Interpellationssvar - Miljöanpassade kostråd - 2011-09-27

Fru talman! Helena Leander har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att minska den ökande miljöpåverkan från maten och i så fall vilka styrmedel jag avser att föreslå för att minska miljöbelastningen från svenskarnas livsmedelskonsumtion. Jag vill börja med att tydliggöra att regeringen inte har stoppat arbetet med miljösmarta kostråd. Anledningen till att Sverige drog tillbaka notifieringen av Livsmedelsverkets miljösmarta matval var att omfattande omarbetningar behövdes och att dessa bedömdes göras bäst av Livsmedelsverket. Kostråden ska vara myndigheternas kostråd, inte regeringens. Därför drog regeringen tillbaka notifieringen för att låta Livsmedelsverket göra klart arbetet och ta ställning till om man vill gå fram med en ny notifiering. Livsmedelsverket har därefter fortsatt sitt arbete med livsmedlens påverkan på klimat och miljö. Regeringens vision Bruka utan att förbruka innebär att naturresurserna ska användas på ett långsiktigt hållbart sätt så att de inte förbrukas. Nyttjandet ska vara miljömässigt hållbart och följa höga etiska krav. Regeringen genomför denna vision genom ett antal olika åtgärder. Miljöfrågorna har tillmätts stor betydelse i de utmaningar som pekas ut i den senaste jordbrukspolitiska reformen, den så kallade hälsokontrollen. Genom reformen har medel flyttats från den traditionella jordbrukspolitiken till landsbygdspolitiken, där miljön är en viktig del. Min grundsyn är att en miljömässigt väl anpassad produktion av livsmedel ger förutsättningar för en miljöanpassad konsumtion. Jordbruket påverkar vår miljö både positivt och negativt. Den stora utmaningen i miljöarbetet är att skapa bra förutsättningar för att ytterligare minska jordbrukets negativa miljöpåverkan samtidigt som vi kan maximera den redan stora nytta som jordbruket gör för att bevara odlingslandskapet och dess biologiska mångfald. Här menar jag att vi har kommit en god bit på väg i Sverige. Vi gör i dag stora insatser för en mer miljöanpassad produktion inom de miljöinriktade åtgärderna i landsbygdsprogrammet. Som en del av regeringens formulering av strategier och etappmål i miljömålsarbetet har regeringen beslutat att tillsätta en parlamentarisk kommitté, Miljömålsberedningen. Förändrade konsumtionsmönster har stor betydelse för möjligheterna att nå miljökvalitetsmålen. Regeringen presenterade i miljömålspropositionen 2010 ett generationsmål som bland annat anger att miljöpolitikens inriktning ska vara att konsumtionsmönstren av varor och tjänster orsakar så få miljö- och hälsoproblem som möjligt. Detta gäller inom och utanför Sveriges gränser. Regeringen har därmed tydligare inkluderat konsumtionsmönstrens betydelse i miljömålsarbetet. Vi konsumenter behöver kunskap som vilar på solid grund för att kunna göra medvetna val. Detta kan våra myndigheter bistå med. Livsmedelsverket har ett sektorsansvar inom miljömålsområdet och har även beviljats särskilda medel för att arbeta med livsmedelskedjans klimatpåverkan. Livsmedelsverket har vidare fått regeringens uppdrag att bygga upp ett nationellt kunskapscentrum med syfte att stödja och stimulera kommuner och landsting i deras arbete med att ta fram handlingsprogram för den offentliga måltiden för förskola, skola och äldreomsorg. I detta uppdrag ingår bland annat hållbara matvanor. Livsmedelsverket arbetar även för att öka konsumenternas förståelse för kopplingen mellan mat och miljö bland annat för att minska matsvinnet. Vi, såväl producenter som konsumenter, har alla ett gemensamt ett ansvar för vår miljö. Det är därför viktigt att både producenter och konsumenter ges möjlighet att välja miljösmart. Här ser jag att de förutsättningar regeringen bidrar med, både gällande landsbygdsprogrammet men också de andra exempel som jag nämnt, ger goda möjligheter för både miljösmart produktion och konsumtion.

