Interpellationssvar - Regeringens utnämningspolitik - 2012-08-23

Herr talman! Eva-Lena Jansson har mot bakgrund av svar jag lämnade i Aftonbladet den 4 juli frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder angående regeringens nuvarande utnämningspolitik. Låt mig inleda med den genomgripande reformering som påbörjades i och med regeringsskiftet 2006. Fram till dess gällde en ordning där befintliga vakanser bland myndighetschefer över huvud taget inte annonserades ut. Möjligheterna för riksdagen att utöva sin kontrollmakt var av det skälet mycket kringskurna då det aldrig prövades om det kunde finnas ytterligare kandidater till de viktiga uppdragen som myndighetschef. Numera gäller en ordning som bygger på att samtliga rekryteringar inleds genom att en kravprofil tas fram. Kravprofilen är en gedigen produkt som anger vilka krav och meriter som ska gälla i den aktuella rekryteringen. Därefter vidtar själva rekryteringen som normalt innebär att regeringen annonserar efter kandidater. Departementen tar därefter själva, eller i samarbete med ett externt rekryteringsstöd, ansvar för den operativa fasen av rekryteringen avseende gallring, utvärdering, intervjuer och, i förekommande fall, urvalstester. Utfallet av den reformerade utnämningspolitiken är entydigt. Urvalet har breddats avsevärt, och betydligt fler personer med erfarenhet från andra arbetsmarknadssektorer har rekryterats jämfört med tidigare. Till detta ska läggas att andelen kvinnor bland myndighetscheferna sedan 2006 ökat med mer än 25 procent. För närvarande är ca 46 procent av myndighetscheferna kvinnor. Sedan 2006 har regeringen rekryterat 199 myndighetschefer. Trots att reformeringen inte kunde göras över en natt är jag nöjd över att kunna konstatera att inte mindre än två tredjedelar av dessa rekryteringar har föregåtts av en intresseannonsering. Det är en siffra som kan tyckas vara blygsam men som måste sättas in i perspektivet att regeringens självpåtagna mål om annonsering togs i september 2007. Hittills i år har regeringen rekryterat 19 chefer. Av dessa är fyra landshövdingar och en säkerhetspolischef. De sistnämnda rekryteringarna omfattas inte av kravet på annonsering - något som redovisades utförligt i regeringens skrivelse 2009/10:43 Utnämningspolitiken . Under såväl 2010 som 2011 har andelen befattningar som annonserats ut uppgått till ca 85 procent. Slutligen: Jag är övergripande ansvarig för hela regeringens utnämningspolitik, samtidigt som jag är direkt ansvarig för länsstyrelserna. Här kan jag konstatera att regeringen under det senaste året anställt två socialdemokrater, en moderat, en folkpartist, en centerpartist och en person utan partipolitisk bakgrund till uppdraget att vara landshövding. Jag avser att fortsätta utveckla och försvara de reformer som gjorts för att åstadkomma en rekryteringsprocess som vilar på principerna om öppenhet, spårbarhet och förutsägbarhet. Jag kan tryggt försäkra Eva-Lena Jansson om att den tid då partibok avgjorde vilka som skulle få viktiga uppdrag som myndighetschef är förbi. Däremot välkomnar jag personer som rör sig mellan olika sektorer och uppdrag och därmed utvecklar sig själva på ett sätt som kan leda till att de bedöms som lämpliga för att leda en statlig myndighet.

