Interpellationssvar - Bostadssituationen i borlänge - 2011-10-11

Fru talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att "stimulera byggande av bostäder i expansiva orter utanför storstadsregionerna". Jag vill börja med att framhålla att bostadsbyggande på expansiva orter är av stor vikt för att upprätthålla, eller återupprätta, balansen mellan bostadsmarknaden och arbetsmarknaden. En situation med bostadsbrist kan innebära att tillväxten på en ort hämmas. Bakgrunden är att vi i Sverige under nära 20 års tid, relativt sett, byggt betydligt mindre än vad våra nordiska grannländer gjort. Vi har kunnat notera ett ökat bostadsbyggande sedan finanskrisens slut. Enligt Boverkets indikatorer har denna utveckling även kunnat skönjas utanför storstadsregionerna. Boverkets prognos från juni 2011 tyder på att 31 000 bostäder kommer att påbörjas i år. Även om prognosen skulle visa sig något optimistisk mot bakgrund av den tillkomna osäkra situationen i omvärlden är detta ett positivt tecken på utvecklingen för bostadsbyggandet. En av mina absolut viktigaste uppgifter är att skapa långsiktiga spelregler för byggandet och minskat regelkrångel. Jag håller med Peter Hultqvist om att kostnaderna för nybyggnation av bostäder många gånger är höga. Att försöka komma åt och att pressa byggkostnaderna är en komplicerad uppgift, som dock är viktig mot bakgrund av att bostadsbyggandet bör öka i landet som helhet. För att stimulera bostadsbyggandet måste också takten i planläggandet öka. Kommunerna har här ett stort ansvar. Regeringen har vidtagit ett antal åtgärder på området. En ny, enklare plan- och bygglag har tagits fram. Den nya lagen bedöms påverka byggandet positivt bland annat på grund av enklare och tydligare krav på detaljplanehandlingar och en förenklad detaljplaneprocess. Den nya lagen torde således kunna leda till lägre byggkostnader samtidigt som investeringar i byggprojekt blir mer intressanta. Sedan den 1 januari 2011 tillämpas också nya regler för de kommunala bostadsföretagen och hyressättningen. Regeringen bedömer att de nya reglerna kommer att stimulera utbudet av hyresrätter på lång sikt. Hyresrätten är en viktig del av en fungerande bostadsmarknad, och regeringen kommer att överväga olika möjligheter att stärka hyresrättens ställning ännu mer. För att underlätta ny- och ombyggnad av bostäder på landsbygden har regeringen för avsikt att ge Statens bostadskreditnämnd i uppdrag att etablera en rådgivningsfunktion där enskilda och företag som avser att bygga bostäder kan få hjälp att skapa finansieringslösningar som bland annat kan inkludera flera parter. Regeringen avser även att vidga Statens bostadskreditnämnds möjligheter att med fullgoda säkerheter ställa ut garantier utöver marknadsvärdet på landsbygden. Vidare avsätts medel för att underlätta ett attraktivt boende på landsbygden genom bland annat informations- och kompetensinsatser om de nya strandskyddsreglerna och stöd till kommunerna för planering i strandnära lägen. Samtidigt behöver vi utnyttja befintligt bostadsbestånd effektivare. Regeringen har exempelvis i flera steg höjt den skattefria gränsen för uthyrning av del av privatbostad. Den föreslås nu uppgå till 21 000 kronor per år, om riksdagen antar den budgetproposition som nu föreligger. Men det här räcker inte. Mer behöver göras. Det handlar bland annat om att se över regelverket som rör plangenomförandet, markanvisningsprocessen och tekniska egenskapskravs konsekvenser för byggkostnader och byggande.

