars inte blev tillräckligt belysta. Jag har erfarenhet från snart sagt alla riksdagens utskott, och det är inte ovanligt att reciten är föremål för en diskussion. Man lägger till eller drar ifrån och förtydligar. Även KU gör det. Den här gången var det ett enormt stort material. Sammanlagt handlar det kanske om två A4-sidor - mer var det inte som lades till utöver det som kansliet hade gjort.

Herr talman! Jag har stor förståelse för att man, när man läser reciten, skulle vilja se den annorlunda utformad. Det är inte det frågan gäller. Men det kanske vi vill allihop, och då tror jag att saken blir ogörlig. Jag tror att det är bättre att vi lär oss leva med att i någon liten utsträckning använda oss av möjligheten att påverka reciten, men inte på det sätt som skedde i år. Det fungerar bara om ett parti gör det. Det fungerar inte om vi gör det allihop.

Herr talman! Det är ett lagarbete i KU. Vi gör detta lika mycket. Jonas Åkerlunds ord väger lika tungt som ordförandens, mitt eller någon annan ledamots ord. Vi måste alla bidra. Någon av ledamöterna tog ett extra stort ansvar och läste in ett stort material - kanske mer och grundligare än andra hade gjort. Att det återspeglar sig i att man ville komplettera det material som reciten innehöll ska inte kritiseras, utan det innebär tvärtom att allmänheten får en bredare bild än vad den annars hade haft.

Herr talman! Det känns lite som om den här debatten har utvecklats till två parallella debatter. Jag börjar med debatt nummer ett, granskningen av konstitutionsutskottets arbete och dess ledamöter. Jag har inte varit med och justerat betänkandet, trots att jag i stor utsträckning har varit med i själva beredningen av ärendet. Jag hade inte kännedom om att det fanns synpunkter på att man inte kunde vara frånvarande vid justeringstillfället och att någon annan skulle gå in. Ska vi diskutera det vidare ska vi kanske förbereda ett sådant ärende på ett bättre sätt än att ta upp frågan här. Min ersättare har varit med och justerat, och hon har också i viss mån varit med i beredningen av ärendet. Det var alltså inte första gången hon deltog. Nu tänker jag övergå till den andra debatten, som handlar om granskningsbetänkandet där vi granskar regeringen och statsrådens tjänsteutövning. Som jag uppfattar det, och som jag tycker att Björn von Sydow också förtjänstfullt redogjorde för, är temat för granskningen i år myndigheternas eget ansvar - och regeringen vet ingenting. Regeringen skriver regleringsbrev, och sedan är man klar. Jag tycker att det är en problematisk hållning. Vi kommer säkert att återkomma till den flera gånger under dagens debatt. Jag tänker inte lyfta fram några större, övergripande grejer här, utan jag tänker kommentera en del av de ärenden som vi inte kommer att diskutera djupare längre fram. Jag kanske ska påpeka att jag gör det i egenskap av politiker. Jag är inte jurist eller nämndeman och kan inte göra någon annan bedömning än en politisk värdering av de saker vi har lyft fram. Här kommer jag inte att säga exakt det som står, utan jag kommer utifrån min politiska uppfattning att kommentera saker som jag har sett och reflekterat över, så att det är klart från början. Jag börjar med ärendet som handlar om regeringens tillsättande av insynsråd. Migrationsverket var under 2012 utan insynsråd i ett halvår. Det kan tyckas vara en kort tid. Man hade innan det förlängt mandatperioden för det insynsråd som redan satt. Man tog sju månader på sig från den tid då man hade satt stopp för nomineringarna innan man tillsatte ett nytt insynsråd. Utskottet har konstaterat att det inte har skett något formellt fel. Det är regeringen som beslutar om att ett insynsråd ska finnas. Det är alltså regeringens eget beslut. Samtidigt kan vi konstatera att det finns skäl att ha insynsråd. Om regeringen har bestämt sig för att ha ett insynsråd har det funnits anledning till det beslutet. Det kan inrättas insynsråd när det till exempel är särskilt angeläget att medborgare och politiker har insyn i verksamheten eller när verksamheten har breda kontaktytor mot många olika grupper. Då är insynsrådets uppgift att utöva insyn och ge myndighetschefen råd. För Migrationsverkets del har regeringen angett att insynsrådet företräder ett medborgerligt uppdrag och utövar det allmännas insyn. Regeringen har bedömt att det behövs. Även när regeringen själv beslutar att inrätta ett insynsråd grundar sig beslutet på en bedömning av ett behov. Utifrån det är det anmärkningsvärt att regeringen inte ser till att få inrättandet av ett insynsråd att fungera. Det var inte så att att alla ledamöter plötsligt hoppade av i insynsrådet. Det var ett helt planerat byte av folk i insynsrådet, och regeringen borde kunna planera bättre än så. Jag vill också kommentera ett ärende som gäller hanteringen av två svenska medborgare som utlämnats från Djibouti till USA. Där är utskottet också överens i bedömningen. I januari i år rapporterade medierna att en utlämning av svenska medborgare hade skett från Djibouti till USA i november 2012. Det framgick i medierna att det var oklart om Utrikesdepartementet hade agerat för att få personerna överförda till Sverige. Det fanns också uppgifter i medierna som tydde på att regeringen och Utrikesdepartementet hade varit inblandade och på något sätt godkänt ett utlämnande till USA. Här har utskottet konstaterat att det inte finns något som tyder på att UD har agerat på ett felaktigt sätt i ärendet. Man har följt gällande regelverk, och en utlämning till USA är en fråga mellan Djibouti och USA. Man har också erbjudit det stöd och den konsulära hjälp som dessa personer har rätt och möjlighet att få. Det finns inget fel i agerandet där. Däremot finns det anledning att kommentera Utrikesdepartementets presschefs uttalande i ärendet när det uppmärksammades i medierna. Det är problematiskt om en presschef i ett departement bedömer och dömer folk som inte är utredda och ställda inför rätta. Presschefen sade att regeringen inte kan friskriva männen "på samma sätt som man friskriver vanliga demokratiska journalister". Vidare sade presschefen: "Därför att det inte är riktigt lika hedervärt och moraliskt att syssla med terroristaktiviteter och vara med i en organisation som planerar bombdåd." Så kan man tycka om man vet att det är så. Men här är det fråga om personer som faktiskt är föremål för en juridisk process. Det är personer där vi inte vet att det är så. Det är personer som begav sig till Somalia 2008. Då pågick en väpnad konflikt i landet. De kan ha varit med och stridit där. Mycket tyder på det. Det var inte så att al-Shabab var stämplad som terroristorganisation. Vi vet faktiskt inte vad personerna har gjort. De är föremål för en juridisk bedömning. Att då som presschef uttala sig på det sättet om personer som kan behöva hjälp från UD framöver är anmärkningsvärt. Vissa granskningsärenden är lite skojigare än andra. När det uppdagades att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade skrivit brev igen var det lite kul. Utskottet hade en utfrågning med ministern. Då trodde jag att hon skulle förklara sig med att hon inte riktigt hade tänkt sig för, att hon inte skulle göra så igen om det kom brev från andra bekanta. Jag kan konstatera att jag blev förvånad när det verkade som att ministern över huvud taget inte förstod problemet. Det är riktigt illa och allvarligt. Det handlar om att en flyktig bekant till kulturministern har skrivit ett brev till ministern med synpunkter på en infekterad fråga som hanteras av Länsstyrelsen i Skåne län. Eftersom brevskrivaren är en bekant vidarebefordrar ministern brevet till landshövdingen i Skåne. Brevet hanteras alltså på ett annat sätt än andra personers brev. Det tycker inte utskottet att hon ska göra. Det är vi också helt ense om. Problemet är att brevet specialbehandlas. Ministern förklarar att hon brukar försöka svara på brev som kommer. Det är bra, och det har inte någon av oss haft synpunkter på. Det är rimligt att svara på brev. Jag kan tycka att det hade varit rimligt om hon till exempel hade svarat ungefär så här: Tack för brevet! Det var intressant läsning, och visst kan man säga att det i vid mening är en kulturfråga. Men det är inte en fråga som vi hanterar i Kulturdepartementet, så jag uppmanar dig att i stället skriva till Länsstyrelsen i Skåne. Med vänlig hälsning, Lena. Jag hade en lite annan formulering vid utfrågningen, och jag kan försöka mig på fler formuleringstips om ministern behöver det. När jag under utfrågningen frågade varför hon helt enkelt inte hade skrivit något i den här stilen svarade ministern att hon skickade brevet för information. "Misstaget som gjordes här var att det inte registrerades", sade ministern. Senare i utfrågningen lyftes åter frågan upp om att den här personens brev hade fått en annan behandling än brukligt, och ministern påstod att det är brukligt att svaren till brevskrivare registreras på departementet och att hon var ledsen för att det inte gjordes i det här fallet. Visst - brev ska registreras. Men det stora problemet är fortfarande att detta brev fick en speciell behandling beroende på att brevskrivaren var bekant med ministern. Det är riktigt allvarligt, och det är ett problem som hon tyvärr inte verkar uppfatta. Jag hoppas att personer runt om ministern kan förklara det här och att hon tar sig en allvarlig funderare på hur hon framöver ska behandla och hantera alla dessa brev som ramlar in till och ut från departementet.

