Arbetsplenum - 2013-06-13

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen. Inrättandet av myndigheter och beslut om myndigheternas uppgifter tillhör normalt regeringens kompetensområde. Det framgår bland annat, precis som Henrik Ripa sade, av de riktlinjer för organisations- och strukturförändringar inom staten som fastställdes 2003. Det är också regeringen som beslutar om en myndighets uppgifter. Här har regeringen i sin proposition gjort bedömningen att en ny folkhälsomyndighet ska bildas. Utskottets behandling visar också att det finns ett starkt och brett stöd för en sådan förändring. Regeringen kan därför med tillförsikt arbeta vidare med att på detta sätt skapa en mer samlad myndighetsstruktur på folkhälsoområdet. Det är precis det vi debatterar. Att binda myndigheter till riksdagen minskar förutsättningarna för en flexibel förvaltning. Det är i allmänhet onödigt att tynga riksdagen med regeringens organisering av statsförvaltningen. Av propositionen framgår också tydligt att organisationsförändringen ska genomföras utan förändringar av det ansvar myndigheterna i dag har. Folkhälsomyndigheten tar alltså över den roll Folkhälsoinstitutet har haft sedan ombildningen 2001. Det handlar om att ansvara för sektorsövergripande uppföljning av utvecklingen av folkhälsans bestämningsfaktorer, att utvärdera insatser inom folkhälsopolitikens målområden, att vara ett nationellt kunskapscenter för metoder och strategier inom folkhälsoområdet och att ansvara för tillsyn inom alkohol-, narkotika- och tobaksområdet samt området hälsofarliga varor. Det statliga ansvaret inom tillsynsområdet följer av den särskilda lagstiftningen kring alkohol, tobak med mera. Här har vi också uppföljning, utvärdering och kunskapsstöd inom folkhälsoområdet, vilket har lyfts fram som en uppgift för staten av både den socialdemokratiska regeringen och alliansregeringen. I reservationen anför oppositionen att riksdagen bör besluta om ansvar eftersom det strategiska folkhälsoarbetet tydligt innebär politiska prioriteringar. Naturligtvis är det riksdagen som ytterst bör ansvara för de politiska prioriteringarna. Det nationella övergripande folkhälsomålet är därför fastställt av riksdagen. Det råder ingen oenighet om att staten har en viktig roll när det gäller uppföljning, utvärdering och kunskapsstöd inom folkhälsoområdet. Det bör dock vara regeringens och inte riksdagens ansvar hur detta på bästa sätt ska organiseras inom själva statsförvaltningen. Som framgår av propositionen är avsikten med förändringen bland annat att ge bättre förutsättningar för ett mer effektivt, kunskapsbaserat arbete samt ökade förutsättningar att angripa folkhälsofrågorna samlat och integrerat. Det tycks finnas en stor enighet om att förändringen kommer att gynna en sådan målsättning.

Herr talman! Jag vill fråga Centerpartiets Rickard Nordin hur man ser på livsvillkor kontra levnadsvanor och livsstil. Jag tycker att det är viktigt att vi har en fristående expertmyndighet, men jag tycker också att det är beklagligt att det i betänkandet inte finns någonting om livsvillkor. Den nya myndighetens roll, när det gäller både smittskyddsfrågorna och folkhälsofrågorna, borde vara att se till sådana frågor som livskvalitet vad gäller livsvillkoren. Där är kemikaliepolitiken en stor del, men det handlar också om luftkvaliteten i våra städer och hur man med individers levnadsvanor ska kunna påverka till exempel bisfenol. Är det inte rimligare att man tar ett strukturellt ansvar för kemikaliepolitiken och även väver ihop det med folkhälsopolitiken? I det här betänkandet skriver ni enbart, vilket jag citerade förut, att man ska stödja individer som förändrar sina levnadsvanor. Anser Centerpartiet att staten har ett ansvar att underlätta för människor att slippa till exempel bisfenol?

Herr talman! Självklart håller vi från Centerpartiet med om att det finns många poänger med att slippa onödiga kemikalier, exempelvis bisfenol. Jag tycker inte heller, precis som Henrik Ripa sade, att det finns ett motsatsförhållande här. Om man vill underlätta för individer att göra självständiga val krävs det ett visst mått av information, men det krävs också bestämmelser som gör att innehållsförteckningar och annat är på en sådan nivå att de är enkla att förstå. Det ska finnas möjlighet att göra medvetna val utifrån de saker som bör och inte bör vara i exempelvis mat, i det här fallet, eller för den delen i kvitton. Då handlar det om att man får ha en bredd på olika uppgifter, och det här är en sådan sak som jag misstänker att den nya myndigheten kommer att yttra sig om. Det välkomnar vi.