Herr talman! Bakgrunden till min interpellation är bland annat den artikel i Aftonbladet som tar upp regeringens utnämningspolitik. Här konstateras att det som regeringen sagt tidigare, och när man var i opposition, inte riktigt stämmer med det utfall vi kan se. Stefan Attefall svarar i medierna att det nog är en slump att det hade blivit så många från de borgerliga partierna, att det kan variera från år till år och att det mest beror på att det är alliansföreträdare som lämnat sina ämbeten och ersatts av andra. Betyder det att en centerpartistisk generaldirektör ska ersättas med en centerpartistisk generaldirektör? Så kan man nämligen tolka Stefan Attefall. Detta är alltså bakgrunden till min interpellation. Jag ska också tacka statsrådet för svaret. Elisabet Falemo, Centerpartiet, var tidigare statssekreterare och är i dag generaldirektör för Elsäkerhetsverket. Gustaf Lind var tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt och är i dag ambassadör. Nicola Clase, Moderaterna, var tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt och är i dag ambassadör. Mikael Odenberg, Moderaterna, var tidigare försvarsminister och är i dag generaldirektör för Svenska kraftnät. Urban Karlström, Kristdemokraterna, var tidigare statssekreterare hos Mats Odell och är nu ordförande i AP-fond och generaldirektör. Ebba Lindsö var kristdemokratisk kandidat till olika uppdrag och är nu ordförande i AP-fond. Ingemar Hansson var tidigare statssekreterare hos Anders Borg och är numera generaldirektör för Skatteverket. Åsa-Britt Karlsson var tidigare centerpartistisk statssekreterare och är numera generaldirektör för Statens geotekniska institut. Det var en något förkortad lista; jag har inte fått med alla namn. Stefan Attefall svarar att det sker utannonsering. Vi vet dock att allt inte utannonseras, och man kan ibland undra om utannonseringen bara är ett spel för gallerierna. Till exempel gäller det direktören för Banverket, Minoo Akhtarzand. Hon lämnade in sin ansökan tre dagar innan hon blev generaldirektör för Banverket. Hon är en av de opolitiska som regeringen utsett till ny landshövding. När man tittar på olika tillsättningar blir man förvånad. Den öppenhet och transparens som den här regeringen vill ge sken av tycker jag inte stämmer. I vilka avseenden menar Stefan Attefall att den här regeringens utnämningspolitik skiljer sig från den tidigare socialdemokratiska regeringens? När man gick till val 2006 kallade Maud Olofsson generaldirektörer för korrumperade och Göran Hägglund utlovade att man skulle avsätta generaldirektörer; två generaldirektörer fick lämna sina uppdrag och placerades på Regeringskansliet. Min fråga till Stefan Attefall är: Vad är det som särskiljer den här regeringens utnämningspolitik, förutom att man verkar peta personer som är kompetenta men som inte får vara kvar för att de är socialdemokrater?

Herr talman! Jag vill först kommentera uttalandet i Aftonbladet. Det är ju inte så att man alltid upplever att kvällstidningarna ger en heltäckande beskrivning av vad man vill säga; det kanske är veckans understatement. Frågan gällde specifikt de landshövdingeutnämningar som hade varit på senare tid. Dagen efter utsåg vi Sven-Erik Österberg till landshövding i Norrbotten, men det kunde jag inte säga till Aftonbladet. Min kommentar gällde alltså att det kanske var lite fler människor med alliansbakgrund. Vi har en ganska god balans i landshövdingekretsen. Nästan hälften av landshövdingarna har ingen partipolitisk bakgrund, och det är en ganska god blandning av partipolitiska företrädare. Det är en bra balans. Dessutom är det bra landshövdingar som har utsetts som passar bra för de län och uppgifter de har. Jag ska beskriva processen. Jag har försökt göra det i mitt svar, men jag tror att jag måste upprepa det. Det är en konsekvens, tydlighet och spårbarhet i processen nu som inte fanns före valet 2006. Vi annonserar ut tjänsterna. Undantag är just landshövdingar eftersom vi vet att erfarenhet från den politiska världen är viktig. Vi har också undantag för ÖB, säkerhetspolischef och den typen av befattningar där man vet att tjänsterna rekryteras från en mycket begränsad grupp människor. Det blir bara ett spel för gallerierna om man skulle använda annonseringsmetoden. I övrigt annonseras tjänsterna ut. Det gjordes i stort sett aldrig före valet 2006. Det finns några enstaka undantag av vissa praktiska skäl. Det finns också kravprofiler för alla tjänster. Det innebär att det finns en möjlighet för konstitutionsutskottet och andra att granska vilka som har sökt och vilka namn som har förekommit. Man kan se underlagen och om de som har bäst meriter har varit med i slutspurten och därmed varit underlag för det slutliga anställningsbeslutet. Förut fanns det ingen möjlighet för konstitutionsutskottet och andra att granska utnämningsprocessen. Vi använder i högre grad hjälp utifrån, som konsulter, för att få en professionell rekrytering. Det innebär inte att det bara är de som aktivt söker en tjänst som kan komma i fråga utan också personer som rekryteringsföretag och andra fångar upp och för in i processen. Alla namn värderas mot varandra, och så småningom fattar regeringen ett beslut som man självklart står för men som också kan analyseras och värderas i efterhand. Det är en dramatisk skillnad mot hur det fungerade före valet 2006. Jag var själv med och kollade upp utnämningarna året före valet 2006. En enda kravprofil togs fram på de utnämningarna. Det var en hög grad av partipolitiska utnämningar. Tendensen sedan valet 2006 är att det är fler människor som inte har partipolitisk bakgrund som är myndighetschefer. Det är också fler kvinnor. Det är svårt att formellt mäta, men vårt intryck är att det är fler människor med annan etnisk bakgrund än den svenska. Det är också fler människor med annan bakgrund än offentlig verksamhet. Jag tror att det berikar statsförvaltningen. Det är en helt annan utnämningsprocess. Om man tittar på hur utnämningarna har skett ser man att det övervägande är människor utan partipolitisk bakgrund som utses. Det är också en rad kompetenta och duktiga människor från olika politiska läger. Jag kan försäkra Eva-Lena Jansson att jag i generaldirektörskretsen träffar på ett otal socialdemokrater - duktiga människor som jag är glad finns i statens tjänst.