Fru talman! Jag har skrivit interpellationen utifrån den verklighet jag upplever i Borlänge och i Dalarna i övrigt. I Borlänge kommun som jag kommer från kan vi för de senaste fem åren se en kraftig befolkningsutveckling. Det handlar om ett plus på 2 300 invånare. Drygt 500 av dessa utgör ett positivt befolkningsnetto. Prognosen är att Borlänge fram till år 2020 växer från 49 250 invånare till 52 200 invånare. Framför oss ser vi alltså en fortsatt expansion. En ökande andel äldre och en stor ung generation kommer att ställa krav på både nyproduktion och ombyggnad av bostäder. Grunden för denna utveckling är en expansion inom näringslivet. Man är inne i en stark omvandlingsfas. Ikea investerar nu i ett nytt varuhus. Samtidigt blir Borlänges position som knutpunkt för kommunikationer allt starkare. Nytt resecenter, logistikpark, kombiterminal och nytt industriområde är några exempel. Det sägs ofta att det är kommunerna som måste ta ansvaret för nyproduktion av bostäder. Jag kan bara konstatera att vi alltså har en kommunal planering som är väldigt omfattande. 20 detaljplaner är färdiga och beslutade, omfattande 750 bostäder. Det handlar om 500 lägenheter i flerbostadshus och 250 lägenheter i grupphus och styckebyggda småhus. Man kommer dock inte riktigt i gång med nyproduktion, och frågan är vad detta beror på. Vi har exempelvis i Tunabyggens kö - det är det kommunala bostadsföretaget - 7 000 anmälda. Det reella behovet ligger kring 1 200-1 300. Jag har egen erfarenhet av och en del funderingar kring detta. Jag har suttit i HSB Dalarnas styrelse sedan 1989. Jag har också varit ansvarig i en koncernbolagsstyrelse för vårt kommunala bostadsföretag under många år som kommunstyrelseordförande. Det jag märkte är att man blir försiktig. Kostnaderna är höga. Man måste ha en förhandsteckning och känna en säkerhet i projektet innan man vågar starta. Det blir stora krav på säkerhet i dessa projekt, och ett oerhört högt kostnadstryck leder till höga insatser för bostadsrätter eller höga hyror för hyresrätter. Det är oftast inte tillgången på mark som har varit problemet, i alla fall inte där jag har befunnit mig, och inte heller bristen på kommunala planer. Det är i stället just kostnaderna det handlar om. Vad gör man då i detta läge? Jag tycker att vi som det ser ut i dag bara står och stampar. Vi har en nyproduktion på ungefär 20 000 per år. Vi skulle behöva komma upp i 35 000-40 000 lägenheter per år om det skulle vara bra. Vi ser också att den situation jag beskriver i Borlänge finns i andra, liknande städer. Borlänge är alltså inte unik som kommun, och det är därför jag vill ta upp det som ett exempel här i kammaren. Jag tror att ett sätt skulle vara att gå in med investeringsstimulanser för byggande av hyresrätter och studentbostäder. En sänkt byggmoms som kostar staten ca 1 miljard kan vara ett sätt. Detta system är prövat tidigare och har av Boverket bedömts som träffsäkert. Det är svårt att utforma denna typ av system. Det är inte enkelt. Men man måste på något vis nu försöka söka sig fram och se att det finns mer som måste göras än att gå via olika regelförändringar och administrativa system, vilket jag tycker att regeringen ägnar sig åt, och inse att det kanske behövs direkta stimulanser, typ sänkt byggmoms, för att nå resultat. Är man beredd att ta sådana initiativ?

