Interpellationssvar - 2011-11-18

Fru talman! Detta är den femte interpellationsdebatten på i stort sett samma tema. Jag tar den gärna. Det är en viktig debatt. Mats Pertoft har frågat mig hur jag avser att verka för att anpassa den nya gymnasieskolan till elevers önskan att läsa in högskolebehörighet på yrkesprogrammen. Varje ung människa behöver en gymnasieutbildning som grund för sitt framtida liv och lärande. Visserligen är gymnasieskolan en frivillig skolform, men i realiteten är den en förutsättning för att ungdomar ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden respektive kvalificera sig för fortsatta studier. Fler ungdomar måste slutföra en gymnasieutbildning med godkända resultat och detta är också ett av de viktigaste syftena med gymnasiereformen. Det är inte godtagbart att endast sju av tio elever på gymnasieskolans nationella program har slutfört sin utbildning och uppnått grundläggande högskolebehörighet efter tre år. En stor andel av de elever som inte lyckas fullfölja en gymnasieutbildning går antingen på yrkesinriktade eller individuella program. Ungdomar är olika och har olika sätt att lära. Därför måste det finnas utbildningsvägar som passar elever med olika fallenhet, intressen och förutsättningar. Alla vill inte och kan inte bli akademiker, och det är heller inte önskvärt för samhället. De senaste 20 åren har kvalitetsmåttet för en yrkesutbildning varit att en elev fått slutbetyg och uppfyllt kraven för grundläggande behörighet till högskolan. Att eleven uppfyllt de krav som ställs i arbetslivet har däremot varit mindre viktigt. Många elever på yrkesprogram som inte nått målet att få ett slutbetyg har fallit på att utbildningarna varit alltför teoretiserade. Därför inför vi nu yrkesprogram där mer tid ska ägnas åt yrkesutbildning och där branscherna får ett större inflytande över utbildningarna. Lärlingsutbildningen blir ett alternativt sätt att nå målen. Mats Pertoft tycks anse att det faktum att många skolor i dag erbjuder högskolekompletterande kurser på yrkesprogram är ett misslyckande för den nya gymnasieskolan. Men detta är ju tvärtom något som regeringen eftersträvar och tycker är bra. De ungdomar som är motiverade för det ska ha möjlighet att under sin gymnasietid läsa de kurser som krävs för grundläggande behörighet antingen som individuellt val eller som utökat program. I gymnasieförordningen har införts en rätt för eleverna att göra detta, och skolorna är därmed skyldiga att erbjuda alla elever dessa kurser. En elev med yrkesexamen som inte satsat på detta under gymnasietiden har genom bestämmelser i skollagen fått rätt att komplettera till grundläggande behörighet inom den gymnasiala vuxenutbildningen senare i livet. Det är sannolikt att det även i framtiden kommer att vara en hög övergång till utbildningar i högskolan från vissa yrkesprogram. Regeringen har därför sett det som viktigt att ge elever som har detta mål förutsättningar för att läsa in kurser som krävs för särskild behörighet på yrkesprogrammen. Skolverket meddelar föreskrifter om vad som får erbjudas som programfördjupning på varje program. I uppdraget till Skolverket om att förbereda reformen uttryckte vi att kurser som är av betydelse för fortsatta studier inom närliggande områden ska ingå i utbudet. Vidare gavs som förutsättning att de karaktärsämnen som erbjuds för yrkesprogram bör svara mot krav som arbetslivet och branscherna ställer. Det ska vidare framgå hur olika kurser i utbudet kan kombineras till tydliga yrkesutgångar på ett yrkesprogram. På vissa yrkesprogram ska det finnas utgångar med högskolebehörighet där eleverna har fått möjlighet att som programfördjupning läsa kurser som krävs för särskild behörighet till högre utbildning inom yrkesområdet. Regeringen har enligt mitt synsätt gjort det möjligt för fler ungdomar att välja en utbildningsväg som passar dem och som inte tvingar in alla i samma fåra. Att välja en yrkesutbildning av god kvalitet som leder till yrkeskicklighet är ett bra val i sig, samtidigt som det fortfarande ska vara fullt möjligt för de yrkeselever som så vill att gå vidare till högskolan.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Jag tycker emellertid att det är lite pinsamt. På samma sätt som ministern ofta hänvisar till gammal socialdemokratisk politik - han har gjort det ett flertal gånger här i kammaren i dag - är det pinsamt att man inte kan medge den problematik som verkligheten visar. Då är det kanske dags att inse att ens tid är förbi. Det vi ser nu och som är problemet är att det på gymnasieskolan pågår en flykt från yrkesprogrammen till de studieförberedande programmen. Det är detta som jag påpekade så många gånger redan under förra mandatperioden, då vi tog beslut om den nya gymnasieskolan, nämligen att Alliansens och Jan Björklunds skolpolitik i hög grad bygger på myter. Jag noterar att man i svaret säger - det var fint och bra skrivet, förutom att det var vissa ord som man hade glömt bort i den skrivna texten, vilket ministern också upptäckte - att det var en så stor andel elever som misslyckades. Ja, det var det, men den andelen kom både från yrkesinriktade program och från det individuella programmet. Det man har ändrat på är yrkesprogrammen, men man har inte gjort särskilt mycket på det individuella programmet. Tittar man bara på yrkesprogrammen i den gamla gymnasieskolan ser man att det var nästan lika många där som lyckades uppnå högskolebehörighet som på de studieförberedande programmen. Sedan finns en annan myt. Det är att arbetsgivarna inte skulle vilja ha högskolebehörighet. Jag har aldrig påstått att alla vill bli akademiker. Men jag har påstått att arbetsgivarna i allt större andel i vårt yrkesliv efterfrågar högskolebehörighet som en kunskapsnivå hos eleverna. Allt detta gör att yrkeseleverna i dag flyr yrkesprogrammen och väljer högskoleförberedande program. Därmed visar de att Jan Björklunds politik för gymnasieskolan har totalt kapsejsat. Problemet är bara att nu måste i stället gymnasieskolorna rätta upp det. De elever på yrkesprogrammen som vill nå högskolebehörighet måste plugga ännu mer teori och ännu mer timmar än de som går de högskoleförberedande programmen. Allt detta leder till att jag efterlyser att utbildningsministern korrigerar och ser till att gymnasieskolan anpassas till den verklighet vi lever i och inte till en gammal mytomspunnen bild som utbildningsministern har av den.

Fru talman! Jag tror att Mats Pertoft försöker att göra en analys alldeles för tidigt. Visserligen lämnar ungefär en tredjedel av varje årskull gymnasieskolan i förtid eller i slutet utan att ha nått målet. Det är en stor utslagning. Men det är inte så att dessa ungdomar är utslagna när de börjar gymnasiet. När de söker in på gymnasiet har alla höga ambitioner. Det vad som också har skett i år och som Mats Pertoft refererar till. Vi ska se om tre år vad som har hänt. Det kan hända att det är ett fullständigt undantag med årets årskull. Men erfarenheten är att elever efterhand när de går in i väggen ändrar sin ambitionsnivå. Till sist hoppar de av om det inte finns ytterligare något att välja. Hittills har det hanterats genom att man har reducerat program, tagit bort vissa kurser och så vidare, och många har hoppat av. Du har helt rätt, Mats Pertoft. I första ansökningsomgången har det blivit så att de studieförberedande programmen har fått fler ansökningar. I några fall är det otroligt glädjande. Det är inte något problem att vårt gymnasieingenjörsprogram ser ut att bli en stor succé. Industrin är inte missnöjd, utan den jublar. Naturvetenskapligt program har ökat för första gången på mycket länge. Det är fantastiskt bra efter de kampanjer och reformer som har gjorts under ett antal år. Men sammantaget är det riktigt. Det är inget problem om de som verkligen är bestämda att gå på högskolan efteråt nu väljer högskoleförberedande program i stället för yrkesprogram. Det är ju bra. De kommer bättre förberedda för högskolestudier. Jag tror att vi ska vara ödmjuka, Mats Pertoft, och inse att ett antal av de elever som har gått in i gymnasiet i år, precis som alla år tidigare, efterhand under gymnasiet kommer att få problem med studierna. De kommer då att behöva andra möjligheter. Det kan vara att de väljer att gå över till ett yrkesprogram. Från början valde de högskolebehörighet. I yrkesprogrammet väljer de bort det. De kan välja att gå över till en lärlingsutbildning. Man måste förstå hur gymnasiet fungerar och hur 16-, 17-, 18- och 19-åringar fungerar för att inse att det är för tidigt att dra den typen av långtgående slutsatser som när Mats Pertoft tyckte att min tid var förbi, eller var det var. Det är en lite för tidig slutsats, Mats Pertoft. Men det kan vara så att Mats Pertoft får rätt om några år och att vi behöver göra ytterligare åtgärder. Min åtgärd kommer inte att vara att tvinga alla att bli akademiker. Det kan behövas ytterligare insatser för att det inte räcker till. Det är möjligt att det är så. Men färdriktningen bör vara åt detta håll. Ungdomar är inte likadana. Ibland brukar ni miljöpartister säga att ni är liberala. Men här är ni så otroligt socialistiskt fyrkantiga. Alla ska stöpas i samma form. Alla ska bli likadana. Alla ska bli akademiker. Om de inte ska bli akademiker ska de bli behöriga att bli akademiker, annars ska de vara underkända. Det är tiotusentals ungdomar som har sökt yrkesprogrammen. Det är sannolikt ett antal procent färre än tidigare. Men det är fortfarande en mycket stor andel som söker yrkesprogram. De gör det för att de vill ha yrkesprogrammen. Av dem är det en del som nu i början söker högskolebehörighet. Vi får se hur många som fullföljer det. Men det finns nu större möjligheter för ungdomar att gå kvar i gymnasiet och gå ut. Där tror jag att poängen är. Det är alldeles för tidigt att döma den första intagningen det första året på den nya gymnasieskolan och att av det dra slutsatser att det blir färre som tar yrkesexamen om några år eller en lägre andel. Det är en alldeles för tidig slutsats. Jag skulle vara lite mer försiktig och inte vara så kategorisk och döma ut att utbildningspolitikens och ministerns tid är förbi.