Herr talman! Jag hade önskat att ni i majoriteten hade kunnat skriva in det i betänkandet, om det nu är så att ni tycker det. I texten trycker ni enbart på att det handlar om individers levnadsvanor och inte om livsvillkor. Jag beklagar verkligen att man inte ser det så. Ett betänkande är ju ett slags förtext till det som sedan ska komma. Därför hade det varit viktigt att skriva om livsvillkor i betänkandet. Eftersom det inte kommer att vara riksdagen som fastställer instruktionen till myndigheten - det är regeringen som gör det - anser jag att det är viktigt att ni poängterar att det inte bara handlar om levnadsvanor utan även om livsvillkor. När det gäller sådana ämnen som uppenbarligen är farliga ur hälsosynpunkt räcker det inte med information till den enskilda individen, utan där måste Sverige kanske gå före och förbjuda. Frankrike har förbjudit bisfenol i livsmedelsförpackningar, och det borde egentligen Sverige också våga göra. Om man har en tydlig ambition i folkhälsopolitiken att den både ska handla om livsvillkor och levnadsvanor borde man våga ta steget att förbjuda. Delar Centerpartiet uppfattningen att vi även ska jobba med livsvillkor?

Herr talman! Jag antar att det beror lite på hur man väljer att läsa det betänkande som vi har framför oss. Om man ska stödja individer att förändra sina levnadsvanor förutsätter det i vissa fall att man också kan förändra levnadsvillkoren. För mig finns där inget motsatsförhållande, vilket gör att jag kan läsa in detta. Lyckligtvis har vi en miljöminister från Centerpartiet som bland annat har uttryckt det som Gunvor G Ericson framhåller, det vill säga att bisfenol och andra kemikalier bör förbjudas i högre grad på olika typer av användningsområden.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut. Det som ligger på bordet nu gäller en sammanslagning av Folkhälsoinstitutet, Smittskyddsinstitutet samt vissa delar av Socialstyrelsens arbete. Det här är det tredje steget när det gäller hur staten inom sina myndigheter, med fokus på hälsofrämjande och förebyggande insatser, kan bidra till bättre hälsa samt minskad ohälsa och framtida vårdbehov. Den här typen av frågor tilldrar sig kanske inte så stort engagemang och intresse hos allmänheten. En mer samlad myndighetsstruktur låter inte jättespännande. Det måste jag tillstå, men det är trots allt viktigt av flera skäl att vi har bra och fungerande ramar för hur våra myndigheter fungerar. En effektiv och god organisation som ytterst tjänar våra medborgare är knappast oviktigt. Herr talman! Det höjs ibland röster för att vi till och med skulle lägga ned den här typen av myndigheter för att spara pengar, men så enkelt är det inte. Ett syfte är ju att vi genom dessa myndigheters arbete ska kunna minska kostnader på längre sikt. Det finns mycket pengar att tjäna genom en god folkhälsa och genom att undvika sjukdomar. Och det gäller naturligtvis inte minst de vinster som finns i form av minskat mänskligt lidande. Många sjukdomar är livsstilsrelaterade och skulle kunna reduceras genom att individer gör förnuftigare val när det gäller kost, motion, alkohol och tobak. Enligt den folkhälsopolitiska rapporten från 2010 kostar denna typ av livsstilsrelaterad ohälsa 120 miljarder per år eller ungefär hälften av den samlade kostnaden för vården. Det är en närmast ofattbar summa. Jag vet inte hur många nollor det är - 120 miljarder. Därför ser jag det som en mycket viktig uppgift att förebygga ohälsa genom god kunskap, och vi måste kommunicera detta på ett lämpligt sätt till medborgarna. Men det är inte alltid det blir helt lyckat. Det finns väl knappast någon kampanj som blivit mer häcklad och förlöjligad än den från Socialstyrelsen för ett antal år sedan om att vi skulle äta sex-åtta brödskivor om dagen. Den minns vi nog alla. Den kampanjen har fått symbolisera att allmänheten tycker att myndigheter inte i för hög grad ska lägga sig i den enskilda människans val. Dessutom tror jag att rådet var mycket tveksamt, åtminstone utifrån dagens kunskapsläge. När informationen får karaktären av pekpinne riskerar den att motverka sitt syfte. Såväl kunskap som god pedagogik är viktigt när ett budskap ska kommuniceras. Vård-, omsorgs- och välfärdssektorn har stor betydelse för folkhälsan, och det finns goda skäl att samla det arbetet i en myndighet. Jag hoppas att den här organisationsförändringen ska resultera i samordningsvinster och förbättrat kompetensutnyttjande och därigenom i ökad kvalitet och effektivitet. Den nya folkhälsomyndigheten, vilket också blir namnet, tar över de ansvarsområden som de nuvarande myndigheterna har i dag. Grundläggande för det folkhälsopolitiska arbetet är god kännedom om hälsotillståndet och hälsoutvecklingen i befolkningen och om de faktorer i människors livsvillkor och levnadsvanor som har störst betydelse för att människor ska må bra. En viktig uppgift är att ge de enskilda de verktyg som behövs för att de ska kunna ta hand om sin egen hälsa. Den enskildes ansvar är till syvende och sist det som är avgörande. Oavsett vilka riktlinjer som utfärdas och vilka beslut vi politiker fattar här är det upp till den enskilde att fatta sitt eget beslut. Herr talman! Formellt beslutar inte riksdagen om att bilda denna myndighet utan endast om namnändringar i de lagar som berörs. Men man kan säga att riksdagen formellt godkänner de här förändringarna genom att besluta om namnändringarna. Regeringens bedömning är att det är tillräckligt att myndighetens ansvar fastställs i instruktionen. Det är det gängse sättet som myndigheter arbetar på. Myndigheter lyder vanligtvis under regeringen, och det är regeringens kompetensområde att besluta om myndigheters uppgifter.