Fru talman! Jag ska börja med att säga att jag naturligtvis inte känner till exakt hur det förhåller sig i Borlänge, men när det gäller problemen med bristande bostadsproduktion och över huvud taget att man kanske inte har en tillräckligt hög takt i samhällsplaneringen är detta något vi känner till också från andra delar av landet, inte minst från Stockholmsregionen. Man kan väl inledningsvis också säga att det naturligtvis är attraktivt att bo där det finns arbetstillfällen och där man också kan se en framtida arbetsmarknad. Jag tycker nog att Peter Hultqvist beskriver situationen i Borlänge på det sättet. När det gäller just kommunens möjligheter att satsa på samhällsutveckling och byggande av bostäder, antingen genom egna kommunala bostadsaktiebolag eller genom att man ser till att få fram planer så att andra kan bygga, bygger det ytterst på tron på den egna ortens, stadens eller regionens utvecklingspotential och framtida möjligheter. Det är alltså där man kan bedöma om det är en bra idé eller inte. I det här fallet tycker jag att det låter som det. Orsaken till att det har byggts så lite i Sverige har varit en långvarig oförmåga att lösa bostadsmarknadens problem. Om vi ser detta över tid skapade olika riktade subventioner under många års tid en påtaglig ryckighet i bostadsbyggandet. Man satt från byggföretagens sida och väntade på vilken finansiering som skulle vara den absolut lönsammaste med hänsyn till den bostadssubvention som för tillfället erbjöds. Detta ledde också till Europas högsta byggkostnader - 55 procent över genomsnittet inom EU. Det är ganska mycket, tycker jag. Det beror just på många år med omfattande bostadssubventioner, många regleringar och en låg andel importerat byggmaterial enligt en rapport om europeiskt bostadsbyggande där man har jämfört varför det ser ut på olika sätt i olika länder. Sedan brukar man också lägga till bristande konkurrens. Jag kan nämna att jag träffade tyska bostadspolitiker här i riksdagen senast i går, och jag tror att förhållandena är ganska olika. Vi ligger inte så centralt i Europa, och just när det gäller konkurrensen finns en hel del ytterligare att göra. Jag vill återknyta till varför det ändå är kommunerna som måste ta ett stort ansvar nu när Alliansen faktiskt har sett till att förändra grundförutsättningarna så att vi ska kunna få en fungerande bostadsmarknad. Att bygga bostäder är ingenting som kan göras isolerat från annat samhällsbyggande. Det har vi sett många exempel på i olika sammanhang, och det har inte varit lyckligt för någon. Det handlar om att bygga och utveckla samhällen, och det måste kommunerna ha helhetsansvaret för - just av det skälet att de har bostadsförsörjningsansvaret, planmonopolet och ansvaret för de kommunala välfärdsverksamheterna. I många fall har man byggt bostäder utan att bygga ut den kommunala servicen i samma takt. Det har flyttat in barnfamiljer som inte har kunnat sätta barnen i förskola, det har inte funnits skolor på nära håll och det har funnits andra brister i den kommunala servicen. Därför är det så viktigt att kommunerna tar ansvaret och också bygger utifrån de förutsättningar som faktiskt finns och som successivt har införts sedan valet 2006.

Fru talman! Jag tackar för värdefulla synpunkter i diskussionen. Jag besökte faktiskt Borlänge och Falun i förra veckan och känner igen en hel del av den problemskrivning som Peter Hultqvist redovisade när det gäller läget där. Jag tror som sagt att det finns många kommuner med större tätorter som upplever ungefär samma situation där växande bostadsbrist, skakighet och frågan om det finns ekonomisk bärighet att bygga är osäkerheter som finns. Jag tror att en del av problemet är att det har varit en hel del turbulens på byggsidan under lång tid. Det har skapat en osäkerhet hos många aktörer: Vågar vi investera? Det har också funnits ganska många ryckiga spelregler för bostadsbyggande. Det har skapat en osäkerhet. Ibland har man förbyggt sig på vissa platser i Sverige, vilket gör att man inte vågar ta investeringsbeslut på