Fru talman! Jag gillar yrkesprogrammen och hantverkare. Jag tycker inte att vi ska väga dem lättare än de studieförberedande programmen. Det är vad utbildningsministern alltid säger. Men här vänder han plötsligt och lyfter upp de studieförberedande programmen. Jag tycker att det är synd att en liberal utbildningsminister stänger möjligheterna för eleverna. Det är vad det är. Med inget ord berör utbildningsministern det faktum att arbetsgivarna efterfrågar högskolebehörighet. Det gör de inte för att eleverna ska läsa på högskolan utan för att det är en viss kunskapsnivå. Vi skulle kunna kalla det studentexamen eller någonting sådant. Det är en kunskapsnivå. Den efterfrågas i dag. Det är vad regeringen envist vägrar att se. Det sägs att en tredjedel inte slutför gymnasiet med godkända betyg och så vidare. Ja, det stämmer. Men då räknar man in det individuella programmet. Ungefär 80 procent i den gamla gymnasieskolan i såväl de studieförberedande som de yrkesförberedande programmen, ungefär lika många, slutförde gymnasiet och nådde högskolebehörighet. Det är vad siffrorna klart säger. Det var till och med en ökande andel de sista åren. När man talar om en hel tredjedel räknar man in hela det individuella programmet. De kommer även i framtiden tyvärr inte att nå det. Jag hoppas att så många som möjligt når det. Det är myten. Det handlar om: Hur gör vi en bra yrkesutbildning? Vi behöver hantverkare i Sverige även i framtiden. Alla kan inte bli ingenjörer. Alla kan inte bli professorer. Alla kan inte läsa på högskolan. Det är precis det som utbildningsministern alltid säger. Nu ser vi en klar tendens att allt fler väljer högskoleförberedande program eftersom de ser att deras framtidsmöjligheter stängs när de går yrkesprogrammen. Det är det svåra med den nya gymnasieskolan. Den har många fördelar och många bra sidor med praktik och alla möjliga bitar som vi från Miljöpartiet gillar. Men just detta att stänga dörrarna på ett sätt som jag tycker är ovärdigt en liberal syn har utbildningsministern genomfört. Det förvarar han nu. Men han går inte in på mina argument. Han säger ingenting om arbetsgivarnas krav och att ungdomarna väljer för att skapa möjligheter i en framtid. Det är där jag vill att utbildningsministern reagerar och nu medan tid ännu är skapar de möjligheterna för våra elever.

Fru talman! Mats Pertoft verkar otroligt trött på att jag tar upp den där tredjedelen av ungdomarna. Jag kan förstå det. Det är naturligtvis en svaghet. Men man kan inte tänka bort att det är en tredjedel av varje årskull som misslyckas. Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än jämförbara länder i Europa på grund av att vi har den gymnasieskola som Mats Pertoft har velat ha. Det är därför vi har det. Det kan man inte tänka bort. De slås ut. Pertoft säger att jag stänger möjligheter. Det är för denna tredjedel som möjligheterna stängs. Det är 30 000-40 000 ungdomar varje år. Det är de som blir de ungdomsarbetslösa, Mats Pertoft. Fortsätt som hittills är Pertofts lösning. Ändra inget, eller ändra vår reform tillbaka till det som skapade problem. Det är Pertofts lösning. Nu har det under 20 år varit så att ett antal av dem som vill gå in i högskolan väljer ett yrkesprogram. Det kan finnas många skäl till det. De teoretiska kraven har hela tiden varit något lättare på yrkesprogrammen. Om det är så att de som tänker sig att gå in på högskolan nu väljer studieförberedande program i stället, vad är i så fall problemet? De blir ju bättre förberedda för högskolestudier. Det är inget problem. Att teknikprogrammet nu ökar lavinartat med nya gymnasieingenjörsexamen är helt fantastiskt. Vi har längtat efter det. De rödgröna misslyckades. Ny lyckas vi med att göra detta. Det är fantastiskt. Naturvetenskapsprogrammet ökar också. Men jag är ödmjuk nog att säga: Vi får se hur många som fullföljer alla dessa teoretiska program. Det är fantastiskt om alla gör det, men erfarenheten är att ett antal går in i väggen under tiden. I stället för att hoppa av väljer man då något program där det är lite lägre teoretiska krav. Och till sist finns det lärlingsutbildningar. Hittills har lösningen varit att hoppa av, men nu finns det varianter att välja mellan. Målet är att fler ska gå färdigt. Jag är ödmjuk nog att säga: Jag vet inte om vi har hittat den exakta avvägningen mellan teoretiska studier, yrkesinriktning, kravnivåer och annat, för det finns en lång rad variabler som naturligtvis kan varieras upp och ned. Men en sak är jag säker på, nämligen att det är rätt riktning jämfört med den gymnasieskola som Mats Pertoft vill ha, för den leder till en massiv utslagning och har gjort det i 20 år, så att Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än alla jämförbara länder.

Fru talman! Det är bra att utbildningsministern har börjat intressera sig för ungdomsarbetslösheten. Däremot är jag lite förvånad över slutsatsen att den höga ungdomsarbetslösheten, som är ett gissel i Sverige och som har varit det länge under många regeringar, skulle bero på det sätt som den svenska skolan är konstruerad på. Den slutsatsen har jag faktiskt inte hört tidigare. Jag är nyfiken. Jag skulle gärna höra om lite forskningsunderlag kring den frågan. De analyser som jag har läst från olika forskare har snarare handlat om bristen i stöd när det gäller att skaffa ingångar för ungdomar på arbetsmarknaden. Ministern har ju regeringskolleger som pratar om arbetslivstrygghet och för höga gränser där och så vidare. Däremot vet jag att andra länder som kanske har lägre ungdomsarbetslöshet - Tyskland, Danmark och så vidare - i sin forskning säger att det inte nödvändigtvis beror på utbildningssystemet. Snarare handlar det om hur man skapar möjligheter och stöd för ungdomar att komma in i arbetslivet. Det är det som är det viktiga. Hur får vi in ungdomar på arbetsmarknaden på ett bra sätt? Det handlar inte om att bara rakt av subventionera alla ungdomsarbetsplatser som regeringen gör. Man slänger ut pengar genom fönstret på ett otroligt slösaktigt sätt. Jag skulle vilja veta: Vad har ministern för stöd för att påstå att det är skolans fel att ungdomar inte får jobb? Man går i skolan och får därför inte jobb - är det så han menar?

Fru talman! Jag har lyssnat på debatten, och jag vill lyfta upp två perspektiv. Det har talats mycket om: Var finns omtanken om de ungdomar som inte får högskolebehörighet? Jag skulle vilja säga, precis som utbildningsministern säger: Var finns omtanken om de ungdomar som inte går igenom gymnasieskolan, som står helt utanför alla möjligheter? Hantverkare har nämnts här. Jag återgår till vårdsektorn. Vi vet alla att det finns många ungdomar, speciellt flickor, som vill arbeta inom vård och omsorg och som inte klarar av utbildningen, som står helt utanför denna. De söker sig till hemtjänst och till äldreomsorg och arbetar där utan att ha gått ut gymnasieskolan och utan att ha någon som helst kunskap. Vad blir det för vård av detta? Vad har de personerna för möjlighet att fortsätta att utbilda sig och att erbjuda en god vård? Vi kan då gå vidare i den delen och tala om vad arbetsgivaren kräver. Arbetsgivaren, om vi nu håller oss till vård och omsorg, efterfrågar inom hemtjänst och inom åldringsvård personer som är utbildade inom omvårdnadsprogrammet. Men det har varit brist på sådana personer, för det finns ingen som har sökt dit. Men det finns en strålande arbetsmarknad. Därför välkomnar jag det utbildningsprogram och den utbildningspolitik som Alliansen nu har drivit igenom. Det finns nämligen vinnare: de personer som inte har gått igenom gymnasieskolan. Det finns andra vinnare: patienterna, de äldre, som kommer att få kompetent och utbildad personal som kan hjälpa till. Jag vill föra in den här dimensionen. Det handlar inte endast om hantverkare. Det handlar också om den människovårdande sidan.