Herr talman! Min kritik riktar sig inte i huvudsak mot de personer som regeringen har utsett utan mot det hyckleri som vi ser från regeringen. Man har sagt att man ska göra på ett sätt, men gör något helt annat. Jag ska ge ett exempel: tillsättningen av generaldirektören för Tillväxtverket. År 2008 kommer ansökningarna in ända fram till den 16 juni. Först den 26 november kommer en ansökan från Christina Lugnet. Kravprofilen inregistreras den 27 november - dagen efter Christina Lugnets ansökan. I handlingarna från Näringsdepartementet finns det en promemoria som är daterad den 20 november. Då skriver man en promemoria om anställning av Christina Lugnet som generaldirektör och chef för Tillväxtverket. Det är sex dagar innan hennes ansökan har kommit in. Är det inte häpnadsväckande att man på Näringsdepartementet vet att man ska tillsätta en person som inte ens har lämnat in sin ansökan? Detta kallar regeringen transparent och förutsägbart. Man säger att spårbarheten finns. Man kan se att Christina Lugnet fanns som riksdagskandidat för Centerpartiet; det kanske också spelade in. Nu kan vi konstatera att Christina Lugnet inte längre är generaldirektör eftersom Tillväxtverket verkar satsa mer på tillväxt inom restaurangbranschen än på nya företag. Herr talman! Jag skulle vilja veta varför Stefan Attefall verkar vara så nöjd med sin utnämningspolitik när vi uppenbarligen inte kan se den spårbarhet och transparens som regeringen har sagt ska finnas.

Herr talman! Jag är ansvarig för de generella riktlinjerna för utnämningspolitiken. Varje enskilt statsråd måste ta ansvar för sina utnämningar. Vi kan titta på exemplet med Christina Lugnet. Så mycket dokumentation som den som Eva-Lena Jansson talar om fanns ju inte tidigare i utnämningsärendena. Det här är ett utmärkt fall för konstitutionsutskottet att granska. Poängen med dagens utnämningspolitik är att det går att granska och följa upp utnämningarna. Det är inte enbart personer som formellt skickar in en ansökan som är möjliga att anställa. Vi kopplar ofta in rekryteringsföretag som gör sina egna skanningar av lämpliga kandidater. De får fram namn som de tittar närmare på och kommer så småningom med förslag. Det är mycket möjligt att det är därför som detta namn kom med. Jag kan inte det enskilda fallet; det var före min tid som statsråd. Fallet med Christina Lugnet visar också att regeringen vidtar åtgärder när man bedömer att det inte längre fungerar och när det inte finns förtroende för myndighetschefen. Det är i dag rekordfå generaldirektörer i Regeringskansliet jämfört med tidigare. Det kan också vara en indikation på att utnämningsprocessen fungerar hyfsat bra. Den dokumentation och den konsekvens som finns i sättet att arbeta skiljer sig avsevärt från tiden före 2006. Man kan alltid diskutera enskilda personer. En person kanske hade ett uppdrag för ett parti för länge sedan. Det ser jag inte som vare sig en merit eller som något som diskvalificerar. Det intressanta är om personen är lämplig för uppdraget. Varje statsråd är ansvarigt för rekryteringsprocesserna för sina myndigheter. Under 2011 och 2012 - fram till sommaren - har vi utsett 49 chefer i staten. Bara elva av dem har, såvitt jag kan se, någon som helst partipolitisk bakgrund. Det är en liten övervikt för människor med någon typ av alliansbakgrund, men det finns också många socialdemokrater i gruppen. Det är alltså bara en femtedel som har en partipolitisk bakgrund. Säkert finns det bland alla på den här långa listan någon som har suttit i en nämnd för något parti någonstans som jag inte har en aning om. Men jag kan se vilka som har en tydlig partipolitisk bakgrund - vilka som exempelvis har varit statssekreterare eller har haft tydliga partipolitiska uppdrag. Det är en liten andel som har partipolitisk bakgrund, och jag vill påstå att det inom många uppdrag är en merit. Särskilt när det gäller landshövdingeämbetet vill jag påstå att om man har partipolitisk bakgrund, exempelvis från riksdagen eller Regeringskansliet, är det en merit när man tillträder tjänsten som landshövding. Tjänsten värderas också utifrån det. Jag vill inte påstå att allt är perfekt. Jag vill påstå att vi har en helt annan och mycket bättre och lättare process att spåra, diskutera, utvärdera. Vi har även fått en större blandning bland statliga chefer. Den processen kommer jag att jobba vidare med, och jag tar gärna emot konkreta idéer om hur man kan utveckla den processen. Däremot kommer jag aldrig att medverka till att vi återgår till den ordning som var före valet 2006.