Herr talman! Den här granskningsfrågan är en efterbörd från klimatkonventionen och Köpenhamnskonferensen där man kom överens om att de rika länderna ska betala lite mer pengar och resurser för åtgärder internationellt till de fattigare länderna för att vi ska kunna komma överens och få en enighet om att göra någonting åt klimatproblemen, problemen med de ökade utsläppen och klimateffekterna av det. I överenskommelsen kom man överens om någonting som kallades "new and additional", alltså "nya och additionella medel", som vi har skrivit i vår text i utskottet. "Additionella" betyder väl någonting som är i närheten av plus, om jag ska försöka fortsätta översättningen i Karin Granbom Ellisons anda. Man skulle kanske också kunna säga "nya och utökade medel". Det var det man kom överens om i Köpenhamn. För svensk del handlar det om ganska stora medel, miljarder kronor, på ett stort antal år som vi skulle satsa för att göra vår del. Efter överenskommelsen blev det en ganska märklig diskussion under flera år: Vad betydde egentligen det här? Många, särskilt inom miljörörelsen och en hel del fattiga länder, tyckte att det rimligtvis måste betyda att det skulle komma fram nya pengar. Men i Sverige kom det inte fram så mycket nya pengar just i denna fråga. Till slut kom det fram i en interpellationsdebatt, om jag minns rätt, här i riksdagen mellan Anders Borg och en miljöpartist att man på Finansdepartement hade en definition där man ansåg att eftersom vårt bistånd är mer än 0,7 procent av bni behöver vi inte lägga till nya och utökade medel, utan nya och utökade medel betyder i vårt fall att det inte behövs några nya och utökade medel. Det är lite krångligt, kan man tycka. När vi nu har fått det här på vårt bord och vi ställer frågor till Finansdepartementet och Anders Borg hänvisar man till att också internationellt finns diskussionen om att det egentligen räcker med att man klarar 0,7 procent av bni i bistånd och att man inte behöver föra in medel utöver det. Problemet i sakfrågan är att det inte finns någon tydlig definition. Det har inte funnits någon tydlig definition i klimatöverenskommelsen efter Köpenhamn, och därför har man kunnat se det på lite olika sätt. Man kan hänvisa till en definition som några anses ha men som inte finns stipulerad någonstans. Vi har från konstitutionsutskottet sagt att vi anser, "med hänvisning till frågans betydelse och de budgetmässiga konsekvenser" - det handlar alltså om miljarder - "som skilda tolkningar innebär, att ett förtydligande borde övervägas och i så fall redovisas för riksdagen i t.ex. budgetpropositionen". Det är någonting som jag starkt vill understryka. Det är inte bra att vi har en offentlig debatt som handlar om många miljarder kronor där vi inte riktigt vet vad överenskommelsen egentligen betyder och hur vi ska tolka det här. Man borde från Finansdepartementets och regeringens sida ha varit tydlig: Så här gör vi vår definition. Då hade debatten underlättats. Då hade riksdagen kunnat ha bättre diskussioner. Och om man ville ha en annan definition hade man då kunnat hävda den definitionen i stället. Det är vad majoriteten säger. Minoriteten, alltså regeringspartierna, tycker inte att det här är något problem, vad jag förstår.

Herr talman! Som Peter Eriksson redan har visat lyfter frågan om Sveriges åtaganden i klimatkonventionen upp viktiga frågor. Detta ärende handlar om, precis som många andra ärenden vi diskuterar här i dag, om tydlighet och klarhet i regeringens styrning. Men frågan lyfter också upp principiella frågor om hur Sverige driver utrikespolitik. En allt viktigare fråga i svensk politik är hur vi ska kunna granska hur regeringen internationellt driver utrikespolitik och inte minst klimatpolitik i detta fall. Jag tänkte fördjupa den bakgrund som Peter nyss gav, den granskning som vi har gjort i konstitutionsutskottet och det lite större politiska sammanhang som denna fråga ingår i och sedan landa i slutsatsen och vad den betyder. Det var 1992 som Sverige undertecknade klimatkonventionen, som bland annat innehåller principen om att industriländerna ska tillföra nya och additionella medel till det globala klimatarbetet. De nya resurserna ska användas för att stödja utvecklingsländerna så att de trots sin fattigdom ska kunna uppfylla sina klimatåtaganden. Löftet om nya och additionella medel upprepades i det beslut som senare togs vid klimatmötet i Köpenhamn 2009, som kallas Köpenhamnsackordet, och året därefter i en överenskommelse i Cancún i Mexiko. Politiskt är löftet om nya och additionella medel en av de centrala grundbultarna i klimatkonventionen. Ända sedan konventionen beslutades 1992 har utvecklingsländerna drivit kravet att klimatfinansiering ska vara ny och additionell, det vill säga ska inte ges på bekostnad av utvecklingsbistånd. Frågan handlar ytterst om förtroendet mellan industriländer och utvecklingsländer, och därför har den också varit en nyckel i förhandlingsarbetet. Kan utvecklingsländerna verkligen lita på att industriländerna, som de har lovat, satsar de extra resurser som behövs, eller kommer satsningen på klimatåtgärder att gå ut över bistånd och fattigdomsbekämpning? Under senare år har frågan om additionalitet, att lägga till pengar i klimatfinansiering, blivit alltmer omdebatterad i Sverige, som Peter Eriksson nämnde. Miljöorganisationerna har debatterat den intensivt, och den har också debatterats intensivt politiskt. Så har det blivit framför allt därför att Sverige har gjort nya, stora åtaganden i klimatmötena i Köpenhamn 2009 och i Cancún 2010. Anmälan till konstitutionsutskottet utgår också från de senaste årens utveckling. Anmälaren noterar att beloppet som går till klimatfinansiering har halverats i budgeten för år 2013 och att pengarna dessutom helt och hållet tas från biståndsbudgeten. Han frågar sig då om detta verkligen står i överensstämmelse med Sveriges folkrättsliga åtaganden och om statsministern har brustit i sin styrning av regeringens arbete. Utskottets viktigaste slutsats är, som ni nyss hörde, att det faktiskt inte finns någon klar definition av begreppet "nya och additionella medel", "new and additional". Det finns varken internationellt eller nationellt, utan begreppet definieras på olika sätt. Därmed har utskottet inte heller funnit att regeringen har agerat i strid med Sveriges folkrättsliga åtaganden i frågan. Förhållandet att någon gemensam definition inte finns är självklart centralt ur KU:s synvinkel när vi granskar detta konstitutionellt, men det finns samtidigt skäl att påminna om att det faktum att regeringen inte har agerat i strid med Sveriges folkrättsliga åtaganden inte gör frågan mindre viktig ur politiskt eller demokratiskt perspektiv, tvärtom. Hur en regering i ett industriland som Sverige väljer att tolka ett centralt men omtvistat begrepp som "nya och additionella medel" är ett ställningstagande som i hög grad påverkar relationer till andra länder, och i det här fallet inte minst till utvecklingsländerna. Det är också ett ställningstagande som har betydelse för klimatdebatten på hemmaplan. Valet av definition stadfäster en principiell hållning i en av vår tids stora politiska frågor. Den kan också få direkt och stor påverkan på statens budget. Det är just med hänvisning till frågans stora betydelse och de stora budgetmässiga konsekvenserna som skilda tolkningar kan innebära som utskottet menar att ett förtydligande av begreppet "nya och additionella medel" borde övervägas och i så fall redovisas för riksdagen, till exempel i budgetpropositionen. Jag vill understryka betydelsen av det förslag som KU lägger fram. Poängen med ett förtydligande av begreppet är att det kan bidra till att både riksdag och medborgare på ett bättre sätt kan följa och utvärdera regeringens internationella klimatpolitik. I detta ligger ett viktigt demokratiskt värde. En bättre definition av centrala begrepp i ett internationellt avtal, i det här fallet "nya och additionella medel", kan också bidra till att främja en mer välinformerad och konstruktiv demokratisk debatt om Sveriges internationella åtaganden inom ramen för de avtal som regeringen ingår. Slutligen är en tydligare definition också till gagn för dialogen mellan regering och riksdag. Det är viktigt att en debatt i en så central fråga som Sveriges uppfyllande av åtaganden enligt FN:s klimatkonvention inte brister i klarhet på grund av olika uppfattningar om hur ett centralt begrepp ska tolkas. Man bör kunna skilja på vad som är rättsligt bindande åtaganden i ett internationellt avtal och vad som handlar om politiska prioriteringar. Svensk demokrati blir alltmer sammantvinnad med en global och multilateral politisk agenda, och då bör vi också, menar jag, överväga att utveckla våra arbetsformer så att vi på bästa sätt kan hantera en sådan förändring.

Herr talman! Sverige är en av de mest generösa givarna av offentlig klimatfinansiering i världen. Utskottet konstaterar att klimatkonventionen inte anger några siffersatta finansiella åtaganden. I konstitutionsutskottets granskning har det konstaterats att det saknas enighet på nationell och internationell nivå om hur begreppet "new and additional", alltså "nya och additionella" eller "nya, ytterligare" - vi hörde att de föregående talarna använder egna översättningar - ska definieras. Begreppet är komplext och förekommer i många olika förhandlingar. Någon rättsligt bindande definition finns inte. Enligt en rapport från OECD är Sverige näst bäst i världen på bistånd mätt i bruttonationalinkomst. Vi ska vara stolta. Insatser görs runt om i världen för att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Klimatbiståndet för 2013 är enligt prognos på totalt 2 ½ miljard kronor. Två av dessa miljarder utgörs av ordinarie klimatåtgärder inom ramen för Sveriges utvecklingsarbete medan resterande 500 miljoner utgörs av tidsbegränsade klimatsatsningar, bland annat i de allra fattigaste och värst drabbade länderna, exempelvis fattiga länder i Afrika. Främst investeras det då i fungerande ekosystem, hållbart jordbruk och tillgång till friskt vatten. Herr talman! Av granskningen har framkommit att regeringen inte har ingått någon rättsligt bindande överenskommelse som innebär ett åtagande för Sverige att bidra med medel till klimatåtgärder i fattiga länder. Vidare har utskottet i sin granskning inte funnit att regeringen har agerat i strid med Sveriges folkrättsliga åtaganden i den aktuella frågan.

Herr talman! Vi i Sverige ska vara stolta över vår tryck- och yttrandefrihet och våra grundlagar, och vi ska värna offentlighetsprincipen. Vår demokrati mår bra av att granskas. Insynen i den offentliga verksamheten skapar garantier mot maktmissbruk och ger möjlighet till påverkan. Det här ärendet handlar om utlämnande av allmänna handlingar. En journalist på Aftonbladet begärde ut en sammanställning över alla departements internrepresentation. Två fel begicks, det ena under utlämnandet och det andra vid utfrågningen. Den första bristen var att ett utkast till sammanställning lämnades ut till Ekot och TT efter att statssekreteraren på Näringsdepartementet intervjuats den 8 augusti 2012. Aftonbladets journalist fick ut den färdiga sammanställningen först dagen efter. Det var fel. Den andra var att näringsministern vid den första utfrågningen i KU omedvetet lämnade en felaktig uppgift till utskottet. Även om det skedde omedvetet bär näringsministern ansvar för att uppgifter som lämnas till KU är korrekta. Grundprincipen om öppenhet i statsförvaltningen är och ska vara central för Regeringskansliet. I 1 kap. 9 § regeringsformen kan man läsa att de som begär ut allmänna handlingar ska behandlas lika. I det här fallet blev inte Aftonbladets journalist likabehandlad, och det är en brist som vi påtalar. Det gäller två brister. Man skulle kunna tänka sig att vi kunde ha blivit överens i det här ärendet, men tyvärr smög det sig in några spekulationer från de fyra oppositionspartiernas sida som gjorde att vi inte riktigt kunde vara med hela vägen. Det är spekulationer med formuleringar av typen "sannolikt var föranledd av", och vi tycker inte att det är KU:s jobb att gissa. Jag vill i det här sammanhanget också peka på att det har funnits brister i Regeringskansliet. KU har påtalat det, och JO har också påtalat det. Statsministern berättade i utfrågningen i KU att han tar detta på stort allvar och att åtgärder kommer att sättas in. Just nu håller man på att analysera vad JO:s kritik föranleder för åtgärder. De problem som har funnits med diariet på UD är nu nära att lösas. Det är bra nyheter.