dessa orter under en lång tid framåt. Vi har haft en utveckling i nära 20 års tid där vi har byggt ungefär hälften av vad våra nordiska grannländer har gjort. Tittar vi på hur mycket vi investerar i bostadsbyggande i Sverige jämfört med andra OECD-länder ser vi att vi ligger under hälften. Vi har också testat den metod som Peter Hultqvist och Socialdemokraterna förordar, det vill säga investeringsbidrag och olika typer av subventioner. Trots detta har Sverige inte ens byggt i samma takt som norrmän, finnar och danskar. Alltså har detta inte varit en lösning. Socialdemokraterna brukar säga: Ja, men det gick uppåt en stund där runt 2006-2007, och sedan gick det nedåt när vi tog bort de subventioner som fanns. Problemet är att det gick nedåt samtidigt i Norge, Finland och Danmark. Det indikerar att svensk politik får återverkningar också i omvärlden - eller också är det så att det inte följde just dessa saker. Jag är skeptisk till investeringsbidrag just därför att det riskerar att dopa marknaden. Det gör att byggföretagen mer fokuserar på att anpassa sig efter bidragsregler i stället för att bygga långsiktigt och utveckla sitt företagande. Jag är också skeptisk av den anledningen att om vi skulle anta den motion som Socialdemokraterna har lagt fram och börja ansöka hos EU om att få införa ett sådant här regelverk - vilket vi måste göra enligt de regelverk som finns - så stannar byggandet av. Alla byggare som väntar sig en subvention skjuter ju på igångsättandet eftersom de väntar på dessa regler, och så kanske marknaden dör under åtta nio månader. Jag tror i stället på långsiktiga spelregler. Jag tror på att skapa bra förutsättningar för byggföretagen att utvecklas och att korta tidsprocesserna för planprocesserna. Tid är pengar i dessa sammanhang. Jag tror att vi måste få enklare regler. Jag ser otaliga exempel på hur de olika reglerna under 1900-talet och 2000-talet har fördyrat byggandet. Jag ska ta ett exempel. Jag var i Sävsjö i fredags och träffade byggare av småhus. De kunde visa på hur den vägg såg ut som de byggde, en standardvägg i ett svenskt hus. Så kom byggarna till en kommun som hade högre krav. De visade hur mycket tjockare väggen skulle behöva bli och vilka fördyrade kostnader det ger tillsammans med andra tio punkter som de var tvungna att ändra på i ett hus. Det ökade kostnaderna på en villa med ungefär 250 000 kronor. Vi ställer upp på olika håll i Sverige, både nationellt och lokalt, en massa regler som gör att vi driver upp byggkostnader och motverkar näringslivets möjligheter att utveckla ett mer industriellt byggande och därmed förbilliga kostnaderna. Jag tror att vi måste jobba mer med korta planprocesser, enklare regler, få in fler aktörer på marknaden och se till att ha framme planlagd mark. Även om Borlänge kan vara ett positivt exempel finns det många kommuner som har mycket att göra på det området. Det finns många gånger goda förutsättningar att bygga om marken finns framme. Här har vi mer att göra både på nationell nivå och på kommunal nivå. Jag tror mer på den taktiken än att fortsätta att dopa byggmarknaden med subventioner.

Fru talman! Jag tror att man måste vara rätt så flexibel och inte fastna i en helgjuten ståndpunkt om att det är det ena eller det andra det handlar om för att komma fram. Jag ska återkomma till det. Jag kan redovisa utvecklingen av bostadsbyggande i Borlänge, som kan vara ett exempel på en medelstor svensk kommun: 1961-1970 5 300 färdigställda bostäder; 1971-1980 5 900; 1981-1990 1 900; 1991-2000 1 300; 2001-2010 600. Det är totalt 15 000 som har färdigställts. Jag kan se att under de senare åren har det varit lite skralt. Eftersom jag har suttit mitt inne i många av avvägningarna själv vet jag att byggkostnaderna, när man väl bestämt sig för ett projekt, är viktigare än planförutsättningarna och reglerna, som nu diskuteras från ministerns sida. Det kan visst vara bra att försöka anstränga sig när det gäller regler och planer och alltihop, jag motsäger inte det. Men jag tror att man måste ta den andra biten