Fru talman! Mats Pertoft ställde en avgörande fråga. Svaret på den är också avgörande för vilken väg man väljer. Han undrade om det finns något stöd för tanken att vår gymnasieskola är mer anpassad till arbetsmarknaden eller att ungdomsarbetslösheten skulle bero på vilken skolpolitik man för. Det finns ett massivt forskningsstöd för detta. Det är tre orsaker till den höga svenska ungdomsarbetslösheten. Den första är gymnasieskolans utformning. Den andra är de höga svenska ingångslönerna för riktigt unga personer. Den tredje är arbetsrätten. Lönerna och arbetsrätten får vi debattera en annan gång. Nu tar vi gymnasiet. Jämför då med Danmark och Tyskland! Om man ska bli bilmekaniker i Tyskland eller Danmark blir man lärling på en bilverkstad. Sedan går man någon dag i veckan i skolan och läser modersmålet och matte och sådant. Många fler fullföljer utbildningen som lärling. Och efteråt får man i mycket hög utsträckning jobb i den bilverkstad där man varit lärling. I Sverige bygger vi upp en kopia av bilverkstaden i skolan, och vi sätter in lärare där som själva inte jobbar på bilverkstad, inte direkt just nu i varje fall. Och så kräver vi att eleverna ska läsa in en akademisk behörighet. Det är skillnad i hur man lägger upp yrkesutbildning i de här länderna. Problemet är att kvaliteten på yrkesutbildningen blir något lägre i Sverige. Den är nämligen inte lika uppdaterad som de utbildningar som är på en riktig bilverkstad. Men framför allt väljer många ungdomar detta för att de inte orkar och vill läsa in en akademisk behörighet. En del vill det, men andra vill det inte. De som hoppar av och går ut och söker ett jobb på en bilverkstad får inget jobb, för de har inget slutbetyg att visa upp. Detta är en mycket stor orsak till den svenska ungdomsarbetslösheten. Om Mats Pertoft inte vet det är det bekymmersamt. Mats Pertoft är ändå en av riksdagens viktigaste utbildningspolitiker. Detta är helt centralt. Avsaknaden av lärlingssystem i Sverige är en bidragande orsak till Sveriges ungdomsarbetslöshet. Det är en viktig anledning till att lägga om gymnasiepolitiken. Det är helt centralt. Vi måste uppvärdera yrkesutbildningar. Allt kan inte handla om akademisk behörighet.

Herr talman! Sven-Erik Österberg har frågat arbetsmarknadsminister Hillevi Engström om hon avser att vidta några åtgärder för att stoppa oseriösa arbetsgivares fusk med utländsk arbetskraft. Interpellationen har överlämnats till mig för besvarande. Inledningsvis vill jag poängtera att i Sverige gäller den svenska arbetsmarknadsmodellen. Modellen innebär att riksdag och regering har överlämnat åt parterna på arbetsmarknaden att i kollektivavtal reglera villkor och löner. Övervakningen av hur lönevillkor och övriga anställningsvillkor följs utövas av de fackliga organisationerna. När det gäller arbetstids- och arbetsmiljölagstiftningen är det Arbetsmiljöverket som ansvarar för tillsynen. Jag vill vidare understryka att den svenska regleringen av arbetskraftsinvandring skapar förutsättningar för att på ett effektivt sätt underlätta arbetskraftsinvandring från tredjeland. Att Sverige och andra länder i Europa kommer att behöva arbetskraft i framtiden råder det inget tvivel om. Reglerna för arbetskraftsinvandring handlar därför om att både tillgodose arbetsmarknadens behov av arbetskraft och ge människor en möjlighet att komma till Sverige för att arbeta. Regelverket ställer också upp tydliga krav och villkor för när arbetstillstånd får beviljas. Anställningsvillkoren för den tredjelandsmedborgare som kommer hit för att arbeta får inte vara sämre än vad som följer av kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen. Innan tillstånd beviljas ska Migrationsverket pröva om anställningsvillkoren ligger på rätt nivå, och berörd arbetstagarorganisation ska i regel ges tillfälle att yttra sig. Migrationsverket har att bedöma om en ansökan om arbetstillstånd grundar sig på riktiga uppgifter och ska se till att ärendet är tillräckligt utrett. Verket ska också vara observant på att det inte rör sig om skenavtal och ska vid behov utreda omständigheter som rör både arbetsgivaren och arbetstagaren. I samband med en förlängningsansökan kan Migrationsverket kontrollera att villkoren i det ursprungliga anställningserbjudandet uppfyllts genom att till exempel begära in lönespecifikationer och utdrag från skattedeklaration. Det är naturligtvis oacceptabelt att reglerna missbrukas av oseriösa arbetsgivare. Migrationsverket har i sitt regleringsbrev för budgetåret 2011 fått i uppdrag att motverka sådant missbruk och redovisa hur myndigheten arbetar för att upptäcka missbruk och skenanställningar. Av Migrationsverkets rapportering till regeringen framgår att verket under året har intensifierat sitt arbete för att motverka missbruk. Migrationsverket ställer bland annat krav på att företag som samtidigt erbjuder anställning till ett stort antal arbetstagare gör sannolikt att det finns ekonomiska möjligheter att betala ut lön enligt anställningserbjudandet. I dessa fall tar verket, om så behövs, också kontakt med Skatteverket. Regeringen gav redan i februari 2009 OECD i uppdrag att göra en utvärdering av Sveriges arbetskraftsinvandringsreform. OECD arbetar fortfarande med att färdigställa sin rapport och jag kan därför inte kommentera dess innehåll. Resultatet av studien kommer att presenteras i december 2011. Rapporten utgör givetvis en viktig del i det arbete som nu pågår med att analysera i vad mån det behöver göras justeringar i regelverket.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Anledningen till att jag har ställt interpellationen är att det görs skillnad på människor och människor på dagens arbetsmarknad i Sverige. Vi kan nästan dagligen i medierna läsa om hur skrupelfria arbetsgivare låter utländska arbetstagare jobba under usla villkor, om hur oseriösa företag försöker konkurrera ut företag med sjysta villkor genom att dumpa löner och ha sämre anställningsvillkor. Rena skojeriföretag tar hit människor för att jobba under rent ut sagt vidriga förhållanden utan att betala de inledningsvis utlovade lönerna. Dessa människor vågar varken klaga eller kräva sin rätt eftersom de är helt utlämnade till de arbetsgivare som de har fått anställning hos. Det här påminner om situationen i länder där facklig organisering inte är tillåten. Det känns obehagligt att nästan dagligen behöva läsa om detta i svenska medier. Vi socialdemokrater - inklusive mig själv - har med en dåres envishet sedan 2006 påpekat detta för regeringen vid ett antal tillfällen. Jag har haft många interpellationsdebatter om detta. Jag vill understryka att vi är positiva till arbetskraftsinvandring så att det inte verkar som att vi vill stoppa den. Det är alltid välkommet med ny arbetskraft som på olika sätt berikar Sverige som land och tillför kunskaper, erfarenheter och andra perspektiv. Men vi är emot lönedumpning, och det är vad konflikten handlar om. Jag har den senaste veckan sett exempel på vad som händer här. På ett lager i Mellansverige arbetar rumänska män inhyrda via ett rumänskt bemanningsföretag. De bor i trånga bås med madrasser på golvet hos företaget som har tagit dem till Sverige. På en restaurang i södra Sverige arbetar två unga kineser från morgon till kväll sju dagar i veckan under ständiga utskällningar. Från lönen drar arbetsgivaren av stora summor för kost och logi samt för resan till Sverige. Nätterna spenderar de inlåsta i arbetsgivarens källare. Ett entreprenadföretag som utför skogsvård lägger i sin tur ut arbetet på en underentreprenör med personal från Lettland. Trots att personalen arbetar i Sverige får de 17 kronor i timmen. I veckan avslöjades att ett lettiskt bemanningsföretag har hyrt ut arbetskraft till ett svenskt företag. De anställda har grundlurats. Ingen lön har betalats ut. De har tvingats att jobba upp till 14 timmar om dygnet på byggen och i lantbruk. Det här sker till viss del med regeringens goda minne. Det hjälper inte att ansvarig minister beklagar det. År efter år har man beklagat de avarter som finns. Och det är inga små avarter som det pekas på, utan det kommer ständigt nya saker. Ministern säger i sitt svar att vi har en ordning i Sverige där arbetsmarknadens parter har ansvar för vad som händer ute på arbetsmarknaden. Även om det ska råda ser vi brister. Inte minst har TCO den senaste tiden varit väldigt kritisk till just den här situationen, då oegentligheterna också sprider sig till rena tjänstemannaområden. Den fackliga organisationen har inte tillräckliga möjligheter att kontrollera. Det är väl bra att man inledningsvis försöker visa upp på vilka sätt man har tänkt jobba, men problemet i detta fall är oftast inte vad man lovar när anställningen ska börja eller vad man säger till myndigheter när de anställda ska börja. Problemet är vad som händer när de väl kommer till arbetsplatsen och är där. Det är där problemet ligger, och det är där det finns alldeles för lite muskler för att rätta till det.