Herr talman! Under denna punkt behandlar konstitutionsutskottet hur hanteringen av begäran att få ut allmänna handlingar har fungerat i vissa fall. Det handlar alltså om offentlighetsprincipen, att handlingar inte bara ska vara offentliga i teorin utan att de också skyndsamt och effektivt ska göras tillgängliga för den som vill få del av dem. Den svenska liberalismens fader, den österbottniske prästen Anders Chydenius, spelade en avgörande roll för offentlighetsprincipens genombrott vid 1766 års riksdag. Rätten att ta del av offentliga handlingar är avgörande på flera sätt: för att granska den politiska makten och de enskilda beslutsfattarna, för att få fram kunskap om vad som fungerar bra och dåligt i stat och förvaltning, för att upptäcka om beslut har fattats på felaktig grund och för att motverka vänskapskorruption och allmänt slöseri med skattemedel. Det är naturligtvis av största vikt att Regeringskansliet är en förebild för andra myndigheter vad gäller att hantera förfrågningar om att få allmänna handlingar utlämnade. Inget onödigt dröjsmål ska tolereras, utan en begäran ska alltid hanteras skyndsamt. Samtidigt är Regeringskansliet en komplex verksamhet, och många förfrågningar är av sådan art att uppgifter kan behöva sammanställas från många olika håll. I samband med utlämningen måste också i många fall en sekretessprövning göras. Uppgifter som var för sig kan verka oskyldiga kan om de läggs bredvid varandra avslöja saker om den centrala statsledningen och dess arbete. Detta, som man kan kalla pusselläggning, är något som utskottet ska titta vidare på under kommande höstgranskning. Både konstitutionsutskottet och JO har tidigare uttalat kritik mot Regeringskansliets hantering av allmänna handlingar. Om en förfrågan gäller en omfattande sammanställning av uppgifter måste Regeringskansliet sträva efter att lämna ut handlingarna successivt vartefter de blir klara. Det måste finnas en tydlig ordning även för att hantera komplicerade förfrågningar. Jag konstaterar att statsministern inför konstitutionsutskottet uttalat att han tar denna kritik på stort allvar, vilket jag välkomnar. Jag är också nöjd med att vissa åtgärder redan har gjorts och ser fram emot att frågan om UD:s diarium förhoppningsvis snart får en lösning. Jag utgår dock också från att mer kommer att göras framöver. När det sedan gäller Näringsdepartementets hantering av en begäran från en journalist om att få ta del av allmänna handlingar noterar jag några saker. För det första konstaterar ett enigt utskott att likhetsprincipen i regeringsformen innebär att företrädare för massmedierna liksom andra enskilda ska behandlas lika. Det var alltså fel av Näringsdepartementet att lämna ut ett utkast till en sammanställning över internrepresentation till vissa redaktioner innan den lämnades ut till den journalist vid en annan redaktion som först hade begärt att få del av just denna sammanställning. Sådant ska inte förekomma, och jag konstaterar också att näringsministern och utskottet är överens om detta. För det andra är det naturligtvis mycket viktigt att de uppgifter som lämnas till konstitutionsutskottet alltid är korrekta. Vid näringsministerns första utfrågning med utskottet lämnades en felaktig uppgift. Det ska förstås inte förekomma, och näringsministern har själv beklagat detta. För det tredje ger ingenting i utskottets granskning underlag för antagandet att näringsministern medvetet lämnade den felaktiga uppgiften. Tvärtom beskrev näringsministern under den andra utfrågningen utförligt omständigheterna bakom det inträffade, och bad om ursäkt. Med tanke på uttalanden som har förekommit i debatten tycker jag det är viktigt att notera detta. Skillnaden i Alliansens och oppositionens ställningstagande i denna fråga handlar alltså inte i så hög grad om vad som har gjorts fel utan mest om bedömarens egen upprördhet.

Herr talman! Vi är i konstitutionsutskottet överens om kritiken mot att en pressekreterare på Näringsdepartementet under sommaren 2012 lämnade ut en handling som hade begärts ut av en journalist på Aftonbladet till en journalist på Dagens Eko dagen innan Aftonbladet fick handlingen. Regeringskansliet uppger att utlämnandet skett till Dagens Eko i tron att handlingen, som avsåg representation på samtliga departement, redan var utlämnad till Aftonbladet av Regeringskansliets förvaltningsenhet - alltså att det var ett misstag. Det konstitutionsutskottets och Justitieombudsmannens granskning av Näringsdepartementet i huvudsak har visat är att Näringsdepartementet skött utlämnandet av allmänna handlingar från register och annat på ett bra sätt. Justitieombudsmannen konstaterar att handlingar som begärts utlämnade från Näringsdepartementet har lämnats ut samma dag eller dagen efter att begäran kommit in. Det är i enlighet med de krav på snabbt utlämnande av allmänna handlingar som Justitieombudsmannen har. Det är den allmänna bilden, men visst har det begåtts misstag i andra avseenden. Vi är i utskottet överens om att näringsministern under utfrågningen felaktigt uppgav att den tidigare nämnda handlingen inte skulle ha överlämnats till Dagens Eko . Vi som deltog i utfrågningen noterade att det var rättschefen på Näringsdepartementet som gav ministern denna, som det senare skulle visa sig, felaktiga uppgift under utfrågningen när ministern fick en fråga om det. En minister är ansvarig för de felaktigheter som medarbetarna på departementet gör - naturligtvis också för detta misstag. Under granskningen av Näringsdepartementets utlämnande av allmänna handlingar har det förekommit en ganska omfattande datumexercis. Som jag ser det bör frågor om diarieföring och datumfrågor i allt väsentligt klaras ut i den skriftliga kommunikation som regelmässigt föregår utfrågningar av ministrar. Diarie- och datumfrågor är inget som en minister normalt ska behöva ägna sig åt, varken i sitt departement eller under konstitutionsutskottets utfrågningar. Men givetvis är det en ministers ansvar att se till att de som har hand om dessa frågor sköter sin uppgift korrekt. Näringsminister Annie Lööf har tagit på sig att fel har begåtts. Jag anser dock att de felaktigheter som har framkommit getts helt orimliga proportioner i den granskning som gjorts och i en hel del uttalanden som också gjorts i medierna i denna fråga.

Herr talman! Vi har redan hört ärendet beskrivas ganska ingående. Jag vill dock rekapitulera att det i vår granskning har framkommit att företrädare för Näringsdepartementet, under Annie Lööf, efter de intervjuer som statssekreteraren hade med Ekot och TT den 8 augusti 2012 lämnade ut ett utkast till sammanställning över departementets interna representation. Denna sammanställning gällde hundratals olika uppgifter, och begäran hade gått till alla departement. Det är alltså ett fel som har hittats från hela förvaltningen, så långt som utskottet vet. Journalisten vid Aftonbladet fick ut den färdiga sammanställningen först dagen efter intervjuerna i Ekot och TT. Det var fel; så skulle det inte har varit. Alla ledamöter i utskottet delar därför åsikten att Näringsdepartementet skulle ha lämnat handlingarna till Ekot och TT först efter att Aftonbladets journalist hade fått del av den, eller samtidigt, men inte så att Aftonbladet blev förfördelat. Näringsministern har medgett felet. I själva verket har hon bett om ursäkt för det - elva gånger, om jag räknade rätt. Hon anser att Näringsdepartementet borde ha säkerställt att handlingen lämnades ut till den journalist som begärt ut den innan den lämnades till någon annan. KU och JO har tidigare uttalat kritik mot Regeringskansliets hantering av allmänna handlingar. Vid utskottets utfrågning anförde statsministern att Regeringskansliet tar den kritik som uttalats av KU på stort allvar. I detta sammanhang vill vi betona vikten av att verksamheten organiseras så att offentlighetsprincipen upprätthålls. En omständighet som har framkommit vid granskningen är att behovet av sekretessprövningar har vuxit under senare tid. Mängden framställningar har ökat, och det är vanligare med mycket specifika beställningar av sammanställningar. De blir många och frekventa. Vi vet också att om man lägger samman många uppgifter som finns i Regeringskansliet och som i sig kan verka harmlösa och oskyldiga kan man göra en kartläggning av den centrala statsledningen. Därför måste det vara en sekretessprövning. När det gäller sammanställningar kan prövningen behöva göras i flera steg. Ändå är det mycket viktigt att det sker skyndsamt, vilket utskottet menar. Samtidigt måste Regeringskansliet försäkra sig om att de uppgifter som lämnas ut är korrekta. Regeringskansliet måste sträva efter att successivt lämna ut handlingarna vartefter de blir klara utan att visa mannamån. Vi utgår från att det påbörjade förbättringsarbetet påskyndas. Vi kan notera att flera åtgärder redan har vidtagits. Vid utfrågningen framkom det att en särskild kommunikationschef har anställts, och det finns tankar om att sammanställningar ska hanteras av en särskild grupp medarbetare inom förvaltningsavdelningen, allt för att det ska ske snabbare. Så till det oavsiktliga fel som Annie Lööf gjorde. Vi som var närvarande vid utfrågningen såg att hon, när hon fick frågan om Ekot hade fått uppgifterna eller inte, inte visste. Hon stannade till ett ögonblick och vände sig till sin bisittare, och efter det att hon hade inhämtat någon upplysning, oklart vilken, svarade hon att Ekot aldrig hade fått uppgifterna. Det var en felaktig uppgift. Vi och särskilt ordföranden försökte pressa henne och fråga: Var det inte dina medarbetares fel att det blev så här olyckligt? Men hon tog upprepade gånger på sig hela ansvaret och skyllde inte ifrån sig. Trots att det hade varit lätt att säga "Jag fick felaktiga uppgifter" sade hon: Jag tar på mig det hela och fulla ansvaret. Det ska också vägas in när vi påpekar bristerna. Skillnaden mellan den text som majoriteten av oppositionen har lagt fram och den text som har lagts fram av allianspartierna är att allianspartierna avhåller sig från antaganden och insinuationer och till och med osakligheter. Det står i den text som oppositionen har lagt fram att departementet "inte [kan] ha varit omedvetet om att journalistens framställan sannolikt var föranledd av det intresse han . hade". Vad som sannolikt gäller eller inte gäller kan inte KU ta ställning till. Man säger vidare: "Det går inte att utesluta ." Vad som går att utesluta eller inte går att utesluta är inte sakliga skäl att grunda kritik på.