också. Då säger jag inte att det finns en grej som löser allting omedelbart, men det kan vara en mix av regelförenklingar av olika slag från den kommunala sidan och att man från statsmaktens sida är beredd att ge vissa stimulanser för att få i gång ett bostadsbyggande. Jag kan konstatera att sedan man tog bort det här har det varit på en väldigt låg nivå. Jag tycker inte att man kan känna en total trovärdighet i att bara vi har långsiktiga spelregler, utan riktade stimulanser, får vi i gång byggandet. Jag tror inte att det är så. Jag tror att man måste spänna sig lite mer, gå lite djupare och kanske spela på båda planhalvorna om man ska komma fram. Sedan är det diskussion om byggmaterial och bristande konkurrens. Den tror jag att jag har hört i 20 års tid. Jag har inte sett att man har lyckats hitta någon djupare lösning på det. Jag ser gärna att man skulle hitta djupare lösningar även på detta, men i avvaktan på det måste vi agera och försöka göra någonting och se verkligheten. Vi kan se att andelen unga som bodde i hyresrätt 1999 var 40 procent. Det var nere vid 28 procent 2011. Andelen unga som bodde hos föräldrar var 1997 15 procent och är uppe i 22 procent 2011. Det här är inte några positiva utvecklingstendenser. Jag ser att det förs in moment som att man får bättre statssubventioner om man hyr ut del av sin egen bostad. Jag tror inte att det är en typ av lösning som långsiktigt är acceptabel. Jag tror att unga inte vill vara inneboende; de vill ha en egen bostad. Jag har själv varit inneboende, och det var inte att föredra i något längre perspektiv i alla fall, kan jag säga. Jag tror inte att det är det bostadspolitiska lyftet, det som man bör föra fram som en offensiv grej. Däremot måste man hitta en blandning av realistiska förutsättningar och regelförenklingar där också kommunerna jobbar aktivt för att klara sin del. Det tror jag att de flesta ansvarsfulla kommuner faktiskt gör. Det ligger en inneboende kraft i kommunalpolitiken att man vill utveckla sin kommun och bland annat bygga bostäder. Jag tror inte att man behöver skriva kommunpolitikerna på näsan på den punkten. Men man måste ta till sig att det behövs stimulans på ett annat sätt för att komma någonvart. Verkligheten och de praktiska resultaten visar detta.

Fru talman! I Socialdemokraternas budgetförslag finns det inte så där väldigt mycket på bostadsområdet, men man säger i alla fall att en fungerande bostadsmarknad måste kännetecknas av rörlighet, tillgänglighet och låga trösklar. Jag tror att vi kan vara överens om det. Frågan är vilka medel man ska använda för att nå sitt mål. Det man också säger från Socialdemokraternas sida nu är att det är centralt att det befintliga beståndet av bostäder utnyttjas så effektivt som möjligt och att andrahandsuthyrningar är en övergångslösning. Jag håller med om att målet naturligtvis är att människor ska kunna bo i egna bostäder, om de själva vill. Man nämner även flyttkedjor, vilket man tidigare ofta har angripit starkt. Det är väl bra att man inser vikten av det. När det gäller bostadspolitiken som helhet kan jag erinra mig socialdemokrater som tidigare sagt att man inte hittade en ny egen bostadspolitik efter 90-talskrisen. Uppenbarligen har man inte gjort det än, i vart fall inte när det gäller verksamma åtgärder för att åstadkomma ett ökat byggande, utan man är tillbaka i subventionstanken. Man är ganska ensam där. Vi har sett väldigt många centrala aktörer på bygg- och bostadsmarknaden som har tagit avstånd från den typen av lösningar just därför att de motverkar långsiktig hållbarhet och stabilitet på bostadsmarknaden. Man får inte det byggande man tror, och man har till och med påpekat att det finns risk att man driver upp kostnaderna för hyresgästerna i slutändan. Det går att hantera frågor om höga byggkostnader också på det lokala planet. Jag är ordförande i ett kommunalt bostadsaktiebolag sedan ganska lång tid tillbaka. Där satte vi vid ett tillfälle tak för högsta hyra per kvadratmeter och lyckades ändå få in alla önskvärda kvaliteter i projektet.