Fru talman! Jag får tacka landsbygdsministern för svaret. Sedan får jag tyvärr konstatera att Livsmedelsverket inte riktigt tycks dela landsbygdsministerns syn att regeringen inte stoppat de här kostråden. Tvärtom beklagar man detta i ett inslag i Ekot , och Livsmedelsverkets miljöstrateg säger att det känns väldigt tråkigt och att det inte kommer att bli någon omnotifiering enligt deras bedömning. Jag kan inte annat än hålla med miljöstrategen på Livsmedelsverket: Det känns väldigt tråkigt. Enligt Naturvårdsverket har svenskarnas miljöpåverkan från den mat man äter ökat kraftigt på senare tid. En bidragande orsak kan vara de nya modedieterna, sponsrade av djurindustrin, som förespråkar stora mängder kött, ägg och mejeriprodukter men däremot ratar mer miljövänliga produkter som rotfrukter och spannmål. I det här läget, med en ökande miljöpåverkan från maten, är det uppenbart att det behövs en större medvetenhet om hur våra matvanor påverkar miljön. Där skulle Livsmedelsverkets miljöanpassade kostråd ha en viktig funktion att fylla. Men nu verkar det alltså inte bli någonting av detta. Jag är medveten om att EU brukar ha invändningar så fort någonting andas närproducerat. Men det här med närproducerat var trots allt bara en del i de miljöanpassade kostråd som föreslogs. Minst lika viktigt var vad det är för mat man äter, oavsett var den är producerad, och att minska svinnet. Det allra smartaste miljövalet enligt de föreslagna kostråden är att äta mindre kött och att välja det kött man äter med omsorg. Men det verkar som sagt inte bli så mycket med det. Vad gör man i stället? Livsmedelsverket har ju redan i dag ett ansvar för miljö och livsmedel, som landsbygdsministern redogjorde för. Den som går in på verkets hemsida kan mycket riktigt hitta mycket värdefull information om hur olika sorters mat påverkar miljön. Men det är inte riktigt samma sak som enkla och lättkommunicerade kostråd som kan användas mer offensivt för att stödja människor som vill äta mer miljöanpassat. I brist på offensiv information kan man naturligtvis tänka sig andra styrmedel. Förutom information brukar man prata om juridiska styrmedel, alltså lagar och regler, och ekonomiska styrmedel, som skatter, avgifter och sådant. Jag tror varken att landsbygdsministern eller jag har någon förkärlek för att förbjuda människor att äta det ena eller det andra. Däremot skulle man kanske kunna tänka sig mer av ekonomiska styrmedel för att påverka människors matvanor i mer miljövänlig riktning. Är det någonting som landsbygdsministern kan tänka sig?

Fru talman! Jag får tacka landsbygdsministern för svaret, där det var väldigt tydligt att alliansregeringen står fast vid en miljöanpassad konsumtion och driver detta på ett klokt sätt, tycker jag, inte minst när det gäller att se till att Livsmedelsverket får göra sitt arbete för att sedan ta ställning till notifieringen. Anledningen till att jag har engagerat mig i den här debatten är egentligen interpellantens ingång. När klimatkorkade modedietister driver upp svenskarnas klimatbelastning från maten ökar behovet av miljöanpassade kostråd, verkar vara den tes som interpellanten själv driver. Själva ordvalet får stå för interpellanten, men det här antyder någonting som jag tycker att man kan problematisera lite kring när det gäller kostråd i största allmänhet. Låt oss därför för ett ögonblick anta en annan tes när det gäller kostråd som motiverar just klimatkorkade modedietister att engagera sig i sådana, nämligen det faktum att de flesta av dessa dietinriktade kostråd - ofta till skillnad från mycket klimatforskning som inte sällan är mer tyckande än fast förankrad forskning - tillkommit efter noggrant kontrollerade medicinska vetenskapliga studier i syfte att dels förbättra folkhälsan i allmänhet, dels förbättra hälsan för särskilda riskgrupper i synnerhet och sammantaget leda till en mer välmående befolkning och fler undvikbara förtida dödsfall orsakade av osund kosthållning. Det må vara att en hel yrkeskår, som exempelvis dietisterna inom sjukvården, kan avfärdas med att vara lättjefulla imbeciller inför det allt överordnade klimathot mot mänskligheten som Helena Leander och Miljöpartiet ser i snart sagt varje politisk fråga om till exempel dietisterna och sjukvården väljer att i första hand prioritera råd för rätt och balanserat kosthåll