Herr talman! Detta är ett av de granskningsärenden där vi har haft anledning att uttala skarpast kritik. Det handlar dels om utlämnandet av handlingar, dels om hur Näringsdepartementet har agerat kring utlämnandet av handlingar och Annie Lööfs uttalanden vid våra utfrågningar. Det börjar med att Aftonbladet begär ut handlingar från Näringsdepartementet och också från andra departement, tror jag. Men innan Näringsdepartementet lämnar ut handlingar till Aftonbladet delar man självmant - utan att någon har efterfrågat det - ut de handlingar som Aftonbladet skulle få till inte bara Ekot utan också TT. Det står klart i strid med regeringsformen att agera på det sättet. Man ska agera på ett sakligt och opartiskt sätt. Det innebär i det här fallet att man ska lämna ut handlingarna till Aftonbladet först och att man sedan kan lämna ut dem till alla möjliga andra. Men den som har begärt ut handlingen måste få den först. Det agerandet kan naturligtvis från Annie Lööfs sida i våra utfrågningar förklaras som att det var ett misstag, att det inte var meningen att det skulle gå till så, att man inte visste om att det hade lämnats ut och så vidare. Hon sade också att handlingarna inte hade lämnats ut alls innan de gick till Aftonbladet. Tyvärr kunde vi senare visa, genom att Ekot presenterade hur det var, att uppgifterna från Annie Lööf var felaktiga. Jag tycker att det är väldigt allvarligt att en minister och partiledare i en utfrågning i konstitutionsutskottet lämnar direkt felaktiga uppgifter och att det går att visa och styrka på ett så uppenbart och tydligt sätt - att det sker under granskningen av regeringen, direkt till utskottet. Man kan hävda att det beror på ett misstag. Men en minister är faktiskt ansvarig och ska inte lämna felaktiga uppgifter på det sättet. Annie Lööf har bett om ursäkt för det. Jag tycker att man får säga att det är bra: Okej, ministern ber om ursäkt i frågan. Men tyvärr visar det sig sedan att det kanske var flera uppgifter som var felaktiga. Och hela historien som näringsministern berättar kring vad som hade hänt minskar i trovärdighet när det visar sig att flera uppgifter inte var riktigt sanna. Nu tycker representanter för regeringspartierna att vi ändå måste tro på vad ministern säger. Men måste vi göra det i det här fallet? De klagar också på att vi spekulerar. I det första fallet, som både Per Bill och jag tror Tuve Skånberg tog upp, skriver vi att "journalistens framställan sannolikt var föranledd av det intresse han som journalist hade av sammanställningen i just det nyhetsskede då han eftersökte den". Det tycker de är en spekulation från utskottet. Men det är ju en underdrift. Detta är helt uppenbart. Det har stått på alla möjliga ställen, och journalisten har berättat vad som hade hänt och varför han eftersökte detta. Men vi har inte själva haft någon direkt kontakt med journalisten, och därför är det en så försiktig skrivning. Det är ingen spekulation. Det är löjligt med en sådan kritik. Det andra som ni kritiserar är att vi säger: "Det går inte att utesluta att departementet agerade för att få ut sin version först, och det skedde på ett sätt som missgynnade den journalist som hade begärt ut handlingen." Ja, det är precis vad vi säger: Det går inte riktigt att utesluta att det faktiskt var på ett annat sätt än som näringsministern berättade. Hennes trovärdighet i de här frågorna är kraftigt undergrävd, eftersom hon inte har gett riktiga uppgifter, och då kan man inte riktigt utesluta att det faktiskt var så som det ser ut. Den historia som näringsministern berättar är betydligt mindre trovärdig och sannolik än att departementet medvetet försökte hantera och agera och därför lämnade ut detta till TT och Ekot . Men det är möjligt att Annie Lööf har rätt på den punkten. Det ska man inte utesluta, och det gör vi inte heller i vår text. JO kritiserar Näringsdepartementet men framför allt Regeringskansliet när det gäller utlämnandet av allmänna handlingar. Organisationen och systemet för att hantera allmänna handlingar uppfyller inte tryckfrihetsförordningens krav. Det är mycket allvarligt. Det är också i linje med det som konstitutionsutskottet tidigare har uttalat när det gäller Utrikesdepartementets hantering av diarier och hur man hanterar sekretessfrågor. Här tycker jag att vi har en av de viktigaste kritiska synpunkterna i hela granskningsbetänkandet. Vi måste få ordning på Regeringskansliets hantering av utlämnandet av allmänna handlingar och diarieföringen. Hela det systemet är statsministern ansvarig för. Regeringskansliet måste höra till dem som är bäst på att sköta dessa frågor och inte till dem som är sämst i hela Sverige. Jag tycker att det är bedrövligt när man tänker på att myndigheter, kommuner, länsstyrelser och andra runt om i hela Sverige ska sköta sig och följa tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen men att Regeringskansliet inte klarar av det. Här måste det till en snar och snabb förbättring för att se till att regeringen följer våra egna grundlagar. Någonting annat är inte okej. I och med att Näringsdepartementet inte har följt grundlagen, att statsministern genom att man inte har ett system för att hantera utlämnande av allmänna handlingar inte heller har följt grundlagen och att näringsministern har lämnat felaktiga uppgifter till utskottet har vi här, tycker jag, den allvarligaste och viktigaste kritiken i hela vårt granskningsbetänkande. Jag tycker att det är bra att vi är överens om huvuddelen av den kritiken.

Herr talman! Vi har just begått ett fel. Eftersom talmannen är den högste chefen i riksdagen är talmannen delansvarig för det fel som Peter Eriksson och jag just har begått när vi intog fel talarstolar. Skämt åsido: Jag har några funderingar på anförandet från ordföranden i konstitutionsutskottet. Det talas om den skarpaste kritiken. Går vi tillbaka till KU:s lilla gröna, som vi gärna ofta gör, är vi där ganska tydliga med att vi påtalar brister och inte ägnar oss åt lokutioner, det vill säga att ministern inte helt kan undgå kritik, att ministern får lite kritik, att ministern får ganska mycket kritik, att ministern får smisk på fingrarna. Vi har inte denna typ av lokutioner. Det är min första lilla reflexion. Ordföranden i konstitutionsutskottet frågar: Måste vi tro på ministern? Svensk rättstradition bygger på oskuldspresumtion. En osannolik berättelse, säger ordföranden i KU. Jag tyckte att näringsministern båda gångerna när hon kom till KU var öppen och ivrig att berätta sin historia. Jag måste säga att hon hade stor otur att två av hennes medarbetare på olika sätt klantade sig. Hon tog på sig det fulla ansvaret för dessa två klantigheter. Det brukar i många andra organisationer kallas för gott ledarskap att man inte pekar finger åt den tjänsteman som gör ett fel. Jag tycker snarare att näringsministern visade just på ett stort ledarskap och en öppen attityd och att hon förtjänar kritik bara därför att hennes medarbetare gav henne felaktiga uppgifter.

Herr talman! Det tycks vara så att Annie Lööfs medarbetare gav henne felaktiga uppgifter. Men det är en spekulation med Per Bills sätt att resonera. Det vet vi ingenting om. Det är bara vad någon säger. Men Per Bill tar för givet att det var på det sättet, och det var kanske på det sättet. Men denna spekulation visade sig vara felaktig vid ett annat tillfälle här, om man utgick från detta sätt att resonera. Jag tror att näringsministerns närmaste medarbetare har agerat på ett mycket klandervärt sätt. Om han sedan har gett felaktiga uppgifter till Annie Lööf eller inte vet vi egentligen inte. Men Näringsdepartementet har agerat på ett felaktigt sätt mot grundlagen. Skulle detta sätt att hantera uppgifter och lämna ut handlingar spridas i Regeringskansliet eller på andra myndigheter är vi mycket illa ute. Då undergräver vi offentlighetsprincipen kraftigt, alltså om det blir okej och rimligt att en myndighet skickar en handling till någon annan än den som har begärt den innan den som har begärt den har fått ut den. Sedan säger man att det var ett misstag och att man inte riktigt visste att den inte hade gått ut. Jag tycker att det är viktigt och bra att KU agerar tydligt och skarpt i denna fråga.

Herr talman! Vi är helt överens om att Aftonbladets journalist skulle ha fått denna sammanställning först. Det stämmer till eftertanke att Näringsdepartementet kunde lämna ut den fastän den inte var kontrollerad och färdig och att det gick att lämna ut den innan Aftonbladets journalist hade fått den. Det är vi helt överens om. Där gäller det att hitta bättre rutiner. För övrigt är väl den stora skillnaden att jag lever efter oskuldspresumtionen: Om någon ger en trovärdig beskrivning av vad som har hänt tror jag på den personen tills motsatsen är bevisad, och jag tycker inte att motsatsen är bevisad.

Herr talman! Den här gången gav Annie Lööf en berättelse, och man kan tänka att den var trovärdig. Men tyvärr sprack historien. Det visade sig att den inte var riktig. Efteråt kan man fundera på om denna berättelse fortfarande är trovärdig. Jag tycker inte riktigt det. Man kan i alla fall inte utesluta att även andra delar i denna historia var felaktig.

Herr talman! Det är olyckligt att KU:s ordförande använder ord som "löjligt" om den kritik som vi har riktat mot majoritetstexten. Det är också oroväckande att han försöker misstänkliggöra vad vi med egna ögon såg. Jag sitter så placerad i Skandiasalen att jag inte är mer än fyra meter bort. Jag såg hur Annie Lööf stannade upp inför frågan om departementet hade lämnat ut uppgifter till Ekot . Hon visste inte det. Hon frågade sin bisittare. Han svarade, och hon sade: Nej, vi har inte lämnat ut uppgifterna. Detta bygger inte på spekulation. Jag såg det med egna ögon. Det gjorde för övrigt även ordföranden själv. Ordföranden drar nu stora växlar och säger att det är flera uppgifter som är felaktiga. Vi har hittills talat om en uppgift. Ordföranden får leda det andra i bevis innan han beskyller Annie Lööf för fler uppgifter. Vi ska bara ta upp det som vi alla är överens om blev fel och kritisera det. Är det möjligen så att Annie Lööf bedöms med andra mått än andra personer som vi har frågat ut? Jag vågar inte gissa eftersom det skulle vara spekulation. Men jag konstaterar att hon är kvinna och att hon är ung. Skulle Carl Bildt ha bedömts, hanterats och kritiserats på samma sätt? Det är min fråga till ordföranden.

Herr talman! Jag tycker att detta är lite speciellt. Jag har aldrig varit med om något liknande, nämligen att en ledamot i KU går upp i talarstolen och talar om vad någon eventuellt har sagt till bisittaren. Vi har utfrågningarna ord för ord. Vi kan inte hålla på att spekulera i vad de utfrågade har sagt till och fått för svar från bisittarna under utfrågningarna. Det är ett helt orimligt sätt att hantera saker och ting. Vi måste vara starkt kritiska när det kommer felaktiga uppgifter till konstitutionsutskottet på detta sätt. Det är inte heller bara vi - Justitieombudsmannen har också granskat det här ärendet och också fått ofullständiga uppgifter i precis samma ärende. Det kan inte ses som en slump, utan det har faktiskt kommit medvetet på olika sätt. Från vem är jag inte mannen att säga, men det har kommit både felaktiga uppgifter till konstitutionsutskottet och ofullständiga uppgifter till Justitieombudsmannen i de här frågorna. Det är även kanske så att det är ytterligare någon felaktig sak i det här; det har varit en nyhetshändelse kring det i Dagens Eko . När det gäller att vi kanske agerar annorlunda för att det är Annie Lööf i stället för statsministern eller så tror jag att det hade varit ännu mer graverande och allvarligt om statsministern hade kommit till KU med felaktiga uppgifter. Jag tror att det är direkt felaktigt från Tuve Skånberg att försöka insinuera att det här har att göra med att det är en ung kvinna i stället för en man i det här sammanhanget.

