Arbetsplenum - 2012-04-25

Fru talman! När man tänker på avfallspolitik tänker man kanske på vad katten man ska göra med avfallet. Det är en del, men egentligen börjar det ett snäpp tidigare, nämligen med hur vi ska göra för att inte skapa så mycket avfall över huvud taget. Hur kan vi utveckla produkter och levnadssätt som kräver mindre resurser? Hur kan vi gå från slit och släng till laga och reparera? Hur kan vi sluta kretsloppen så att gamla uttjänta produkter får nytt liv som råvaror för nya? Nu börjar vi glida över i frågan om vad vi gör med det avfall som ändå uppstår. Om vi förväntar oss att folk ska sortera sina sopor är det minsta vi kan göra som politiker att se till att det är så smidigt som möjligt. Jag har balanserat sophinkarna på styre och pakethållare på ett inte helt trafiksäkert sätt på väg till återvinningsstationen. Det kanske inte är det bästa sättet att bygga upp ett system på, åtminstone inte i stadsmiljö som det här exemplet handlar om, om man vill att människor ska vara med och bidra till en bättre miljö. Kan man däremot bygga upp systemen så att det är enkelt och smidigt - man kanske kan sortera i anslutning till där man bor - är det många fler som vill vara med och ge sitt lilla bidrag till en bättre värld. Just nu pågår en utredning om avfallspolitiken som bland annat ska titta på hur vi organiserar återvinningen. Det innebär att jag inte kommer att ta upp så många skarpa förslag här och nu utan väntar in den utredningen. Men några saker vill jag ändå ta upp. När jag är här i Stockholm under riksdagsveckorna grämer det mig att jag måste slänga skal och andra matrester i en vanlig soppåse. Hemma där jag bor samlar kommunen in livsmedelsavfallet och gör biogas av det som kan användas i kommunens bussar och sopbilar och en och annan bil. Man slänger kompostpåsen - en särskild grön påse - i ett eget kärl i soprummet. Det hämtas och man behöver inte bry sig så mycket. Det är himla smidigt. Om Eskilstuna klarar det, varför skulle inte Stockholm klara det? Varför skulle inte betydligt fler städer klara det? För att ta vara på den resurs som matavfall är menar vi att det skulle behövas ett mål, eller kanske ett krav, att alla tätorter som har minst 20 000 invånare skulle vara skyldiga att ordna med insamling av matavfall och organiskt avfall över huvud taget så att man kan ta vara på det och röta till biogas. Matavfall är ett exempel på avfall som inte bara är avfall utan också kan vara en värdefull resurs. Elavfall är ett annat exempel. I gamla mobiltelefoner, tv-apparater och datorer finns det en massa värdefulla metaller som kan göra nytta i nya produkter. Tyvärr finns där också en del otrevliga kemikalier som man måste vara vaksam på i hanteringen så att de inte skadar människor och miljö. När elskrot exporteras till fattiga länder i syd finns inte alltid garantin att de tas om hand på ett bra sätt. Det är tvärtom vanligt med en hantering som orsakar skador för både miljön och de människor som jobbar med återvinningen. Därför behöver vi skärpa hanteringen av elskrot i Sverige och underlätta insamling och återvinning av till exempel mobiltelefoner som alldeles för lätt hamnar i soporna. När vi ändå är inne på kemikalietemat tänkte jag säga några ord om sanering av förorenade marker. Det är en rätt osexig fråga, ska jag erkänna. Det har nog bidragit till att det har varit en ganska tacksam post för regeringen att skära ned på om man nu vill ge någon liten slant till något annat miljöområde och kunna presentera det som en stor miljösatsning. De ständiga nedskärningarna på anslaget till sanering av förorenad mark har inneburit att vi fortfarande har en rad förorenade områden som kommer att fortsätta att vara giftiga ett bra tag framöver om vi inte gör någonting åt saken. Vi gröna har i vår budget anslagit mer pengar till sanering av förorenad mark. Men om vi verkligen ska få fart på detta kan det också vara läge att börja fundera över andra finansieringslösningar som ligger mer i linje med förorenaren-betalar-principen. Fru talman! Det bästa sättet att hantera avfall är att se till att det aldrig uppstår. Sedan kan man börja jobba med återanvändning och återvinning. Med denna utgångspunkt yrkar jag bifall till reservation 1. (Applåder)

Fru talman! Som kanske är bekant vid det här laget är jag i flera avseenden kritisk till regeringens planeringsmål om den kraftiga utbyggnaden av storskalig vindkraft. Som jag har konstaterat vid tidigare tillfälle är den varken speciellt miljövänlig eller billig. Snarare kommer den att kosta samhället hundratals miljarder som hade kunnat användas på annat sätt för att utveckla samhället i andra sektorer, inte minst för miljöinsatser på olika plan. I det betänkande som vi nu behandlar har Sverigedemokraterna en reservation som berör vindkraften. Men här handlar det inte om vindkraftens vara eller inte vara eller liknande utan om att helt enkelt förebygga framtida problem med ansvarsförhållanden när det gäller vem som är skyldig att rent kostnadsmässigt demontera, forsla bort och sanera områden där uttjänta vindkraftverk har stått. Energimyndigheten räknar med att ett vindkraftverk på 2 megawatt, med en installationskostnad på 33 miljoner kronor, som beräknas producera el under 2 500 timmar per år och ha en livslängd på 20 år får en rivningskostnad motsvarande 2 procent av investeringskostnaden, eller 0,7 öre per producerad kilowattimme. Det vore högst rimligt att man kräver att verksamhetsutövaren fonderar medel för detta på låsta konton, vilket vi också förordar i vår reservation. Kommunerna saknar med nuvarande lagstiftning rätt att ställa krav på ekonomiska garantier på att den som uppför vindkraftverk också finansierar skrotningen när det blir dags. I en normal marknadsekonomi kan vi förvänta oss att en del av vindkraftsbolagen får ekonomiska bekymmer och i en del fall kanske också går i konkurs. Detta faktum kan bli problematiskt när vindkraftverkets tekniska livslängd har uppnåtts. I värsta fall kan markägaren tvingas stå för nedmonteringskostnaderna. Därför är det av största vikt att vi förebygger att detta problem kan uppkomma. Alltså: Precis som kärnkraftsindustrin fonderar pengar i Kärnavfallsfonden för att medel ska finnas för att ta hand om kärnavfall är det viktigt att vi har ett liknande system för uttjänta vindkraftverk. Detta får inte bli en kostnad för intet vetande markägare eller för kommuner. Jag yrkar därmed bifall till reservation 6 i betänkandet.