Herr talman! Först och främst kan det vara bra att rekapitulera varför Sverige behöver arbetskraftsinvandring. Det beror på att vi redan i dag ser en stor brist på arbetskraft i flera yrken och att vårt behov av arbetskraft kommer att växa under de kommande åren. Vi vet också att en ökad arbetskraftsinvandring kan vara ett sätt att bidra till att skapa ännu fler jobb, därför att företag som annars inte skulle kunna ta order får möjlighet att göra detta. Om vi tittar på de största yrkesgrupperna bland arbetskraftsinvandrare i dag ser vi att dataspecialisterna står bland de främsta, men storhushålls- och restaurangpersonal är också en stor kategori. Men statistiken kan också bedra i det här avseendet. Även om det råder arbetslöshet bland restauranganställda råder det samtidigt brist på kockar, som ingår i denna grupp. Jag tycker att Sven-Erik Österberg gör det lite för enkelt för sig när han säger att Socialdemokraterna alltid har varit för arbetskraftsinvandring. För det första togs det inga initiativ under de många år som ni styrde Sverige för att utöka möjligheterna till arbetskraftsinvandring. De har tillkommit under denna regering. För det andra röstade ni nej 2008 till hela den proposition om arbetskraftsinvandring som riksdagen förelades, inte till delar eller enskilda paragrafer utan till hela lagstiftningsprodukten. Så mycket för Socialdemokraternas påstående här i dag att man är för arbetskraftsinvandring. Det finns också lite olika påståenden som jag tycker att vi måste reda ut, till exempel att man skulle vara helt utlämnad till sin arbetsgivare om man kommer som arbetskraftsinvandrare. Det migrationsrättsliga skyddet för den som blir lurad av en oseriös arbetsgivare är i dag starkt. De svenska reglerna för arbetskraftsinvandring är utformade så att en arbetstagare som av någon anledning inte är nöjd med sin arbetsgivare kan lämna denna utan att för den sakens skull bli av med sitt uppehållstillstånd. Om man avslutar sin anställning får man en möjlighet att stanna kvar tre månader i Sverige för att söka ett nytt jobb. Denna regel gäller oavsett om det är arbetsgivaren eller arbetstagaren som avslutar anställningen, och den är till för att minska arbetstagarens beroendeförhållande till arbetsgivaren. Med detta sagt vill jag ändå peka på några viktiga saker där jag tror att vi är överens. Det är oacceptabelt om människor blir lurade. Det är djupt olyckligt om man blir utnyttjad av oseriösa arbetsgivare. Men vi måste också komma ihåg att regeringen genom reformer för arbetskraftsinvandring har gett människor möjligheten att legalisera sin vistelse och sitt arbete här i Sverige. I branscher där vi sedan tidigare känner till att det har förekommit illegal arbetskraft och att arbetstagarna därför har haft svårt att vända sig till fackförbunden och få del av arbetsmarknadens skyddsmekanismer anser jag att vi i dag har en situation där arbetstagare med tillstånd kan tillgodogöra sig sina rättigheter i högre grad än tidigare. De kan få hjälp av fackförbund, som också kan driva deras ärenden i en situation där någon blir utnyttjad. Min utgångspunkt är att de flesta arbetsgivare är seriösa, men det finns också de som är oseriösa. Därför ska vi ha ett regelverk som är utformat på ett sådant sätt att det minimerar riskerna för missbruk av systemet. Regeringen har hela tiden varit tydlig om att villkoren ska vara desamma var i världen en arbetstagare än kommer från. Man ska ha ett konkret erbjudande om man vill arbeta i Sverige och ett arbetstillstånd om anställning beviljas. Det ska vara samma villkor när det gäller lön, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor som för personer som redan är bosatta i Sverige. Det åligger Migrationsverket att göra de kontroller som behövs. Vi anser att vi från regeringens sida nu har förtydligat uppdraget till Migrationsverket och pekat på den möjlighet som verket redan i dag har att till exempel samköra sina register mot Skatteverket och på det viset få fram information som gör det möjligt att säga nej till oseriösa personer som vill missbruka systemet.

Herr talman! Regeringen ändrade reglerna 2008 och tog bort arbetsmarknadsprövningen, och det var framför allt det vi var väldigt kritiska till. Den dåvarande myndigheten Ams gjorde alltså en prövning om det erfordrades arbetskraftsinvandring på ett område eller om det fanns inhemsk arbetskraft. Det var den bedömning som gjordes. Om jag inte minns fel var Lena Hjelm-Wallén inblandad i den utredning som tog fram underlaget. Regeringen tog bort det här, och vi ansåg att det var viktigt att se om det fanns behov av arbetsmarknadsprövning. Ytterst är det den anställande arbetsgivaren som avgör om det behövs utländsk arbetskraft eller inte. Sedan ska det prövas på det sätt som sägs. Men det är där det avgörs. Jag har till exempel svårt att se att det i städbolagen - det är framför allt där som det har redovisats missförhållanden - skulle råda en fruktansvärd brist på arbetskraft i Sverige, om det var avtalade villkor och regler som gällde på de arbetsplatserna. Det är klart att man i praktiken hellre tar in arbetskraft utifrån, av det skälet att man kan dumpa löner och dumpa villkor för dem som är i en utsatt situation. Det är en sak att ha en juridisk rätt, som Tobias Billström pekar på. Men vi vet hur arbetsmarknaden fungerar rent mänskligt. När dessa människor kommer hit är de oerhört utlämnade till sin arbetsgivare där de befinner sig. Det är där de får de pengar som de ska leva på. Då är det inte så lätt att resa sig upp och påtala missförhållanden. Vi vet genom en rapport att det till och med förekommer hot och misshandel på vissa arbetsplatser om någon avslöjar missförhållanden eller inte gör som arbetsgivaren säger. Det finns en polerad juridisk väg för hur det ska fungera, och det finns en verklighet som är mycket gråare och råare. Det är en del av problemet. Jag välkomnar de förbättringar som har gjorts. Senast i går fick jag veta att man får en förstärkt möjlighet att se om det finns betalningsförmåga i företag. Det är naturligtvis bra. Fortfarande ligger den stora bristen i möjligheten att kontrollera saker och om de verkligen följs upp. Det är en sak om man har ett anställningsvillkor och ett avtal. Det är ett problem inte bara när det gäller människor som kommer från tredjeland, utan det är också ett problem för människor inom EU som kommer till oss, att ingångna avtal inte gäller på arbetsmarknaden från dag två. Tobias Billström lägger ett ganska stort ansvar på arbetsmarknadens parter, och framför allt i det här fallet lägger han det på de fackliga organisationerna. Då vill jag ha ett svar från Tobias Billström: Om man lägger ansvaret i knät på Hotell- och restaurangfacket när det gäller restaurangbranschen, är det inte rimligt att de samtidigt får möjlighet att kontrollera om de avtal som tecknades inledningsvis verkligen följs på arbetsplatsen eller inte? Det är där musklerna ska till. Det här hjälper inte, som jag ser det. Det är bra att man kontrollerar före, men detta leder inte till att man kontrollerar hela händelseförloppet. Det är ju sedan som detta inträffar. Vore det inte rimligt att de fackliga organisationerna fick en tydligare möjlighet att kontrollera hur det här går till? Det handlar inte bara om att se till att de anställda får ut sin rätt enligt gällande avtal. Det handlar faktiskt också om att hålla en bransch sund och ren så att man inte konkurrerar ut seriösa företagare, seriösa restaurangägare om vi håller oss till den branschen, genom att dumpa löner och villkor. Det handlar om mer än bara de anställdas villkor i detta fall.