för hälsans skull framför vad som ibland närmast är logistiska problem för hur olika födoämnen produceras på ett klimatsmart sätt. Att värna en medmänniskas hälsa med kostråd och samtidigt värna exempelvis bästa möjliga djurhållning och att minimera skadlig miljöpåverkan vid livsmedelsproduktion är naturligtvis inte oförenliga mål vid kostrådgivning. Interpellanten hävdar att det vid sidan av obligatoriska krav på långtgående miljöbelastningsinformation för all vår föda gärna också ska användas ekonomiska och juridiska styrmedel för att klimatanpassa livsmedelstillgången. Låt mig därför, fru talman, fråga Helena Leander dels vilka sådana ekonomiska och juridiska styrmedel hon konkret tycker att vi ska ta till, dels hur hon ser på ansvaret för att sådana styrmedel inte råkar negativt påverka livsmedelstillgångens effekter på enskildas hälsa eller på folkhälsan.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för interpellationen. Jag tycker att det är en viktig fråga som är under diskussion i dagens interpellationsdebatt. Några reflexioner har jag kring framställd fråga. Ett viktigt verktyg för oss som konsumenter är faktiskt att produkter märks så att vi får ett redskap för att välja bra, hälsosam men också miljöriktig och hållbart producerad mat som vi använder efter de önskemål, behov och preferenser som vi har som konsumenter. Det är ett av skälen till att jag berömmer de certifieringar, de märkningar, som ett antal organisationer har gjort för att vi som konsumenter ska kunna göra det aktiva val som jag faktiskt tycker att vi ska göra. Jag förmodar att interpellanten väl känner till att sådana numera finns, benämnda till exempel Svenskt Sigill eller Krav. De här projekten har bedrivits med anslag bland annat från statliga potter av pengar. Skälet till att vi har anslagit pengar genom olika potter för att de här projekten ska komma i gång är att vi tycker att de är viktiga. Vi håller också på med ett arbete för att minska svinnet av mat. Jag tycker personligen att det är alldeles förfärligt att någonstans mellan en fjärdedel och en tredjedel av den mat som produceras inte används för humankonsumtion utan många gånger blir ett miljöproblem åt andra hållet. Detta tycker jag att vi på allt sätt måste hjälpas åt för att få bort som samhällsproblem. Det är ett problem miljömässigt. Det är ett problem ur etisk synpunkt, tycker jag, apropå att någonstans runt en miljard människor inte kan äta sig mätta alla årets dagar. Det är alldeles förfärligt. Vi måste se till att vi får bort detta. Vad gör vi då i producentledet? Vi använder som jag sade i mitt interpellationssvar bland annat en stor del av det landsbygdsprogram som vi har för att stötta de miljömål vi har för att få en giftfri miljö, för att inte få någon övergödning men samtidigt behålla ett rikt odlingslandskap och ett rikt växt- och djurliv. En mycket stor del av de åtgärder som finns i vårt landsbygdsprogram används som sagt för att få fram den mat som vi behöver och samtidigt berika vår miljö och nå upp till de miljömål som vi gemensamt har satt upp bland annat här i riksdagen.

Fru talman! Nu känner jag att debatten blir lite grann mellan mig och Finn Bengtsson i stället. Jag måste ändå få bemöta det som sägs. Min invändning var inte mot klimatkorkade modedietister utan mot klimatkorkade modedieter, vilket jag upplever som en enorm skillnad. De här dieterna förespråkas ju sällan av dietister. Tvärtom har Dietisternas Riksförbund gått ut och verkligen varnat för långtidseffekterna av dieter med ett väldigt högt intag av protein och mättat fett, som man får om man äter väldigt mycket animalier, och sagt att det kan vara problematiskt. Jag har väldigt stor respekt för vetenskapen om vad som är hälsosamt för oss, på samma sätt som för vetenskapen om vad som är hälsosamt för miljön. Dock är det faktiskt så att de här kostråden väldigt ofta kan samspela. En minskad köttkonsumtion till exempel skulle vara hälsosam för både hälsa och miljö. När det gäller mindre besprutade grönsaker kan man möjligen diskutera hur stor hälsonyttan är, men det är knappast sämre för hälsan. Det måste vi ändå vara överens om. Och det är definitivt bättre för miljön. Kortare transporter har jag svårt att se skulle vara någon motsättning till hälsoråden. Jag ser tvärtom att miljöanpassade kostråd också ofta är