Herr talman! Under valrörelsen 2006 utmålade centerledaren i ett uttalande Sverige som korrumperat. Hon sade: Det är inte bara ett socialdemokratiskt parti som styr landet utan en maktapparat. Vi ser också en socialdemokrati som använder hela statsapparaten för att ge förläningar till dem som har partibok. I andra länder skulle det kallas korruption. Det var ett mycket allvarligt uttalande. Tänk om jag skulle göra samma typ av uttalande utifrån den lista jag redovisade tidigare. Det skulle jag aldrig få för mig att göra. Här försöker vi titta på om personer har varit kompetenta eller inte. Jag är rädd för att regeringen säger sig agera på ett sätt men sedan gör någonting helt annat. Man vaskar tydligen fram personer nästan i lönndom via konsulter som har sekretess, såsom fallet var med generaldirektören för Banverket, Minoo Akhtarzand, som lämnade in sin ansökan på måndagen och blev tillsatt av regeringen på torsdagen för att bli generaldirektör för Banverket. Då anlitades ett konsultföretag som hade sekretessavtal. Var fanns spårbarheten i det? Man kallade den tidigare Amschefen för socialdemokratisk valarbetare. I går såg vi hur generaldirektören för Arbetsförmedlingen skrev ett svar till den politiska oppositionen när det handlade om en debatt mellan den politiska oppositionen och arbetsmarknadsministern. Det är häpnadsväckande. Vi har sett tre generaldirektörer skriva debattartiklar med ansvarig minister. Vi har alltså en stat och en politik som börjar sammanblandas på ett sätt som jag inte har sett tidigare, och jag tycker att det är häpnadsväckande. Titta, Stefan Attefall, på hur många debattartiklar man skrivit tillsammans med tidigare generaldirektörer. Och titta framför allt på hur det kan komma sig att Christina Lugnet blev utsedd redan den 20 november när hon inte ens hade skickat in sin ansökan till Regeringskansliet. Var det en centerpartistisk partibok som fick fälla avgörandet?

Herr talman! Det är viktigt att komma ihåg att vi av vissa mycket bestämda skäl på senare år skaffat oss en lagstiftning som innebär att man nu kan söka en statlig chefstjänst, som generaldirektör, och få sina ansökningshandlingar sekretessbelagda tills man kommer i det läget att man ska bli anställd. Då måste de offentliggöras. Innan vi hade den lagen tror jag att det fanns en hel del personer som ville ha jobb i staten men inte vågade söka eftersom det genast blev en offentlig handling. Man hade kanske en annan tjänst som innebar att man av olika skäl inte kunde annonsera ut att man sökte sig vidare. Det kan vara en förklaring; jag vet inte hur det är i de enskilda fallen, varför namnen kom in sent i processen. Rekryteringsföretag kunde alltså fånga upp namn på personer som formellt inte ville söka förrän de visste om de var bland de hetare kandidaterna eller inte. Det har vi nu åtgärdat genom en sekretesslagstiftning. Den innebär att konstitutionsutskottet kan spåra det hela. Jag föreslår att Eva-Lena Jansson anmäler allt som hon upplever vara oegentligt till konstitutionsutskottet. Det verkar vara en sysselsättning som aktiverar många i oppositionen. Gör gärna det så får vi det prövat. Jag anser att de generella riktlinjerna, de generella reglerna, är av en helt annan karaktär. Jag var med och granskade utnämningspolitiken före valet 2006. Vi kunde konstatera att vi hade en ganska livlig debatt om dessa frågor. När vi sedan granskade de utnämningar som skett ett år före valet 2006 fanns det, trots den debatt som då pågick, kravprofiler på en enda tjänst och inga utannonseringar. Vi kunde även konstatera att flera av de utsedda som hade partipolitisk hemvist hos Socialdemokraterna fått bättre villkor än andra. Det var en tendens vi såg och uppmärksammade. Vi frågade: Är detta en slump eller vad beror det på? Jag vill påstå att vi nu har en mycket bättre process. Sedan finns det inga processer som inte kan bli ännu bättre. Jag välkomnar all granskning vi kan få från oberoende aktörer som inte bara ser på enskilda fall utan tittar på helheten. Då kommer man att upptäcka att vi kommit långt när det gäller att utveckla utnämningspolitiken i Sverige.