Herr talman! Jag måste börja med att konstatera det som jag sade till Sven-Erik Österberg i mitt förra inlägg, nämligen att Socialdemokraterna röstade nej till hela lagstiftningsprodukten om arbetskraftsinvandring, inte bara till några delar. Det var inte arbetsmarknadsprövningen som var den stora stötestenen, utan det var det faktum att vi ville öppna upp för mer arbetskraftsinvandring. Detta var ett historiskt ställningstagande av Socialdemokraterna. Det sade jag redan 2008 när vi stod här i kammaren. Arbetsmarknadsprövningen har för övrigt ingenting med den här saken att göra. Det har konstaterats tidigare att det inte är mängden arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden som är den intressanta när vi diskuterar den fråga som interpellationen rör, utan det handlar om villkoren. De två sakerna är helt skilda från varandra. Migrationsverket har av regeringen genom regleringsbrevet för innevarande år fått i uppgift att motverka förekomsten av missbruk och redovisa hur myndigheten arbetar för att upptäcka missbruk och skenanställningar. Verket har, precis som Sven-Erik Österberg påpekar, intensifierat sitt arbete för att göra detta. Bland annat begär Migrationsverket att företag som erbjuder anställning samtidigt till ett stort antal arbetstagare gör det sannolikt att det finns ekonomiska möjligheter att betala ut lön enligt anställningserbjudandet. Dessutom identifierar man nystartade företag. I sådana ärenden kommer verket att göra mer omfattande kontroller och kan också välja att bevilja kortare tillstånd, för att snabbare kunna kontrollera att anställningsvillkoren efterföljs. Om så behövs tar också Migrationsverket kontakt med Skatteverket. Vidare håller man på att utveckla ett system för systematiska kontroller av arbetsgivare via direktåtkomst till uppgifter från bland annat Skatteverket och Bolagsverket. Det är framför allt i samband med förlängningar som det kan komma fram att de ursprungliga anställningsvillkoren inte uppfylls. När en arbetstagare då ansöker om förlängt arbetstillstånd kan Migrationsverket kräva att sökanden visar att villkoren enligt det ursprungliga anställningserbjudandet uppfylls, till exempel genom att begära in lönespecifikationer och skattedeklarationer. Visst arbetas det med de här frågorna. Det har också varit regeringens politik, som jag - precis som Sven-Erik Österberg tog upp - har redogjort för i ett antal frågor och interpellationer. Av utlänningslagen framgår i dag att den som i ett ansökningsärende avseende uppehålls- och arbetstillstånd medvetet lämnar oriktiga uppgifter eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Dessa bestämmelser gäller såväl arbetstagaren som arbetsgivaren. Jag vill också gärna kort beröra frågan om anställningserbjudandets bindande karaktär. Det är först när parterna har kommit överens - för att ingå ett avtal krävs faktiskt att parter blir överens - som man kan anse att det finns ett bindande anställningsavtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Men på den svenska arbetsmarknaden är det också så att en arbetstagare och en arbetsgivare förfogar över sitt eget avtal. De är fria att förhandla om anställningsvillkoren, och de kan omförhandla anställningsvillkoren efter det att arbetet i Sverige har påbörjats, både till det sämre och till det bättre, om de är överens om det och om det är förenligt med lagar och gällande kollektivavtal. Det är alltså tillåtet att komma överens om en lönesänkning, förutsatt att det är förenligt med lagar och kollektivavtal, trots att den tidigare lönen har legat till grund för beviljat arbetstillstånd. Förändrade löne- och anställningsvillkor kan däremot innebära att det finns grund för att återkalla tillstånd. Om förändrade villkor uppdagas i samband med en ansökan om förlängning och om löner och övriga anställningsvillkor då är sämre än vad som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen ska inte någon förlängning av arbetstillståndet beviljas. Det står redan i lagstiftningen och behöver alltså inte bli föremål för några lagstiftningsförändringar.

Herr talman! Jag vet inte hur jag ska tolka Tobias Billström, om det handlar om ett sätt att skydda sig mot den verklighet som finns. Jag känner till reglerna, vad som ska gälla, vilka rättigheter man har och så vidare. Jag tvekar inte en sekund om att Tobias Billström mycket väl vet hur det fungerar. Om inte är det ganska enkelt att ta reda på det, inte minst genom de fackförbund som dagligen konfronteras med detta och vet vilka problem det är, hur det ser ut i verkligheten och hur denna arbetskraft faktiskt hanteras. Jag skulle också vilja gå i polemik på en punkt och säga: Det är klart att prövningen har betydelse för vad som händer. Det var det jag antydde. Ingen ska inbilla mig att hela skälet till att städbolag på löpande band tar in utländsk arbetskraft skulle vara att det inte finns arbetskraft i Sverige som skulle kunna ta jobben. Det har också avslöjats genom rapporter att de företagen konsekvent har använt systemet genom att de har lönedumpat och villkorsdumpat och haft vidriga förhållanden på vissa ställen. Det är klart att de företagen inte vill anställa svensk arbetskraft som är fackliga medlemmar, där facket kan komma in och se vilka villkor som gäller, utan man har i det här fallet använt arbetskraftsinvandring för att se till att sno åt sig detta och se till att få billigare arbetskraft och göra det man gör. Tobias Billström svarade inte på min fråga. Om ministern lägger ett stort ansvar för hur det fungerar på svensk arbetsmarknad på inte minst de fackliga organisationerna - eller arbetsmarknadens parter, som ministern säger, fast det faktiskt gäller facket - vore det då inte rimligt att ge mer muskler till de fackliga organisationerna? Om Tobias Billström menar allvar med att även han är upprörd över att det sker sådana här saker på arbetsmarknaden bör man väl ta alla möjligheter som finns för att komma till rätta med detta. Ett sätt är väl att ge facken större kontrollrätt på arbetsmarknaden. Det gäller om de villkor som man inledningsvis har kommit överens om följs och om man lever upp till dem även på arbetsplatsen. Genom ett sådant beslut tror jag att man skulle kunna häva mycket av de missförhållanden som vi i dag dagligen måste läsa om i olika medier.

Herr talman! Det är inte utan skäl som jag redogör för lagen. Riksdagens uppgift är inte att tycka en massa saker utan att stifta lag, och min uppgift som statsråd är att leverera underlag för lagstiftning och också förklara varför regeringen har lagt fram den lag som sedan har förverkligats. Jag tycker att detta är en rättssäkerhetsfråga och vill gärna understryka att den lagstiftning som vi har när det gäller arbetskraftsinvandring är unik i världen. Det är den därför att den är behovsstyrd och inte föremål för den typ av politiskt tillkrånglade beslutsprocesser som många andra länder har. Det är något som är bra. Lagstiftningen följer det mönster som vi har när det gäller den svenska modellen i övrigt. Sven-Erik Österberg använde uttrycket att det handlar om vad man vill se och så vidare. Jag håller nog med om det. Det handlar lite om vad man vill se. Jag ser framför mig tusentals människor som har kommit till Sverige under senare år som har fått precis de villkor som var fastlagda i deras anställningserbjudande och som har kommit för att bidra till vår arbetsmarknad och därmed också till vår tillväxt och välfärd. Det är något som vi kommer att behöva ännu mer av i framtiden. Sven-Erik Österberg tyckte jag gjorde sig lite lustig över just städföretagen. Tittar man på Migrationsverkets förteckning över arbeten där det finns stor efterfrågan på arbetskraft, upprättad i samråd med Arbetsförmedlingen, hittar man där för närvarande till exempel gruvarbetare, kock, taxiförare och VVS-montör. Jag skulle kunna fortsätta med den listan. Är inte det människor som vi behöver på vår arbetsmarknad? Jo, absolut! Bör de få bra villkor när de kommer till vårt land? Ja, absolut! Men det är viktigt att komma ihåg att det inte är så enkelt som att peka på att det finns arbetslöshet därute och att det sedan inte finns bristyrken. Det är klart att det gör det, och det kommer alltid att vara så framöver, eftersom arbetsmarknaden ändras. Från regeringens sida arbetar vi för att se till att den lagstiftning som riksdagen har beslutat om när det gäller behovsstyrd arbetskraftsinvandring fungerar bra. Jag har tydligt och klart redogjort för regleringsbrevet till Migrationsverket. Vi är villiga att fortsätta att arbeta med att förbättra och förändra. Men Sven-Erik Österbergs idé om att återinföra arbetsmarknadsprövningen och avskaffa den arbetskraftsinvandringslagstiftning som vi har för närvarande kommer inte att förverkligas så länge vi har den här regeringen.