bättre för vår hälsa. Mot den bakgrunden menar jag fortfarande att det finns ett behov av kostråd som tar hänsyn till både hälsa och miljö, där Livsmedelsverkets kostråd skulle kunna fylla en viktig funktion. Jag tycker fortfarande att det är synd att Livsmedelsverket upplever det som att de har fått ett stopp för detta. Jag tror att de tvärtom skulle behöva regeringens tydligare stöd för att jobba vidare. Jag tror också att det kan behövas andra styrmedel. Dock var jag ganska tydlig med, vill jag säga till Finn Bengtsson, att jag inte tror på juridiska styrmedel i form av förbud mot den ena eller andra matvaran. Möjligen kan man tänka sig att bygga vidare på de ekonomiska styrmedel vi har i dag. Vi har till exempel i dag skatt på bekämpningsmedel för att minska besprutningen av livsmedel. Men man kan också tänka sig andra saker. Det som Livsmedelsverket lyfte fram som den viktigaste var en minskad köttkonsumtion. Där har vi i dag egentligen inga styrmedel. Köper man bensin betalar man i alla fall delvis för klimatpåverkan, men det är inte riktigt samma sak när man köper kött. Man betalar delvis för koldioxidutsläppen från drivmedel och sådant inom framställningen men inte alls för metangas och lustgas som släpps ut vid produktionen. Där kan man tänka sig något styrmedel, men lämpligen i konsumtionsledet så att inte problemet uppstår att det bara slår mot svenska producenter. Sedan var det frågan om de långa transporterna. Det är ingen som tvingar oss att ha billiga lastbilstransporter. Tvärtom har EU uppmuntrat oss att använda kilometerskatt, alltså en form av lastbilsskatt som lastbilarna betalar utifrån hur långt de åker oavsett var de tankas. Det är en skatt som kan differentieras eftersom det råder olika förutsättningar i landet, inte minst för till exempel skogsindustrin. Det här är en rad ekonomiska styrmedel som kan användas för att minska miljöpåverkan från människors kostval. Jag är övertygad om att det här behöver kompletteras med information. Om det ska finnas någon chans att få acceptans för styrmedlen måste det vara klart vilka problem som finns i dag och att det här kan vara verktyg som leder mot en mer miljöanpassad livsmedelskonsumtion. Jag lämnar Finn Bengtsson ett slag och vänder mig igen till landsbygdsministern. Kan landsbygdsministern tänka sig några fler av styrmedlen för att minska miljöpåverkan från våra livsmedelsval?

Fru talman! Min grundtes är att regeringen bedriver ett förtjänstfullt miljöarbete på livsmedelssidan. Jag uppskattar det miljöengagemang som Helena Leander och många miljöpartister visar. Men problemet är att i sin iver att föra in ett miljöresonemang i en kosthållning kan det smyga sig in problem, det vill säga det goda kan bli det bästas fiende. Det var därför jag frågade vilka de ekonomiska och juridiska styrmedel är som Helena Leander eventuellt efterfrågade. Nu fick vi förslag på ekonomiska styrmedel, till exempel skatt på bekämpningsmedel. Då kan man fråga sig om det inte finns en anledning till att bekämpningsmedel har tagits fram, inte bara att öka produktionen och göra produktiviteten bättre. Det kan också vara fråga om att hindra skadliga ämnen att smyga sig in i livsmedel. Om man driver tesen för hårt att det ska finnas en miljöanpassning, så att man tänker bort att kosten blir den nyttigaste och bästa för individens hälsa, kan man hamna i problem. Jag är tillbaka igen till frågan om vilka juridiska styrmedel som det ska vara. Ska man kriminalisera ett beteende, som kanske i sin tur är viktigt för att skapa en hälsomässigt bra produkt? Det står icke desto mindre i interpellationen "klimatkorkade modedieter". Det antyds inte vad detta är. Mycket är på modet. Det finns bra kost för olika riskgrupper, till exempel diabetiker eller äldre som behöver mer näring. Det antyds här att det är fråga om människor som primärt inte har den stora insikten i klimatfrågan som Helena Leander har. Det kan också vara så att man tar ett större hälsomässigt ansvar än vad Helena Leander i värsta fall inte tar. Det var min poäng. I sitt engagemang för miljön drev i mitt landsting Miljöpartiet tesen om att ha särskilda drivmedel till ambulanserna, men de glömde bort att ambulansernas viktigaste funktion är att köra sjuka patienter till sjukhuset. Engagemanget får inte fördunklas genom att klimatfrågan drivs för långt.