Fru talman! Det har vidtagits under de gångna åren ganska många åtgärder för att få en väl fungerande bostadsmarknad. Vi har en ny plan- och bygglagstiftning som innebär tydligare och enklare regler i många stycken för kommunerna, tydligare regler för den enskilde som behöver bygglov och en bättre ordning för överprövningar och överklaganden. Vi har en ny lag om de kommunala bostadsbolagen och ett nytt hyressättningssystem som innebär att parterna nu har ett ansvar att förhandla fram hyror som innebär att man verkligen värderar bruksvärdet i varje enskild lägenhet. Vi har höjt gränsen för uthyrning av del av privatbostad skattefritt och infört möjligheten att bygga ägarlägenheter. Vi har gjort ett antal förenklingar på flera områden, och vi har reformerat fastighetsskatten ordentligt och i samband med det sänkt skatten på boendet i både villor och flerfamiljshus. Det är alltså en rad olika åtgärder som självklart måste få verka för att de ska få full effekt. Men vi har många jobbiga frågor kvar. En sak som vi inte ska glömma bort i diskussionen är att en förutsättning för att kunna bygga under rimliga ekonomiska villkor är att vi har låga räntor. Och låga räntor får vi genom ordning och reda i den offentliga ekonomin. Utan det kan vi glömma alla diskussioner när det gäller att bygga bostäder. Här ligger Sverige bättre till än många andra länder, men också vi skakas en del av den oro som finns i omvärlden och som gör att en del funderar på: Ska vi våga dra i gång våra byggprojekt, eller ska vi skjuta fram dem något? Jag tror att vi måste jobba vidare med planprocesserna, för tid är pengar. Om jag äger en mark och ska bygga bostad på den marken, kostar det pengar varje dag innan jag från idén har fått spaden i jorden och byggt huset klart. Vi måste se till att processerna blir så korta som möjligt men med fortsatt rättssäkerhet. Sedan måste vi göra något åt regelverket. Det är inte bara något allmänt trevligt, utan det är grundläggande för att få en effektivare bostads- och byggmarknad. Det handlar helt enkelt om att minska sådana saker som krånglar till och fördyrar byggandet. Jag nämnde trähusfabrikanten från Sävsjö som ett exempel på hur man med lokala energikrav tvingas bygga hus till betydligt högre kostnader - kostnader som den som köper huset inte får tillbaka under sin livstid. Dessutom är det en stor energiåtgång att bygga på det här sättet och att transportera huset som gör att allting blir dyrare. Vi måste alltså vända på alla de här frågeställningarna för att få en effektiv byggprocess. Har man lärt sig att bygga ett hus billigt och bra i kommun A ska man kunna bygga på liknande sätt i kommun B. Det går i dag inte i många stycken därför att vi har många olika särkrav beroende på ibland politiska ambitioner, ibland bara lokala traditioner, till och med på tjänstemannanivå. Socialdemokraterna säger i sin motion att de ska vända på alla stenar. Det enda de har upptäckt är just subventioner. Subventionen har den nackdelen att företagen blir mindre intresserade av att utveckla sitt eget byggande och mer intresserade av att anpassa sitt byggande till de regler och subventioner som för närvarande finns. Vi har haft olika typer av sådana subventioner, och ändå är den beskrivning som Peter Hultqvist själv gjorde att det byggdes för lite. Varför hjälpte inte de subventionerna under 1990-talet och 2000-talet? Det måste ni förklara. Tvärtom tror jag att subventioner är en del av problemet. De har bidragit till ryckighet och långsiktigt dåliga förutsättningar för byggandet. Låt oss inte dopa byggmarknaden. Låt oss i stället se till att den får tydliga krav på sig och får utveckla sina möjligheter att bygga allt effektivare. När jag pratar med näringslivet är det ingen som ropar efter subventioner. Men det är tydligt att det är någon som gör det i Borlänge i alla fall.