Herr talman! Wiwi-Anne Johansson har frågat mig vad jag avser att göra för att säkerställa att kvinnors arbetsskador inte bedöms vara mindre allvarliga än mäns. Vidare har hon frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att förbättra arbetsskadeförsäkringen för att uppnå högre rättssäkerhet och bättre möjligheter att få ersättning för de skador man har ådragit sig i arbetet. Kvinnor och män beviljas ersättning för arbetsskador i olika utsträckning. Under 2002 ändrades bevisregeln i arbetsskadeförsäkringen på initiativ av den dåvarande regeringen. Ett uttalat syfte var att beviskraven skulle mildras, vilket bedömdes kunna leda till att skillnaderna i beviljandefrekvens för ansökningar från kvinnor respektive män utjämnades. Detta har inte visat sig bli fallet. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har på regeringens uppdrag granskat hela beslutsprocessen vid beslut om arbetsskada utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Rapporten analyseras för närvarande på Socialdepartementet. De huvudsakliga förklaringarna till skillnaderna mellan kvinnor och män tycks inte vara Försäkringskassans prövning. Kvinnor och män som arbetar inom samma yrke beviljas arbetsskadelivränta i ungefär lika stor utsträckning. Skillnaden i beviljandefrekvens tycks i stället huvudsakligen bero på att arbetsmarknaden för kvinnor fortfarande är en annan än den för män. Antalet godkända arbetsskador är högre i typiskt manliga yrken än i typiskt kvinnliga. Detta skulle kunna bero på att typiskt manliga yrken i viss utsträckning är farligare. För detta talar till exempel att allvarliga olyckor på arbetet enligt statistik från Arbetsmiljöverket och AFA Försäkring drabbar fler män än kvinnor. Dödsfall genom arbetsolyckor drabbar också oftare män än kvinnor. ISF har också pekat på att kunskapen om arbetsmiljöns betydelse för uppkomst av sjukdom är större för mansdominerade arbetsmiljöer. Detta är sannolikt riktigt. För att ta till vara den forskning som finns har regeringen gett Statens beredning för medicinsk utvärdering i uppdrag att bistå Försäkringskassan med kunskapsöversikter beträffande risker för arbetssjukdomar, särskilt när det gäller kvinnors arbetsmiljöer. Genom att göra sådana översikter kommer vi även att få en bättre bild av var det finns behov av ytterligare forskning. ISF har även väckt frågan om en mer omfattande förändring av arbetsskadelagstiftningen. Detta kräver dock en djupare analys. Jag vill även erinra om att den parlamentariska Kommittén om hållbara försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet, den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen, har till uppgift att överväga om huvudmannaskapet för arbetsskadeförsäkringen bör ändras. Då Wiwi-Anne Johansson, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Marianne Berg i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Jag får tacka ministern för svaret, men jag tycker att det är en hel del som saknas i svaret. Jag hoppas att jag ska få tydligare svar lite längre fram i debatten. Mot bakgrund av att beviljandegraden inom arbetsskadeförsäkringen är lägre för kvinnor än för män fick ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, av regeringen i uppdrag att undersöka de oskäliga skillnaderna i beslut eller i det som leder fram till beslut. Rapporten, som vi nu har tagit del av, visar med all tydlighet att skillnaderna mellan könen kvarstår. Orsakerna finns såväl inom Försäkringskassans område som utanför. Det är bara att konstatera att trots 2002 års lagstiftning med sänkta krav på bevisning är förekomsten av fullständig medicinsk vetenskaplig evidens styrande för besluten. Och de litteratursammanställningar som används av försäkringsmedicinska rådgivare i verksamheten bygger till större delen fortfarande på forskning inom de manligt dominerade yrkena. Till detta vill jag lägga att granskningen klart visar på att yttranden från dessa rådgivare väger mycket tungt i beslutsprocessen. I svaret skriver ministern: De huvudsakliga förklaringarna till skillnaderna för kvinnor och män tycks inte bero på Försäkringskassans prövning. Svaret gör mig lite fundersam. Har vi egentligen läst samma rapport? I rapporten från ISF, som i sitt uppdrag just skulle granska arbetsskador ur ett jämställdhetsperspektiv, kan vi redan på de första sidorna läsa generaldirektörens förord och en sammanfattning. Där kan vi läsa följande: Trots åtgärder som Försäkringskassan vidtagit för att säkerställa lika behandling för kvinnor och män inom arbetsskadeförsäkringen kvarstår skillnaden i beviljningsgrad mellan kvinnor och män. För mig är det väldigt klart. Herr talman! Även när man tar bort det som beror på yrken kvarstår en skillnad på upp till 5 procent. Jag återgår naturligtvis därför till frågan till ministern som jag inte anser att jag har fått ett fullgott svar på: Vad avser ministern egentligen att göra för att säkerställa att kvinnors arbetsskador inte bedöms vara mindre allvarliga än mäns?

Herr talman! Jag tycker att det som Marianne Berg efterlyser är precis det som har gjorts i analytisk mening, det vill säga att vi har undersökt vad det kan anses bero på. Vi är överens om att det finns ett kvardröjande problem som är väsentligt. Vi är överens om att 2002 års lagstiftningsförändringar inte har haft den effekt som vi då hoppades på. Vi är sannolikt överens om att det ska krävas evidens för kopplingen mellan arbetssjukdomar, arbetsolyckor och arbetsskadeförsäkringen. Och vi är överens om att det finns ett kvarstående problem. Jag tycker att det här är en intressant och viktig fråga, men vi kan inte hoppa in i slutsatser. Vad rapporten pekar på är att skillnaderna finns kvar men att det sannolikt inte beror på att Försäkringskassan av helt andra skäl gör olika bedömningar av män och kvinnor, utan att det handlar om grundläggande forskningsbrister och grundläggande kunskapsbrister i mäns och kvinnors typiska arbetsmiljöer. Det låter för mig rätt sannolikt. Det är ett gott tecken på att vi har kommit till rätta med en väsentlig del av gammaldags, manligt dominerade industriella miljöers problem. Många kvarstår förvisso, men vi har kommit en bra bit på väg. Det är lika uppenbart att vi har många problem kvar, framför allt när det gäller många yrken som i dag domineras av kvinnor. En annan diskussion är om det är rimligt att vi ska ha yrken som är så totalt dominerade av kvinnor eller av män. Men det är antagligen det som det här tyder på att vi har ett bekymmer med. Jag tycker att det är en extremt intressant fråga att diskutera. Jag tycker också att det är bra att det nu undersöks vidare både i ISF:s rapport och i de svar som inom sex veckor ska komma från Försäkringskassan. Vi har det som SBU ska undersöka. Det ligger dessutom i den helt fundamentala frågan om var huvudmannaskapet ska ligga för försäkringen i den parlamentariska utredningen. Jag tycker att vi gör rätt mycket i den här frågan just nu och att det finns mer kvar att göra.

Herr talman! Att vi är överens om mycket och att mycket mer behöver göras - ja, så kan det vara. Men det är fortfarande mycket som saknas, anser jag. Ministern säger att vi ska kräva mer forskning. Ja, det tycker jag också, men då kanske forskningen skulle fokusera på kvinnors arbetssituation, kvinnors arbetsmiljö och kvinnors skador på grund av deras arbeten. Det första som regeringen gjorde när den tillsattes 2006 var till exempel att skrota ALI, Arbetslivsinstitutet i Norrköping, som hade en utomordentligt bra forskning kring dessa frågor. Men det togs bort med ett svep på grund av att man ansåg att det var för politiskt. Att män har lättare att få arbetsskadeersättning än kvinnor är inte det enda problemet, och det vill jag ta upp i min fråga två som ministern inte har svarat på i detta svar. Även mäns beviljningsgrad på 39 procent måste anses vara väldigt lågt, tycker jag. Vi vet att arbetsskadeförsäkringen har en lång historia och att den nuvarande lagstiftningen är från 1977. Vi hade också en finansiell kris, då det blev strängare regler när det gällde det försäkringsmässiga och många arbetsskadade inte hölls skadeslösa. Men sedan kom finanserna på benen igen, och då aktualiserades en reform som syftade till att reglera så att fler arbetsskadade skulle få ersättning och bättre ersättning. Syftet har inte till fullo uppnåtts när vi ser att utbetalningarna för arbetsskador i stället har minskat kraftigt under ett par år. Då är naturligtvis frågan: Vad ligger bakom den minskningen? Vad vet regeringen om orsakerna? Kan det vara så, som vissa hävdar, att man inte ens anser det vara lönt att pröva möjligheten att få ersättning? Jag undrar som sagt: Känner ministern till orsakerna? Herr talman! Låt mig ta några exempel. I en rapport som Försäkringskassan låtit göra, Socialförsäkringsrapport 2008:3, kan vi läsa att 42 procent av männen beviljades livränta i de fall som rörde problem i mjukvävnader mot 20 procent av kvinnorna. När det gällde ryggproblem godkändes 26 procent av männen och 15 procent av kvinnorna. Färre ärenden prövas, men inget tyder på att det skulle vara ett resultat av en förbättring av arbetsmiljön precis. För att nämna något av det som Vänsterpartiet anser bör tas med i en ny översyn kan jag nämna följande: Systemet för kunskapsinhämtning om olika arbetsskador bör analyseras. De senaste forskningsrönen bör snabbt implementeras i beslutsunderlagen för Försäkringskassan. En förbättring av arbetsskadeförsäkringen bör göras. En utredning med syfte att kvinnor och män ska ha en rättssäker process bör göras. Och den som har fått en arbetsskada godkänd ska erhålla skälig ersättning. Visst finns det mycket gemensamt men också mycket olikheter i den process som vi vill arbeta i när det gäller den här frågan. Utifrån de exempel som jag har tagit upp undrar jag om ministern skulle kunna tänka sig att arbeta i den riktningen framöver.

Herr talman! Tre saker tycker jag förtjänar att kommenteras. För det första: Om man har en separat försäkring som siktar på att ge människor ersättning vid arbetssjukdomar och arbetsskador och har separata villkor och separata ersättningar kräver det att man också har tydliga regler för vad som skiljer den sortens ersättningar och försäkringsgrunder från övrig sjukförsäkring. Det tror jag är mycket viktigt. Sedan kan man diskutera om vi har exakt de reglerna. För det andra: Vill man förändra reglerna för arbetsskadeförsäkringen och i största allmänhet göra det lättare att få bifall för arbetsskada och arbetssjukdom, då kan man motionera om det i sedvanlig form. Det är inte det som den här utvärderingen kretsar kring, utan det är frågan om vi i dag behandlar mäns och kvinnors förutsättningar likvärdigt. Och mitt svar är: Det gör vi inte tillräckligt bra i dag i Sverige. För det tredje vågar jag påstå, som lekman på området, att det med all sannolikhet är lättare att härleda fysiska sjukdomar och inte minst fysiska skador till specifika yrken och arbetshändelser än vad det är många psykiska åkommor och den psykiska ohälsa som i dag ökar starkt. Till del ligger det i sakens natur. Till del krävs det ökad kunskap om hur vi ska se dessa samband så att vi inte systematiskt missar att se sådana konsekvenser av mer moderna yrken där vi i dag har större skäl att fästa vår uppmärksamhet än vi hade för hundra år sedan.