Herr talman! Jag tackar ordföranden för svaret. Jag tycker att ordförandens svar får tala för sig själv.

Herr talman! Varför är detta ärende så viktigt, och varför har det fått så stor uppmärksamhet? Kanske är det för att det rör våra grundläggande principer om offentlighet och allmänhetens rätt att ta del av offentliga handlingar. Kanske är det för att det berör mediernas möjlighet att granska makten. Kanske är det för att svenska folket ogillar när sanningen inte kommer fram direkt eller på ett korrekt sätt. Kanske är det för att grundärendet berör skattebetalarnas pengar. Kanske är det för att det berör konstitutionsutskottet som en del i riksdagens kontrollmakt. Det kan finnas många skäl, och olika personer har olika skäl till att vara intresserade av det här ärendet. Konstitutionsutskottet är en viktig del av riksdagens kontrollmakt. KU har rätt att begära ut alla handlingar och få dem, och KU måste lita på att de uppgifter och svar utskottet får är fullständiga och korrekta - annars riskerar konstitutionsutskottets granskning att inte bli heltäckande och rättvisande. Det är också viktigt att det blir rättvisande åt båda håll, men det riskerar även att kanske styras åt ett håll som inte blir helt korrekt. Vi har en stark offentlighetsprincip i Sverige, och det är en princip vi ska vara stolta över. Den regleras både i regeringsformen och i tryckfrihetsförordningen. Enligt principen ska en handling lämnas ut omgående, och framför allt ska den lämnas ut till den som begärt den. Det är uttryckligen reglerat att all offentlig verksamhet ska bygga på saklighet och opartiskhet. Man får alltså inte gynna någon enskild medborgare, eller som i detta fall ett enskilt medium. I fallet vi har granskat har det klart framkommit att medarbetare på Näringsdepartementet, det vill säga det departement näringsminister Annie Lööf är ansvarig för, brast i fråga om opartiskhet. Att handlingen utlämnades till andra än den som begärt den gynnade dem som fick handlingen först, och framför allt missgynnade det den som begärt handlingen som ett led i sin granskning av makten. Medierna har en särskilt stark och fristående ställning och ett starkt skydd genom våra grundlagar. Det ska vi värna och skydda. Det är unikt i jämförelse med många andra länder. Medier har inte bara rätt att omgående få ut en handling, som vilken medborgare som helst, utan de måste också kunna lita på att information om vad de begär ut inte förs vidare till konkurrerande medier. Om så sker, vilket det gjort i det fall som KU har granskat, riskerar det att underminera mediernas arbete och deras uppgift att granska makten. Det strider också klart mot likabehandlingsprincipen och opartiskheten. Därför skriver vi i utskottets ställningstagande att det inte kan uteslutas att departementet agerade för att få ut sin version först. Herr talman! Ärendet har under resans gång fått två dimensioner, vilket en del av ledamöterna har lyft upp här. Det gäller inte bara frågan om utelämnande av offentliga handlingar utan också, i ett senare skede, frågan om huruvida näringsministern har lämnat felaktiga uppgifter till konstitutionsutskottet. Jag fick efter vår presskonferens frågan av en journalist vad jag tyckte om att näringsministern ljög inför utskottet. Mitt svar till henne blev: Att ljuga är för mig en medveten handling, och jag tror faktiskt inte att näringsministern medvetet ljög inför utskottet. Oavsett om hon fått felaktig information av sina medarbetare, själv underlåtit att fullt ut ta reda på vad som skett eller medvetet ljugit är det dock lika illa. Det är näringsministerns ansvar att se till att de uppgifter som lämnas till utskottet är korrekta och att de är avstämda och säkerställda med dem som varit inblandade. Det var ju inte vem som helst - inte vilken sommarvikarie som helst - som var inblandad, herr talman. Det var ministerns egen statssekreterare, och det var ministerns egen presschef. Det är alltså statsrådets allra närmaste medarbetare. Jag skulle bli väldigt orolig om jag upptäckte att jag inte fick korrekta uppgifter av mina allra närmaste medarbetare, och det kan knappast heller vara så att uppgifterna inte stämdes av med dessa personer inför utfrågningen. Näringsministern har själv uppgett, i den andra utfrågningen, att hon suttit ned med de medarbetare som var aktiva i det här skedet. Frågeställningen kring om andra medier fått handlingen utlämnad före den som begärt den var heller ingen okänd frågeställning - den fanns med i anmälan och borde därför vara extra kontrollerad. Näringsministern har det fulla ansvaret för detta, och det är också något hon säger sig ta. Men vad innebär det? Är det bara att be om ursäkt, och sedan är allt bra? Eller bör det få andra konsekvenser? Att leda en statsförvaltning innebär ett stort ansvar men också ett stort förtroende, inte bara från de egna väljarna utan från alla medborgare. När detta brister riskerar det att undergräva förtroendet för både departementens arbete och statsrådet - och faktiskt också för politiken som helhet och till sist även demokratin. Näringsministern har tagit på sig ansvaret för det som har skett, men det känns också rimligt att näringsminister Lööf tar på sig ansvaret för att vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att detta inte kommer att hända igen. Om så sker och vilka konsekvenser det kommer att få får tiden utvisa. Vad som är än mer bekymmersamt är att det även efter KU:s utfrågningar framkommit att ytterligare felaktigheter fanns i de svar vi fått. Ifrågasättandet av om fakturan från van der Nootska palatset skulle till Centerpartiet och inte betalas av staten gjordes två månader innan den vidarefakturerades, alltså i början av juni. Den betalades av staten i mitten av juni och efterfakturerades inte förrän i samband med begäran om utlämnande av handlingar. Enligt vad våra handlingar visar skedde det den 7 augusti och inte någon dag efter att den ifrågasatts med ett "Ok?", som näringsminister Annie Lööf uppgav inför utskottet. Vi har begärt ut handlingar från departementet, och de visar att uppgifter som förekommit i medierna stämmer. Vi har också begärt kommentarer från departementet, men vi har inte fått någon kommentar från vare sig departementet eller näringsministern. Det tycker jag är olyckligt. Vi har dock från utskottets sida valt att inte återuppväcka granskningen utifrån de nya uppgifterna. Den kritik vi riktar mot näringsministern ligger fast, och detta bara förstärker vårt ställningstagande. Det är även bekymmersamt att statsministern inte tar sitt ansvar vad gäller utlämnande av allmänna handlingar och de fördröjningar som har skett genom samordning på förvaltningsavdelningen. Avdelningen ligger direkt under statsministerns ansvar, men statsministern hänvisar till delegation och att det har utarbetats rutiner. Han skickar även frågan tillbaka till Näringsdepartementet och näringsminister Annie Lööf. Statsministern kan självklart inte hantera och vara insatt i alla enskilda ärenden, men riggar man en organisation som bland annat ska hantera diarier och utlämnanden av allmänna handlingar måste man också se till att den mäktar med att uppfylla de krav som följer av offentlighetsprincipen. Vi förutsätter att det förbättringsarbete som statsministern har pekat på och som har påbörjats skyndas på. Även en central organisation som ansvarar för handlingar från flera departement måste se till att ett utlämnande sker omgående och att det inte dröjer så länge som i detta fall tre dagar, oavsett om handlingen ska sekretessprövas eller ej. Sekretessprövningen har faktiskt inte heller åberopats som skäl för fördröjningen i detta fall, enligt JO. Herr talman! Vi tycker att detta är ett mycket allvarligt ärende som rör våra grundläggande principer och överlämnar härmed vårt ställningstagande och utlåtande till riksdagens hantering.

Herr talman! Helene Petersson lyfter fram att en myndighet inte får gynna ett enskilt medium. Det är vi helt överens om. Men visst, i det här ärendet har det framkommit att utlämnandet till Dagens Eko och TT skedde i tron att Aftonbladet redan hade fått handlingen. Det var ett misstag, och visst, misstag ska inte begås. Departementet borde ha kontrollerat med förvaltningsavdelningen på Regeringskansliet att handlingen verkligen var utlämnad. Att man inte gjorde den kontrollen förtjänar naturligtvis kritik. Men det var alltså inte ett medvetet handlande. Den spekulation som majoriteten ägnar sig åt styrker inte på något sätt att Näringsdepartementet försökte ge ett visst medium ett försteg när det gäller denna information. JO:s granskning har också visat att utlämnandet av handlingar från Näringsdepartementet rent allmänt har skett på ett närmast exemplariskt sätt, helt enligt de regler som gäller. Men handlingen som skulle lämnas ut via förvaltningsavdelningen lämnades ut tre dagar efter, och det var senare än enligt de principer som Justitieombudsmannen har. När handlingar har lämnats ut från Näringsdepartementet har det dock skett på ett korrekt sätt. Därför tycker jag att man i granskningen på flera sätt har gett en felaktig bild av hur Näringsdepartementet har hanterat utlämnandet av allmänna handlingar.

Herr talman! Det är lite märkligt att till och med statsministern bollar tillbaka frågan och lägger den i näringsministerns knä. Grundfelet, som Per-Ingvar Johnsson också säger, är förseningen och fördröjningen. Det skedde på förvaltningsavdelningen. Men det är bekymmersamt att sammanställningen cirkulerade runt. Vi tycker att statsministern har ett ansvar för hur organisationen riggas. Problemet ligger också hos Näringsdepartementet eftersom de som får information om att ett utlämnande av handlingar har begärts är näringsministerns stab, däribland presschefen. Presschefen visste att begäran om utlämnande var inskickad, och det var också presschefen som skickade ut handlingen till Ekot och TT. Jag vill påstå att det alltså inte var ett misstag. Är man så omedveten? Måste man inte kolla upp det? De två misstagen är att handlingar skickas ut utan att kontrolleras och att dokumentet, ett ofullständigt sådant, cirkulerar. Jag har aldrig varit med om det. Vi får mängder med begäran om handlingar här i riksdagen och i konstitutionsutskottet. Skulle vi låta dem cirkulera runt innan vi skickar ut dem?