Fru talman! Mitt svar på framställd fråga är ja. Jag är beredd att driva att vi ytterligare ska använda oss av, speciellt i andra delar av Europa, de pengar som finns och kommer att finnas i landsbygdsprogrammen i Europeiska unionen. Jag är beredd att även fortsättningsvis driva arbetet vidare inom ramen för Matlandet Sverige. Det är viktigt att vi inom offentliga sektorn, förskolor och skolverksamhet, och den mat som serveras i de sammanhangen, lär speciellt yngre att vidta några enkla åtgärder som man kan använda sig av som barn och sedan som vuxen. Det gäller till exempel att tänka på hur man transporterar hem sina varor från butiken. Det är mycket mer klimatsmart att gå eller cykla i stället för att använda bilen för att transportera hem den ringa mängden mat som köps in till hushållet. Man ska tänka på att använda sig av produkter som är i säsong, i stället för att använda produkter som inte är i säsong. Återigen vill jag säga att vi i första hand ska lära oss att bättre använda den mat som produceras så att vi minskar på svinnet i olika led, både i hushållen och i de led som förekommer före hushållet. Hushållet kan vara stort eller litet. Hushållet är stort om vi pratar om den offentliga sektorn, och det är viktigt där såväl som i det mindre hushållet som de flesta av oss bor i. Jag är också beredd att driva frågorna i andra program, till exempel i europeiska sammanhang. Fiskeprogrammet är ett annat program som håller på att omarbetas. Det är alldeles förfärligt att dessa utkast av mat sker från våra fiskefartyg. Fullt användbar mat kastas tillbaka i havet i stället för att nyttjas för humankonsumtion. Fisken kan stanna kvar i haven så att den växer till sig så att den kan användas kommande säsong i stället för humankonsumtion. Jag är beredd att svara ja på den framställda frågan. Vi måste göra något åt detta, inte minst beroende på att det blir fler och fler människor på planeten som jag tycker ska kunna äta sig mätta alla årets dagar.

Fru talman! Jag hoppas att jag kan tolka detta som att landsbygdsministern kommer att ta täten i arbetet för en lastbilsskatt, även kallad kilometerskatt. Oavsett detta är det glädjande att landsbygdsministern vill använda de verktyg som finns inom landsbygdsprogram och fiskeprogram och inte minst offentliga sektorns påverkan. Att i skolan få bra matvanor och inte minst minska svinnet är viktigt. Även där kan barnen få möta nya och spännande vegetariska rätter som ger dem som vuxna mer miljösmarta kostvanor. Det är absolut bra. Jag tror att jag har gjort hyfsat klart, Finn Bengtsson, att jag inte heller tror på några juridiska styrmedel i form av lagar och förbud mot vad man får äta eller inte. Förutom information, som jag tycker fyller en viktig roll, är det fråga om ekonomiska styrmedel. De modedieter jag lite slängigt pratat om är, som jag framhöll i mitt första anförande, de som bygger på en hög konsumtion av animaliska livsmedel och som undviker bland annat rotfrukter, spannmål och andra produkter som har betydligt lägre klimatpåverkan. Det kan finnas målkonflikter mellan miljö och hälsa i enskilda fall. Det kan säkert Finn Bengtsson hitta något exempel på. Det enda som jag fick höra nu är att om vi av miljöskäl vill använda mindre bekämpningsmedel går det ut över vår hälsa. Jag tyckte att det var ett lite dåligt exempel. Jag tror att många tvärtom hävdar att mindre användning av bekämpningsmedel i allmänhet är positivt för hälsan, i alla fall inte negativt. Jag undrar snarare vad det är för exempel Finn Bengtsson ser där miljö och hälsa står mot varandra. Jag anser att det ofta kan finnas dubbla vinster; om man äter mer nyttigt är det oftast bättre för miljön - och vice versa.

Fru talman! Låt mig återigen tacka för interpellationen. Det är en angelägen fråga att diskutera. Samtidigt säger jag nej på den sist framställda frågan. Jag är inte beredd att arbeta för en kilometerskatt eller liknande straffbeskattning av verksamheter som bedrivs på de stora ytorna. Det är inte möjligt att dra fram järnväg till exempelvis mjölkgårdar som är väl spridda över vårt land, som håller landskapet öppet och som ger jobb till människor lokalt. Jag vill inte straffbeskatta den typen av aktivitet som gör att verksamheten kommer att försvinna, lika lite som jag vill straffbeskatta den viktiga skogsverksamheten som finns i alla delar av vårt land och som betyder så oerhört mycket för att liv, rörelse och andra verksamheter ska finnas över hela vårt land. Det leder inte till ett miljösmartare samhälle och en bättre miljökonsumtion av mat och matprodukter vare sig här eller någon annanstans. Snarare tvärtom. Tack, fru talman, för debatten!