Herr talman! Ministern sade att frågan i mitt förra inlägg inte fanns med i interpellationen och därför inte behövde något särskilt svar. Det var bara jämställdhetsaspekten som var aktuell. Det förstår jag inte. Det finns ju en fråga om åtgärder för att förbättra arbetsskadeförsäkringen för att uppnå högre rättssäkerhet och bättre möjligheter att få ersättning vid skador man ådragit sig i arbetet. Hur som helst har Vänsterpartiet motionerat om en bättre arbetsskadeförsäkring, så nu har ministern fått svar på det. När mycket finns på ett papper men inte fungerar i praktiken måste man göra en stor och bred översyn. Jämställdhetsperspektivet måste man arbeta vidare med, och det säger ministern att han gör. Att 2011 utgå från att mannen är norm är totalt oacceptabelt. Rättssäkerheten skevar också enligt rapporten, vilket vi också måste komma till rätta med. Jag, eller kanske rättare sagt Wiwi-Anne Johansson, kommer noga att följa ministern i fortsättningen när det gäller vilka bedömningar han gör och vilka åtgärder han vidtar vad gäller det faktum att kvinnors arbetsskador bedöms vara mindre allvarliga än mäns och vilka åtgärder ministern vidtar för att förbättra arbetsskadeförsäkringen och uppnå högre rättssäkerhet.

Herr talman! Vi inväntar svar från Försäkringskassan på den rapport som ISF har kommit med. Vi bereder frågan på departementet. Vi inväntar synpunkter från SBU, och på mellanlång sikt inväntar vi synpunkter från den parlamentariska utredningen vad gäller huvudmannaskapet. Det pågår alltså ganska mycket här och nu i denna fråga.

Herr talman! Peter Persson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av den rapport som Stefan Svallfors har skrivit om svenskarnas syn på socialförsäkringarna. Jag vill inledningsvis påpeka vikten av att socialförsäkringen och Försäkringskassan ska ha medborgarnas fulla förtroende. För att detta ska vara möjligt krävs bland annat att myndighetens verksamhet präglas av en god service och en hög kvalitet i handläggningen. Tillämpningen av socialförsäkringen ska vara enhetlig, och rätt person ska få rätt ersättning i rätt tid. Ingen ska behöva vänta oskäligt länge på besked om beslut i ett ärende. Peter Persson frågar om resultaten i den studie som hänvisas till är en konsekvens av de regeländringar som skett sedan 2006. Sjukförsäkringsreformen har öppnat fler vägar tillbaka till arbete. Sjukskrivningsprocessen har blivit mer aktiv. Färre individer blir sjukskrivna, och sjukperioderna har blivit kortare. Sammantaget har den minskade ohälsan lett till en kraftig minskning av utanförskapet. Detta har varit viktigt. En viktig uppgift framöver är att stärka förtroendet för sjukförsäkringen och säkerställa att den upplevs som trygg och legitim. Regeringen har under våren 2011 i en departementspromemoria presenterat ett antal tänkbara åtgärder som kan vara viktiga för att säkerställa att beslut i sjukförsäkringen uppfattas som legitima. De handlar exempelvis om ändamålsenliga handläggningsprocesser, kommunikation med de försäkrade och omprövning och överklagande av Försäkringskassans beslut. Regeringen arbetar nu vidare med dessa frågor.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret men konstaterar att han inte är särskilt bekant med min frågeställning. År 2002, när Sverige inte hade samma rikedom som i dag, var 25 procent av svenskarna tveksamma till om det offentliga skulle ge en trygghet vid sjukdom. Förra året, då vår nationalinkomst stigit på ett väsentligt sätt, hade siffran för dem som känner oro för om de kommer att få trygghet vid sjukdom ökat till 35 procent. Det är givetvis ingen slump. Det är en effekt av regeringens medvetna politik för att försämra socialförsäkringssystemen. År 2006 fick 1,7 miljoner löntagare en försämrad sjukförsäkring. Det sattes i gång något som kallades ett reformpaket som innebär att sjuka förutsätts vara friska efter ett år och kastas ut ur sjukförsäkringen. Detta har lett till att tusentals och åter tusentals har fått gå från trygghet till osäkerhet och ovisshet i kommunernas försörjningsstöd. Jag tror att regeringen mycket medvetet och strategiskt håller på att genomföra en politik i vårt land som bygger på att de mest omfördelande reformerna ska utplånas och i förlängningen ersättas av privata försäkringssystem. Det blir effekten. När osäkerheten breder ut sig och allt färre känner trygghet kompletterar man med privata försäkringar. Så småningom går det vidare i ett system som smälts ned. Detta gör regeringen för att ha utrymme att genomföra gigantiska skattesänkningar, och mest till dem som redan hade och kände sin trygghet. Men också de erhöll trygghet vid sjukdom och andra skeenden i livet som man inte kan påverka. Svallfors undersökning visar att viljan att betala skatt för att ha ett solidariskt välfärdssystem inte är sjunkande. Tvärtom ökar den. Det finns en stark vilja hos svenska folket till solidaritet, och då måste det fungera och omfatta oss alla. Detta solidaritetskontrakt har Moderaterna, det parti ministern företräder, aldrig tyckt om. Ni vill klippa av solidaritetsbandet genom att trasa sönder försäkringssystemen och göra dem omöjliga att använda. Då växer det nya automatiskt fram. Det är er strategi. Tror inte ministern att det finns ett förhållande mellan en tilltagande misstro mot systemet och de försämringar ni har genomfört?

Herr talman! Det var glädjande att interpellanten till slut kom fram till en fråga efter sin litania av anklagelser. Jag vet inte med vilken detaljrikedom Peter Persson har följt forskningen om svensk välfärdspolitik de senaste åren och med vilken noggrannhet han har läst rapporten om förtroendekapitalen i den svenska välfärdspolitiken. Jag drar helt andra slutsatser än interpellanten av detta. Aldrig i modern tid har tilltron varit högre än den är just nu när det gäller välfärdspolitiken i allmänhet, inklusive sjukförsäkringen. När man ställer frågan om hur stor risk det är för försörjningsproblem är siffrorna lägre nu än 2002 och 1997. På alla punkter är tilltron i dag högre än den var tidigare. Detta är en väsentlig information för människor som tror att den svenska välfärdspolitiken inte längre står för de grundläggande värden som den ska. Man ska ha klart för sig att stödet för kollektiva försäkringar är mycket starkt i Sverige. Det är större i dag än vad det varit tidigare. Det är inte så att viktiga reformer har minskat stödet för att vara med i de offentliga försäkringarna. Det är mycket bra - det borde en socialdemokrat veta - att den svenska medelklassen känner tilltro, acceptans och lojalitet när det gäller den svenska välfärdspolitiken. Det är viktigt för den samlade politikens framgång. Det är också viktigt att många människor i dag uppfattar att arbetet mot fusk och överutnyttjande har varit framgångsrikt. Misstänksamheten minskar radikalt. Den är halverad när det gäller sjukvårdens användning jämfört med 90-talet. Den är halverad när det gäller arbetslöshetsförsäkringen om vi jämför med 80-talet. Det är en tredjedel så många som tror att socialbidragssystemen missbrukas. Misstänksamheten har halverats bara sedan 2006 när det gäller risken för att någon missbrukar den svenska sjukförsäkringen. Detta är väsentliga framgångar. Jag förstår att du har en agenda som ska antyda att det finns en helt annan ambition bakom de svenska sjukförsäkringsreformerna än de jag har redovisat här i kammaren många gånger. Jag kan leva med den uppfattningen. Jag är övertygad om att den svenska välfärdsmodellen tjänar Sverige väl. Jag är övertygad om att den bara fungerar om svenska folket har förtroende för att man själv får det man behöver om man behöver det och är övertygad om att andra människor inte drar nytta av systemet på fel sätt. Därför är det extremt viktigt att Försäkringskassans arbete de senaste åren med att avslöja människor som systematiskt fuskar och missbrukar nu bär frukt. Det fanns en tid när många misstänkte att det fuskades i sjukförsäkringen. I dag ser vi ett resultat av arbetet mot fusk i assistansersättningen. Vi ser ett resultat av arbetet mot fusk i sjukförsäkringen. Människor som antagligen begår mycket värre brott än bidragsbrott avslöjas i dag som de simpla fuskare och förskingrare de är. Om vi å ena sidan vill att människor som kan försörja sig själva ska stå på egna ben och inte leva på bidrag kan vi inte å andra sidan acceptera att människor som över huvud taget inte ska ha bidrag lyfter mångmiljonbelopp i felaktiga ersättningar. Det borde en socialdemokrat veta. Allt detta hänger ihop, och det är viktigt. Förtroendet från medelklassen för att man får trygghet när man behöver den hänger ihop med ambitionen att stoppa människor som överutnyttjar. Det hänger i sin tur ihop med att förenkla användandet för de människor som ska få de tjänster de behöver. Jag läser det här som en väsentlig framgång inom ramen för ett system som ändå måste utvecklas och förbättras. Jag ser inte alls de anklagelser som du riktar mot systemet.