Herr talman! Vi är överens om att det var ett misstag att Näringsdepartementets pressekreterare inte kontrollerade att handlingen verkligen var utlämnad tidigare. Men jag vänder mig skarpt emot kritiken att även andra personer inom departementet fick ta del av att ett utlämnande hade begärts. Justitieombudsmannen är tydlig i sitt uttalande om att det inte är fel att information lämnas till andra personer, till exempel ministern i det här fallet. Men det får inte försena utlämnandet. Det har inte varit ett försenat utlämnande från Näringsdepartementet. Departementet har lämnat ut handlingar i rätt tid. Andra personer har förvisso varit informerade, men det är helt enligt Justitieombudsmannens regler för hur detta bör gå till.

Herr talman! Jag har inte sagt att det var fel att de fick ta del av det, men jag sade att presschefen inte kan ha varit omedveten om vilka handlingar som begärdes ut. I så fall borde det ha kontrollerats, och man borde ha en bättre organisation på departementet för hur handlingar hanteras, vem det är som plockar in dem och vem det är som lämnar ut dem. Det var definitivt inte samma person som lämnade ut handlingen till den som hade begärt den som lämnade ut den till ett konkurrerande medium en dag tidigare. Det är här det brister. Om det gäller ett utlämnande måste någon ta ansvar när begäran kommer in, se till att det verkställs och se till att handlingen lämnas ut. Problemet är att handlingen cirkulerade runt så att det var fler personer som var medvetna om att förfrågan hade kommit in och att det fanns ett dokument som var färdigställt. Alltså gavs det möjligheter för fler personer att skicka det vidare. Det skedde också, och det är där kritiken ligger. Jag vill inte hålla med om att vi spekulerar, som ni säger. Vi skriver inte att så skedde. Men med tanke på alla de dokument och all den information som vi har fått kan vi inte utesluta att departementets agerande var på det sättet.

Herr talman! Både konstitutionsutskottet och JO har tidigare uttalat sig kritiskt om Regeringskansliets hantering av allmänna handlingar. Jag tyckte att statsministern på ett bra sätt tog åt sig kritiken och sade att ett antal åtgärder skulle vidtas. JO:s kritik var väldigt ny då, så den höll man fortfarande på att bearbeta och göra en analys av. De problem som länge funnits på UD lovade statsministern snart skulle vara åtgärdade. Jag tyckte att det var ett bra svar. Så här i debatten kan man få spekulera lite grann - jag vill helst inte göra det i slutsatserna. Helene Petersson säger att handlingen cirkulerade runt. Det beror väl kanske - spekulation! - på att Aftonbladets journalist begärde ut en sammanställning över alla departements interna representation. Trots att det finns ett nytt och bra konteringssystem är det inte alltid säkert att alla departement behandlar saker exakt likadant. Ska man räkna in extra bevakning? Är det intern representation, eller är det säkerhet? Hur ska du kontera det? Hur ska du kontera om det är två timmar seminarium och sedan en middag? Ska allt gå på representationskontot? Det är åtminstone en hypotes för varför den här typen av samlingsdokument, sammanställningar över många departements olika förfrågningar, cirkulerar.

Herr talman! Det är väl därför som det här har tagit tid och kanske även i fortsättningen kommer att ta tid. Frågan är om vi ska acceptera det? Varje departement är ansvarigt för sina handlingar. Man är ansvarig för det sätt man hanterar dem på, man är ansvarig för att göra en sekretessprövning, och man är ansvarig för att utlämna handlingar. Vad jag har uppfattat, och som jag tror att utskottet också har uppfattat, är att här skickas den totala sammanställningen runt, som Per Bill säger, så att man ska kunna kolla att man har gjort som alla andra departement har gjort, om man har redovisat på samma sätt. Det menar jag att man ska säkerställa innan. Man ska ha gemensamma rutiner och ett gemensamt regelverk, så man slipper börja med sådant här när man får en begäran om utlämnande av en offentlig handling. Det ska vara klart innan. Har man inte riggat denna organisation, som jag sade i mitt anförande, på ett bra och säkert sätt uppstår kanske de här situationerna, vilket jag inte tycker att vi ska acceptera. Statsministern sade att han har vidtagit åtgärder. Då säger vi i vårt uttalande att vi verkligen hoppas att det här påskyndas, för det är viktigt. Vi kan inte ha ett regeringskansli som gång efter annan får kritik från både JO och konstitutionsutskottet, och medierna reagerar på att de inte får ut handlingar. Det kan inte fungera så. Ska vi leva upp till en offentlighet som vi kan vara stolta över och vill värna i Sverige måste det här fungera.

Herr talman! Ja, absolut, och varken statsministern eller jag har ifrågasatt den slutsatsen. Det är dessutom fullt möjligt, och det sker oftast också, att man börjar lämna ut enstaka handlingar även innan de stora sammanställningarna är färdiga. Jag har tittat på JO:s ärenden. I ett fall var det en journalist som klagade och som i princip ville ha uppgifter om kontoslag för olika aktiviteter. I ett annat fall handlade det om loggar för telefonsamtal och sms, om jag kommer ihåg det hela rätt. Det är klart att den typen av frågor tar tid. Herr talman! Vi fick ut en del av handlingarna, och jag var faktiskt lite förvånad över att man hade lämnat ut en faktura på 3 000-4 000 kronor som handlade om extra bevakningstjänst just därför att det var tre ministrar som var på plats. Jag är inte helt säker på att jag, om jag hade gjort bedömningen, skulle ha kommit till samma slutsats, eftersom terrorister skulle kunna börja infiltrera bevakningsbolag som lite ad hoc-mässigt används för att sköta extra säkerhet. Det är alltså inte några enkla saker. Enstaka handlingar ska naturligtvis lämnas ut samma dag som begäran görs eller allra senast dagen därpå. Men med sammanställningarna och de dokument som det faktiskt finns lite problem med när det gäller pusselläggning eller säkerheten för våra statsråd kommer det att behöva ta längre tid.

Herr talman! Vi får heller inte glömma att det fall som vi granskat rörde sig om internrepresentation, och jag har lite svårt att se vad som ska vara sekretessbelagt där. Det är klart att det går att se ett mönster om Näringsdepartementet alltid går till en viss restaurang eller använder ett visst säkerhetsbolag, vilket jag inte tror att man gör. Jag tror att man sprider sina gracer överallt. Jag kan förstå om det är en helt annan säkerhetsprövning vid exempelvis utrikes besök - vi har bland annat diskuterat Hillary Clintons besök - där det är ett helt annat riskläge. Men när det gäller internrepresentation vet man ju vilka som varit med och vilka statsråd som varit ansvariga. Självfallet borde det därför inte ha tagit så lång tid. En uppgift som JO fått är att departementet inte som ett skäl till fördröjningen åberopade säkerhetsprövning utan att sammanställningen har cirkulerat. Detta är något som inte kan vara acceptabelt.

Herr talman! En mycket viktig byggsten i vårt samhällsbygge är kanske inte regelverken som sådana, oavsett om vi tycker om dem eller inte, för där har vi nog rätt skilda uppfattningar, men tilliten till att gällande regelverk efterlevs, och den tilliten finns inte om den inte efterlevs av makthavarna. Jag tror att det här är en sak som i hög grad skiljer vårt land och våra grannländer från ett antal andra länder i andra delar av världen. Om man inte litar helt och hållet på att makthavaren följer regelverket, varför ska man då göra det själv? Därför är just ett sådant här granskningsärende viktigt. Vi är i förtroendebranschen och kan inte låta bli att göra trovärdighetsbedömningar. Trovärdigheten påverkas av om en oriktig uppgift lämnas ut. Om det skett avsiktligt eller oavsiktligt kan vi inte veta - det går bara att spekulera - men den är felaktigt lämnad. Trovärdigheten påverkas också om vi vet att en handling finns hos en myndighet och det först är när den efterfrågas som det börjar hända saker. Är det alltså samma handling? Det är ju det man vill utgå från. Om jag begär att få ut en handling vill jag få ut den som den var. Om den är föremål för en rad förändringar, kreativ bokföring och liknande, är det inte samma handling jag får. Trovärdigheten påverkas av många saker, över huvud taget riktiga uppgifter. Det första jag såg när jag i morse läste Aktuellt i politiken var en uppgift från regeringens hemsida där berörd ministers cv presenteras. Tidningen noterar att cv:n är felaktig. Uppgifter om kommunala uppdrag, under vilken tid de har innehafts och så vidare, stämmer helt enkelt inte. Självfallet minskar detta ministerns trovärdighet. Jag delar helt och hållet den uppfattning som vi ger uttryck för i utskottets ställningstagande.

Herr talman! Hörde jag rätt eller inte, att Jonas Åkerlund insinuerar att handlingarna som utlämnades hade ändrats innan de nådde oss?

Herr talman! Om jag har förstått det rätt var det först i samband med att journalisten begärde att få ut handlingarna som man upptäckte att räkningarna hade gått åt fel håll. Det var precis detta jag sade.

Herr talman! Det jag hörde var att Jonas Åkerlund insinuerade att handlingarna har ändrats. Var står det någonstans?

Herr talman! Handlingarna har inte ändrats på annat sätt än att de blev föremål för förändringar först när de begärdes ut av en journalist. Så var det ju.

Herr talman! Det är stundtals en ganska livlig diskussion. Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt att vi återigen recenserar enskilda ledamöter i KU eller hur ledamöter ställer frågor. Det sägs också att kritik framförs mot en minister därför att det råkar vara en ung kvinna. Jag har inte uppfattat att det är därför som kritiken framförs. Jag noterar att vi har ett ganska starkt stycke som handlar om statsministerns övergripande ansvar för att man inom Regeringskansliet som helhet har den organisation och de rutiner som krävs för att tryckfrihetsförordningens regler om handlingars utlämnande ska kunna efterlevas. JO har också riktat kritik mot Regeringskansliets organisation för att handlingen lämnades ut sent till Aftonbladet. Mig veterligen är statsministern fortfarande man. Det blir konstigt när vi för debatten på det sättet, och jag tycker att det är bra om vi håller oss till saken. Visst går det att säga att det är ett visst mått av spekulation när vi skriver att det inte går att utesluta att departementet agerade för att få ut sin version först. Vi hade också kunnat skriva att det inte går att säkerställa att man har agerat helt och hållet för att främja att Aftonbladet skulle få sin begäran tillgodosedd i god tid. Det går att uttrycka sig på många sätt, men vi kan inte alls utesluta att departementet inte har agerat på ett sätt som främjar departementets egna syften. Det är klart att man visste att man var utsatt för en granskning, och man valde att skicka en sammanställning till andra medier än till dem som granskade saken. Det är anmärkningsvärt. Det är väldigt ovanligt att man agerar på det sättet. Att det skulle ha skett av misstag är möjligt men absolut inte säkerställt. Jag tycker att det är en sansad och rimlig kritik, och jag tycker att det är bra att det läggs ett stort ansvar på Regeringskansliet och att statsministern har för avsikt att arbeta vidare med frågan. Sedan är det mycket märkligt att man skickade en faktura för partiets middag till departementet. Man uppmärksammade i juni att det kanske inte var riktigt rätt, men fakturan betalades ändå, och sedan ändrades betalningen när medierna begärde ut uppgifterna. Det går inte att säkerställa att detta gjordes med avsikt. Det kan ha varit ett misstag, vi vet inte. Men det är allvarligt, och vi förutsätter att man förbättrar sina rutiner på flera områden.