Herr talman! Det föreslås att en ny myndighet bildas den 1 januari 2014. Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinstitutet ska övergå till denna nya myndighet, Folkhälsomyndigheten. I och med det kommer de båda myndigheterna att avvecklas, men Folkhälsomyndigheten kommer att bedriva verksamhet i såväl Stockholm som Östersund. Denna sammanslagning skapar goda förutsättningar för att utföra ett bredare, effektivare och mer kunskapsbaserat arbete inom folkhälsoområdet. Ett utvecklat kunskapsstöd är ett viktigt redskap för våra kommuner och landsting. Folkhälsopolitik handlar om att ge mig som individ redskap för att jag ska kunna må bättre och påverka och främja min egen hälsa, men det handlar också om att skapa goda förutsättningar utifrån ett samhällsperspektiv. Vi vet att folkhälsoarbetet bedrivs och ska bedrivas på bredden. Det är många aktörer involverade från departement och myndigheter på nationell nivå till länsstyrelser, landsting och kommuner på regional och lokal nivå. Med denna sammanslagning skapas goda förutsättningar att få ett mer effektivt och kunskapsbaserat arbete inom folkhälsoområdet. Ett mer samlat och integrerat kunskapsstöd kommer att kunna utvecklas, vilket också kommer att få genomslag i praktiken hos ansvariga huvudmän. Sammanslagningen kommer att öka förutsättningarna för att angripa folkhälsofrågorna ur ett helhetsperspektiv. Sammanslagningen kommer på så sätt att vara ett kunskapsstöd, och det kommer att förstärkas och effektiviseras. Herr talman! Man kommer att få en samlad tillgång till epidemiologisk kompetens, vilket kommer att förstärka myndigheten som ett kunskapscentrum inom folkhälsan och förbättra möjligheterna till uppföljning av hälsoutveckling och utveckling av hälsans bestämningsfaktorer. Genom spridning och implementering av kunskaper och metoder kommer man på lokal, regional och nationell nivå att skapa goda förutsättningar för att bedriva ett effektivt och evidensbaserat folkhälsoarbete. För att ytterligare förstärka samverkan mellan olika aktörer har regeringen inrättat ett forum för nationell samverkan för främjande av hälsa. Ett första möte hölls i mars i år. Regeringen anser att en viktig uppgift för detta forum bör vara att pröva förutsättningarna för överenskommelser mellan staten, kommunerna och landstingen, näringslivet och det civila samhället. Det sektorsövergripande arbetet är oerhört viktigt, och det kan utvecklas mer. I Sverige ligger ansvaret för folkhälsa på tre nivåer. Vi lagstiftar i riksdagen, och våra myndigheter är kunskapsförmedlare som ger riktlinjer och utför tillsyn. På den regionala och lokala nivån, i våra kommuner och landsting, ska allt detta tillämpas. Det tvärsektoriella samarbetet i våra kommuner och landsting är oerhört viktigt, och därför behövs mer samarbete. Exempelvis kan man förebygga fallolyckor genom hembesök, sandning vintertid och bra utomhusbelysning. Skolans roll, elevhälsans arbete kring ANDT och fysiska aktiviteter är andra exempel. Med den nya folkhälsomyndigheten förutsätter vi att man även i fortsättningen med samlad kraft kommer att föra ut folkhälsostrategin till landsting och kommuner och till det civila samhället och att man då också för ut erfarenheterna från bland annat Malmö och andra framgångsrika kommuner.