Herr talman! Ingen socialdemokrat har någonsin försvarat fusk. För en socialdemokrat är det fusk om man fuskar med sjukförsäkringen, och det är fusk om man fuskar med skatten. För dig är det fusk i sjukförsäkringen, och fel i skatten. Det ena svarar för 20 miljarder, det andra för 130. Moderaterna har ett oerhört behov av att skriva ny historia och ändra den gamla historien. Kristersson driver nu inom departementets ram ett historiebeskrivningsprojekt, Svensk välfärdspolitik 100 år , där man försöker beskriva att den svenska välfärdsmodellen utvecklades i samsyn mellan höger och vänster enligt en intervju med dig i Axess i mars. Så var det ju inte alls. Det var en oerhörd strid när reform efter reform mödosamt togs fram för att skapa ett välfärdsbygge. Jag vet ju vad du sade så sent som 1990: Som moderater och förkämpar för individuell frihet och marknadsekonomi har vi ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten. Målet är att den kollektiva välfärdspolitiken i alla dess former och skepnader måste göra andra förlegade och felaktiga socialistiska system sällskap på historiens skräphög. Nu försöker du skriva en annan historia. Det är väl snart så att det var ni som tog upp kampen för socialförsäkringarna precis som ni försöker inbilla folk att ni tog täten i kampen för rösträtt. På område efter område försöker ni skriva om historien, och sedan gör ni något annat. Just med socialförsäkringarna har ni försämrat människors villkor. Ni skyller på att några fuskar. Därför var det nödvändigt att skicka ut alla från sjukförsäkringen. De blev friska efter ett år. Nu hamnar de i kommunernas försörjningsstöd. Löntagare tvingas att teckna kompletterande försäkringar bland annat vid sjukdom. Det handlar naturligtvis om att driva fram företagsverksamhet vid sidan om. Det är väl ingen tillfällighet att Skandia har skapat en sjukförsäkring och en sjukvårdsförsäkring och nu också driver ett eget sjukhus. Det är effekter, produkter, av en medveten politik då ni kraftigt sänker skatterna och tar bort resurser från försäkringssystemen och säger: Vi har inte råd. Ni garnerar med: Detta gör vi för att stoppa fusket. Ingen socialdemokrat har någonsin försvarat fusk. Ni använder det som ett argument för att klämma åt alla som är sjuka. Ni ger er på socialförsäkringssystemen eftersom ni vet att det är den bästa omfördelningsfaktor som finns i ekonomin. Ni har aldrig tyckt om omfördelning. Klyftor är målet med er politik, men det vill ni inte säga. De nya moderaterna förklär sig och låtsas att de har tagit täten i kampen för trygghet i det svenska samhället. Med dina citat belägger jag att det är falsk historieskrivning, Ulf Kristersson.

Herr talman! Jag ska göra ett tappert försök att plocka ut de få seriösa delar i Peter Perssons inlägg som jag tycker är värda att över huvud taget diskutera. Det första är historieskrivningen. Den svenska välfärdspolitiken i modern tappning har vuxit fram under ungefär 100 år. Jag är den första att medge att vi i partipolitiken älskar att bekämpa varandra och att hata varandras ståndpunkter. Jag har ingenting emot en rejäl politisk match. Jag har ingenting emot att anklaga socialdemokrater för alla de fel jag tycker har begåtts under modern tids välfärdspolitiska utveckling. Men jag tycker att anständigheten kräver att vi då och då ser vad som inte har skilt oss åt. Något som jag brukar påpeka på våra seminarier i Socialdepartementets seminarieserie är att det från den första pensionsförsäkringen 1913 och framåt finns mycket som har förenat de svenska partierna i välfärdspolitikens utveckling. Jag brukar inte dra mig för att påpeka att utan Gustav Möller vid rodret hade mycket av detta inte drivits på exakt det sätt som det drevs. Mycket kan vi hålla med om; annat har inte blivit som det kunde ha blivit. Jag brukar också påpeka att även fundamentala delar som inkomstbortfallsprincipen har varit kontroversiell långt in i socialdemokratin under den tid den byggdes ut. Det kan finnas anledning att påpeka för en och annan historielös person på båda sidor om skranket att vi varken står utan skuld till det som inte har blivit bra gjort eller har skäl att inse att vi har medverkat till sådant som i dag tjänar oss väl. De generella systemen, inkomstbortfallsprinciperna, tycker jag är fundamentala delar av svensk välfärdspolitik. Det handlar i sin tur om arbetslinjens betydelser för att kunna driva framgångsrik välfärdspolitik. Den är i dag bättre i Sverige än i många andra europeiska länder. Jag står fullt ut bakom allt detta. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att så många socialdemokrater i dag inte ser styrkan i denna stolta historia; det missar ni ofta att göra. Man måste se synpunkter i sitt perspektiv. När jag för 20 år sedan påpekade att det fanns väsentliga brister i monopolmodeller ska det ses i ljuset av en välfärdspolitik som systematiskt utestängde nästan alla former av alternativ och inte gav människor möjlighet till några egna beslut inom stora delar av välfärdspolitiken. Så är det inte längre. Vi ser utan tvekan andra bekymmer, men den sortens monopolistiska tradition hade vi under några begränsade decennier. Vi hade också en del strider - om vi nu ska hitta sådant där vi inte har varit överens. Socialförsäkringsreformerna har varit helt nödvändiga. Jag förstår att du har en billig retorik och vill antyda att vi har helt andra skäl att vilja förändra en politik som ledde till världens mest sjukskrivna folk eftersom du skulle tjäna på att vi hade andra ambitioner. Mitt svar är att vi såg samma problem som seriösa socialdemokrater såg för tio år sedan. Vi har gjort någonting åt samma problem som seriösa socialdemokrater ville göra någonting åt för tio år sedan. Det blev vår ibland otacksamma men rättvisa uppgift att göra det eftersom vi hade makten, på samma sätt som ni under många decennier har haft makten att genomföra saker och ting där människor ibland har haft samsyn och ibland har sett olika problem. Vi får bestämma oss. Antingen har vi en seriös diskussion om svensk välfärdspolitik, eller också kastar vi ganska meningslösa anklagelser på varandra. Valet är ditt.

Herr talman! Jag tillåter mig att citera vad Ulf Kristersson inte bara sade utan skrev 1990: "Som moderater och förkämpar för individuell frihet och marknadsekonomi har vi ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten." Det säger Ulf Kristersson inte är seriöst. Var du inte seriös i din politiska gärning för 20 år sedan, Ulf Kristersson? Varför vill ni moderater aldrig tala om era verkliga avsikter? Jag tycker att det är en stor brist i svensk politik i dag. Det hade blivit mycket tydligare. Ni sänker inte skatterna för att det är tvångsmässigt nödvändigt och för att folk ropar efter det. Ni säger att ni gör det för att skapa fler jobb. Men arbetslösheten minskar inte. Ni har gjort det för att genomföra stora omfördelningar i det svenska samhället och öka klyftorna. Och någon måste betala. Det är bland andra de sjuka som har fått betala genom kraftiga försämringar i försäkringen och alla som är friska och som har en minskande tilltro till försäkringen i framtiden. Det är väl ärligare att ni säger att er politik syftar till det som ni sade förr men som ni i dag försöker garnera, nämligen att människor ska klara sig själva och ta egna försäkringar? LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio har skrivit att Gustav Möller skulle rotera i sin grav om han hörde en högerman i Sveriges riksdag försöka ta honom till sitt bröst. Sluta upp med dessa dumheter, Kristersson!

Herr talman! Jag noterar att det retar en socialdemokrat att vi i dag ser styrkor i den svenska välfärdsmodellen som ni var på god väg att förskingra under ett par decennier av misslyckad välfärdspolitik. Vad du, Peter Persson, tycker om min relation till Gustav Möller intresserar mig föga. Om du vill driva torgmötesretorik i riksdagens kammare må det vara hänt. Jag tänker ändå inte medverka. Jag tänker inte anklaga er för att ni ville ha en halv miljon förtidspensionärer, jag tänker inte påstå att ni ville att det skulle vara 100 procents längre sjukskrivningstider i vissa delar av landet jämfört med andra delar, och jag tänker inte påstå att ni ville ha oändliga sjukskrivningstider, för det tror jag inte att ni ville. Jag tror att det var oavsiktliga konsekvenser av en politik som inte längre fungerade som den skulle. Man kan ibland se det bästa i sin motståndares ambitioner. Jag har noterat att det fanns ambitioner också hos socialdemokrater att göra någonting åt det som inte var bra nog. Jag noterar att det var vi och inte ni som fick uppgiften att genomföra det. Och jag noterar att du nu är mycket missnöjd över att vi i dag genomför det som är rätt och riktigt och att ni är på åskådarbänken.