Herr talman! I ärendet med Saudiaffären kritiserade konstitutionsutskottet den före detta försvarsministern för att han inte har styrt myndigheten som han borde ha gjort och inte har varit tillräckligt aktiv. I det här ärendet är vi tillbaka till något som kanske har varit vanligare i KU, nämligen frågan om ministerstyre. Det innebär att ministern styr, kanske inte för mycket, utan på en alltför detaljerad nivå. Det händer också. Jag tycker att det här kanske inte är en av de viktigare och större frågorna som vi har att hantera, men svenska myndigheter har en självständighet, framför allt när det gäller ärenden som gäller enskilda. Där ska inte regeringen, ministrarna, gå in och styra beslut och ärenden. När det gäller detaljer i myndigheternas arbete ska inte ministern heller gå in och styra. Regeringen styr kollektivt. Man har ett krav på sig enligt konstitutionsutskottet att följa med i vad som händer, informera sig och så vidare, men man bör inte gå in i detaljer och styra på ett sätt som gör att man tar över generaldirektörens uppgifter. I det här fallet handlar det om att ministern, enligt den före detta generaldirektören Göran Enander, har bett generaldirektören att inte gå på en konferens, ett seminarium, som Naturskyddsföreningen arrangerade. Vi är överens om att ministrar inte bör berätta för generaldirektörerna hur de ska hantera sina kalendrar, vilka seminarier de bör delta i och så vidare. Min åsikt är att det är klarlagt att landsbygdsministern har uttalat sig på detaljnivå på ett sådant sätt att generaldirektören har uppfattat att ministern har avrått honom från att delta i Naturskyddsföreningens konferens. Generaldirektören hade antecknat vad som hade sagts vid telefonsamtalet, och han återkom dagen efter, i ett nytt telefonsamtal, med besked om hur han skulle göra. Ministern har egentligen inte sagt att de uppgifter som generaldirektören har lämnat är felaktiga. Däremot har ministern och departement i skriftliga svar till utskottet nämnt ett antal saker som man ville föra fram vid det här telefonsamtalet, men man menar att det inte riktigt var på en sådan detaljnivå att ministern förbjöd generaldirektören att delta i seminariet. Under utfrågningen som vi hade ändrade ministern först sin berättelse och sade att han inte mindes om det var ett telefonsamtal eller vad innehållet i så fall skulle ha varit men att han inte direkt kunde säga att generaldirektören hade gett fel uppgifter. Sedan lade han till efteråt: Men jag skulle aldrig ha sagt någonting sådant. Det var en lite svårtydd berättelse, och därför fortsatte vi att ställa frågor. Efter en stund ändrade sig ministern igen och sade att det nog är bäst att hålla sig till den berättelse som skriftligen hade kommit in till utskottet. Så är i alla fall min minnesbild av den här utfrågningen. Jag tycker att det är klarlagt att generaldirektören har uppfattat att det var ett klart budskap från ministern i telefonsamtalet om att han inte borde gå på seminariet och att ministern i och med det gick över gränsen för hur kontakter mellan statsråd och myndigheter ska gå till i konstitutionellt hänseende. Man kan tycka att vi inte borde säga någonting om detta utan konstatera att ord står mot ord. Men jag tycker att det är mycket oklart vilka ministerns ord var. Det är svårt, tycker jag, att ifrågasätta generaldirektörens ord i det här sammanhanget. Han har mycket på fötterna då han har fört anteckningar under telefonsamtalen. Det här är någonting som berörde honom mycket medan ministern har en diffus bild av vad som egentligen hände. Trovärdigheten ligger hos generaldirektören, menar jag.

Herr talman! För två år sedan, våren 2011, hade vi också en granskning av minister Eskil Erlandsson gällande eventuellt ministerstyre. Då handlade det om Jordbruksverket. Ministern hade sommaren 2010 vid ett flertal tillfällen i medierna informerat om att han hade gett Jordbruksverket i uppdrag att se över hanteringen av pälsdjur, bland annat minkar. Han hade personligen tagit ett stort ansvar för att agera utifrån en granskning som hade gjorts av Djurrättsalliansen. Vi kunde i vår granskning konstatera att ministern inte hade gett något uppdrag till Jordbruksverket, även om han själv flera gånger hade sagt det. Man kan tolka det som att han ville framstå som en handlingskraftig person eller så när han gjorde det här. Men det var ett felaktigt uttalande av honom, och vi kunde konstatera att det inte handlade om ministerstyre. Däremot tyckte vi att det var anmärkningsvärt att man flera gånger upprepade någonting som inte stämde. Enligt ministern fanns det många olika skäl till det agerandet. Nu är vi tillbaka i ett ärende som gäller ministerstyre. Den här gången handlar det om huruvida ministern har ringt till generaldirektören vid Skogsstyrelsen och uttalat sig på ett sådant sätt att det uppfattades som att ministern tyckte att generaldirektören inte borde delta i en konferens med Naturskyddsföreningen. Det skulle ha hänt 2008, alltså två år tidigare än det tillfälle då ministern flera gånger påtalade att han hade kontaktat Jordbruksverket för att informera dem om att de borde agera. Den här gången säger ministern följande om sitt eget agerande, nämligen att det vore honom totalt främmande att på något sätt försöka påverka en generaldirektör eller en myndighet i en viss riktning. Det handlar i och för sig om olika tidpunkter. Det vi nu granskar rör 2008. Det kanske var främmande för ministern vid den tidpunkten att ens tänka sig att få för sig att påverka en generaldirektör och att läget 2010 är ett helt annat och ministern då känner att han borde tala om att han försökt påverka en myndighet därför att han kanske vill framstå som handlingskraftig i förhållande till Jordbruksverket. Eller har det bara att göra med att det råkar vara olika myndigheter? Ministern framför att samtalet med generaldirektören för Skogsstyrelsen handlar om information och att det är viktigt att informera om den kritik som Skogsägarna har mot generaldirektören. Det kan vara så att han gör den bedömningen, att just den kritiken är extra viktig att föra fram som information. Om ministern i andra sammanhang anser att det är viktigt att vidarebefordra från olika intressegrupper till berörda myndigheter, det har vi inte klarlagt vid vår genomgång. Vi kan bara konstatera att just den här kritiken anser han vara viktig att föra fram samt att generaldirektören uppfattade det så att ministern inte ville att han skulle delta i den konferensen. Det är alldeles tydligt att ministern fört samtalet på ett sådant sätt att generaldirektören har fått den uppfattningen. Generaldirektören har valt att ringa tillbaka för att tala om att han tänker delta i alla fall. Det är bra om ministern nu anser att han inte ska gå in och agera direkt styrande i myndigheter. Det är bra att det står fast sedan vi gjorde vår förra granskning i ett liknande ärende. Det finns all anledning för ministern att fundera över hur han agerar i kontakterna med sina myndigheter.

Herr talman! I det här ärendet har oppositionspartierna kommit till lite olika slutsatser. Peter Eriksson har sannolikt rätt i att det här inte är det mest upphetsande ärendet vi har i dag att diskutera, men det faktum att vi från oppositionspartierna kommit till lite olika slutsatser gör att jag känner det angeläget att få redovisa hur vi socialdemokrater resonerat och varför vi kommit fram till de slutsatser som vi faktiskt kommit fram till. Det har redan framgått att denna del av granskningsbetänkandet handlar om ifall dåvarande jordbruksministern i telefonsamtal med dåvarande generaldirektören för Skogsstyrelsen, Göran Enander, försökt påverka generaldirektören att avstå från att delta i en konferens anordnad av Naturskyddsföreningen. Kolleger i utskottet och övriga riksdagsledamöter! Vad det här handlar om är å ena sidan den egna övertygelsen om vad som faktiskt hände, å andra sidan vad vi faktiskt kan bevisa. För egen del, det vill jag gärna slå fast, är jag övertygad om att avsikten med telefonsamtalet var just det som de andra oppositionspartierna kommit fram till, nämligen att försöka få Enander att avstå från deltagande i konferensen. Det är min övertygelse. Det bygger jag bland annat på att samtalet ägde rum strax före konferensen. Skogsindustrin hade fört fram liknande eller samma uppfattning, att det var olämpligt av Enander att delta i konferensen. Och som av en händelse har ministern en minneslucka när det gäller vad som hände vid den tidpunkten. Att samtalet ägde rum har egentligen bekräftats av bägge parter, så som jag uppfattat det, och att det skulle ha handlat om något annat saknar sannolikhetens prägel. Problemet är att vid den konstitutionella prövningen står ord mot ord om vad som blivit sagt vid det aktuella tillfället. Visst, Eskil Erlandsson säger att han inte minns, men han säger också att "det vore mig främmande att kontakta en myndighetschef i syfte att ge instruktioner om deltagande i en konferens". Han uppger också att ". framgår dessutom att han - det vill säga Enander - efter samtalet ansåg sig oförhindrad att delta i konferensen, att han meddelade mig detta och då inte möttes av någon negativ reaktion". Jag kan inte uppfatta det på annat sätt än att Eskil Erlandsson, dåvarande jordbruksministern, bestrider att han försökt påverka Enander. Hade han sagt tvärtom, att javisst, det försökte han göra, skulle vi ha varit i ett helt annat läge. Jag uppfattar att han säger: Nej, jag försökte inte påverka Enander. Då har vi en situation där ord står mot ord. Vi har vid tidigare granskningar i KU, för några år sedan, hamnat just i en situation där ord stått mot ord. Vid de tillfällena har vi dragit slutsatsen att utskottet inte kan och egentligen inte heller har kompetens att avgöra vem som talar sanning. Vi socialdemokrater har en konsekvent linje i våra bedömningar, oavsett vilket eller vilka partier som har regeringsmakten, något som förtjänar att påpekas en dag som denna, herr talman. Det är mot den bakgrunden, att ord står mot ord, som vi inte kan avgöra vad som är sant eller inte sant, detta alldeles oavsett vilken personlig övertygelse vi har. Det är därför vi kommit fram till den slutsats som vi har. Jag skulle vilja avsluta, herr talman, med att peka på tre saker som majoriteten tar upp i sitt ställningstagande. För det första säger vi att vi tidigare konstaterat att det finns behov av informella kontakter mellan Regeringskansliet och myndigheter men att sådana kontakter innebär risk för ministerstyre. Det bör man vara medveten om. För det andra säger vi att det inte finns något utrymme för en enskild minister att ge direktiv till en myndighetschef om exempelvis deltagande i en konferens. För det tredje säger vi i majoritetstexten att när vi tittat på det nu aktuella samtalet ger det anledning att dra slutsatsen och göra ett medskick, om vi uttrycker det på det sättet, till Regeringskansliet: Iaktta försiktighet. Därmed, herr talman, yrkar jag på godkännande av majoritetstexten i denna del.