Fru talman! Bostadsbyggandets nivå i dag är låg. Den har sjunkit successivt. Om man jämför med tio år tillbaka i tiden ligger vi på det kanske sämsta värdet under alla dessa år. Det finns ingen anledning att slå sig för bröstet för att den politik man för nu på något vis skulle vara effektiv för att få fram nya bostäder. Jag ska inte försvara alla inslag i subventionerna, men jag kan konstatera att mycket av det som vi byggde av bostadsrätter, hyresrätter och villor med god kvalitet, bra ytor och bra standard kom fram under den perioden. Det hände väldigt mycket, så man ska inte bara måla upp en negativ bild. Det som ni kanske skulle ta till er, nu när ni säger att ni är prövande och värderande när det gäller vad era partier ska fundera på inför framtiden, är att ni inte ska låsa er istadigt vid bara en viss typ av tänkande. Jag har inte avvisat att man kan göra en hel del i kommunerna. Jag har inte avvisat att man kan jobba aktivt med regelverk och sådana saker. Men ni avvisar kategoriskt att det går att spela på bägge planhalvorna. Det som jag föreslår är att man prövar sig fram med 1 miljard när det gäller att sänka byggmomsen. Vi skriver så här: Vi föreslår att en investeringsstimulans till byggande av studentbostäder och hyreslägenheter införs redan 2012 enligt i princip den modell som fanns tidigare för byggande av mindre hyresrätter och studentbostäder i tillväxtområden, med den skillnaden att investeringsstimulansen för hyresrätter nu inte ska begränsas till att gälla endast mindre lägenheter. Investeringsstimulansen utgick med ett belopp motsvarande skillnaden mellan den moms som fastighetsägaren betalade för projektet och den moms som han skulle ha betalat om momsen hade varit 6 procent. Boverket har i sin analys 2005 bedömt stödet som träffsäkert och effektivt. Där har du en idé att ta till dig, att jobba vidare med och öppet pröva, om du vågar.

Fru talman! Jag vill bara upplysa Peter Hultqvist om att bostadsbyggandet efter finanskrisen nu faktiskt ökar kraftigt. Men vi ser nu också en oro för hur utvecklingstakten kommer att se ut framöver utifrån den oro som finns i omvärlden på det ekonomiska området. Vi är nu uppe i närmare 30 000 lägenheter. Det gäller att få den här takten att fortsätta långsiktigt. Det kommer att svänga lite grann upp och ned beroende på omständigheter som inte vi i Sverige rår över, men det gäller att få den här utvecklingen att fortsätta uppåt under en lång följd av år. Som sagt: Subventioner har prövats och har inte fungerat. Om man går tillbaka till miljonprogramstiden kan man säga att subventioner fungerade, men då hade vi snarare ett nästan planekonomiskt system. Är det detta system som vi ska tillbaka till? Jag är tveksam. Varför jag inte tror på subventioner är att erfarenheterna är att de inte har löst problemen tidigare. De riskerar att bara åka rakt ned i byggherrarnas fickor. Socialdemokraterna har en rädsla för att offentliga medel ska åka in i vårdbolags och friskolors ägares fickor. Risken är högst uppenbar i det här fallet att det är byggherrarna som drar hem pengarna, för man bygger det som man ändå skulle ha byggt och tar sedan hem en subvention av skattebetalarna. Jag är skeptisk, för att uttrycka mig diplomatiskt, till den metoden. Jag lyssnar gärna på goda idéer, men då får Socialdemokraterna först bevisa att det här är en effektiv väg att ge sig in på. Ingenting tyder på det hittills. Jag tror som sagt på att jobba med de regelverk, de planprocesser och de förutsättningar som finns för att få en effektivare byggbransch och ett effektivare byggande. Sedan tror jag också att de kommunala bostadsbolagen, kommunerna och alla andra aktörer har en viktig roll för att sätta press på dem som bygger. Det visar också exempel som vi har runt om i landet. Sätter man tydligare press på byggaktörerna och har tydligare idéer om vad man vill åstadkomma kan man åstadkomma en hel del. Det finns mycket att göra på den kommunala sidan hos kommunala bostadsbolag men självklart också hos många privata beställare av byggen. Det är också en väg att pröva i framtiden.