Herr talman! Relationen mellan regeringen och regeringens myndigheter regleras som vi alla vet i regeringsformen. Regeringen fattar beslut kollektivt, och regeringsformen tar avstånd från ministerstyre. Men det är viktigt att komma ihåg att förbudet mot ministerstyre inte innebär att statsråd inte får ha åsikter. Det är klart att de får. Grundlagsberedningen ansåg att det svenska systemet med självständiga ämbetsverk och myndigheter medför att rätten att ge direktiv till myndigheterna ligger hos regeringen kollektivt. I 12 kap. 1 § regeringsformen kan man läsa att ett enskilt statsråd inte har rätt att bestämma hur en myndighet ska besluta i ett enskilt ärende. Ingen annan myndighet får heller bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska besluta i ett särskilt ärende om det rör myndighetsutövning mot enskild. Det är den konstitutionella grunden. Den är vi alla klara över. Sedan finns det behov av informella kontakter mellan regeringen och regeringens myndigheter och naturligtvis också hos myndigheterna sinsemellan. Utan sådana kontakter fungerar inte regeringsarbetet och förvaltningen som det ska. Jag återkommer till det om en liten stund. Det konstitutionsutskottet har haft att ta ställning till i detta ärende är om Eskil Erlandssons - dåvarande jordbruksminister, numera landsbygdsminister - telefonsamtal till Skogsstyrelsens dåvarande generaldirektör Göran Enander utgjorde ett försök till ministerstyre i regeringsformens mening. Vad som hände vet vi. Fakta i målet är kända. Jag tänker repetera dem väldigt kort. Den 8 maj 2008 blev Göran Enander uppringd av Eskil Erlandsson, som enligt Enander hade synpunkter på Enanders planerade medverkan på en konferens några dagar senare. Erlandsson minns inte samtalet, men förnekar inte på något sätt att det ägt rum. Han säger, som min kollega Billy Gustafsson nyss citerade: "Det vore mig främmande att kontakta en myndighetschef i syfte att ge instruktioner om deltagande i en konferens." Enligt vad Enander säger i utfrågningen gjorde heller inte Erlandsson detta. Han gav inga instruktioner om att Enander inte skulle få delta på konferensen. Det han sade, enligt utfrågningen av Enander, var att han tyckte att det var olämpligt att Enander skulle vara där och argumentera mot regeringen. Det är vad Enander säger i utfrågningen. Det finns heller ingenting i utfrågningen av Eskil Erlandsson som på något vis tyder på att han skulle sväva på målet om huruvida han minns det här samtalet eller inte. Han är under hela utfrågningen väldigt tydlig med att han inte kommer ihåg det men inte på något vis förnekar att det skulle ha ägt rum. Eskil Erlandsson reagerar inte heller när han några dagar efter samtalet får reda på att Enander deltagit i konferensen genom att Enander ringer upp honom och berättar detta. Det hävdas i anmälan att Erlandsson ska ha utövat ministerstyre genom att ringa upp Enander. Vi menar att detta inte är fallet. Under granskningen har också frågan väckts vilka skälen var till att Enander senare under år 2008 lämnade sin tjänst som generaldirektör på Skogsstyrelsen, ungefär ett halvår innan hans förordnande gick ut, och huruvida det skedde i enlighet med gällande regler. Eskil Erlandsson säger till utskottet att det berodde på Skogsstyrelsens utomordentligt bekymmersamma ekonomiska situation, bland annat påtalad av Riksrevisionen i mars 2008. Regeringen gjorde helt enkelt bedömningen att tillräckliga åtgärder för att komma till rätta med problemen inte hade vidtagits inom myndigheten och att det behövdes en ny chef. Man hade ett åtgärdsprogram som tagits fram med hjälp av externa konsulter, men det visade sig inte vara tillräckligt. När Skogsstyrelsen redovisade ett halvårsbokslut 2008 framkom det att resultatet hade försämrats kraftigt på ganska kort tid och uppgick till minus 45 miljoner kronor. Det fanns grava kvarvarande brister när det gällde den interna styrningen och den interna kontrollen. Detta var skälen till att Göran Enander fick lämna sitt uppdrag som generaldirektör. Herr talman! Utskottets uppgift är att granska regeringsärendenas handläggning och statsrådens tjänsteutövning. En anklagelse om ministerstyre är en allvarlig sak. Den innebär att ett statsråd ska ha satt sig över den konstitutionella regleringen och agerat på ett sätt som inte är tillåtet. Om så sker är det naturligtvis konstitutionsutskottets plikt att påtala detta. Det har vi också gjort vid flera tillfällen genom åren. Men att ett statsråd har informella kontakter med företrädare för de myndigheter som lyder under vederbörandes departement är inte bara självklart utan fullständigt nödvändigt. Utan den typen av informella kontakter kan regeringsarbetet helt enkelt inte fungera. Naturligtvis är det av största vikt att den konstitutionella regleringen respekteras och att dessa kontakter inte kliver över i förbjudet område. Men de kontakter mellan dåvarande jordbruksministern och dåvarande generaldirektören för Skogsstyrelsen som är aktuella i det här ärendet höll sig på rätt sida om gränsen, menar utskottsmajoriteten.

Herr talman! Sent ska syndaren vakna. Känner du till det uttrycket, Tuve Skånberg? Frågan om samförståndsavtalet var uppe i konstitutionsutskottet 2006. Miljöpartiet och Vänstern reserverade sig. Vi tyckte inte att det var ett avtal som var bra. Borgerligheten var för avtalet och tyckte att det var rimligt att göra det. Efter det har det också förlängts av den borgerliga regeringen. Jag tycker att det ni håller på med just nu är ganska smaklöst. Det finns en tradition i KU att man inte gör en ny granskning av samma fråga igen. Vi har av hygglighet ändå låtit granskningen få ske. Vi hade kunnat säga: Vi gör inte på det sättet. Vi har en gång granskat det, och ni har sagt att det var okej. Nu har vi ändå sagt att ni får göra granskningen. Det är samma sak som ni försöker göra igen. Ni kunde åtminstone vara klädsamma och säga: Vi gjorde fel tidigare. Vi borde ha sagt någonting annat. Vi borde ha kritiserat avtalet när det var uppe i KU tidigare. Vår egen regering borde kanske inte ha förlängt avtalet. Någonting av det kanske ni skulle ha sagt och åtminstone visat en tillstymmelse till självkritik. Men det är ingenting sådant, utan här kommer stora ord om någonting helt annat. Jag tycker att alltihop är ganska pinsamt.

Herr talman! Det här är ett ärende som utskottet är enigt om. Det kan man inte tro när man lyssnar på Phia Andersson, men så är det. I debattens hetta är det ibland lätt att glömma att vi faktiskt är eniga i en stor majoritet av granskningsärendena - så har det varit alla år tidigare, och så är det även i år. Vad det handlar om här är hur man inom Regeringskansliet beredde ett ärende som handlade om besparingar inom försvarets materielförsörjning. Frågans politiska substans har varit uppe för diskussion i andra sammanhang i denna sal och i andra salar. Under våren har försvarsutskottet debatterat Riksrevisionens granskning av den så kallade Genomförandegruppen. Den som är intresserad av innehållet i den debatten - det kan man vara - hänvisas till kammarens protokoll från den 11 april i år. Herr talman! Konstitutionsutskottet granskar inte politiska besluts innehåll. Det är inte KU:s uppgift att granska om de fattade besluten är rimliga och viktiga och deras politiska substans. Vi granskar inte heller Riksrevisionens rapporter eller den diskussion som förs mellan Riksrevisionen och regeringen. Vår uppgift är att granska formerna för beslutsfattandet, att se till att regeringsärendena handläggs på ett korrekt sätt, att de bereds enligt reglerna och att statsråden inte överträder sina konstitutionella befogenheter. I det här ärendet har vi inte funnit att statsråden har överträtt sina konstitutionella befogenheter eller att ärendet har handlagts på ett sätt som inte står i överensstämmelse med gällande lag och författning. Genomförandegruppen tillsattes av regeringen i januari 2008 för att ta fram besparingar på försvarsmaterielområdet, som ett led i budgetberedningen. Politiker ingick i gruppen. Det var statssekreteraren i Försvarsdepartementet, statssekreterare från Finansdepartementet och Näringsdepartementet, representanter för regeringspartierna och chefer och handläggare inom Regeringskansliet. Ingen representant för Försvarsmakten eller för någon av de andra försvarsmyndigheterna ingick. Det fanns inga formella direktiv till den här gruppen. Den fick arbetsuppgifterna beskrivna i ett pm. Gruppens arbete ledde fram till att man redovisade en lista över planerade besparingar i 2009 års budgetproposition och att beslut om de besparingarna fattades av riksdagen, och det ingick sedan i regleringsbrevet för Försvarsmakten 2009. Det är en helt normal ordning för hur man bereder budgetfrågor. Det är bakgrunden när det gäller Genomförandegruppen. Herr talman! KU är, som jag tidigare sade, helt enigt i det här ärendet. Men vi vill ändå påpeka att det finns förbättringspotential. Vissa handlingar som rör genomförandegruppen har inte diarieförts. Gruppen har till sig fått inhämtade uppgifter från Försvarsmakten som inte heller har dokumenterats. Hur dessa uppgifter har inhämtats har vi inte kunnat fastställa i alla delar. Det kan ha skett skriftligt. Det kan ha skett muntligt. Utskottet anser att uppgifter som inhämtas från myndigheter måste dokumenteras omsorgsfullt. Annars blir den efterföljande kontrollen, som utskottet ska göra, mycket svårare än vad den behöver bli. Om beredningsunderlag och beslutsunderlag är bristfälliga försvåras KU:s granskningsarbete, eftersom insynen i Regeringskansliets arbete är begränsad. Jag vill i det sammanhanget påpeka att Regeringskansliet är medvetet om bristerna och att förbättringsåtgärder håller på att arbetas fram. Den här processen gick fort. Försvarsmakten fick - det är regeringen medveten om - möjligen inte tillräcklig tid på sig att kvalitetssäkra sina svar på det sätt som man brukar göra och på det sätt som man vill göra. Vi vill betona vikten av att remisstider är tillräckligt långa för att remissinstanserna noga och samvetsgrant ska kunna överväga de frågor de får. Utskottet konstaterar att Genomförandegruppens tidsramar var knappa och vill därför påminna om vikten av att beredningsarbetet i Regeringskansliet planeras på ett sådant sätt att det finns tid för att föra de diskussioner som man vill föra. Det vinner alla på.